Etikettarkiv: Felix

Dessa fantastiska katter

Hur beskriver man någonting som inte låter sig beskrivas? En process som pågår och där ord bara blir konstiga och rör till det hela. Fasansfulla drömmar, en oro utan dess like och bildspel som inte kan begripas mer än att det nog är bra det som sker.

Felix och Maxi 28 oktober 2004.

Maxi har nu varit ifrån mig i 9 månader. Idag skapade jag en fotobok med bilder från hans liv. Den är nu beställd. Hittade då en film som jag spelade in dagen innan han dog. Vetskapen fanns där redan och vi gosade. Jag gick helt sönder när jag såg filmen. Grät som ett litet barn. Min älskade Maxi. Då förstod jag nog inte, trots att orden sades. Det gick liksom inte in.

Felix kom direkt. Han låg och sov i fåtöljen och fattade direkt. Vilken hjälte han är alltså. Kom och tröstade mig och vi gosade en lång stund. Han är så fin i sitt sätt att trösta mig. Så glad att jag har honom. Dessa fantastiska katter. Vad vore mitt liv utan dem?

Annonser

Det bestående fasta

Maja och Felix på samma bild nu ikväll. Vilken ynnest att få umgås med dem varje dag.
Kungsgatan i Uppsala tidigt i morse.

En mycket kall morgon i förorten, flera grader kallare än i centrala Uppsala. Temperaturen var nere på -15 när jag gick mot bussen. Klart i luften men kallt som sagt. Bilden på Kungsgatan ovan blev fin när jag var på väg mot Stockholm och mitt femte besök hos A.

Idag skulle jag alltså till A och Gamla Stan igen. Ärligen var oron stor i kroppen på mig och då speciellt under gårdagen. Flyktkänslor och ett kraftigt motstånd.

Just detta med motstånd blev dagens stora ämne. Hur jag intalar mig själv att det jag är med om inte är på riktigt, att allt är påhitt av min egen tvistade hjärna. A visar på motsatsen. att det finns flera som upplever det jag gör, men det är ett kraftigt ”Motstånd” i det hela och det tittar fram hela tiden.

Västerlånggatan i Gamla Stan.

Vi jobbar mycket med intuition och vad jag känner precis efter A har kört en avslappningsövning med mig. Vad som kommer fram utan att jag liksom hinner tänka för mycket med intellektet och innan ”Motståndet” tar alltför stor plats i tankarna. Fick teckna ner det som kom till mig.

Den negativa teckningen är en stor svart mur med piggar högst upp där jag står på den invanda sidan i mörkret. I muren finns en glipa där jag står och tittar ut mot den ljusa sidan och ser ”flödet” i det som jag vill komma till, samtidigt som jag står kvar i det mörka trygga som ändå inte är tryggt, men som jag känner så väl igen. Röster långt bort där så kallade vänner ropar på mig att komma tillbaka.

Den positiva sidan dit jag vill komma och som kanske är den där ljusa sidan som jag så väl söker, är en stor grön äng. På ängen står en brunn och bakom där står jag tillsammans med min kärlek och allt känns underbart och tryggt. Det var svårare för mig och jag kom hela tiden tillbaka till ”Motståndet” och då alltmer när intellektet tog över. Intuitionen vill ljusare saker och skäms inte för det jag längtar efter.

Vacker syn på Västerlånggatan i Gamla Stan.

Kärlek, omfamning, befrielse, ”komma hem”, utandning, mysigt, ”äntligen ha släppt”, frigörelse, ”står för den jag är” och trygghet.

Vilket håll? Stanna upp och känn in.

Tryggheten
Det bestående fasta.
Det som alltid är.
Komma hem.

Har påbörjat en resa som jag så längtat efter i alla år… men jag har inte haft redskapen själv. Nu kommer de till mig, en efter ett. Ibland gör jag mig illa på dem till en början, men när jag lärt mig hur de fungerar, då händer det saker. En efter ett, det får ta den tid det tar.

Den stora bluffen

Felix är min hjälte.

Alltid nära till ett gos. Alltid nära mig och ”pratar” ofta. Mycket mer nu än tidigare. Felix är min hjälte och så viktig för mig. Älskade fina, Felix!

Har försökt att vara ”snäll” emot mig i helgen. Inte bli sådär som jag brukar bli när jag bestämt mig för någonting. Det har väl gått sådär…

Det jag har klarat av är att inte äta kött och choklad. Ska jag vara nöjd med det när det har blivit glasspaket, nötter och hallon istället? Försöker att bryta mina mönster av allt-eller-inget men det är svårt. Blir besviken på mig själv trots att jag med intellektet vet att det är två steg framåt och ett steg tillbaka som nu måste gälla.

I hela mitt liv har jag gjort antingen eller. Vilket har resulterat i bakslag och att pendeln gått för hårt åt alla håll. Visst, jag har då i perioder mått väldigt bra, men tyvärr har motsatsen varit likadan. Rabiat är mitt förnamn. Försöker byta ut det till någonting annat. Måste då påminna mig om det jag faktiskt har lyckats med och som jag nu lever i.

Ibland känner jag mig som en stor bluff. ”Den stora bluffen” står inskrivet i pannan på mig. En fejk och någon som inte räknas. Inför mig själv alltså, sen vad andra tänker vet jag inte. En del gillar mig, medan andra tycker jag är lite knepig och klart överskattad. Så är det väl för de flesta antar jag. Men just det där behovet av att känna sig älskad, eller åtminstone accepterad av alla, det finns i mig. Det får jag dagligen påminnelser om och ibland blir ”bluffkänslan” så stark att jag har svårt att ta mig själv på allvar när denna känsla gör sig påmind.

Vi går in i tredje veckan i januari. Försöker samla mig och se varje dag som en ny möjlighet till att ”öppna upp” och vara mer tillgänglig inför mina medmänniskor. Stå för det jag känner inom mig utan att för den skull göra någon illa medvetet. Några möten och ny terapi i Gamla Stan är bokat. För övrigt ska jag försöka gå in i varje ny dag som jag får på detta jordklot med tacksamhet och mer glädje. Se möjligheterna först och sen om det skiter sig högst motvilligt se hindren… önskar er alla en harmonisk vecka!

Bara det att leva i nuet

Felix nu på morgonen. Så viktig, så mysig att leva med.

Får inte stopp på okynnesätandet. När kvällen kommer och ensamheten smyger sig på är jag inställd på att äta. Det ligger djupt sedan alkoholen försvann i mitt liv och att bryta detta med att ”känna känslorna” fullt ut och då istället ta till min nyfunna meditationsmetod klarar jag inte av. Istället för att göra detta går jag till skafferiet och tar mig en chokladbit eller tar fram en påse med M-kulor.

Oavsett vad som stoppas i munnen äter jag tills det är slut. Varje påse, varje sötsak jag handlar hem överlever inte morgondagen. Det ska ätas upp och i det ligger min kamp. Först att ge sjuttsingen att ens handla hem och sen i fall jag nu gör det, att bara ta en bit eller några kulor. Men det är nog som med alkoholen, allt eller inget. Precis som då, fast nu med annat missbruk, är det väldigt svårt att inte ha någonting att ta till när jag inte kan vara still eller bara vara i det som är.

Bara det att leva i nuet och försöka ”andas rätt” med hela kroppen är för mig en kamp att ens ge mig in i några minuter varje dag. När jag jobbat de senaste dagarna har det varit lättare. Då har jag satt mig i en av de vita fåtöljerna, tänt ett ljus och slutit mina ögon. I några minuter går det bra, men sen är det precis som om jag måste göra någonting annat. Pallar inte ensam, utan behöver ledas. Försöker, men misslyckas.

Detta kommer igen i allt jag gör. När jag tänker efter lite har jag väldigt svårt att bara att vara i nuet utan att göra någonting. Det ska alltid hända någonting. Varför vågar jag inte möta mig själv på allvar? Vad finns därinne som skrämmer så mycket att jag sedan många år anammat det här beteendet? Någonstans vet jag och i det har jag och A börjat nysta, men det räcker med några dagar efter senaste besöket i Gamla Stan, så är jag tillbaka i gamla negativa mönster.

Får inte slå på mig och tycka att jag är ett misslyckande, fiasko eller alla de elaka tankar som far i huvudet på mig. Måste förändra lite i taget och om det bara så är att byta ut någonting mot något annat som gör mig mindre fet, så är det en framgång. Det måste jag intala mig, även om det är svårt. 2019 ska bli mitt år. Nu eller aldrig. NU!

Är säker på att många som läser här fajtas med liknande tankar och beteenden. Att fly från sig själv in i beteenden som gör att man inte behöver se på sig själv. Många därute behöver kanske inte se inåt så mycket, utan klarar sig bra i vardagen utan missbruk av något slag. Lyckos, de människorna.

Vita liljor & canvastavlor

Canvastavlor av Felix och Maja

Ett postpaket låg och väntade på mig när jag kom hem efter jobbet. Två oerhört fina tavlor i canvas på Felix och Maja fanns i paketet. Det var från Linn och Jordan. Jordan hade fotograferat och fixat bilderna. Han är så duktig med kameran alltså. Kolla in hans sida Jordan Din Photo så förstår ni vad jag menar.

Är så glad och tacksam över bilderna. De är så fina!

Vita liljor

Blombuketten (som jag också fick av Linn och Jordan) är ganska märkvärdig. Den blommar i olika steg och nu är det de vita liljorna som dominerar. De är så fina och luktar gott. Får se hur länge buketten kommer att stå sig, men det känns som om det är flera dagar kvar.

Idag har jag käkat ipren. Har känningar på vänster sida i både hals och öra. Känns som om det är något skit på gång och dessutom är jag mer trött och frånvarande än vanligt på mötena vi hade idag. 

Bouppteckning efter pappa ser äntligen ut att få ett avslut. Möte på måndag och då ska förhoppningsvis de sista vara klart.

En dag i taget. En tanke åt gången. Allt går. Vad är det värsta som kan hända? Eller bästa om jag är på det humöret…

Det dubbla i mig

181027 första snön

Första snön kom den 27 oktober.

Så var vi där igen. Första snön och temperaturer nedåt nollan. Ingenting att ens bli upprörd över eftersom det inte går att förhindra. Vore jag rik hade några månader i södra Spanien nu varit att föredra, men det är en dröm och kommer så att förbli.

1504 felix maxi

Felix och Maxi en dag i april 2015.

Den här bilden krossar mitt hjärta. Felix och Maxi, tre år innan Maxi dog. Tiden går så fort och det är väldigt svårt att fortfarande begripa att Maxi inte finns med mig längre. Hans bortgång har tagit hårt. Pratar med honom mycket och inbillar mig att han är hos mig. Ett par gånger har jag fysiskt fått känslan, men jag vet inte. Kanske är det så att jag vill så mycket att jag känner någonting som bara finns i min fantasi.

Han är så saknad.

Det finns en sådan dubbelhet i mig. Den blir tydligare när jag är på väg mot någonting nytt. Å ena sidan å andra sidan, hela tiden och ibland in i minsta detalj så det nästan blir löjligt.

Känner å ena sidan en mera grundlighet och trygghet inom mig inför allt som kommer, å andra sidan en sådan trötthet över att ens försöka. Drömmer om själen som fick mig i sådan gungning var och varannan natt. Förstår inte vad det ska vara bra för eftersom jag bara blir ledsen när jag vaknar.

En del av mig vill berätta och prata. Inspirera i bästa fall och vara så rak och ärlig som det bara går, en annan vill strunta i allt och stänga ner. Det har blivit så tydliga tankar kring detta, som om något mellanläge inte finns. Antingen eller. Ibland känner jag för att försöka ett tag till och förbättra de bitar där jag sitter fast. För det gör jag eftersom mitt missbruksbeteende fortfarande styr mig till stor del. Ibland är tröttheten total och jag får känslan av att det är kört, oavsett vad jag gör. Det gör ju inte mitt ätande bättre så att säga.

Hur kommer jag in på banan igen där jag var sommaren 2014? Två år var visserligen missbruket att motionera, men hellre det än mat. Före 2014 var det alkoholen som ”tröstade” mig, men den vägen är för alltid stängd. Det törs jag säga idag. Vet i hela mitt väsen att passerar jag den gränsen igen och ens dricker en öl, då är det kört för mig. Då kommer jag aldrig att kunna komma tillbaka igen.

Fastnar i sorg och omöjlig längtan. Något som aldrig blev. En ledsenhet som förlamar mig. Ensamhet i tankarna och när någon försöker prata med mig blir jag tyst och säger ok eller att jag inte vill prata om det. För att inte belasta och verka ömklig och patetisk. Ja, det är så jag ser på mig själv om jag blir ”svag” igen och pratar om det som jag idag istället äter mig till ett bedrägligt lugn som aldrig får nog. Drar mig undan för att undvika risken att blotta det som gör ont.

Det dubbla regerar i många. Det vet jag. Det bedrar och gör illa. Det skvallrar om att inte ta sig själv på allvar. Det är rädsla att inte duga till. Det är att göra mig liten och rädd. För ibland känner jag motsatsen på ett sätt som ger mig hopp idag. Det dubbla är starkare än tidigare, helt klart.

Att stå för den jag är fullt ut är ett livsprojekt. Den dagen jag inte behöver äta eller använda mig av ”missbruk” i någon form kanske jag dör av förvåning? Kanske är det därför jag helt enkelt inte vågar att må bättre? För att jag är rädd att det då är slut och att jag då måste gå vidare till nya utmaningar.

Jag vet att jag är oförbätterlig i vissas ögon, att jag ältar år ut och år in. Men kanske är det min enda chans att överleva? Att få göra det här på min blogg? I de små penseldragen ser man tillslut förändringarna, även om det kan uppfattas som så otroligt träligt för vissa att läsa samma saker (i olika formuleringar) år ut och år in. Men jag kan inget bättre, så är det… och ändå tar det negativa så mycket hårdare än det positiva. Är det 9 positiva och 1 negativ kan ni ju tänka er vart mina tankar fastnar. Det är också en träning i att hitta proportionerna i detta.

Ena stunden tillförsikt och kraft, andra stunden ångest och olust inför framtiden.