Etikettarkiv: fars dag

Min pappa Ann-Christine

2015-02-23 Min pappa Ann-Christine

Boken om Henemark rörde om och boken om prästen som bytte kön Min pappa Ann-Christine känns rejält och bränner till flera gånger i djupet av mitt hjärta.

Det är dottern Ester Roxberg som skriver och en del ord hon skriver om sin far (som numera heter Ann-Christine Roxberg, tidigare Åke) känns. Smärtan och det oundvikliga slutet på det gamla och nya tvingande situationer berör mig djupt.

Hur kommer bilderna i mitt huvud att se ut, när jag tänker på mitt pappa.
Pappan med skägget i mina barndomsalbum eller pappan med mascara som inte finns på bild.
Vem är pappan på bilderna nu, när pappan inte längre är han?
Vems barndomsalbum är det, om pappan inte är min?
Det är inte mina album, de tillhör någon annan.
En annan Ester.
Barnet Ester.

Om att acceptera och försöka förstå. Smärtan i förändringen är påtaglig i början och Ester Roxberg beskriver det så bra, det är vasst och djupt tar det.

Hennes ord om den första julen. Om tystnaden och att ingen kommenterar pappan som nu är kvinna. Orden är inte många i vissa kapitel, men en del av dem träffar direkt i känslocentrat. Hon berättar om Fars dag och frågar vad man ger en pappa som heter Ann-Christine? Om pappans 60-årsdag och hur gratulationssången blir helt fel…

Bilden av min pappa kommer aldrig att försvinna med vinden, och jag kommer aldrig att sluta leta efter honom.

Det här är en bok som gör ont att läsa i vissa delar. Processen förändrar dottern och avslutningen visar ändå på det hopp och den försoning i det inre som där kan skönjas:

Även om andra inte kan se, så vet jag att Ann-Christine är min pappa. Det kan ingenting ändra på. Det kan aldrig försvinna.

Annonser

Fars dag 2014


Min pappa 1940

Idag är det Fars dag. Det är en dag då barn firar sina fäder, eller ska göra det om kommersen får som den vill.

Firandet kommer från USA och det började med att Sonora Smart Dodd 1910 ville hedra sin far. Detta spred sig och 1966 så beslutade dåvarande amerikanske presidenten Lyndon B. Johnson att tredje söndagen i juni skulle vara Fars dag i hela USA.

141109

Min egen far, bilder från 70-80 talet.

Firandet är på olika datum i olika länder. Till vårt land kom detta 1931 och firades till en början, precis som i USA, i början på juni. Detta ändrades dock senare för att som det heter ligga bättre i förhållande till Mors dag, vilket gör att vi numera firar Fars dag den andra söndagen i november.

På Fars dag så ska man som sagt var, fira och hedra sin far. Presenter, tillrop och en positiv inställning till sin farsa. För mig, är det väldigt komplicerat, att försöka få till detta, till en väldigt frånvarande pappa, så jag försöker fokusera just på att han gav mig livet.

För oavsett, så är det ju på det viset att utan honom så hade jag inte skrivit de här raderna. Försöker jag ännu lite till och ser min far i ett högre perspektiv och med andliga förtecken, så har han även givit mig ett liv med många känslor. Känslor som i många fall varit svåra och tuffa att komma igenom. Det är väl ungefär så jag känner när jag anstränger mig och hittar det mest positiva med den far jag har i det här livet.

Min far är född 1938, vilket betyder att han fyllt 76 år. Ibland så ringer det och jag berättade då för honom en gång för flera år sedan, att istället ringa mig när han var nykter, men det kommer han aldrig ihåg. Så det blir några samtal om året, där han till hälften hotar och till hälften vädjar. Men när han inte, efter alla dessa år, inte ens kan höra av sig till mig nykter, då får det vara. Orkar helt enkelt inte längre… …visst fan känns det inom mig, som ett öppet sår som aldrig vill läka.. Men idag fokuserar jag på att han födde mig. Det måste jag.

Alla omsorgspersoners dag som TV4 nu på morgonen berättar om, det tilltalar mig bättre, just utifrån den familjesituation jag lever i sedan flera år tillbaka:

Alla omsorgspersoners dag firas med att i valfria former uttrycka kärlek och respekt för alla good enough vuxna som, oavsett vilken biologisk, social, juridisk koppling vi har till barn, ger dem omsorg i vått och torrt. Det är stort att ha ansvar för en annan människa. Omsorgsåtaganden innehåller så många utmaningar!

Mer hos hejevent.se

Fars dag, igen!

Idag är det Fars dag. En dag att fira sin pappa. Jag vet inte jag, men för mig har en sådan här dag alltid fått mig att tänka på det som aldrig blev och hur min pappa varit emot mig genom åren.

Det jag tänker på är hur jag saknade en manlig förebild när jag växte upp. Ja, det var väl dåligt med förebilder överhuvudtaget, men just avsaknaden av en far som fanns där och tyckte om sin pojke för den han var.

Så att fira Fars dag för mig det är att tänka på den pappa som aldrig fanns där. Det är en pappa som var väldigt frånvarande och som jag var rädd för när han drack. Drack och slog mamma. En pappa som jag kände inte tyckte om mig. En pappa som alltid föredrog sin dotter före mig.

Jag vet att han aldrig skulle läsa här (jo, han lever fortfarande), men mina minnen av pappa är obekväma och inte fyllda med någon som helst glädje. Gud, vad jag har försökt, det har jag. Jag ville ju ha en relation med honom på något vis, men det gick bara inte. Den dagen han ringde mina egna barn och var lika otrevlig och full som han ofta var mot mig, då fick jag definitivt nog. Det är några år sedan nu och numera så finns det ingen far i mitt liv och ingen farfar i barnens liv. Jag bestämde mig då att det fick vara slut på detta. Min enda chans att bli helt fri från någon som bara gjorde mig illa.

Fast det smärtar mig emellanåt att barnen inte har någon farfar. Första åren så var han ju med när Linn var liten och henne tog han till sitt hjärta. Mina två andra barn brydde han sig dock aldrig om, även när vi hade kontakt. Märkligt egentligen, men så fungerade han.

Det var alltid så synd om honom. Det var alltid fel på allt annat. Han kunde aldrig se att det var han som var vuxen och vi som var barnen. Fast en sak ska jag ge honom och det är tack vare hans beteende och sätt mot mig och syrran, det är just detta som gör att jag kämpar så med mina egna barn. Sen hur han behandlade sin fru, vår mamma det är någonting som alltid finns där inom mig. Mamma var min trygghet de år hon kämpade och försökte vara en mamma. Men tillslut så orkade hon inte mer och lämnade allt genom att ta sitt liv.

Vi är alla ansvariga för våra liv och handlingar, men nog la far grunden för att mamma själv valde att fly in i droger och sådant för att stå ut. Hon försökte bryta sig loss, men lyckades inte helt. Hon drogs till alkoholister och trasiga män.

Det är som det är nu och jag försöker inte att tänka så mycket på det som var. Men en sådan här dag så går det liksom inte att undvika att tänka på far. Många har ju faktiskt bra pappor och det är deras dag idag. Jag skrev även om Fars dag 2009.

Fars dag

Tänker på vilka fadersfigurer jag har haft i mitt liv en dag som denna. Blir lite ledsen vid tanken. Det är väl den biten som är svårast för mig att acceptera. Att det blev som det blev. Intalar mig själv att det inte är så viktigt, men djupt därinne så är jag påverkad av att aldrig ha haft en pappa att lita på och som älskat mig för den jag är. Så är det ju.

Jag har överlevt trots detta. Under min livsresa så är det två män som ändå har gjort vad de har kunnat för att vara där för mig. Det var Sven, som lämnade jordelivet för snart ett år sedan. Han hjälpte mig och min syster när inte mamma och pappa fanns där. Han öppnade sitt hem för oss. Utan hans hjälp under de svåraste åren så hade livet både för mig och syrran blivit än värre. För det är jag honom evigt tacksam, men han kändes aldrig som en pappa för mig. Han var en vuxen, en som fanns där och gjorde så gott han kunde, men jag var stängd och kunde inte rent känslomässigt öppna mig för honom.

Sen är det C, min arbetskamrat, som jag träffade första gången 1983. Han är väl närmast en fadersfigur man kan komma i mitt liv. Han har funnits där när det varit svårt för mig, jag har alltid haft hans öra och han har varit väldigt viktig för mig under många år. Vår kontakt är väl idag inte lika intensiv som den var, men jag tycker mycket om C och för mig är han det närmaste en pappa jag kommer. Han vet att jag uppskattar det han gjort för mig och utan hans stöd i mitt liv så hade saker och ting varit svårare för mig.

Men visst är det så att jag saknar en riktig pappa. En fadersfigur helt enkelt med allt vad det innebär. Det vågar jag säga idag och jag gör allt för att mina barn aldrig ska behöva känna och uppleva det jag har i bagaget gällande detta. Att stortjejen ringde mig i förmiddags och grattade mig på fars dag betyder oerhört mycket för mig. För när jag inte har någon egen far att fira, så blir sådana här saker så viktiga för mig, trots att jag gör allt för att inte visa det.