Etikettarkiv: far

Promenad & UNT-cupen

2015-06-07

I två dagar har helikoptern nu cirkulerat runt Storvreta. Först trodde jag att det var jakt efter brottslingar som pågick, men svaret fick jag lite senare…

Rastlös och kan bara inte vara inne. Tog mig ut, först på baksidan och kapade lite rabarber till Anna och sen drog jag iväg…

2015-06-07

Svarta får fanns det till beskådan under min promenad. Tog en omväg för att “gå av mig” lite av allt det som oroar.

2015-06-07

Dom var ju så söta där dom låg tätt intill varandra. Stirrade på mig och undrade säkert vad det där var för dåre som stod och fotade.

2015-06-07

Det var massor av bilar och mycket folk på Skogsvallen när jag gick förbi. Först hade jag dock passerat Annas hem med rabarberna. Fick en liten pratstund med Johan som berättade att man kunde åka helikopter under den här helgen, därav allt cirkulerande.

Där fick jag alltså svaret på detta och också att…

2015-06-07

…att UNT-cupen i fotboll pågår i Storvreta!

Annonser

Fars dag 2014


Min pappa 1940

Idag är det Fars dag. Det är en dag då barn firar sina fäder, eller ska göra det om kommersen får som den vill.

Firandet kommer från USA och det började med att Sonora Smart Dodd 1910 ville hedra sin far. Detta spred sig och 1966 så beslutade dåvarande amerikanske presidenten Lyndon B. Johnson att tredje söndagen i juni skulle vara Fars dag i hela USA.

141109

Min egen far, bilder från 70-80 talet.

Firandet är på olika datum i olika länder. Till vårt land kom detta 1931 och firades till en början, precis som i USA, i början på juni. Detta ändrades dock senare för att som det heter ligga bättre i förhållande till Mors dag, vilket gör att vi numera firar Fars dag den andra söndagen i november.

På Fars dag så ska man som sagt var, fira och hedra sin far. Presenter, tillrop och en positiv inställning till sin farsa. För mig, är det väldigt komplicerat, att försöka få till detta, till en väldigt frånvarande pappa, så jag försöker fokusera just på att han gav mig livet.

För oavsett, så är det ju på det viset att utan honom så hade jag inte skrivit de här raderna. Försöker jag ännu lite till och ser min far i ett högre perspektiv och med andliga förtecken, så har han även givit mig ett liv med många känslor. Känslor som i många fall varit svåra och tuffa att komma igenom. Det är väl ungefär så jag känner när jag anstränger mig och hittar det mest positiva med den far jag har i det här livet.

Min far är född 1938, vilket betyder att han fyllt 76 år. Ibland så ringer det och jag berättade då för honom en gång för flera år sedan, att istället ringa mig när han var nykter, men det kommer han aldrig ihåg. Så det blir några samtal om året, där han till hälften hotar och till hälften vädjar. Men när han inte, efter alla dessa år, inte ens kan höra av sig till mig nykter, då får det vara. Orkar helt enkelt inte längre… …visst fan känns det inom mig, som ett öppet sår som aldrig vill läka.. Men idag fokuserar jag på att han födde mig. Det måste jag.

Alla omsorgspersoners dag som TV4 nu på morgonen berättar om, det tilltalar mig bättre, just utifrån den familjesituation jag lever i sedan flera år tillbaka:

Alla omsorgspersoners dag firas med att i valfria former uttrycka kärlek och respekt för alla good enough vuxna som, oavsett vilken biologisk, social, juridisk koppling vi har till barn, ger dem omsorg i vått och torrt. Det är stort att ha ansvar för en annan människa. Omsorgsåtaganden innehåller så många utmaningar!

Mer hos hejevent.se

Djävulsdansen väckte minnena till liv igen

Programmet Djävulsdansen rör upp sådant inom mig som jag trodde att jag var tillfreds och klar med. Simons berättelse om sitt förhållande till sin far, det gjorde att tankarna på min egen pappa obönhörligen trängde sig på igen.

Min pappa har aldrig älskat mig. Det är väl det första jag känner. Han har aldrig tagit mig på allvar. Han har aldrig varit där. För mig.

Det är det allra första som kommer upp. Sen det hat jag känt inför honom under många år. Jag hatade verkligen honom länge. Sen orkade jag inte hata mer. Men dessa känslor kommer upp igen. Minns en jul då jag såg honom på stan. Jag gick fram till honom och förlät honom. Han förstod givetvis ingenting, men för mig så kändes det bättre. Åtminstone ett tag.

Ångestbild

En fadersfigur har jag alltid saknat. Det har varit svårt i perioder att inte ha någon farsa att stödja sig emot. När jag själv blev styvfar till en liten gosse så var jag för ung och omogen. Jag slog ifrån mig och klarade inte av det. Idag skäms jag som fan för den jag var då. Jag var frånvarande och inte särskilt schysst.

Min pappa har jag egentligen inte saknat utan en “pappa” om ni förstår vad jag menar?

När min pappa var full då var jag livrädd för honom. Han var ond och så elak. Det ploppar upp så många händelser inom mig nu när jag tänker på det. Han var aldrig en pappa och han slätade alltid över när han var nykter. Han svek och han var alltid sig själv närmast.

När jag var lite äldre så ägnade han sig åt att håna mig och förminska mina val jag gjorde. Alltid på fyllan. Jag hade inga vapen att värja mig med utan allt gick rakt in i mig. Jag trodde under lång tid att jag verkligen var så fel och hemsk som han sa. Vissa känslor kan ibland komma upp, just när det handlar om värdelöshet och hur jag ser på mig själv.

Fick mycket skit för min sexuella läggning och jag är ganska säker på att hade han varit mer schysst och förstående där, då hade jag levt ett helt annat liv idag. Jag vet, man ska inte skylla saker och ting på sin barndom, men vissa saker känner jag är så färgade av mina upplevelser jag fick när jag var liten, att jag bara inte kan bortse från dem.

Idag så kommer han inte åt mig och idag så bestämmer jag själv vad jag vill utsätta mig för.

När mina barn växte upp så var jag ingen bra pappa. Frånvarande och ibland så festade även jag. Tendenser till samma mönster, men jag kämpade verkligen emot att inte bli som min egen pappa. Jag visste ju hur jag hade haft det. Ändå så kunde jag inte låta bli.

Bara mina barn kan berätta facit, men ibland skäms även jag för att jag inte gett fan i alkoholen rakt av. Men jag ljög för mig själv länge och schabblade bort ett äktenskap tack vare det. Ibland fylls jag av förtvivlan och gråten går inte att hejda. Över de dåliga val jag gjort.

Relationsskadad och tendenser till isolering bär jag på. Skyller dem inte på någon. Men relationer har för mig alltid varit jobbiga. Tar aldrig första steget. Vågar inte.

Men jag lever fortfarande. Jag försöker rätta till och göra bra val idag. Kämpar med att se framåt och inte ta på mig offerkoftan igen. Den är ingenting för mig längre!

Början på påsken

Det som påminner om påsk i mitt hus detta år 2014:

Två påskliljor i köksfönstret.

Självklart så tar jag fram Elias fantastiska påskkärring som han gjort i skolan för ett par år sedan.

Gula tulpaner som förgyller vardagsrummet.

Inga andra påsksaker tar jag fram i år. Det är jag och Elias under hela påsken. Frida är hos sin kille och Linn är hos Anna där hon numera bor för det mesta.

Idag så ska jag och Elias gå till den lokala butiken. Han får välja eget godis och sen så gör jag något som påminner om en påskmiddag med prinskorv, köttbullar, lax och ägghalvor i alla fall. Det blir vi två vid middagen och jag tar nog fram en sillburk med lite potatis innan vi äter tillsammans.

Det är så att påsk och sådana här högtider inte betytt så mycket för mig tidigare. Men jag vet inte riktigt vad det är, för den här gången så känns det väldigt mycket att vara helt ensam vuxen. Det måste jag erkänna och jag har svårt att ens tänka på detta. Men det är bara som det är numera, jag måste ju hitta mina egna vänner, bekanta eller vad jag vill om jag ska undvika detta i framtiden. Den jag tycker mest synd om är min son, som ska behöva sitta ensam med mig i påsk. Det är den värsta känslan faktiskt.

Som jag sagt tidigare, så är jag nog i en väldigt känslig fas i mitt liv just nu. Vill inte gå djupare in på känslorna och vad de gör med mig, men det finns två vägar att välja. Kanske är denna påsk en stark indikation på vad jag måste göra i framtiden. Så känns det nu i alla fall. Inom mig så är jag väldigt ledsen och trött på det mesta just nu. Men som sagt, jag tror jag måste göra ganska radikala saker för att komma vidare.


Figurerna i filmen Frozen.

Vi hade så mysigt som det går när vi tittade på Frost igår, jag och Elias. För mig var det stort att han var med mig en sådan lång stund i vardagsrummet. Han börjar ju själv bli stor och vill göra sina egna saker, främst framför datorn där han byggt upp ett eget socialt liv. Så känns det i alla fall eftersom han skrattar och stojar där en hel del. Så att fadern fick plats på ett hörn, det kändes bra.

Min tacksamhet finner inga gränser över att han finns i mitt liv. Det finns inte ord för hur mycket han betyder för mig. Att då ens tänka tillbaka på min egen far och hur han varit mot mig, det går liksom bara inte ihop. Hur resonerade han och då speciellt i början av mitt liv, då jag rimligen inte kunnat gjort honom besviken. Nej, det blir tilt i hela mig då jag tänker på min egen far och hans agerande gentemot mig.

Vill bara att dessa helger ska vara över. Så att jag får försöka med vardagslivet och rutinerna igen. Men det skrämmer mig en del hur jag känner även inför detta just nu.

Ett klick & nya samtal

Människor kan inte säga rent ut vad de tycker till och om mig. Har fått nya exempel på det och många års vänskap bara försvinner med en tystnad. Ett klick bara. Men jag måste se det som att konsensus i åsikter, det bygger ingen vänskap överhuvudtaget. Måste man tycka lika och gör man inte det och inte ens bemödar sig om att ta reda på varför, då kan det gott vara. Riktiga vänner gör inte på det viset. Sen har jag själv känt att det inte funnits någonting kvar även om jag har velat ha kvar den lilla kontakt som de sociala medierna ger. Nu har en av dessa personer valt att avsluta även det, utan ett ord. Så får det bli, utan ett ord.

Igår var det dags igen, telefonen ringde. I andra änden fanns det som kallas min far. Lika packad som vanligt. Han hinner säga att jag inte ska lägga på, förrän jag lägger på. För jag vet inte vilken gång i ordningen. Han försökte en gång till lite senare, men då svarade jag inte.

Detta tar på mig mera nu. Jag känner det. Kanske beror på det på där jag befinner mig i livet just nu. Känslig och sårbar i grunden över hela linjen i frågor om liv, relationer, vänskap, kärlek, familj och jag vet inte allt. Mycket över relationer just och de som som av olika anledningar försvinner bort. En del väljer jag själv för att jag måste, men en del distanserar sig ifrån mig genom just tystnad. Detta är inte första gången och kanske är det något i det som jag ska lära mig? Må så vara, fast just nu så kan jag inte se sådant.

Men jag gav faktiskt min far en chans för några år sedan. Då pratade jag med honom och sa mycket tydligt att ringer du nykter och vill ha kontakt, då lovar jag att jag pratar med dig. Men det kommer han givetvis inte ihåg och att ha förnuftet att någonstans förstå detta, det finns inte. För jag orkar inte höra hans tirader av ömkanden blandat med hånerier och elakheter. Över hur hemsk JAG är som inte vill ha kontakt och ord bara om hur HAN mår. Det behöver jag inte ta längre, därav att jag alltid lägger på luren. Jag har fått nog av hans sätt gentemot mig för länge sedan.

Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte känns och de sista två gångerna har det varit värre än tidigare. Tror att det som sagt beror på mina egna grubblerier om livet just nu. Om saknad och trygghet i drömmen om en “normal” far. Det går ju inte att låta bli att tänka så, när det är som jobbigast. Om den längtan som alltid funnits där.

Terror är väl ett för starkt ord, men jag känner stor olust inför detta. Varför kan han inte låta mig vara ifred? Varför inte ens förstå att jag svarar när han är nykter? Men då skäms han väl för mycket även om livet går och det snart inte finns så mycket kvar att spela på. Han fyller 76 år snart och kroppen orkar inte hur mycket som helst.

Svek är inte roliga. I det lilla och i det stora. Vågskålen orkar inte hur mycket som helst.

“Inte som min far, inte som min far”

Det blir mycket kring min uppväxt numera känner jag, men så får det bli. Jag behöver få ur mig vissa saker och då är ju bloggen min perfekt och kanske kan mina ord hjälpa någon annan därute att också komma vidare och våga närma sig det som skaver inom en. För det är ju en del av anledningarna till att jag bloggar öppet om sådana här saker.

Min pappa 1940
1940 så var min pappa 2 år gammal. Till vänster med sin pappa, min farfar.

För 4 1/2 år sedan så skrev jag en post om min far. En del av de ord jag då hade inom mig:

När jag tänker på pappa idag så är det sprit, våld, elakhet och svek det enda som kommer upp. Jag fick aldrig den där kontakten med honom som jag hade med mamma. Han var för mig en främling i alla år. En som jag ville ha kontakt med såsom jag trodde det skulle vara. Far-son kontakt. Göra far-son saker så att säga. Men så blev det aldrig.

Dagen före julafton så ringde han till mig igen. Lika full som vanligt och han kunde knappt prata. För mig är dessa samtal någonting jag inte längre orkar med, så jag lade på luren. För det är ju så att jag har verkligen försökt att lyssna på honom när han ringt tidigare och varit i den konditionen som han alltid är när han fått för sig att kontakta sin enda son. Jag har sagt till honom att höra av sig när han är nykter. Det har aldrig hänt. Han har inte det modet helt enkelt.

Igår så kom min syster hit. Vi pratade en hel del om vår pappa. Om den dagen när samtalet kommer att han har gått vidare var något vi diskuterade en hel del. Han är ju född 1938 och han lever tidvis ett hårt liv med alkoholen, så att dagen kommer allt närmare det är ju självklart.

Pappa 1940
Första gången jag såg detta foto så reagerade jag starkt. För pappa är otroligt lika min son på just detta kortet. Kortet är taget 1940 då pappa var 2 år gammal.

Jag fylls med obehag när jag tänker på den dagen. För en del i mig vill alltid förlåta och förstå. Som om jag på något konstigt sätt vill släta över allt det han har gjort emot mig och min syster. För att han är min pappa. Det är liksom den enda kvalifikationen, för att han är min pappa.

Min syster är tuffare i detta. Hon är mycket tveksam till att gå på hans begravning och att gå till honom om han ligger inför döden till exempel, det finns liksom inte på hennes karta. Jag är mer tveksam till båda sakerna.

För någonstans inom mig så vill jag vara större än vad han någonsin har varit emot mig och min syster. Fast samtidigt så måste ju hans agerande genom åren få konsekvenser. Jag vet inte, jag fylls bara av obehag som sagt när jag tänker på detta.

Försökte förklara för syster detta med hur jag saknar en pappa. Inte den pappa jag fick, utan en pappa mer generellt, en fadersfigur. Det tror jag har präglat mig mycket mer än jag velat erkänna för mig själv. I perioder så känns det mer och ibland så bryr jag mig inte alls.

I det här känner jag mig ibland som en vindskjul där vinden tagit i så hårt vissa år. Jag vajar och far, men på något konstigt sätt så hänger jag mig kvar. Jag har slagit i en del, men har överlevt. En symbolisk förklaring som bara kom i mitt inre just nu när jag skriver dessa ord.

“Inte som min far, inte som min far”

Har varit så nära att ge upp allting, men då har mina barn kommit upp för min inre syn och givit mig styrka. STYRKA!! Det är svårt att skriva om detta känner jag för ibland så känner jag att jag tagit i så hårt att jag helt tappat bort den jag är och det har blivit precis tvärtom istället. Vad den ångesten och vad det haft med sig, det kanske är det som fått min pappa att ge upp..? när man istället måste göra helt tvärtom för att inte dras ner än mer.

För självklart så drar jag paralleller till min egna barn. Det är liksom oundvikligt och tankarna gror inom mig och min oförståelse blir ännu starkare till min egen pappa och hur han så kunde strunta i mig. Så totalt och nästan bli tvärtom, med hårda ord i perioder när vi inte dansat efter hans pipa.

För mig är mina barn allt. Verkligen allt. Jag har ju blivit helt åt andra hållet istället och jag vet att det är för mycket curling från min sida emellanåt, men hellre det! Hellre att jag bryr mig och är med för mycket än att inte alls finnas där. I detta letar jag balans genom att försöka hitta ett liv i de perioder som de är hos sin mor. Men är jag ifrån dem för länge, så mår jag faktiskt även fysiskt dåligt.

Mina barn har räddat mig. Har fått mig att inse saker och ting. Frånvaron av detta hos min egen far är svårförståelig och mycket kring detta pratade jag med min syster igår. Min far har givit mig livet och kanske är det så att en del av hans uppgift var att ge mig kraften att INTE bli som honom. Om man vill se på det välvilligt… …men måste man inte kunna förlåta? Är inte det en av de nödvändiga vägarna framåt? Fast frågan är ju på vilken nivå man ska och kan förlåta?

Fan vad glad jag är att vi två har hittat tillbaka till varandra, jag och min syster!

Relaterat
Jag skriver om pappa (2009)