En kökstång och stekspade i samma stil var mitt och barnens bidrag till födelsedagsbarnet när vi firade sifferbytet igår. Det blir mest nyttoprylar när man ganska nyligen har flyttat till eget och behöver påfyllning av saker.
Delar av familjen samt hans mormor var på plats. Vi fikade och blev uppdaterade om läget hos födelsedagsbarnet.
Nu kan jag bara tala för mig själv och det känns som om vår relation har blivit allt bättre de senaste åren. Jag är glad att jag får vara en del i hans liv, på hans villkor. Jag finns här och det vet han idag. Han har kämpat det sista åren med en massa saker och det kändes härligt att få ta del av allt det positiva som hänt.
Annandag jul och väntan på besöket från stan. Ska bli fint att träffa stortjejen med J en gång till. De stannar till i slutet av veckan hos modern för att sedan dra norr över på nya äventyr.
Tog mig till den lokala butiken för att handla lite. Nya röda ljus, kattmat och ny tandborste till grabben stod bland annat på listan. Det går mycket pengar när man som jag småhandlar nästan varje dag. Men jag har ingen bil och då blir det på det här sättet.
Skäms över mitt mående och att inte enbart glädjas när jag har fått fira jul med hela familjen och dessutom har två av mina barn hemma. Sen kommer Linn och Jordan snart, jag borde vara glad och tillfreds…
Men det handlar inte om dem. Är så tacksam för det som är, men det är som om någonting ”lossnat” i mig och jag kan inte täppa igen. Det maler och sorglighet vill ut. Det liksom bara maler på oavsett vad jag försöker med i affirmation och de tips jag fått sedan tidigare. Känner mig så eländig och låg. Hoppas verkligen att detta är tillfälligt och att det handlar om att jag nu är på väg genom A och att det är därför jag mår som jag gör? Har svårt att handskas med känslorna helt enkelt.
Samtidigt är jag djävulskt trött på att känna och uppleva detta jävla mörker. Är så trött i själen. När det dominerar mig så mycket kan jag inte gå förbi det helt och inte ens skådespelarmasken funkar hjälpligt. Mitt stora kännemärke förr om åren. Skådespelaren med de fina orden och läpparnas bekännelse finns inte längre.
Maja på julafton 2018.
Kanske är det saknad efter fysisk kontakt som också är där och spökar? Varit själv så länge nu och inte haft fysisk kontakt med någon på år och dar. Det tär nog också, fast jag gör sken av annat. Det gör mig ledsen att tänka på, helt enkelt för att det gör så ont i mig.
Katterna mår bra. Maja är ute mer än vad Felix är. Han ”pratar” så mycket mer nu och vill alltid vara nära mig. Det är jag också tacksam för, för han är en gosig kille som jag mår bättre av att umgås med än om det vore motsatsen.
I morgon är det vardag för mig igen och jobb i två dagar. Rutiner och någonting som jag liksom grejar utan att ens tänka så mycket.
Solen visade upp en fin sida när jag var ute och vandrade mitt på dagen.
Nu är Linn och Jordan i Sverige! De kommer till mig i morgon och jag längtar så. Nu har det gått alldeles för lång tid, det känner jag.
Juletid är mycket tankar inom mig. Tyvärr mest mörka. Det där sammanhanget som var så olika för varje år när jag var barn. Några jular försökte de, det kommer jag ihåg. Mamma gjorde det bästa av situationen, det vet jag också men när nyår kom brakade helvetet löst. Flaskorna med skeppet togs fram och flockades i klasar och farsan tog över helt med gap, bråk och fylla.
En mycket mörk tid i mitt inre. Hur vi flydde och var överallt, förutom hemma. Hur mamma skrek och skyddade sig. Skylde sig mot övergreppen och all jävla elakhet. Flykten till farmor när det var som värst. Det är just det här jag måste känna och tänka på ”fullt ut” och inte fly ifrån det som jag alltid gjort. Stanna kvar, titta på och se att det inte kommer åt mig idag.
Juletid är så mycket tankar. Har alltid haft svårt för julen även om jag försökte mitt bästa när barnen var små. Det jag kunde och klarade av då. Tomterollen var visserligen knepig, men jag minns barnens glädje så därför åkte den röda trånga dräkten på under deras uppväxt. Juletid är många tankar som sagt. De jag gillade mest var när de fick sina paket och sen när allt öppnades. Orden, ögonen och förhoppningarna. Tror vi lyckades de allra flesta gångerna.
Denna trasighet i tankarna. Längtan till någonting som jag egentligen inte vet vad det är idag. Till någonting långt borta som jag vet finns där, men som jag fortfarande inte är mogen eller värd. Vet inte vilket.
Juletid är fortfarande barnens högtid, trots att de nu är stora. För mig är de alltid barnen och det viktigaste i mitt liv. Det är fint att samla familjen och jag hoppas att det blir en lugn och harmonisk jul även det här året. För man vet aldrig när det är sista gången som det fungerar på det sätt som de gjort länge nu att vi alla ”samlar ihop oss” och är tillsammans på julafton. Saker och ting förändras, balanser rubbas, spänningar och tankar som hålls tillbaka kommer till och ingenting är för evigt.
Igår sov jag flera gånger. Precis som om kroppen måste ta igen sig efter veckan som gått. Var så trött och orkade inte mycket. Jag skulle gärna åka iväg på julmarknaden i Gamla Uppsala, men vet inte om jag orkar.
Det basala, det jag har rutin på och kan, det görs. Min trygghetsbox är liten och ganska intakt. Går jag utanför den blir jag så trött efteråt. Egentligen har jag inga problem att gå utanför den i det jag har kontroll på (kanske är jag då fortfarande kvar i boxen?), men jag vet vad det kostar på i trötthet.
Usch vad jag ”dravlar” om mig själv och min ”svåra tid” men återigen, vart ska jag göra det om inte här på min egna blogg? Tänker inte få dåligt samvete för en massa saker längre. Det här är jag och min blogg är mitt vattenhål. Och ändå säger jag inte allt här, även om man kan tro det ibland.
En röd amaryllis i köksfönstret får idag ”bryta av” tuggandet i texten.
Min familj skyddar jag och pratar inte så mycket om. Det positiva och det som gör gott vill jag givetvis berätta om, men varför ska jag utsätta dem för ord om det är jobbiga tider när de själva inte får styra? Är rädd om min familj och vill dem väl, det är självklart för mig. Önskar att jag tänkt så mera förr i mitt bloggande. Men även en gammal Michelingubbe som jag lär mig.
Mentalt håller jag på att bearbeta en sak inför nyår. Man kan se det som ett nyårslöfte där jag ska återta mitt ätande och det jag stoppar i mig. Ett köttfritt 2019 kommer det att bli för mig. Vill inte kalla mig någonting av de vanliga etiketterna, men kött blir det inte i fortsättningen. Det finns så många fina alternativ idag och de kostar inte så mycket mer i pris. Faktiskt. För min egen kropp och min egen skull, men också för att jag hatar den industri av dödade som pågår dag ut och dag in över hela världen, där djur får sätta livet till för att vi ska ha mat. Det värsta för mig är hur kycklingar behandlas och efter 35 dagar dödas de. Har sett så mycket skrämmande bilder att hälften vore nog. Jag vill inte vara en del av detta genom mitt ätande av kött längre.
Detta har skavt inom mig under flera år nu, detta med mitt köttätande och det har blivit allt svårare för mig att njuta av en köttbit. Det är dags nu att göra någonting åt det.
En svår tid är det inom mig. Det vet ni som läser här. Vet inte hur jag kommer att må efter nästa besök i Stockholm, men någonting säger mig att det är ”allvar nu”, Ni ser, jag försöker fortfarande ha ”kontroll” på det som komma skall. Detta sjuka kontrollbehov, i det lilla och i det stora, är min största fiende.
Sov som ett litet barn och hörde inte att gästerna hade anlänt. Anna hade redan börjat på den goda hallontårtan och Elias var på plats i sitt rum. Tala om att sova djupt! Men det kanske säger lite om hur konstig min sovrytm är just nu…
”Michelingubben” försöker stå för sig själv oavsett size.
En fin amaryllis med tomte och juleskum fick jag av Anna och Elias. Nu har jag två amaryllis i köket eftersom syrran också gav mig en i veckan. Roligt!
Hemmagjord hallontårta.
Anna gjorde en hallontårta som var väldigt god.
Fina familjen kom och firade gubben.
Vi fikade och pratade i den nu mycket nötta soffan. Att bli firad av familjen är något speciellt. Det känns fint nu efteråt och jag kan lägga denna födelsedag bakom mig med positivt sinne.
Först när du accepterar dig själv precis som du är, kan du finna ro och harmoni.
Denna fina blombukett stod i hemmet när jag kom från jobbet idag. Den var från Linn och Jordan och orden och handlingen fick mig att börja gråta. Så fint av dem. Längtar så att träffa dem i december!
Årets sifferbytesdag går mot sitt slut. Några har grattat mig, men jag har inte nämnt dagen för någon eftersom jag inte gillar att fylla år. Blir jag firad på något vis, är det ok, men det är ingenting jag skyltar med och uppmuntrar.
Hade en diskussion med M på jobbet om födelsedagen (hon kom ihåg) och för henne är det att fira livet, att man klarat ett år till så att säga. Så kan man kanske se på det, men jag har en mycket mörkare syn. För jag känner att jag inte gjort någonting speciellt för att födas och då vill jag inte fira det. Tycker det är jobbigt att stå i centrum och uppmärksammas på det sättet och då speciellt av utomstående eftersom jag liksom inte ser någonting stort med att fylla år.
Jag vill fira sådant jag är stolt över och för mig kommer den 6 april att bli en sådan dag. Den är redan det faktiskt, då unnar jag mig något extra. Det är roligare för mig att fira någonting som jag har klarat av och faktiskt är stolt över. Inte att jag föddes, men som sagt vi har olika uppfattningar om födelsedagar vi som vandrar här på jorden.
Som vanligt till mycket i livet är jag dubbel gällande födelsedagar eftersom jag vill fira familjens födelsedagar och då känns det helt ok. Mina fina nära och kära vill jag måna om och att de uppmärksammas, det är liksom någonting annat…
Sen blev jag ju själaglad över blombuketten och de fina ord jag fick från Linn och Jordan idag. Det värmde gott i pumpen. På fredag firas jag lite igen, då av familjen och det känns helt ok.
