Etikettarkiv: evigheten

Tröst hos mor

180721 graven

I lätt duggregn satte jag mig på bussen mot stan. Måste till mamma. Hon har varit ifrån mig sedan 3 januari 1981. Saknar henne så oerhört mycket just nu. Ann-Britt Pettersson föddes den 23 oktober 1947 och var min mamma tills jag fyllde 15 år. Tröst hos mor så gott det nu gick.

I samma grav ligger min morfar Isidor Pettersson som lämnade jorden den 11 december 1979. En begravning och jordfästning som min mor var med och arrangerade. Minns så väl mörkret och alla svarta kläder. Honom hade jag ingen relation till eftersom han valde flaskan före människor.

180721 mormor grav

Min mormor Britta Pettersson fick inte ens en egen gravsten, så jag har lite svårt att hitta till den graven. Vet inte ens om detta är hennes sista viloplats? Hon dog i alla fall den 17 maj 1999 vid en ålder av 79 år. Den begravningen minns jag som ljus och fin. På något sätt kändes det som om hon var med.

Henne tyckte jag om även om vi inte träffades ofta. En mild och mjuk människa som tyvärr var ganska styrd av de karlar hon levde tillsammans med. Den ena värre än den andra där också flaskan var det allra viktigaste. Men henne hade jag i alla fall en relation till som var hyfsad så här när jag ser tillbaka. Svårt att förstå att nästa år har hon varit borta i 20 år.

180721 okänd grav

På många ställen finns ingenting kvar. Namn och allt är borta, bara en stor sliten sten står kvar. De är förpassade in i evigheten utan att någon bryr sig om dem mer här på jorden.

För mig en befriande tanke eftersom jag inte vill ha någon gravplats utan min aska måste de strö för vinden någonstans. Någon begravning vill jag inte heller ha. Människor ska inte samlas för min skull genom tvång och för att de måste. Vill inte ha en sådan sista föreställning. Vill försvinna utan falska åthävor från denna värld.

180721 helga tref

Sakta mak genom Uppsala där jag passerade Helga Trefaldighets kyrka. Hörde tyskar som skrattade och tog bilder.

180721 domkyrkan

Uppsala domkyrka går inte att undvika. Har så många bilder på den med tornen.

180721 fonster

Nedre Valvgatan med dess rediga och robusta fönster.

180721 blommor

Vissa blomsterarrangemang är fina i Uppsala. Åt lunch på Burger King och sen blev det bussen hem igen. Klibbigt och ganska kvavt. Lite åska i luften.

Så här ser mina dagar ut numera. Självvalt till viss del, men visst känns det ledsamt emellanåt. Det inre gör ont och jag kan inte bara sitta hemma och fastna i mitt mörker. Måste ut innan kraften tar slut i mig. Det blev 6,6 km och 9 052 steg allt som allt och det får jag vara nöjd med, även om jag vet att det mesta försvinner i kostens virrvarr just nu.

Har också hunnit med att sova en redig eftermiddagslur. Antecknar ni? Resten av dagen är förvaring för att få gå och sova igen. Känns som om jag är på ”hemmet” redan när jag ser vad jag skriver. Håller liksom bara några timmar per dag numera.

Jag är där jag är idag för de val jag har gjort i livet. Det är den hårda men sanna verkligheten. Så är det. Försöker hitta det positiva över att jag fortfarande andas och inte har tappat förståndet. Att jag så att säga fortfarande ”hänger med” hur dumt det än kan låta. För det är absolut ingen självklarhet efter de sista årens händelser.

Annonser

Mörkret ska bara bort

ted gardestad

Ted Gärdestad 18 februari 1956 – 22 juni 1997

Universums framtidsvy
Ger bara huvudbry
Men inatt ska jag somna in
Och sova lugnt
Men när morgondagen gryr
Blir då mitt huvud tungt?
(Universum 1973)

Igår var det 21 år sedan som Ted Gärdestad lämnade detta jordeliv. Tänker mycket på honom just nu. Den smärta och den svarthet han måste ha känt när det enda valet var att lämna allting. Samtidigt kan jag, hur konstigt det än låter, förstå tankarna på något märkligt vis och varför det blev som det blev.

Den här inre konflikten tär på många. Den går inte att leva med hur länge som helst för en del. Smärta och mörker går att dämpa, men inte att få bort helt. Man söker hela liv efter en mening och förståelse över varför. När varför egentligen är det enda man aldrig får svar på. För en del tar det tillslut stopp. Det går inte mer. Man orkar inte. Den enda tanken är att få frid och få bort alla tankarna. Till vilket pris som helst.

Att en människa mår så dåligt att den väljer att hoppa framför tåget är oerhört tragiskt. Samtidigt,  är man så förgiftad av tankar på att inte vara behövd, att ingen bryr sig eller till och med att människor skulle må bättre om man försvann, de blir så att säga normala om det inte bryts. Man tror verkligen på att det ligger till på det viset.

Blanda sedan ihop det med någon form av drog eller sjukdom (som i Teds fall schizofreni) som förstärker känslan, så kan det bli så hemskt att man avslutar sitt liv på pendelstationen i Häggvik.

Filmen om honom är mestadels ljus och där får man till stor del bara den ena sidan av hans liv. Det som jag grubblar över, det närmar man sig inte överhuvudtaget. Vart kommer schizofreni ifrån? Latent från födseln eller något som helt plötsligt finns där? Vad gjorde att han sökte sig till sekten i USA? Tyvärr är det ofta så i vårt samhälle, att mörkret ska bara bort, utan ens några försökt till förståelse varifrån det kommer.

Min tro inbegriper en evighet där allt handlar om erfarenheter och att känna. Vi på jorden värderar dem i svart eller vitt, när det mesta är grått och handlar om att utvecklas som själ och acceptera och känna de känslor man just nu behöver. Så förbannat lätt i teorin, men stört omöjligt känns det som ibland i praktiken om du frågar mig.

Evigheten & medvetandet

Evigheten och medvetandet i mina tankar. Kan bli ganska djup när den sidan sätter in. Försöker undvika det eftersom jag vet att för mycket grubblande över sådant påverkar mig negativt. Fastnar ofta i rädslan och det mörka.

Gå mot ljuset...

Men detta med evigheten var svårt att släppa och när det nu även blir en bloggpost i ämnet, förstår ni att jag fastnade och bara måste skriva av mig. I tanken om ljuset, vägledning och mod. Lyssna på det som länge nu försökt nå mig men där jag värjer mig hela tiden.

Evigheten är ett läskigt begrepp. Att leva för evigt och aldrig dö. Smaka på det och tänk er in i det på djupet. Är inte det ganska konstigt att förstå att vi aldrig kommer att dö? Vår kropp försvinner och förmultnar, men vårt medvetande försvinner aldrig.

Vad är ett medvetande? Kan det gränsas av eller går jag in i andra själars medvetande den dagen då jag går över till Andra sidan? Hur begränsas det i så fall av? Vart tar min lilla del vägen i det stora medvetandet? Där allt är ett.

Är ju inne i någonting märklig själv med mitt eget medvetande där just känslan av en helhet skrämmer mig en hel del. Där jaget, den lilla Jerry, är någonting mycket större tillsammans med andra medvetanden. Just detta med gränser och vart jag så att säga “upphör” och går upp i andra medvetandet, det är svårt att greppa med mitt jordiska jag, mitt ego.

Hela mitt väsen känner att vi lever för evigt. Men evigheten och tankarna kring det gör mig trött. När får man ro? Ska man vandra och utmanas för evigt? Känner att jag varit igång länge redan nu och vissa perioder dominerar tröttheten och jag känner mig gammal. På att vandra, på att lära mig saker som jag ibland bara känner som upprepanden och meningslösa samtidigt som jag någonstans vet att det är just detta allt handlar om, att känna en meningsfullhet i det hela.

Att tänka på evigheten i djupet är jobbigt. Att man inte kommer undan när man dör, utan då ställer man om och stöter på nya utmaningar. Detta pågår liv efter liv. För evigt. När får man vila?

Det som komplicerar det hela och som gör att jag grubblar är rädslan för den så kallade döden samtidigt som jag vet om evigheten men jag har inte kontroll över den. Det är kontrollen som jag alltid jagat och så har det varit i det här livet, hela tiden. Alltid kontroll och så lite friktion som möjligt. Naivt och så egoistiskt, men så har det varit för mig.

Det är svårt att skriva ner mina tankar i ord när det handlar om medvetandet och den förskjutning som pågår inom mig utan att jag låter helt tokig. Ibland tror jag själv att jag är tokig för att nästa stund vara helt på det klara med meningen och varför jag går igenom detta just nu. Det är en märklig dubbelhet i detta.

Känner av skillnaden mellan mitt jordiska ego och det högre som finns inom mig alltmer. De båda har blivit mer markerade emot varandra och att själv acceptera vissa saker är väldigt tufft för mig. Att vila i det som sker, acceptera och inte låta det jordiska egot styra på grund av rädsla i den längtan jag har efter kärlek och närhet är väldigt plågsamt för mig emellanåt. För jag vet egentligen inte vad det är som styr och som gör att jag inte bara kan slappna av i det hela.

Humbug, flummerier och struntprat må det vara, men allt detta finns inom mig och för mig är det en verklighet, vad det nu är för någonting? Jag lever med allt detta inom mig och försöker få ordning på tankarna med en balans och ett mod i att låta det som kommer komma och inte vara rädd för det. Kan inte ens skylla på droger och att jag är påverkad av saker utanför mig själv, utan detta blir allt starkare och tydligare inom mig. Kanske just därför?

Så här säger professor i biofysik Hans Liljenström i en intervju från 2006 om medvetandet och utvecklingen av densamma:

Vårt medvetande är kopplat till vårt ”jag”, och jaget är kopplat till tänkande och minne. Ett vidgat medvetande handlar mycket om att lära känna detta ”jag”. Men det är när vi släpper fixeringen vid det egna jaget som vi kan leva mer etiskt i ett globalt perspektiv – och det, menar han, är en viktig del av mänsklig utveckling.

– Jag tror att medvetandet är en fundamental egenskap i universum, och direkt kopplat till meningen. Meningen är att vi ska utveckla medvetandet. Det tror jag mänskligheten som sådan är på väg att göra.

Har också hittat en intressant TV-intervju med professorn från 2012.

Just för att jag själv känner som jag gör så intresserar ämnet mig alltmer.

Jesus o korset

Ber om hjälp att hitta en andlig mental coach. Som kan hjälpa mig att släppa de blockeringar av rädsla som är svåra att komma förbi och där jag inte klarar att komma vidare ensam. Ber om hjälp.

Till mina barn 2063

4 maj 2063

Tänk om mina barn kunde läsa detta den 4 maj 2063. Tänk om… …tänk om det är möjligt?

Då skulle jag fråga dem hur de mår och hur det går med livet, givetvis. Be dem tänka tanken på hur obeständigt allting är och att tiden aldrig står stilla. Fråga dem om glädjen och ljuspunkterna i deras liv.

2016-05-04 Jerry 50 år
Så här såg jag ut när jag var 50 år gammal. Fotot är taget den 4 maj 2016.

Vet ju inte ens hur nätet och platsen min blogg ligger på ser ut då. Finns mina texter kvar då någonstans eller är det raderat och borta för alltid? Kan mina barn, om de vill gå in och minnas sin pappa genom att läsa om hans tankar genom de år han var aktiv på nätet? Vill de det ens? Ids de eller har de nog med sitt efter ett ganska långt liv?

Jag är helt säker på att jag fortfarande är med dem, fast på ett helt annat sätt, som jag inte kan konkretisera mer än att det är totalt annorlunda än att vara i en kropp som jag är nu. En del skickliga medier kan ge oss en glimt, men även hos dem finns chansningar och önskningar om hur de tror/vill att det ska vara. Ni vet, det jordiska egot har mycket mer kontroll över oss än vad vi tror, så även om personen är ett känt medium färgas allt av egna kamper och upplevelser genom många liv. Allt är tolkningar och egna värderingar, även om det givetvis finns beröringspunkter genom många människors vittnesmål om den Andra sidan.

Den 4 maj 2063 så kommunicerar vi på helt andra sätt än idag. Det är min övertygelse.

Givetvis hoppas jag att jag får vara med så länge sinnet och kroppen orkar. En dröm har jag och det är att jag ska få uppleva mitt yngsta barns 50 årsdag i den kropp jag nu vandrar i. Och det har ju redan passerats med 15 år när/om mina barn läser detta 2063, om jag nu får drömma lite…

Frågorna som maler inom mig: Hur har livet varit med er? Har ni egna barn? Kanske till och med barnbarn? Har livet varit snällt emot er? Vad gör ni idag, när ni är pensionärer, förutom Elias som “endast” är 61 år gammal?

Har ni lyckats att älska er så pass mycket att ni står där med rak rygg och känslan av att kunna värdera er till de unika guldklimpar ni är? Är ni, mina älskade barn, nöjda och har ni tagit er själva på allvar och givit er de chanser som ni är värda?

Åhhh, vad jag ber om detta… att ni ska älska er själva på ett sätt som gör att ingen trycker ner er eller förminskar er. Att ni förstår ert eget unika värde och att ingen annan ska förminska er eller tro att ni är mindre värda än någon annan. Ni är lika värdefulla som alla andra! Att ni tagit för er och levt livet fullt ut!

Många människors problem är att acceptera sig själva och kunna ge sig själva en chans att blomstra och lyckas. Gud vad jag hoppas att ni kommit förbi det när ni 2063 läser detta, mina barn! För jag vet hur det påverkar en när man begränsar sig själv och tror att man ingenting klarar. Ingenting kan vara mer fel! Man klarar så mycket mer än man tror.

Vad som än har hänt från det att jag skriver dessa rader, så är jag med er hela tiden. Om inte kroppsligt och jordisk så med medvetandet och genom andra kanaler. Det lovar jag er, mina barn. Jag kommer att göra allt jag kan för att finnas där för er och stödja er med alla tillbuds medel som finns. Det är jag skyldig er alla fyra.

Tanken på att ni läser detta år 2063 när jag sedan länge “gått vidare” nu när jag 2016 skriver detta är för mig en helt relevant och häftig tanke. Här och nu, jag vet… men med denna post gör jag ett kraftigt undantag.

Tänker inte ens försöka mig på att gissa hur livet ser ut på jorden 2063. Min förhoppning är dock att toleransen och humanismen ligger i framkant och att religion och fanatism är tillbakatryckt. Att miljövänliga lösningar dominerar och att fossila lösningar har minskat kraftigt.

Att jorden helt enkelt är en vänligare och tolerantare plats att leva på.

År 2063 skulle jag ha fyllt 98 år. Så gammal kommer jag inte att bli i det här livet. Men jag kommer att sträva högt och be om att få vara med om datumet 31 juli 2052. Då skulle jag bli väldigt tacksam och glad. Dock vet jag att detta inte går att styra, för stolparna är redan utlagda och kanske är det till och med så att mitt dödsår redan står i stjärnorna?

Ni vet, jag tror att medvetandet är en stor sak som vi bara har en liten kunskap om idag. Jag tror att medvetandet och tankarna är någonting helt fantastiskt och som hänger ihop med varandra, med allt levande. Kan bara säga vad jag förnimmer och tror om varat och evigheten. Detta är inte slutet, utan en fortsättning som aldrig kan ta slut. Evigheten är ett ord som skapar alla känslor i mig. Evigheten känns tryggt men samtidigt skrämmande.

Kanske syns vi trots allt 2063? Då är jag någon annan än den här gubben som år 2016 sitter bakom tangenterna och skriver dessa rader, i vissa ögon säkert prilligt och galet, om saker som vi bara kan spekulera i. Livet är hela tiden oavsett vad jag tror eller önskar.

Vi är så mycket mer än den jordiska kropp som vi bär på. Ju mer jag tänker på detta och tankarna kring här och nu och datumet 4 maj 2063 så får jag känslan av att facit redan finns och att allt bara handlar om repetition och upprepningar. För att vi kan och vill.

Den 4 maj 2063 hoppas jag är en solig och varm dag, precis som idag 47 år tidigare… när mina älskade barn läser denna bloggpost.

Allt går runt

Kanske har jag fått tillbaka skrivklådan? Eller är det lusten? Vet faktiskt inte, men jag känner för att skriva om det jag känner inför varat och vad jag tycker om livet och de medvetande jag har. Det kan ju vara ett farligt egodrag som tar tag i mig emellanåt, men jag tror inte det.

Här och nu. Så tydligt och så viktigt. Det som jag är med om just nu. Inte igår och inte i morgon. Blank sida in i framtiden, eller aningar? Ibland vet jag inte, men det får vara som det vill med det för kan jag inte leva här och nu så har det ingen betydelse. Glömmer jag nuet så är jag förlorad. Som jag varit under så lång tid.

Fast när jag tänker lite på det så vet jag inte riktigt vart jag har befunnit mig. Min del av medvetandet och den del som benämns med namn. För allt är ju ett. Det är ju så även om den tanken är milsvid på avstånd för många av oss. Just på grund av egot och att man vill göra själv. Tänker mycket på varför vi måste ha den här resan, om och om igen. Hur jag än tänker så kommer jag bara fram till ett svar och det är egentligen inget bra svar det heller.

För att vi vill känna.

Det kan vara som en käftsmäll att säga det för de som står eller har stått inför sitt livs kris. För de som mist sin mamma i unga år, för de som slåss mot sin sexualitet och för de som skiljer sig och sedan sitter fast. För de kan just det ordet känna vara som ett slag i ansiktet.

Men vad är då alternativet? Att det bara händer?

Det är en förklaring för mig som gör än mer ont. Att det bara händer. Att det inte finns någon som helst mening med det som man går igenom. Det bara sker. Då blir jag deprimerad och ledsen, men något inom mig har ändå aldrig slocknat och det är tanken på något mer. Att det kan inte vara så att allt bara händer utan någon som helst mening.

För då skulle jag lika gärna kunna ge fan i allt.

Unga själar kommer till jorden. De har inte varit med om så mycket och kan sakna både empati och förståelse för andra själar. Just därför så har de kommit till jorden. Men jag funderar på ofta varifrån kommer själen första gången? Vad skapar en själ, ett medvetande som sliter sig loss från det stora? Där kommer jag inte vidare. Vem avgör liksom? Gör vi det själva? Vi alla små pusselbitar i det stora enorma pusslet som är allt. Vad gör att vi vill hålla på och känna hela tiden? När är man nöjd?

Idag ser jag mönstren och jag ser varför jag är där jag är idag. Faktiskt så tror jag mig göra det. Det enda jag vet är att det är ingen annan som gör någonting alls för mig när det handlar om val och fortsättning. Alla förändringar måste jag göra själv. Man kan få impulser och känslor från andra delar av detta medvetande, men grejen är att man själv ska ta alla steg. Måste ta alla steg. Det kan ta så många liv och det kan gå så fort. Vi har en sådan makt hos oss själva, men många varken kan eller vågar använda sig av den.

Vart tar det slut? Tar det någonsin slut allt detta?

Det tar aldrig slut. Det kan inte ta slut. Evigheten är en tanke som skrämmer mig väldigt ibland. Allt går bara runt. Hela tiden.

Vi vill känna saker och ting. Jorden är en bra plats för sådant. Frågan är ju bara varför? En del säger att det finns inget varför. Det bara är allting.

Nu fick jag skriva av mig lite. Inga svar utan bara än mer funderingar. Men det känns bra i alla fall.

Wollter om döden

Hittar en fin intervju med skådespelaren Sven Wollter som har ett år kvar till de 80. Han pratar om sitt liv och en hel del om döden och vad som kommer att hända efteråt.

På något sätt så gillar jag hans tankegångar, även om han tror på en evighet och inga fler liv. Att vi får en chans och det är den som gäller. Han säger bland annat:

Hur döden ser ut, det vet jag inte. Jag vet inte om tillståndet när vi slutar andas är annorlunda än vad det är för en daggmask, en mygga, en antilop. När det börjar närma sig vet man ju det. Det är klart att det är ångest inblandat i det här. Såvida man inte drabbas av hjärtstillestånd, plötsligt bara pang. Det kanske är skönt.

svenwollter

Det är så skönt att läsa om tvivlet, om att inte veta och att inte ha några svulstiga tankar kring hur det blir sedan. Han har fått bära mycket tungt, Sven Wollter, genom åren. Sin dotters tidiga död och sen käresta Viveka Seldahls död i cancer 2001. Han berättar om saknaden, den rena saknaden. Den är värst.

Jag kan själv komma på mig att jag går och tänker på döda släktingar. Allt mer och oftare. Hur liksom deras liv inte skulle kunna existera längre oavsett hur friska de skulle ha varit. Just för att deras tid är över och utmätt, man kan ju inte bli hur gammal som helst. Det är ganska jobbiga tankar, att det liksom finns en övre gräns för oss alla. Då livet är obönhörligen slut, i alla fall på det sätt som vi känner till. Sådant grubblar jag ibland på när jag har egenhelger. Det blir mycket som då far omkring i mig och som ibland ger mig väldig ångest och rädsla.

Wollter får frågan om han är rädd för att dö:

Jag är inte rädd. Men jag är fundersam. Evigheten är så inåthelvete lång. Att det är så oåterkalleligt. Det är det värsta: det blev inte mer än så här. Och ändå kan man säga att det blev väldigt mycket.

I det svaret rymmer allt och det som även finns inom mig. Detta med oåterkalleligheten, att det, åtminstone i den här konstellationen och detta relationsträd med människor är slut. Börjar själv mer tro på att det ligger till på det viset…