Etikettarkiv: ensamheten

Släpp medvetandet fritt

Ett gammalt ägg, dålig musli eller var det vaniljyoughurten? Illamåendet har legat på som ett lock över dagen. Trots det kände jag ett inre tvång att ta mig ut och promenera. Slingan i dess mest traditionella mening gav mig 3,8 km i benen.

Kanske är det en vändning på gång, när ätandet idag ersattes av motionen? Första gången på mycket länge…

Hur kan de veta? (;-)

Grått och ett par plusgrader. Men vädret spelade liksom ingen roll idag, ut skulle jag. Kände mer som ett inre tvång. Illamåendet ligger där på lur och tankarna på det som komma skall skapar en del ångest i mig. Försöker verkligen att se det som om det är bra saker för mig, men det är av någon outgrundlig anledning svårt.

Det kanske är så enkelt att jag behöver en samtalspartner. Någon att dela mitt inre med. Få ut det som finns därinne och liksom få respons på det jag går och bär på. Men hur lätt är det att hitta någon som orkar att lyssna utan att ta betalt? Orkar ju inte ens med mig själv utan trycker tillbaka så gått det går.

Släppa medvetandet fritt. Ge tankarna en chans. Inte värdera och trycka tillbaka. En medvetande med alla dess olika tankar och riktningar ska vara fritt och inte inlåst. De som kommer till en oavsett från vart ska inte tryckas tillbaka på det sätt som gjorts i alla år.

Annonser

På nätterna kommer det

silhouette of man during nighttime

Photo by brenoanp on Pexels.com

På nätterna bearbetas det. Då kommer tankarna och ”framtiden” till mig. Sömnen blir lidande när tankarna kommer. Försöker slå bort, men det går inte. På nätterna kommer det jag slår bort på dagarna.

Måste till något drastiskt i mitt liv. Mår inte så bra av den situation som råder. Dränerad, trött men ändå en kraft som gör att det fungerar. Kanske är jag på väg in i gamla hjulspår igen och ljuger för mig själv?

Byta jobb skulle säkert vara nyttigt för mig efter snart 35 år med samma arbetsgivare. Men jobbet är idag min livlina. Utan mina närmaste arbetskamrater skulle jag inte ha något socialt liv alls och vem vore jag då? Rutiner och att vara behövd i någon mån är en grundbult.

181020 stuga boende

Flytta från Storvreta kommer till mig ofta. Idag bor jag för stort, samtidigt som det är bra för den situation som min yngsta dotter nu befinner sig i. Min son går i skolan som ligger ett stenkast från min bostad och i det finns en stor fördel. Han bor hos mig på halvtid sedan lång tid tillbaka. Men jag mår inte bra i boendet längre. Energierna uppifrån påverkar mig mycket negativt. Situationen har blivit mycket sämre sista månaderna och jag har svårt att vistas hemma.

Det jag har råd med är ett mindre boende, vilket skulle ge konsekvenser för barnen. Samtidigt kan jag inte bo kvar i något som påverkar mig så negativt och i det får jag ångest och dåligt samvete. Vet inte riktigt vad jag ska göra och längtar dagligen till nästa år när grabben går sista terminen i skolan. Stå ut några månader till och börja spana lite på ställen. En 2:a vore drömmen, så nära jobbet som det bara går. Men då blir det som sagt problem med barnen.

181020 himlen

Det smärtar mig att situationen förändrats sedan en tid och att insikter inte finns där. Vet att man inte kan tvinga fram insikt och ageranden, men som det är nu påverkas saker och ting som inte gagnar någon.

För det är så att själv måste jag måste göra någonting snart. Äter och blir bara större. För att jag inte kan/orkar prata med någon så blir det mat istället. Så förbannat medveten om det, men orkar inte ändra på det. Törs inte kanske är ett bättre ord. Så rädd att falla ner i någonting som jag precis kommit upp ifrån. Har 2016 i starkt minne och kanske är det paradoxalt nog någonting jag omedvetet är på väg tillbaka till, just för min rädsla att i djupet berätta hur jag faktiskt mår. Men jag ljuger för mig själv också och intalar mig att allt är så bra så.

181020 ensamhet

Sen ska vi inte tala om ensamheten och längtan som visar sig i tårar och jobbiga tankar nästan varje natt. Att leva på det viset vet jag någonstans är ohållbart i längden. Jag vet så förbannat mycket tror jag och ändå lever jag inte på det sättet. Det hjärnan tror sig veta går sällan i mitt liv att integrera med hjärtat.

181020 lönnlöv

Men det är bara jag som kan göra någonting. Det är jag som kan förändra mitt eget liv, ingen annan. Det ger mig så mycket ångest att inte ha någon som ”räddar” mig längre. Jag står ensam. Patetiskt är bara förnamnet.

Det ”guldiga” i livet

Känner mig ur kurs på något vis. Allt är trögare och jobbigare än vanligt och egentligen har jag ingen anledning till det. Öppnade upp mig en aning idag, men klarade inte riktigt av det fullt ut. Vet inte riktigt varför.

10 april 2018 Gathörn i Uppsala

Satt och fikade ute för första gången i år på lunchen. Kyligt men i solen gick det riktigt bra. På väg hem, tittade upp och för första gången såg jag det ”guldiga” på byggnaden. Tala om att gå i månader och missa det ”guldiga”. Vad missar jag mer? Det ”guldiga” i livet?

Kommer på mig själv att säga saker till andra som att vara i nuet, inte ta ut allt på en gång och det ordnar sig. Exakt samma saker som jag själv så väl behöver ta till mig. Det är hela tiden lättare att säga till andra hur man ska komma vidare, men sen när orden når mig själv studsar de bara iväg. Märkligt är det.

I natt var jag vaken länge och kunde inte somna om. Den existentiella ensamheten slog till och tanken på att dö ensam. Att aldrig få vara nära någon igen. Jag vet, samma gamla känslor som jag aldrig kommer att kunna göra upp med. Min lott. Mitt öde känns det som.

Har nu testas idealmodellen i tre versioner. Den för jobbet, den för arbetet och den för vännerna. Lika ångestriden av dem alla tre. Klarar liksom inte av att vara kvar i mig själv och känna allting. Flyktkänslorna som hela tiden kommer tillbaka. Så att vara i nuet, inte ta ut allt på en gång och ha visshet i att det alltid ordnar sig, det är någonting jag själv måste få in i mitt egna system. Om det så sker på min dödsdag.

Inre fängelset

pexels-photo-143580.jpeg

Blir inte klok på mig själv. Mitt inre fängelse ger mig trygghet på något konstigt sätt. Då vet jag vad jag har och vad som förväntas av mig. Att sitta där och titta ut på det som kallas för livet.

pexels-photo-433625.jpeg

Smärtan att göra sig själv illa föredrar jag. Att andra ger mig smärta gör på något vis ondare. Men att på olika sätt göra mig själv illa, det är liksom bara som det ska vara.

pexels-photo-216587.jpeg

Mitt inre rum är foten av ett vattenfall. Att nå detta har jag inte klarat sista året. Tanken finns där, men jag får aldrig längre doppa fötterna.

pexels-photo.jpg

Längtar ofta tillbaka till någonting som jag då när det begav sig inte riktigt kunde ta hand om. En familj och ett sammanhang. Familj har jag idag också, men det är mer splittrat och bara i perioder.

pexels-photo-764880.jpeg

Ensamheten har jag burit nu i över 10 år. Den existentiella under hela mitt liv. Många gånger så uthärdar jag, men ibland vill jag bara dra ett streck över det hela och ta mig vidare. Malplacerad, obekväm och hela tiden orolig. Arg och missförstådd lika ofta.

Tycker inte om den jag är, och har blivit. Gör någonting åt det då hör jag både medvetet och omedvetet både inom mig men även från andra. Ja, gör någonting åt det då! Som om jag inte försökt under mina år på jorden. Har provat det mesta i terapiväg (och ska snart prova ytterligare en sak), har testat olika koster, krökat och inte krökat, mathetsat och inte osv osv. Tränat och inte tränat och liksom inte hittat balansen i någonting.

pexels-photo.jpg

Tjatat och upprepat mig. År ut och år in. Det är ju jag, att vara på det viset med dessa ständiga obalanser även om det gör att jag dör i förtid. Att hitta balansen är så oerhört svårt för mig och kan jag göra det i perioder får jag vara nöjd. Blir så trött av alla försök och när jag bara försöker vara, så blir det inte heller bra. Det visar ju hur jag levt de sista månaderna med min knasiga kosthållning.

Mitt inre fängelse är inte stort och där råder status q. Detta genom att bara sitta still så mycket det bara går för att det är tryggare än motsatsen. Ta mig ut, ge mig friheten och vara den jag är fullt ut känner jag på något konstigt sätt inte är mig värdigt. Jag är inte värdig att få leva fullt ut och ibland vet jag inte riktigt heller vad det innebär för mig.

Då sitter jag hellre kvar och tycker synd om mig själv. I mitt inre fängelse.

 

 

Ensamheten är komplext

LadyGaga_TheCure 2017Många filmer har det blivit. Mycket musik också, som vanligt. Inte såg jag den komma att jag fullkomligt skulle älska Lady Gagas nya låt “The Cure” och då speciellt texten. [Spotify]

Det är en intressant upplevelse att vara ensam. Leva med sig själv och sina egna tankar utan input utifrån. Någonstans vet jag att det är nyttigt för mig. Att våga vara med mig själv efter alla års flykt och distraktion för att slippa lyssna inåt.

Målet att vara med andra bara för att inte vara ensam, är egentligen ingenting att sträva efter. Vi är många som jagar sällskap bara för sällskapets skull. Inte för någonting djupare, egentligen. Så känner jag i alla fall nu efter några dagar i ensamhet.

Visst har jag velat fly ifrån det och ringa någon bara för att. Samtidigt har jag varit ganska hängig och slut i både kropp och själ under några dagar där rethostan sänkt mig än mer. Har helt enkelt inte orkat vara social, även om jag hade velat det.

Att vara ensam med sig själv är mycket mer komplext än det låter. Tankarna och då speciellt när jag ska försöka sova utmanar mig en hel del. Det så kallade verkliga blandas med mina tankar på ett sätt som ibland gränsar till en annan värld som jag är fullständigt livrädd inför. Försöker hålla mig lugn och intala mig att det är en del av mig, även om jag får vara med om saker som ibland kan vara väldigt obehagliga och utmanande för mig.

Min tro är inte stark idag. Ber inte och är ganska trött på försöken genom åren som jag i min egoistiska version inte tycker givit mig någonting. Men det finns en högre mening med allt jag går igenom. Som vi alla går igenom. Ibland förstår vi ingenting under lång tid, för att en dag ha allting klart för oss och varför vi behövde gå igenom just den saken. Den tron är stark hos mig och egentligen handlar det om att alternativet för mig är lika med att lägga sig ner och ge upp.

Så jag bidar min tid och hänger med. Smärtan och det som gör ont får vara där. Mantrat att inte göra något överilat överröstar allt annat. Reinkarnationsådran i mig säger att man inte ska göra samma sak i två liv efter varandra. I det är jag bergfast vilket gör att jag ska hänga kvar tills jag slår i de stora stolparna som jag bestämde mig för innan jag gick ner i det här livet.

Påsken

Tiderna förändras. Hade jag inte blivit hembjuden till Anna på påskafton hade jag lika gärna kunnat strunta i det hela. Det var skillnad när barnen var små och man då bland annat delade ut påskägg.

13 april 2017 Blommor

Hade de gula rosorna till vänster funnits i tisdags så var det exakt sådana som jag ville ge till Anna. Nu blev det vanliga tulpaner istället. Det blir aldrig som jag har tänkt mig. Inte ens när det handlar om blommor.

Påsken i dessa dagar är inte mycket att yvas över som sagt. Det blir dagar av vila och försök att acceptera livet såsom det nu är. Idag har jag inte orkat att ta en förmiddagspromenad. Trött och slut i hela systemet.

13 april 2017 Påsk

En del påskägg är vulgärt stora numera. Godis intill illamåendets gräns verkar vara målet för handlarna.

Det blir lätt mörka tankar i ensamheten. Som om skruvstädet vevas ett varv till. Hej hopp, ryck upp dig och du vet väl att det är du som bestämmer, du som har viljan att förändra ditt liv. Hej hopp och sitt inte och tyck synd om dig själv. Så skriks det hela tiden inom mig och ibland blir jag så trött på försöken att välja den positiva fokuseringen som jag vet är nödvändig för mig.

Glad påsk vill jag önska alla mina läsare!