Etikettarkiv: ensamheten

Det ”guldiga” i livet

Känner mig ur kurs på något vis. Allt är trögare och jobbigare än vanligt och egentligen har jag ingen anledning till det. Öppnade upp mig en aning idag, men klarade inte riktigt av det fullt ut. Vet inte riktigt varför.

10 april 2018 Gathörn i Uppsala

Satt och fikade ute för första gången i år på lunchen. Kyligt men i solen gick det riktigt bra. På väg hem, tittade upp och för första gången såg jag det ”guldiga” på byggnaden. Tala om att gå i månader och missa det ”guldiga”. Vad missar jag mer? Det ”guldiga” i livet?

Kommer på mig själv att säga saker till andra som att vara i nuet, inte ta ut allt på en gång och det ordnar sig. Exakt samma saker som jag själv så väl behöver ta till mig. Det är hela tiden lättare att säga till andra hur man ska komma vidare, men sen när orden når mig själv studsar de bara iväg. Märkligt är det.

I natt var jag vaken länge och kunde inte somna om. Den existentiella ensamheten slog till och tanken på att dö ensam. Att aldrig få vara nära någon igen. Jag vet, samma gamla känslor som jag aldrig kommer att kunna göra upp med. Min lott. Mitt öde känns det som.

Har nu testas idealmodellen i tre versioner. Den för jobbet, den för arbetet och den för vännerna. Lika ångestriden av dem alla tre. Klarar liksom inte av att vara kvar i mig själv och känna allting. Flyktkänslorna som hela tiden kommer tillbaka. Så att vara i nuet, inte ta ut allt på en gång och ha visshet i att det alltid ordnar sig, det är någonting jag själv måste få in i mitt egna system. Om det så sker på min dödsdag.

Annonser

Inre fängelset

pexels-photo-143580.jpeg

Blir inte klok på mig själv. Mitt inre fängelse ger mig trygghet på något konstigt sätt. Då vet jag vad jag har och vad som förväntas av mig. Att sitta där och titta ut på det som kallas för livet.

pexels-photo-433625.jpeg

Smärtan att göra sig själv illa föredrar jag. Att andra ger mig smärta gör på något vis ondare. Men att på olika sätt göra mig själv illa, det är liksom bara som det ska vara.

pexels-photo-216587.jpeg

Mitt inre rum är foten av ett vattenfall. Att nå detta har jag inte klarat sista året. Tanken finns där, men jag får aldrig längre doppa fötterna.

pexels-photo.jpg

Längtar ofta tillbaka till någonting som jag då när det begav sig inte riktigt kunde ta hand om. En familj och ett sammanhang. Familj har jag idag också, men det är mer splittrat och bara i perioder.

pexels-photo-764880.jpeg

Ensamheten har jag burit nu i över 10 år. Den existentiella under hela mitt liv. Många gånger så uthärdar jag, men ibland vill jag bara dra ett streck över det hela och ta mig vidare. Malplacerad, obekväm och hela tiden orolig. Arg och missförstådd lika ofta.

Tycker inte om den jag är, och har blivit. Gör någonting åt det då hör jag både medvetet och omedvetet både inom mig men även från andra. Ja, gör någonting åt det då! Som om jag inte försökt under mina år på jorden. Har provat det mesta i terapiväg (och ska snart prova ytterligare en sak), har testat olika koster, krökat och inte krökat, mathetsat och inte osv osv. Tränat och inte tränat och liksom inte hittat balansen i någonting.

pexels-photo.jpg

Tjatat och upprepat mig. År ut och år in. Det är ju jag, att vara på det viset med dessa ständiga obalanser även om det gör att jag dör i förtid. Att hitta balansen är så oerhört svårt för mig och kan jag göra det i perioder får jag vara nöjd. Blir så trött av alla försök och när jag bara försöker vara, så blir det inte heller bra. Det visar ju hur jag levt de sista månaderna med min knasiga kosthållning.

Mitt inre fängelse är inte stort och där råder status q. Detta genom att bara sitta still så mycket det bara går för att det är tryggare än motsatsen. Ta mig ut, ge mig friheten och vara den jag är fullt ut känner jag på något konstigt sätt inte är mig värdigt. Jag är inte värdig att få leva fullt ut och ibland vet jag inte riktigt heller vad det innebär för mig.

Då sitter jag hellre kvar och tycker synd om mig själv. I mitt inre fängelse.

 

 

Ensamheten är komplext

LadyGaga_TheCure 2017Många filmer har det blivit. Mycket musik också, som vanligt. Inte såg jag den komma att jag fullkomligt skulle älska Lady Gagas nya låt “The Cure” och då speciellt texten. [Spotify]

Det är en intressant upplevelse att vara ensam. Leva med sig själv och sina egna tankar utan input utifrån. Någonstans vet jag att det är nyttigt för mig. Att våga vara med mig själv efter alla års flykt och distraktion för att slippa lyssna inåt.

Målet att vara med andra bara för att inte vara ensam, är egentligen ingenting att sträva efter. Vi är många som jagar sällskap bara för sällskapets skull. Inte för någonting djupare, egentligen. Så känner jag i alla fall nu efter några dagar i ensamhet.

Visst har jag velat fly ifrån det och ringa någon bara för att. Samtidigt har jag varit ganska hängig och slut i både kropp och själ under några dagar där rethostan sänkt mig än mer. Har helt enkelt inte orkat vara social, även om jag hade velat det.

Att vara ensam med sig själv är mycket mer komplext än det låter. Tankarna och då speciellt när jag ska försöka sova utmanar mig en hel del. Det så kallade verkliga blandas med mina tankar på ett sätt som ibland gränsar till en annan värld som jag är fullständigt livrädd inför. Försöker hålla mig lugn och intala mig att det är en del av mig, även om jag får vara med om saker som ibland kan vara väldigt obehagliga och utmanande för mig.

Min tro är inte stark idag. Ber inte och är ganska trött på försöken genom åren som jag i min egoistiska version inte tycker givit mig någonting. Men det finns en högre mening med allt jag går igenom. Som vi alla går igenom. Ibland förstår vi ingenting under lång tid, för att en dag ha allting klart för oss och varför vi behövde gå igenom just den saken. Den tron är stark hos mig och egentligen handlar det om att alternativet för mig är lika med att lägga sig ner och ge upp.

Så jag bidar min tid och hänger med. Smärtan och det som gör ont får vara där. Mantrat att inte göra något överilat överröstar allt annat. Reinkarnationsådran i mig säger att man inte ska göra samma sak i två liv efter varandra. I det är jag bergfast vilket gör att jag ska hänga kvar tills jag slår i de stora stolparna som jag bestämde mig för innan jag gick ner i det här livet.

Påsken

Tiderna förändras. Hade jag inte blivit hembjuden till Anna på påskafton hade jag lika gärna kunnat strunta i det hela. Det var skillnad när barnen var små och man då bland annat delade ut påskägg.

13 april 2017 Blommor

Hade de gula rosorna till vänster funnits i tisdags så var det exakt sådana som jag ville ge till Anna. Nu blev det vanliga tulpaner istället. Det blir aldrig som jag har tänkt mig. Inte ens när det handlar om blommor.

Påsken i dessa dagar är inte mycket att yvas över som sagt. Det blir dagar av vila och försök att acceptera livet såsom det nu är. Idag har jag inte orkat att ta en förmiddagspromenad. Trött och slut i hela systemet.

13 april 2017 Påsk

En del påskägg är vulgärt stora numera. Godis intill illamåendets gräns verkar vara målet för handlarna.

Det blir lätt mörka tankar i ensamheten. Som om skruvstädet vevas ett varv till. Hej hopp, ryck upp dig och du vet väl att det är du som bestämmer, du som har viljan att förändra ditt liv. Hej hopp och sitt inte och tyck synd om dig själv. Så skriks det hela tiden inom mig och ibland blir jag så trött på försöken att välja den positiva fokuseringen som jag vet är nödvändig för mig.

Glad påsk vill jag önska alla mina läsare!

Såsom det är, var och alltid blir

13 februari 2017 Tallar

Snart borta för alltid.

13 februari 2017 Tallar med gula band

De träd som har gula band runt sig ska fällas.

170213_02

De tre stora tallarna ska bort. Utrensning pågår i byn. Frågan är om de är kvar nästa gång jag tar min förmiddagspromenad?

14 februari 2017 Promenad med solsken

Idag väntade jag på ett samtal från mitt jobb. Själen som är min chef nu har alltid varit schysst mot mig och idag var inget undantag. Blir väldigt tacksam i hjärtat över orden och att de ser en framtid för mig på jobbet trots allt.

Solen sken och tankarna var ljusa när jag kom ut på min nödvändiga promenad.

14 februari 2017 Promenad med solsken

Såsom det är, var och alltid blir.

14 februari 2017 Prydnad

Väntade också på en leverans som kom mitt på dagen. En TV-möbel till grabben, vägglampa och lite sängkläder hade jag beställt.

14 februari 2017 Maja

Maja ville vara med när jag skulle få ihop TV-möbeln. Det gick nu inte alls och även om jag vanligtvis inte är bra på att montera, så märkte jag nu att det är än värre. Det gick bara inte med alla skruvar, muttrar och jag vet inte vad, så jag lade ner det hela. Anna kommer i helgen och räddar oss så att Elias kan få en ny TV-möbel i sitt rum. Sådan tacksamhet att jag idag är så god vän med både henne och Tofflan. Viktiga själar i mitt liv.

Bara att få upp vägglampan tog mig nästan en timme. Då förstår ni nivån hos mig just nu, men jag är glad att det åtminstone fungerade. även om jag hade stora problem.

Att bädda rent två sängar tog också på krafterna. Visst, saker och ting är bättre med mig, men det är vid sådana här tillfällen som frustrationen slår till och vetskapen om att det är långt kvar tills jag blir den där personen som jag vill och hoppas kunna bli igen. Såsom det är, var och alltid blir.

11 februari 2017 Felix

Felix är ett föredöme i att kunna slappna av. Verkligen en cool katt.

13 februari 2017 Ensamheten

Saknar tvåsamheten och ju piggare jag blir, än mer saknar jag den. Tyvärr tänker jag då också mer på mina misslyckanden och det som gått fel. Men jag vet att detta måste jag ur för att komma tillbaka någorlunda. Det går inte att stanna kvar i någonting som är utopi och bara händer i drömmarnas värld.

Såsom det är, var och alltid blir. I de orden kan bara jag fylla i meningen, ingen annan. Mina tankar, mina val.

Ett samtal med syrran var också guld värt. Känns emellanåt som om jag inlett en ny fas i den här resan jag är på, men jag vågar knappt ta de orden i min mun efter allt som hänt de senaste månaderna.

Klyschan en dag i taget har aldrig varit mer verklig för mig.

En runda till…

Ensamheten

Viktiga ord i förmiddags. Pest eller kolera, men det måste sägas. Ensamheten tar lätt kommandot inom mig och då speciellt vid sådana här situationer som blivit resultatet av det sagda. En runda till… nya försök att öppna upp… …eller stängs dörren för gott nu?

Det blir lätt att jag tycker synd om mig själv. Känner mig så jävla utsatt och sårbar och vem vill utsätta sig för sådant frivilligt? Det är en dubbelhet i detta som gör mig så frustrerad för jag vet att det går över, samtidigt så är den enda vägen att våga visa vad man känner och stå för det, även om det i det korta perspektivet gör en illa. Detta är för mig en viktig lärdom och jag måste kunna ta detta utan att göra mig själv illa.

Det blir aldrig bra för mig. Så känns det. Åren går och jag siktar alltid fel verkar det som. Hur många gånger orkar man med sådant? Det är ju den direkta och primitiva tanken jag får. Det går över och jag kommer att kunna se mer moget på det jag går igenom. Vissa upplevelser måste jag igenom, hur smärtsamma de än är för mig.

Jag är inte ensam. Fast ibland så väljer jag att dra mig undan. Det kämpar jag emot och försöker undvika. Då är det fint att prata med en syster som lyssnar och finns där. Mitt i vårt samtal så kommer ett annat. Man kan bara skratta åt eländet. Vad gör man med någon som är bortom all kontroll och lever i en fantasivärld som ingen annan uppfattar? Som fortfarande tror sig vara relevant och viktig. Det är enormt tragiskt egentligen, men ingen förmår längre att se det så. För det finns ingen bot och bättring i det här livet.

Lyssnar på Madonna om natten när det bara inte går att sova. Fina underbara Madonna. Hennes musik räddar mig återigen. Tröstar och finns alltid där. Hon är min ängel.