Etikettarkiv: ensamheten

Två namn för dagen

Det är blått idag på himlen…

Dagarna från i onsdags då jag var hos A i Gamla Stan har känts så hoppfulla och bra. Har försökt lova mig själv att inte fastna i föreställningen att det varar för evigt, men att jag ändå är på rätt väg enligt principen två steg fram och ett steg tillbaka.

Men ändå känns det så förbannat jobbigt med skifte i sinne och känsla.

För tyvärr vaknade jag idag lördag av en jävla ångest och oro. Tror det har med ensamheten att göra och att jag inte har någon att prata med om det jag är med om. Det går knappt att förklara för mig själv ens och samtidigt vill jag inget annat likt ett barn som nyfiket hittat en ny väg bara berätta. Men för vem? Vem är med mig utan att döma ut mina upplevelser som nippriga och tokiga? En gång i veckan räcker inte.

Så i morse är jag tillbakadragen i mig själv likt en rädd sköldpadda som ligger under sitt skal och bara hoppas att det ska gå över av sig själv. Det rädda har tagit tag igen och att vara kvar för länge i det smärtsamma grejar jag inte ensam. Oron och förmågan att själv praktisera det som jag så underbart klarade av med vägledning i onsdags av A, är som bortblåst. Det går bara inte… försöker tänka två steg fram och ett steg tillbaka.

Det ska inte vara lätt inte. Aldrig i längre perioder. Men vad tror jag egentligen? Naiv så det förslår, men kanske är det också min räddning ibland, att jag liksom bara fortsätter och fortsätter… idag sitter det i halsen på mig, som ett lock men ändå andas jag.

Per Gessle fyller idag 60 år. Foto: Albin Olsson (2014)

Två namn för dagen, Annie Lööf och Per Gessle. Den ena beklagar jag djupt och den andra gratulerar jag. Tack för musiken under alla år!

Annonser

Bara det att leva i nuet

Felix nu på morgonen. Så viktig, så mysig att leva med.

Får inte stopp på okynnesätandet. När kvällen kommer och ensamheten smyger sig på är jag inställd på att äta. Det ligger djupt sedan alkoholen försvann i mitt liv och att bryta detta med att ”känna känslorna” fullt ut och då istället ta till min nyfunna meditationsmetod klarar jag inte av. Istället för att göra detta går jag till skafferiet och tar mig en chokladbit eller tar fram en påse med M-kulor.

Oavsett vad som stoppas i munnen äter jag tills det är slut. Varje påse, varje sötsak jag handlar hem överlever inte morgondagen. Det ska ätas upp och i det ligger min kamp. Först att ge sjuttsingen att ens handla hem och sen i fall jag nu gör det, att bara ta en bit eller några kulor. Men det är nog som med alkoholen, allt eller inget. Precis som då, fast nu med annat missbruk, är det väldigt svårt att inte ha någonting att ta till när jag inte kan vara still eller bara vara i det som är.

Bara det att leva i nuet och försöka ”andas rätt” med hela kroppen är för mig en kamp att ens ge mig in i några minuter varje dag. När jag jobbat de senaste dagarna har det varit lättare. Då har jag satt mig i en av de vita fåtöljerna, tänt ett ljus och slutit mina ögon. I några minuter går det bra, men sen är det precis som om jag måste göra någonting annat. Pallar inte ensam, utan behöver ledas. Försöker, men misslyckas.

Detta kommer igen i allt jag gör. När jag tänker efter lite har jag väldigt svårt att bara att vara i nuet utan att göra någonting. Det ska alltid hända någonting. Varför vågar jag inte möta mig själv på allvar? Vad finns därinne som skrämmer så mycket att jag sedan många år anammat det här beteendet? Någonstans vet jag och i det har jag och A börjat nysta, men det räcker med några dagar efter senaste besöket i Gamla Stan, så är jag tillbaka i gamla negativa mönster.

Får inte slå på mig och tycka att jag är ett misslyckande, fiasko eller alla de elaka tankar som far i huvudet på mig. Måste förändra lite i taget och om det bara så är att byta ut någonting mot något annat som gör mig mindre fet, så är det en framgång. Det måste jag intala mig, även om det är svårt. 2019 ska bli mitt år. Nu eller aldrig. NU!

Är säker på att många som läser här fajtas med liknande tankar och beteenden. Att fly från sig själv in i beteenden som gör att man inte behöver se på sig själv. Många därute behöver kanske inte se inåt så mycket, utan klarar sig bra i vardagen utan missbruk av något slag. Lyckos, de människorna.

Släpp medvetandet fritt

Ett gammalt ägg, dålig musli eller var det vaniljyoughurten? Illamåendet har legat på som ett lock över dagen. Trots det kände jag ett inre tvång att ta mig ut och promenera. Slingan i dess mest traditionella mening gav mig 3,8 km i benen.

Kanske är det en vändning på gång, när ätandet idag ersattes av motionen? Första gången på mycket länge…

Hur kan de veta? (;-)

Grått och ett par plusgrader. Men vädret spelade liksom ingen roll idag, ut skulle jag. Kände mer som ett inre tvång. Illamåendet ligger där på lur och tankarna på det som komma skall skapar en del ångest i mig. Försöker verkligen att se det som om det är bra saker för mig, men det är av någon outgrundlig anledning svårt.

Det kanske är så enkelt att jag behöver en samtalspartner. Någon att dela mitt inre med. Få ut det som finns därinne och liksom få respons på det jag går och bär på. Men hur lätt är det att hitta någon som orkar att lyssna utan att ta betalt? Orkar ju inte ens med mig själv utan trycker tillbaka så gått det går.

Släppa medvetandet fritt. Ge tankarna en chans. Inte värdera och trycka tillbaka. En medvetande med alla dess olika tankar och riktningar ska vara fritt och inte inlåst. De som kommer till en oavsett från vart ska inte tryckas tillbaka på det sätt som gjorts i alla år.

På nätterna kommer det

silhouette of man during nighttime

Photo by brenoanp on Pexels.com

På nätterna bearbetas det. Då kommer tankarna och ”framtiden” till mig. Sömnen blir lidande när tankarna kommer. Försöker slå bort, men det går inte. På nätterna kommer det jag slår bort på dagarna.

Måste till något drastiskt i mitt liv. Mår inte så bra av den situation som råder. Dränerad, trött men ändå en kraft som gör att det fungerar. Kanske är jag på väg in i gamla hjulspår igen och ljuger för mig själv?

Byta jobb skulle säkert vara nyttigt för mig efter snart 35 år med samma arbetsgivare. Men jobbet är idag min livlina. Utan mina närmaste arbetskamrater skulle jag inte ha något socialt liv alls och vem vore jag då? Rutiner och att vara behövd i någon mån är en grundbult.

181020 stuga boende

Flytta från Storvreta kommer till mig ofta. Idag bor jag för stort, samtidigt som det är bra för den situation som min yngsta dotter nu befinner sig i. Min son går i skolan som ligger ett stenkast från min bostad och i det finns en stor fördel. Han bor hos mig på halvtid sedan lång tid tillbaka. Men jag mår inte bra i boendet längre. Energierna uppifrån påverkar mig mycket negativt. Situationen har blivit mycket sämre sista månaderna och jag har svårt att vistas hemma.

Det jag har råd med är ett mindre boende, vilket skulle ge konsekvenser för barnen. Samtidigt kan jag inte bo kvar i något som påverkar mig så negativt och i det får jag ångest och dåligt samvete. Vet inte riktigt vad jag ska göra och längtar dagligen till nästa år när grabben går sista terminen i skolan. Stå ut några månader till och börja spana lite på ställen. En 2:a vore drömmen, så nära jobbet som det bara går. Men då blir det som sagt problem med barnen.

181020 himlen

Det smärtar mig att situationen förändrats sedan en tid och att insikter inte finns där. Vet att man inte kan tvinga fram insikt och ageranden, men som det är nu påverkas saker och ting som inte gagnar någon.

För det är så att själv måste jag måste göra någonting snart. Äter och blir bara större. För att jag inte kan/orkar prata med någon så blir det mat istället. Så förbannat medveten om det, men orkar inte ändra på det. Törs inte kanske är ett bättre ord. Så rädd att falla ner i någonting som jag precis kommit upp ifrån. Har 2016 i starkt minne och kanske är det paradoxalt nog någonting jag omedvetet är på väg tillbaka till, just för min rädsla att i djupet berätta hur jag faktiskt mår. Men jag ljuger för mig själv också och intalar mig att allt är så bra så.

181020 ensamhet

Sen ska vi inte tala om ensamheten och längtan som visar sig i tårar och jobbiga tankar nästan varje natt. Att leva på det viset vet jag någonstans är ohållbart i längden. Jag vet så förbannat mycket tror jag och ändå lever jag inte på det sättet. Det hjärnan tror sig veta går sällan i mitt liv att integrera med hjärtat.

181020 lönnlöv

Men det är bara jag som kan göra någonting. Det är jag som kan förändra mitt eget liv, ingen annan. Det ger mig så mycket ångest att inte ha någon som ”räddar” mig längre. Jag står ensam. Patetiskt är bara förnamnet.

Det ”guldiga” i livet

Känner mig ur kurs på något vis. Allt är trögare och jobbigare än vanligt och egentligen har jag ingen anledning till det. Öppnade upp mig en aning idag, men klarade inte riktigt av det fullt ut. Vet inte riktigt varför.

10 april 2018 Gathörn i Uppsala

Satt och fikade ute för första gången i år på lunchen. Kyligt men i solen gick det riktigt bra. På väg hem, tittade upp och för första gången såg jag det ”guldiga” på byggnaden. Tala om att gå i månader och missa det ”guldiga”. Vad missar jag mer? Det ”guldiga” i livet?

Kommer på mig själv att säga saker till andra som att vara i nuet, inte ta ut allt på en gång och det ordnar sig. Exakt samma saker som jag själv så väl behöver ta till mig. Det är hela tiden lättare att säga till andra hur man ska komma vidare, men sen när orden når mig själv studsar de bara iväg. Märkligt är det.

I natt var jag vaken länge och kunde inte somna om. Den existentiella ensamheten slog till och tanken på att dö ensam. Att aldrig få vara nära någon igen. Jag vet, samma gamla känslor som jag aldrig kommer att kunna göra upp med. Min lott. Mitt öde känns det som.

Har nu testas idealmodellen i tre versioner. Den för jobbet, den för arbetet och den för vännerna. Lika ångestriden av dem alla tre. Klarar liksom inte av att vara kvar i mig själv och känna allting. Flyktkänslorna som hela tiden kommer tillbaka. Så att vara i nuet, inte ta ut allt på en gång och ha visshet i att det alltid ordnar sig, det är någonting jag själv måste få in i mitt egna system. Om det så sker på min dödsdag.

Inre fängelset

pexels-photo-143580.jpeg

Blir inte klok på mig själv. Mitt inre fängelse ger mig trygghet på något konstigt sätt. Då vet jag vad jag har och vad som förväntas av mig. Att sitta där och titta ut på det som kallas för livet.

pexels-photo-433625.jpeg

Smärtan att göra sig själv illa föredrar jag. Att andra ger mig smärta gör på något vis ondare. Men att på olika sätt göra mig själv illa, det är liksom bara som det ska vara.

pexels-photo-216587.jpeg

Mitt inre rum är foten av ett vattenfall. Att nå detta har jag inte klarat sista året. Tanken finns där, men jag får aldrig längre doppa fötterna.

pexels-photo.jpg

Längtar ofta tillbaka till någonting som jag då när det begav sig inte riktigt kunde ta hand om. En familj och ett sammanhang. Familj har jag idag också, men det är mer splittrat och bara i perioder.

pexels-photo-764880.jpeg

Ensamheten har jag burit nu i över 10 år. Den existentiella under hela mitt liv. Många gånger så uthärdar jag, men ibland vill jag bara dra ett streck över det hela och ta mig vidare. Malplacerad, obekväm och hela tiden orolig. Arg och missförstådd lika ofta.

Tycker inte om den jag är, och har blivit. Gör någonting åt det då hör jag både medvetet och omedvetet både inom mig men även från andra. Ja, gör någonting åt det då! Som om jag inte försökt under mina år på jorden. Har provat det mesta i terapiväg (och ska snart prova ytterligare en sak), har testat olika koster, krökat och inte krökat, mathetsat och inte osv osv. Tränat och inte tränat och liksom inte hittat balansen i någonting.

pexels-photo.jpg

Tjatat och upprepat mig. År ut och år in. Det är ju jag, att vara på det viset med dessa ständiga obalanser även om det gör att jag dör i förtid. Att hitta balansen är så oerhört svårt för mig och kan jag göra det i perioder får jag vara nöjd. Blir så trött av alla försök och när jag bara försöker vara, så blir det inte heller bra. Det visar ju hur jag levt de sista månaderna med min knasiga kosthållning.

Mitt inre fängelse är inte stort och där råder status q. Detta genom att bara sitta still så mycket det bara går för att det är tryggare än motsatsen. Ta mig ut, ge mig friheten och vara den jag är fullt ut känner jag på något konstigt sätt inte är mig värdigt. Jag är inte värdig att få leva fullt ut och ibland vet jag inte riktigt heller vad det innebär för mig.

Då sitter jag hellre kvar och tycker synd om mig själv. I mitt inre fängelse.