Etikettarkiv: ensam

Ingenting för andra, allt för mig

All snö är på väg att försvinna. Det smälter bort i en rasande fart nu när det är plusgrader. Mycket vatten blir det. Frågar du mig så känns det bara skönt, jag gillar inte snö och vinter. Hade jag ekonomi hade jag haft ett litet hus i Spanien under vintertid och varit där så mycket jag bara hade kunnat.

Jo då, jag tittar på Melodifestivalen och jag röstar via appen, men mer är det inte. Engagemanget är långt från tidigare år och när dessutom helt andra låtar än jag gillar går till final, sjunker intresset än mer. Tycker det är så likriktat och tråkigt och de som har riktiga melodier, de har inte en chans att ta sig vidare. Nej, antingen börjar jag bli gammal eller så är konceptet alltmer ungdomsinriktat med bidrag som bara de yngre faller för.

Jag gillar Jan Malmsjö och ”Leva livet”:

Livet går och dagarna försvinner. Saknaden efter någon att krama om finns alltjämt även om jag gör allt för att döva den känslan. Jag klarar inte av att söka någon. Då får jag vara ensam och jag vet att det är på detta viset, men det känns ändå en saknad. Vetskapen om att det är ju detta som är livet, dagarna som går känns tufft ibland. Jag blir ju inte yngre… ingenting för andra, allt för mig.

Försöker vara tacksam istället. Se varje dag som en seger. Även om jag inget gör och bara sitter. Bättre på jobbet än på många år, mina fina katter som alltid är redo för ett gos samt barnen. Barnen som finns där om jag vill prata med dem, men jag vill inte tynga dem med det jag skriver här. Men den vetskapen försvinner lätt när timmarna går och tankarna inte vill släppa. De som kommer inifrån och som äntligen ser sin chans att få komma ut. Efter alla dessa år. Mummel och dravel i parti och minut. Jaget i mig måste vara monumentalt.

Ingenting för andra, allt för mig.

Annonser

Illustration av att fastna

Ett annat liv. Ändå tänker jag tillbaka på det ibland. Hur vi försökte och verkligen ville, men hur saker och ting förstörde det hela. Livet lär, så är det verkligen.

Det totala nederlaget. Människor får säga vad de vill till mig av god vilja, men visst var det så, det totala misslyckandet. Familjeliv med eget hus blev för mycket för mig. Ansvaret klarade jag inte av och det finns liksom inga förmildrande omständigheter i den förlusten. Inte heller efterkonstruktioner av att det berodde på det och det. Jag var inte människa nog att tänka främst på familjen då. Så var det bara.

Det är ett sår jag får bära med mig resten av livet. Att jag inte kunde hålla ihop min familj längre.

Vi försökte, vi gjorde fint och ett tag trodde vi på en framtid i huset. Varför skulle vi annars försöka göra allt så fint? Vet inte riktigt när känslan och oron kom att detta går inte… men vi försökte i alla fall. Ibland saknar jag sammanhanget och att försöka vara pappa i en familj med barn. Livet hade en annan mening då för mig, när jag var behövd på ett annat sätt.

Att försöka och inte ge upp. Hela tiden. De stunder som var fina var verkligen fina. I det har jag fastnat, men jag försöker se det som goda minnen tillbaka i mitt liv. Att det var bra några år och att misslyckandet inte regerade under hela tiden. Hur ska jag annars överleva och komma vidare med mig själv? Om jag inte fokuserar på det som var och blev bra?

Barnen finns fortfarande där, men det är på ett annat sätt nu. Det går inte att hålla kvar dem för länge i det gamla, det vet jag ju, men samtidigt är det en process i detta av acceptans, att livet går vidare och barnen behöver leva sina egna liv utan en nyfiken pappa som frågar om allt. Det är tufft vissa dagar.

Sotis och Maxi är borta idag. Felix hänger i och fyller nästa gång 15. En bild från 2005 som jag gillar av flera olika skäl. De låg nära och alla tre katterna var samlade på samma bild. Harmoni och mys.

Att fastna i saker som passerat är min specialitet. Det har blivit allt värre ju äldre jag blivit. Minns tillbaka och tenderar till att bara komma ihåg det som var positivt. Men det är väl så, att de fina minnena vill jag spara inom mig och det som var jobbigt, det skjuter jag ifrån mig, även om jag är medveten om mitt ansvar till att det gick som det gick, absolut.

Min familj har jag idag bra kontakt med. Men övrig släkt är det lite så och så med. Vill de ha kontakt, så kan faktiskt de också höra av sig och inte bara uttrycka de få gånger vi träffas att jag ska höra av mig. Det är liksom lite typiskt min släkt, men de kanske tänker likadant om mig?

Men då blir man mer ensam, om man inte hör av sig hela tiden. Det är mig övermäktigt att vara ”motorn” till släktmöten med de få som finns kvar. Då får det hellre vara. Syrran och jag ringer till varandra ofta och träffas mer sällan. Det är gott så.

Känner mig färdig med mycket. Har tendenser till bitterhet. En farlig känsla. Alternativet till att kämpa finns inte. Det är ju det livet går ut på, eller hur? Att försöka och kämpa vidare oavsett!

Regnbågsflaggan påminner

180922 Rainbowflag

Ord som sagt så många gånger förr. Dravel och ömklighet, men jag tar mig rätten att uttrycka dem. Jag är inte ensam i detta och kanske kan mina ord visa att man inte är ensam.

Vaknar av att min regnbågsflagga har flyttat på sig. Ligger och stirrar på den en lång stund och fylls återigen av längtan. Regnbågsflaggan påminner mig om att jag har vaknat upp ensam länge nu. Frustration och en känsla av att det är mitt öde. För att lära mig att älska mig själv, så ska jag inte få ta stöd av någon i en relation på något plan. Det är min känsla jag har.

Jag vet att känslan förstärker min situation och tänker jag för mycket på den väg jag TROR mig tvingas gå, är risken stor att det blir så. Men jag tror inte på det tänket. Jag tror på att vi har stolpar vi måste följa i ett liv. Stolpar, känslor att gå igenom eller upplevelser vi måste passera för att växa som människor. För att sen se nästa stolpe och uppleva nästa utmaning.

Stolparna kan vi aldrig ändra på. De finns där oavsett vad vi gör. Men man kan göra vägen kortare och undvika genvägar som kanske försvårar vandringen. För mig är det svårt att acceptera ensamheten på det sätt som det är idag. Den upplevelsen under så många år är tuff att gå igenom.

Orden att jag får skylla mig själv och att det är jag som kan förändra detta har jag hört, både inom mig själv men även från andra. Till viss del håller jag med, men inom mig vet jag att ensamheten är mitt kall för att förstå ett och annat. Det går att ömka, tycka synd om och tjata om detta, men det enda som är avsikten är att acceptera och leva i detta. Att göra det bästa av situationen och hitta det bästa i det som är. Inte tänka så mycket på det som inte finns där, utan ta fram det bästa av det som är. Acceptans är nyckeln.

Åren går och jag har inte haft någon längre kärleksrelation sedan jag skilde mig. Det är inte ett frivilligt val, utan det beror på att jag inte förmår att söka aktivt. Det finns inte där och jag klarar inte av stora sociala utmaningar. Då blir man själv och jag är medveten om det. Men för det tillåter jag mig att längta och tänka på en man och att ha någon att älska. Ensamheten är inte ett val, utan det är för mig en utmaning och klarar jag av att acceptera situationen, först då kommer någonting att förändras. Kanske inte på det sätt som jag vill, utan på det sätt som gör att jag närmar mig den stolpen som innehar orden ”ensamhet”, ”relation” och även ”längtan efter en man”.

Bullshit enligt vissa, en realitet enligt mig.

I morse när jag vaknade och såg att min älskade regnbågsflagga hade flyttat på sig påmindes jag om längtan och att livet är förunderligt. Om saknaden, men också meningen med att ännu en morgon vakna upp ensam.

Ensamheten är komplext

Många filmer har det blivit. Mycket musik också, som vanligt. Inte såg jag den komma att jag fullkomligt skulle älska Lady Gagas nya låt “The Cure” och då speciellt texten. [Spotify]

Det är en intressant upplevelse att vara ensam. Leva med sig själv och sina egna tankar utan input utifrån. Någonstans vet jag att det är nyttigt för mig. Att våga vara med mig själv efter alla års flykt och distraktion för att slippa lyssna inåt.

Målet att vara med andra bara för att inte vara ensam, är egentligen ingenting att sträva efter. Vi är många som jagar sällskap bara för sällskapets skull. Inte för någonting djupare, egentligen. Så känner jag i alla fall nu efter några dagar i ensamhet.

Visst har jag velat fly ifrån det och ringa någon bara för att. Samtidigt har jag varit ganska hängig och slut i både kropp och själ under några dagar där rethostan sänkt mig än mer. Har helt enkelt inte orkat vara social, även om jag hade velat det.

Att vara ensam med sig själv är mycket mer komplext än det låter. Tankarna och då speciellt när jag ska försöka sova utmanar mig en hel del. Det så kallade verkliga blandas med mina tankar på ett sätt som ibland gränsar till en annan värld som jag är fullständigt livrädd inför. Försöker hålla mig lugn och intala mig att det är en del av mig, även om jag får vara med om saker som ibland kan vara väldigt obehagliga och utmanande för mig.

Min tro är inte stark idag. Ber inte och är ganska trött på försöken genom åren som jag i min egoistiska version inte tycker givit mig någonting. Men det finns en högre mening med allt jag går igenom. Som vi alla går igenom. Ibland förstår vi ingenting under lång tid, för att en dag ha allting klart för oss och varför vi behövde gå igenom just den saken. Den tron är stark hos mig och egentligen handlar det om att alternativet för mig är lika med att lägga sig ner och ge upp.

Så jag bidar min tid och hänger med. Smärtan och det som gör ont får vara där. Mantrat att inte göra något överilat överröstar allt annat. Reinkarnationsådran i mig säger att man inte ska göra samma sak i två liv efter varandra. I det är jag bergfast vilket gör att jag ska hänga kvar tills jag slår i de stora stolparna som jag bestämde mig för innan jag gick ner i det här livet.

Min väg

28 februari 2017 Min väg

Det är jag som ska gå vägen. Ensam. Både hitta det positiva och kunna parera det negativa. Stöd i samtal ja, men agera praktiskt kan bara jag göra, ingen annan åt mig. Tog mig fram lite för fort förra veckan och måste nu gå riktigt sakta fram för att inte falla. Vissa stunder stå still för att ens hålla mig kvar på vägen. Min väg.

Har väldigt svårt att förstå och det måste ju vara en av lärdomarna? Förstå varför jag inte kan gå fortare när det går? Att spara på och portionera ut och hinna ta in för att fylla på, är någonting jag fortfarande kämpar med och skillnaden nu mot förr måste ju vara att inga reserver finns överhuvudtaget.

Självklart försvann ju även reservtanken i december och när det nu började att fyllas på igen förra veckan, gasade jag på för hårt. Måste ju vara på det viset. Vad är det annars?

Försöker förtvivlat sakta mig själv och förstå. Tiden går och ibland känns det som om jag går bakåt rentav. Det har ju snart gått tre månader och jag misströstar över där jag är idag. Kan inte undvika känslor av förlorare, misslyckad och oduglig när jag fortfarande inte klarar av det som tidigare inte var några problem. Tacksam för jobbets inställning till mig. De stöttar så gott de kan.

Min väg i denna fas av det här livet testar mig hårt. Ibland känns allt bara så overkligt och jag vill bara vakna upp.

En runda till…

Viktiga ord i förmiddags. Pest eller kolera, men det måste sägas. Ensamheten tar lätt kommandot inom mig och då speciellt vid sådana här situationer som blivit resultatet av det sagda. En runda till… nya försök att öppna upp… …eller stängs dörren för gott nu?

Det blir lätt att jag tycker synd om mig själv. Känner mig så jävla utsatt och sårbar och vem vill utsätta sig för sådant frivilligt? Det är en dubbelhet i detta som gör mig så frustrerad för jag vet att det går över, samtidigt så är den enda vägen att våga visa vad man känner och stå för det, även om det i det korta perspektivet gör en illa. Detta är för mig en viktig lärdom och jag måste kunna ta detta utan att göra mig själv illa.

Det blir aldrig bra för mig. Så känns det. Åren går och jag siktar alltid fel verkar det som. Hur många gånger orkar man med sådant? Det är ju den direkta och primitiva tanken jag får. Det går över och jag kommer att kunna se mer moget på det jag går igenom. Vissa upplevelser måste jag igenom, hur smärtsamma de än är för mig.

Jag är inte ensam. Fast ibland så väljer jag att dra mig undan. Det kämpar jag emot och försöker undvika. Då är det fint att prata med en syster som lyssnar och finns där. Mitt i vårt samtal så kommer ett annat. Man kan bara skratta åt eländet. Vad gör man med någon som är bortom all kontroll och lever i en fantasivärld som ingen annan uppfattar? Som fortfarande tror sig vara relevant och viktig. Det är enormt tragiskt egentligen, men ingen förmår längre att se det så. För det finns ingen bot och bättring i det här livet.

Lyssnar på Madonna om natten när det bara inte går att sova. Fina underbara Madonna. Hennes musik räddar mig återigen. Tröstar och finns alltid där. Hon är min ängel.