You are currently browsing the tag archive for the ‘ensam’ tag.
Många filmer har det blivit. Mycket musik också, som vanligt. Inte såg jag den komma att jag fullkomligt skulle älska Lady Gagas nya låt “The Cure” och då speciellt texten. [Spotify]
Det är en intressant upplevelse att vara ensam. Leva med sig själv och sina egna tankar utan input utifrån. Någonstans vet jag att det är nyttigt för mig. Att våga vara med mig själv efter alla års flykt och distraktion för att slippa lyssna inåt.
Målet att vara med andra bara för att inte vara ensam, är egentligen ingenting att sträva efter. Vi är många som jagar sällskap bara för sällskapets skull. Inte för någonting djupare, egentligen. Så känner jag i alla fall nu efter några dagar i ensamhet.
Visst har jag velat fly ifrån det och ringa någon bara för att. Samtidigt har jag varit ganska hängig och slut i både kropp och själ under några dagar där rethostan sänkt mig än mer. Har helt enkelt inte orkat vara social, även om jag hade velat det.
Att vara ensam med sig själv är mycket mer komplext än det låter. Tankarna och då speciellt när jag ska försöka sova utmanar mig en hel del. Det så kallade verkliga blandas med mina tankar på ett sätt som ibland gränsar till en annan värld som jag är fullständigt livrädd inför. Försöker hålla mig lugn och intala mig att det är en del av mig, även om jag får vara med om saker som ibland kan vara väldigt obehagliga och utmanande för mig.
Min tro är inte stark idag. Ber inte och är ganska trött på försöken genom åren som jag i min egoistiska version inte tycker givit mig någonting. Men det finns en högre mening med allt jag går igenom. Som vi alla går igenom. Ibland förstår vi ingenting under lång tid, för att en dag ha allting klart för oss och varför vi behövde gå igenom just den saken. Den tron är stark hos mig och egentligen handlar det om att alternativet för mig är lika med att lägga sig ner och ge upp.
Så jag bidar min tid och hänger med. Smärtan och det som gör ont får vara där. Mantrat att inte göra något överilat överröstar allt annat. Reinkarnationsådran i mig säger att man inte ska göra samma sak i två liv efter varandra. I det är jag bergfast vilket gör att jag ska hänga kvar tills jag slår i de stora stolparna som jag bestämde mig för innan jag gick ner i det här livet.
Det är jag som ska gå vägen. Ensam. Både hitta det positiva och kunna parera det negativa. Stöd i samtal ja, men agera praktiskt kan bara jag göra, ingen annan åt mig. Tog mig fram lite för fort förra veckan och måste nu gå riktigt sakta fram för att inte falla. Vissa stunder stå still för att ens hålla mig kvar på vägen. Min väg.
Har väldigt svårt att förstå och det måste ju vara en av lärdomarna? Förstå varför jag inte kan gå fortare när det går? Att spara på och portionera ut och hinna ta in för att fylla på, är någonting jag fortfarande kämpar med och skillnaden nu mot förr måste ju vara att inga reserver finns överhuvudtaget.
Självklart försvann ju även reservtanken i december och när det nu började att fyllas på igen förra veckan, gasade jag på för hårt. Måste ju vara på det viset. Vad är det annars?
Försöker förtvivlat sakta mig själv och förstå. Tiden går och ibland känns det som om jag går bakåt rentav. Det har ju snart gått tre månader och jag misströstar över där jag är idag. Kan inte undvika känslor av förlorare, misslyckad och oduglig när jag fortfarande inte klarar av det som tidigare inte var några problem. Tacksam för jobbets inställning till mig. De stöttar så gott de kan.
Min väg i denna fas av det här livet testar mig hårt. Ibland känns allt bara så overkligt och jag vill bara vakna upp.
Viktiga ord i förmiddags. Pest eller kolera, men det måste sägas. Ensamheten tar lätt kommandot inom mig och då speciellt vid sådana här situationer som blivit resultatet av det sagda. En runda till… nya försök att öppna upp… …eller stängs dörren för gott nu?
Det blir lätt att jag tycker synd om mig själv. Känner mig så jävla utsatt och sårbar och vem vill utsätta sig för sådant frivilligt? Det är en dubbelhet i detta som gör mig så frustrerad för jag vet att det går över, samtidigt så är den enda vägen att våga visa vad man känner och stå för det, även om det i det korta perspektivet gör en illa. Detta är för mig en viktig lärdom och jag måste kunna ta detta utan att göra mig själv illa.
Det blir aldrig bra för mig. Så känns det. Åren går och jag siktar alltid fel verkar det som. Hur många gånger orkar man med sådant? Det är ju den direkta och primitiva tanken jag får. Det går över och jag kommer att kunna se mer moget på det jag går igenom. Vissa upplevelser måste jag igenom, hur smärtsamma de än är för mig.
Jag är inte ensam. Fast ibland så väljer jag att dra mig undan. Det kämpar jag emot och försöker undvika. Då är det fint att prata med en syster som lyssnar och finns där. Mitt i vårt samtal så kommer ett annat. Man kan bara skratta åt eländet. Vad gör man med någon som är bortom all kontroll och lever i en fantasivärld som ingen annan uppfattar? Som fortfarande tror sig vara relevant och viktig. Det är enormt tragiskt egentligen, men ingen förmår längre att se det så. För det finns ingen bot och bättring i det här livet.
Lyssnar på Madonna om natten när det bara inte går att sova. Fina underbara Madonna. Hennes musik räddar mig återigen. Tröstar och finns alltid där. Hon är min ängel.
Fina Felix i köket nu på morgonen. Mat hägrar och då sitter han och väntar. Han är nu 11 år gammal och kämpar på. Han har blivit kraftigare och om det beror på vinterpäls på, mindre spring ute eller om han helt enkelt äter mera nu, det vet jag inte riktigt.
Felix är en överlevare. En katt som varit med om väldigt mycket. Givetvis så tänker jag i främsta hand på den sommaren då han svävade mellan liv och död. Han var så nära att gå över 2011, men ville vara kvar ett tag till och det är jag så tacksam över. Han är en kämpe.
Ibland så känns det som om han är ensam. Han kommer visserligen till mig ibland och ligger nära. Vill gosa och så, men lika ofta så är han den av mina katter som drar sig undan mest. Ibland så känner jag också att han saknar det liv som han hade tidigare. Men han hänger kvar och är den som är ute mest. Med ensam så menar jag inte ytligt och så. Han har ju mig, Maja och Maxi, utan mer på ett annat plan. Det är svårt att förklara och jag menar inte att han är olycklig eller mår dåligt, utan det är mer en saknad över det som en gång var.
Man kan inte förmänskliga katterna, det vet jag men det finns drag hos Felix som jag känner igen. Kanske är det bara någonting jag inbillar mig men just den där ensamheten eller vad jag ska kalla det för, den ser jag ibland i hans ögon. Det är liksom bara såsom det är och då är det gos som gäller.
För en tid sedan så kom han hem och hade gjort någonting med ena ögat. Det rann och han var svullen. Då hade han varit borta i flera dagar. Han åt ganska dåligt då och sov väldigt mycket. Till en början så kände jag inte igen min katt, utan han var påverkad av någonting, troligtvis ett kattslagsmål eller någon som inte varit snäll emot honom.
Men precis som tidigare så gick det över och han blev den gamla goa Felix igen. Ett tag så var jag orolig för honom och undrade om det var någonting bestående, men han återvände igen till sitt gamla vanliga jag. Han är den som är mest ute på äventyr och som kan vara borta i dagar. Ibland känner jag en oro, men hittills så har han alltid kommit hem igen.
Han var den som hade det svårast med Maja. Det tog ett tag innan de åt tillsammans, men nu kan de lukta på varandra utan att Felix fräser. Fast detta beror också på vilket humör han är på, ibland så vill han inte ha henne nära och då kan det fortfarande fräsas lite, men det blir alltmer sällan. Maja är ju ganska på och vill busa med de äldre herrarna. Ibland så hänger de på och springer runt lite med henne, men för det mesta så ignorerar de henne.
De sover aldrig tillsammans men det har inte Maxi och Felix heller gjort tidigare. Det är få gånger som jag upplevt detta. De kan ligga i soffan alla tre när jag är där, men då ligger de inte nära varandra. Jag säger inte att det aldrig händer, men det är ovanligt. Ändå så är de väldigt trygga med varandra nu. De vet liksom var de har varandra och jag känner ingen som helst fientlighet emellan dem.
Felix fyller 12 år nästa år. Han är en egen kille som man inte gör som man vill med. Gosig ibland och i grunden en väldigt snäll kisse. Men jag anar som sagt en saknad och en ensamhet som jag inte känner med de andra två katterna. Han är inte lika följsam eller hur jag ska säga det som de andra två är. Han går sin egen väg och har så alltid gjort. Han är egen och det är ju det som jag älskar med Felix aka Fimpen aka Flexus aka Fimpaloocassidy… kär katt har många namn.
Bara för att jag gillar tulpaner…
Olika falla ödets lott. Att fråga sig varför försvårar bara vägen fram. Lotten man får är resultatet av hur man har agerat tidigare. Ju snabbare man kan inse och även vågar inse att man inte kan klara allt själv, ju fortare så blir det vinstchans i livslotteriet.
Olika falla ödets lott. Allt ligger inte synligt för oss just nu. Den vetskapen kan vara jobbig att ha. Men hellre det än att bara tro på det man ser och hör. Så begränsande och sådana omvägar för de som är fast i den föreställningen. För allt ligger inte synligt för oss just nu.
Det finns en motsättning inom mig att se detta. Intellektet vet i stora drag hur det ligger till, men mitt ego, det sätter käppar i hjulet för mig. Ensam är inte stark. Att våga ta hjälp är styrka och inte en svaghet. Ord som jag vet är sanna, men som egot vägrar att ta del av. Åtminstone om det finns en risk för att tappa kontrollen. I detta är jag inte ensam. Vi är så många som styrs av egot.
Olika falla ödets lott. Vi skapar oss själva. Det finns ingen slump. Det finns ingenting som bara sker utan mening. Karmalagen är mer verklig än vad många tror. Vill tro. Det är så lätt att bara tro att allt inte har någon betydelse. Att det man gör inte har någon mening. Min egen vandring med självömkan, låsningar och oförmåga att släppa taget visar just detta. Ändå tar det en sådan tid för mig.
Inre strider. Frågan är när det klingar av. Rädslan, oron att vara liten. Att visa sig helt och fullt. Utan skydd och oro för vad “någon” ska tycka. Inre jävla strider hela tiden.
Musik är så befriande. Gråt, rysningar och glädje. Olika falla ödets lott.
Syftet med vår jordevandring är att expandera vårt medvetande. Detta gör vi genom att eliminera rädsla och praktisera kravlös kärlek. Detta är ett livslångt arbete utan slut. Det är många livstiders arbete. Men det måste inte vara jobbigt och smärtsamt. Det kan göras mera medvetet och kärleksfullt. Då infinner sig den förut avsaknade arbetsglädjen. Då infinner sig också livsglädje och entusiasm inför livet. Ingenting stort har någonsin uppnåtts utan detta.
Ur boken VISHETSREGLER av Kristina Wennergren
Fyrisån vid 18-tiden igår. Inte illa för 20 september, eller hur?
Jag var på väg till bion för att se Monica Z. En film som jag skrev om redan igår.
Sista TV-intervjun med Monica Zetterlund från 2003.
Tankarna for och jag ville se mer av den verkliga Monica Zetterlund. SVT har ju någonting som heter Öppet arkiv som är ganska fantastiskt. Jag gjorde en sökning på henne och hittade flera intressanta program och jag avslutade kvällen med att se den sista TV-intervjun som gjordes med henne 2003. Hon var då 66 år och ganska bräcklig, men med intellektet väl intakt och en ganska kärv syn på tillvaron.
Vilket väder vi fick idag också! I morse lite kylslaget, men med blå himmel och en stor skinande sol. Jag tog mig till jobbet för att fortsätta med att dra mitt strå till kyrkovalsstacken.
Det var jag och två andra tappra själar som skulle in till den stora staden.
Registrering av röster. Ett stimulerande jobb och tiden bara svischade förbi… skulle jag inte syssla med det jag gör idag så skulle jag verkligen vilja hålla på med statistik. Statistiker eller något sådant.. låter väl kul?
Lunchade på egen hand. Unnade mig en papperstidning och lite nötter.
[Film fjärde våningen]
Vädret höll i sig. Stod på fjärde våningen som just nu är valvåning och såg ut över utsikten där ingen som kan lite byggnadshistoria kan ta fel på vart jag befann mig.. (;-)
Efter några timmar så var skallen trött och full av siffror och namn i salig blandning. Anna hade bjudit mig på eftermiddagsfika och en visning av Ellets nya rum. Det såg jag så framemot.
Han har fått det så fint hos mor sin. Stort och luftigt och vad det verkar så trivs han kanoners i sitt nya rum.
På väg hem. Ensam. Men jag är nöjd med mig själv även om jag kommer att gå ensam resten av mitt liv. Jag klarar av att vara ensam. Livet lär. Livet härdar. En del mognar och en del står för alltid still. Men visst testas jag, i perioder heroiskt, men jag vet vad jag vill numera. Vad JAG vill och då fungerar det.
Kanske jobbar jag även i morgon. Just nu vet jag inte. Men jag är ganska trött nu och en lugn och skön förmiddag hägrar… så kanske tar jag en ledig söndag och bara umgås med mig själv. Det är inte så illa det heller… (;-)
