Har ställt in hotellvistelsen i Sala nästa vecka. Orkar inte med allt det praktiska kring det hela. När jag hade lämnat över bilen till syrran i fredags efter att ha hämtat dem på Arlanda och grillningen var klar, gick luften ur mig. Tom, orkeslös och helt nollad.
Fick senare höra att de haft inbrott i huset. Någon eller några hade varit inne i huset och snott dator, mobiltelefon och sprit. Ingenting är heligt och fredat nuförtiden.
Igår fanns inget kvar i tanken. Tänker på barnen, men kanske är det jag som förstorar upp och tror att de vill göra en massa saker hela tiden? Mina få förslag intresserar dem föga. Men det spelar ingen roll nu eftersom jag inte orkar. Planera det dagliga, hålla ihop och ta ansvar för det basala måste klaras av just nu.
Ur djupet rör sig det opratbara fram och tillbaka. Får en obehaglig känsla av att ”proppen” är lös och stor del av energin finns liksom inte där för att hålla emot. Svårt att fylla på någonstans. Glömmer bort mig själv och klarar liksom inte av att balansera detta. Fortfarande är medvetenheten garanten för det minimala, att någonting finns kvar.
Överdriver jag? Tycker jag bara synd om mig själv och återigen drar på mig det stora offertältet? Rakt över förmågan att tänka klart?
England-Sverige 2-0 i kvartsfinalen, fotbolls-VM 2018.
Syrran ringde mig igår morse och jag fick ur mig något av det jag kände långt därnere. Bara det en seger. Vet inte om hon blev orolig, men hon och hennes M kom och tittade på fotbollen. De hade med sig hämtmat och det var riktigt trevligt. Tyvärr var matchen inte lika rolig, det var liksom inget snack, England var bättre än Sverige. Sverige var aldrig riktigt nära så att säga. Men att vinna sin grupp, slå ut flera topplag och ta sig till kvartsfinal är stort. Mycket bra gjort av Sverige!
Just nu måste jag bita ihop. Så gott det går där konsekvenserna är okända om bettet går för djupt. Lyssnar på de förtröstansfullaste låtarna, försöker andas djupt och nollställa och gosa med katterna. Pratar med de som vill prata, fördröjer, skjuter upp och bloggar om ynkligheten. Det känns som om allt går mig ur händerna, även denna sommar.
Blommor fotade i England. Det kanske var bästa tiden att åka dit nu om man tänker på grönska och blommor. I parkerna var det full fart.
104 Page Street, London
Broadway, Bradford
41-48 Neptune Street, Leeds
2-6 Kirkgate Leeds Minster, Leeds
The Pilotage Building, Liverpool
2 Albert Terrace, Saltaire, Bradfords stordistrikt
78 Victoria Road, Saltaire, Bradfords stordistrikt
Engelska dörrar av olika slag. De signalerar välkommen för mig. Vid en av dörrarna var ägaren hemma, men hon gjorde tummen upp när jag fotograferade hennes dörr.
Veckan har ägnats åt återhämtning. Kan ju låta konstigt att behöva det efter en sådan fantastisk vecka i England, men det ligger mer på det fysiska planet. Mitt högra ben orkade inte med de långa promenaderna och en visst känselbortfall finns fortfarande kvar. Men den där brännande och outhärdliga känslan kommer bara när jag går för mycket och då främst i uppförsbackar.
Att gå ”slingan” hemmavid fungerar bra och just för att det ändå inte blivit värre så avvaktar jag med läkarbesök. Misstänker att det är någon nerv som inte ligger som den ska alternativt Meralgia paresthetica som drabbar just höger lårs ytliga nerver. Ytterligare en anledning att gå ner i vikt eftersom besvären blir värre ju fetare man är.
Det är lite som om luften har gått ur mig efter resan. Orkar inte så mycket och känner mig avtrubbad att ens ta tag i det grundliga. Situationen på hemmaplan är oförändrade, vilket gör mig frustrerad och lite uppgiven. Vet inte riktigt hur jag ska agera för att få till en förändring.
Idag kommer sonen till mig efter att ha varit hos sin mor i fjorton dagar. Ska bli roligt att få träffa honom igen. Han går på sommarlov nu på måndag. Sen inleder han i höst sitt sista år i grundskolan.
Ska träffa syrran i morgon eftersom jag ska hjälpa henne med flera saker de närmaste veckorna. Har viss oro inför vissa uppgifter, men försöker som vanligt att tänka ”Vad är det värsta som kan hända?” och då känns det bättre.
Timothée Chalamet spelar Elio i filmen” Call Me by Your Name från 2017.
Såg en film igår som heter Call Me by Your Name(2017) som var riktigt gripande. Det handlade om 17-årige Elio (Timothée Chalamet) som blir förälskad i den 15 år äldre Oliver (Armie Hammer). Den börjar lite trögt för att de sista 45 minuterna vara i världsklass. Känslorna mellan de båda visas på ett ömsint och mycket rörande sätt. När kärlek ”slår till” blint och vilka konsekvenser det får för de båda.
Självklart gjorde deras kärlekshistoria mig både sorgsen och gråtmild. För min egen oförmåga att klara av mina egna känslor inför andra män och hur jag hamnat där jag är idag i både offerroll och ältande som imploderar på ett sätt som inte gör mig något gott. Både längtar och föraktar det jag känner. Men också för hur Elios pappa Mr. Perlman (Michael Stuhlbarg) reagerade inför sonens homosexuella relation med Oliver. Då svallade känslorna inom mig rejält på det sätt som pappan pratade med sin son.
Mitt ljus som jag tände för Maxi. Saknar honom så oerhört mycket. Börjar först nu i djupet förstå att han aldrig kommer tillbaka igen. Med Maxi dog en del av mig, det känner jag.
Cathedral Church of St Peter är det officiella namnet på katedralen i Bradford. Den fick katedralstatus 1919. De äldsta delarna av kyrkan dateras till 1400-talet.
Linn ville visa mig och Frida Ilkley med omnejd. Ilkley har drygt 15 000 invånare och grundades redan på bronsåldern.
Måste erkänna att jag till en början var lite tveksam till afternoon tea men Linn visste precis vad hon gjorde. Det var så mycket folk som ville in på tehaket att man fick sitta i kö en stund innan det var dags för denna brittiska tradition.
Jag drog i mig fyra koppar! Det var gott och smakrikt.
Stället hette Bettys och var i riktig härlig brittisk stil. Servitörerna var prydliga och klientelet precis som man kunde förvänta sig. Med det menar jag i positiv mening. Linn och Jordan tog hela paketet med Afternoon Tea. Bara beskrivningen får det att vattnas i munnen:
Bettys Traditional Afternoon Tea The following sandwich selection: Scottish smoked salmon, honey roast ham, roast chicken breast, egg mayonnaise and cress. A sultana scone with strawberry preserve and clotted cream. The following miniature cake selection: Lemon Macaroon, Gateau L’Opera, Fresh Fruit Tart. A teapot for one of Tea Room Blend tea.
Tyvärr var jag just då inte så sugen på något tabberas, utan jag nöjde mig med en omgång Bettys Tea Room Blend och en kaka Grande Raspberry Macaroon with raspberry buttercream and fresh raspberries.
Frida tog också samma the som mig men en Swiss Chocolate Torte, A Swiss dark chocolate cake made with almonds and hazelnuts.
Visst låter det vackert på engelska? Frida köpte med sig en låda av Bettys Tea Room Blend så hon kan njuta hemmavid.
Mina fina dotter Linn.
Bettys Café Tea Rooms är det egentliga namnet på kedjan som öppnade sin första butik 1919 i Harrogate av grundaren Frederick Belmont. Ingen vet varför det heter Bettys.
Vi tog oss en promenad i Ilkley för att se vart Linn jobbar. Den overklighetskänslan som jag då kände går inte att beskriva. Säkerheten är hög hos Support Warehouse, vilket gjorde att grindarna var låsta, men hit går alltså min dotter varje vardag. Ett tips på detta för ett år sedan hade gjort gubben till miljonär och med det vill jag säga att man aldrig vet vart ”livet” tar oss.
Pittoreskt i duggregnet. När man gick förbi någon som påtade i trädgården så hälsade de alltid så artigt. Sista anhalten för dagen var Saltaire. Stället som jag aldrig kom ihåg vad det hette…
Vy över den engelska landsbygden i Ilkley.
Väntar på tåget vid stationen Ben Rhydding. Ville få med hur ett av ekipagen såg ut.
Färden gick till samhället med namnet som aldrig gick in i skallen på mig. Men tillslut så.. Saltaire!
The Boathouse Inn där man kan ta sig en pint eller cola. Miljön i Saltaire är verkligen speciell på ett positivt sätt.
Salts Mill byggdes 1853 av Sir Titus Salt och var från början en textilfabrik som stängdes 1986. Idag består byggnaden av bland annat ett konstgalleri, köpcentrum och restauranger.
I parken fanns denna rediga kanon med tre stora svarta kulor, redo att fyras iväg.
Vandring i den gröna parken.
Tågstationen i Saltaire. Gammalt och nytt möts i salig blandning, som så många gånger i dagens England.
Vi tog oss tillbaka till Bradford. I detta hus en bit in till vänster bor Linn och Jordan.
Till middag bjöd värdparet på grillat och vi hade en fin avslutning tillsammans. Det var vemodigt att packa och ta farväl. Både Linn och Jordan skulle jobba dagen efter och Frida och jag skulle upp mycket tidigt därav avskedet redan på söndagskvällen.
Nej, känslan var inget bra.
4 juni 2018
Vi gick upp 04:45 och tog tåget till Manchester. Där testade jag Uber för första gången för att komma till flygplatsen. Otroligt smidigt och det funkade mycket bra, tack för tipset Linn! Inga problem med flygningen och vi landade hemma i Sverige vid 13-tiden. Vågar nästan säga att min flygrädsla är helt borta nu.
Tack Linn och Jordan! Mitt hjärta är kvar hos er i Bradford. Ni fick mig så lugn och trygg. Svårt att komma tillbaka till min vardag. Ni var helt enkelt suveräna värdar och får högsta betyg av mig! TACK!
Tack Frida för att du gjorde mig sällskap. Älskar dig av hela mitt hjärta. Så många fina reseminnen. Detta måste vi göra om!
Vilka förväntningar jag hade på denna dag, vår sjätte i England! Vi skulle åka buss till Liverpool! Bara tanken, att jag skulle få komma dit och se mig omkring var helt overklig och sen att få ta del av The Beatles historia i deras hemstad… wow!
Bussresan från Bradford gick via Manchester och tog drygt 2 1/2 timme. En bonus var alltså att med buss få se även de centrala delarna av Manchester.
Äntligen framme vid The Beatles Story – originalmuseet om världens mest kända musikgrupp The Beatles!
Vädret var uppehåll och regn om vartannat. Mitt klädval var helt fel, så när vi befann oss utomhus gällde det att hålla igång för att inte stelna till i det ganska kyliga vädret.
Upplägget var lite annorlunda mot ett vanligt museum. Vi fick alla en liten spelare runt halsen med hörlurar. Vid varje sektion kunde vi själva lyssna och även ibland se en filmsnutt från just den tiden i historien om gruppen.
Jag tyckte början av deras karriärer var mest intressant, hur de träffades och vad de gjorde precis innan de slog igenom. Det var så mycket fakta, memorabilia och information att man skulle ha behöva gått rundturen flera gånger för att liksom kunna ta in allt.
Det var en fascinerade upplevelse att gå igenom historien om gruppen. En del visste man sedan tidigare, men det var mycket som var nytt för mig. Som att de spelade på The Cavern Club 292 gånger 1961-1963 t ex.
Replica hur det såg ut i Abbey Road Studios när gruppen i september 1962 där spelade in sina första låtar.
En av mina favoritlåtar med The Beatles är Eleanor Rigbyfrån 1966.
Eleanor Rigby, died in the church And was buried along with her name Nobody came Father McKenzie, wiping the dirt From his hands as he walks from the grave
No one was saved
All the lonely people Where do they all come from? All the lonely people Where do they all belong?
The Beatles Story i Liverpool är ett måste för dig som älskar gruppen.
Måste erkänna att Beatles inte riktigt varit mina favoriter genom åren. Har alltid tyckt att det funnits många bra låtar i deras katalog, men inte riktigt haft dem som nummer ett. Men att på detta sätt få ta del av deras enorma framgångar i den musikaliska karriären och sen efter det ha börjat att lyssna på deras plattor mer nogsamt har höjt gruppen på min lista över den musik jag gillar mest. The Beatles på Spotify.
Däremot har Paul McCartney länge legat högt hos mig. Har alltid gillat honom och 10 december 2011 såg jag och Frida honom live på Globen. En av de bästa konserten jag sett! Min recension.
Det var soloplattan Tug of War från 1982 som gjorde att jag mer aktivt började lyssna på honom. Har skrivit en del om honom tidigare på min blogg.
Var helt uppfylld av energi efter rundturen på museet som tog nästan två timmar. Det var mycket att ta in som sagt och en del av mig skulle vilja åka tillbaka och göra om det igen.
Köpte med mig en alldeles för dyr T-shirt med bandets namn på (såg samma tryck på andra håll som kostade flera pund mindre) samt en kylskåpsmagnet. Får väl trösta mig med att t-shirten är köpt där den är köpt, i originalshopen för The Beatles.
Vi gick sedan till hamnen och vid floden Mersey fanns det kilometervis (jag överdriver inte) med hänglås där människor låst ihop sina hjärtan.
Blev rörd när Jordan tog fram ett lås och tillsammans med Linn låste ihop deras hjärtan. Nyckeln slängdes sedan i vattnet. Vilken fin kärleksgest!
Frida får instruktioner hur kameran fungerar medan Linn fotograferar ”sitt” lås som hon nu har tillsammans med Jordan i Liverpools hamn.
De är så fina tillsammans, Jordan och Linn! Man märker att det älskar varandra och att de verkligen ser till varandras bästa hela tiden. Så fint att få vara del en liten stund av deras liv. Dessa dagar tillsammans med dem kommer jag att bevara djupt in i mitt hjärta.
Längst hela vägen hänger det hänglås med namn på.
Vi gick runt i Albert Dock. Där fanns det butiker, restauranger och många fina båtar att titta på.
Arkitekturen är imponerande. Blandning av gammalt och nytt.
Lunchen var superb! Smakerna i denna hamburgare som hette Texan var imponerande. Dubbelburgare, chili con carne, salsa, jalapenos, Jack ost, lök, paprika och chipotle. Nog det godaste jag ätit under hela resan. Restaurangen hette Whats Cooking och låg i Albert Dock. Rekommenderas!
Det sjaskiga vädret dämpade inte vårt humör nämnvärt. En liten svängom till dånande musik för Linn och Jordan vid Hartley Quay.
Vi var på väg mot katedralen i Liverpool. Den låg uppe på en kulle och det var uppförsbacke hela vägen. Fick tyvärr ont i mitt högra ben igen, som lite sinkade oss vilket gjorde att vi inte kom i tid för att gå högst upp i katedralen.
Jag var helt enkelt tvungen till en längre vila, vilket gjorde att vi tog en fika i katedralkaféet som heter Mezzanine Café Bar.
Vet inte om det berodde på att det var lördag, eller om det alltid är en sådan kommers i katedralen, men kontrasterna blev lite väl stora för min smak. Hade lite svårt med allt ståhej och iver att sälja tillsammans med det som ett heligt rum står för.
Spelade in en liten film för att illustrera ljuden i kyrkan, som blandades med popmusik och en massa sorl av olika slag:
Vi tog oss vidare ner mot de centrala delarna av Liverpool.
Den mäktiga porten in till Chinatown ligger på Nelson Street.
Vilken energi, vilken stämning det var på Mathew Street!
Här finns The Grapes, berömt för att beatlarna mellan gigen tog sig en pint här. Ligger på 25 Mathew Street.
Folk stod ute och drog en pint, pratade och dansade, givetvis till Beatlesmusik.
Utanför legendariska The Cavern Club. Här spelade The Beatles hela 292 gånger som sagt och första spelningen var den 9 februari 1961 och den sista 3 augusti 1963.
Givetvis andades det Beatles överallt. Snygg mosaik av beatlarna till en av pubarna vi passerade. Det var verkligen en upplevelse att gå på Mathew Street.
Filmade lite för att bevara känslan både i minne och sinne. Ner mot Mathew Street och Cavern Shop och Cavern Club samt gatusångaren och sen in i The Beatles Shop.
Vi gick sedan ytterligare en bit för att nå ett av de nyare landmärkena för Beatles.
Statyerna på medlemmarna i The Beatles står vid Pier Head nere vid Mersey. Jag gillar dem och tycker de är skapligt lika beatlarna.
På plattan som ligger framför de stora bronsstatyerna står följande:
The Beatles
Last played in Liverpool at the Empire Theatre on
December 5th 1965
…but they never really left.
They are synonymous with this city.
A tribute on behalf of fans worldwide.
Funded by the Cavern Club.
Artist: Andy Edwards
December 2015
Bronze
Vi gick vidare på Pier Head längst floden Mersey. British Music Experience håller till i den maffiga byggnaden i mitten. Den hade varit häftig att besöka, men tiden tog slut för oss. Vi hade bara en halv dag på oss i Liverpool (mellan 13-19 ca). Bussen gick tillbaka mot Bradford strax efter 19.
En minnessten för de som offrade sina liv till sjöss och inte hittades under andra världskriget.
Detta foto fick jag av Jordan. Så fint med mina flickor. 2 juni 2018.
Gammalt och nytt blandas vilket är tjusningen med Liverpool och dess hamnområde. RIBA North heter centret för arkitektur och nog syns det på den svarta byggnaden? Fastnade också för skeppet som är målat randigt. Installationen kallas för Dazzle Ship och är en del av Merseyside Maritime Museum.
Den häftigaste byggnaden i hela Liverpool? Jag blev så fascinerad av formen och hur det är byggt. Huset har adressen Strand Street och innehåller bland annat ett gym och ett café.
Lagom mosig, ganska kall men lycklig så var det då dags för att åka tillbaka. En hellyckad dag tillsammans med barnen och Jordan. Vi hann med så mycket och ändå fanns det lika mycket till att kolla in. Men det får bli nästa gång.
I Bradford var vi efter 22 och sen var det bara att ta det lugnt hemma hos Linn och Jordan. Vågar säga att efter den här dagen bar jag på de bästa känslor inombords på mången år och dar.
Idag gick färden mot Leeds. Vi skulle besöka ett kattkafé och sen gå runt i staden för en redig rundtur med förhoppningsvis en del shopping. Programmet var öppet så att säga förutom besöket hos katterna som man var tvungen att förboka.
Leeds är en betydligt mer ”energifylld” stad än Bradford. Man kände direkt att här är pulsen högre och tempot mer uppskruvat. Staden har cirka 782 000 invånare.
Kitty Café som ligger på 8-9 Kirkgate är mycket populärt och att komma in där utan att förboka var inte att tänka på. Linn hade fixat det för ett par veckor sedan.
Man får sitta i högst en timme, sedan ska andra in. I detta fall förstår jag det mycket väl eftersom många vill stanna betydligt längre och tar då upp plats för nya kattälskare.
a
Vi beställde godsaker såsom cheescake Americano, Tiramisu (Frida) och Caramel Mudcakes (Linn). Till det vanligt kaffe för mig som heter Americano, svart utan tillsatser föredrar jag. Linn tog en cafe latte och Frida ville ha en jordgubbsmilkshake.
Var bara tvungen att filma en snutt från kattkafeet:
Såg kanske en 7-8 katter allt som allt. En del var riktigt små och en del brydde sig inte alls om oss. [Instagram]
Under den timme man fick vara på kaféet gick vi runt och tittade på katterna. Man fick inte bära upp dem eller göra saker emot deras vilja. Folk respekterade detta i hög grad och ville de bli klappade var vi många som stod till tjänst.
Det var en fin stund och när man vet att intäkterna går till att hjälpa de katter som fanns på kaféet så kändes det så bra.
Efter kattkaféet fortsatte vår vandring i Leeds. Regnbågens färger signalerar att vi går in i Freedom Quarter. Mitt på dagen en fredag var det inte mycket liv och rörelse, men det var ändå kul att gå igenom kvarteret.
Vi tog oss vidare mot Leeds Dock. Nya fräscha hus, rent och en fröjd för ögat.
Bakom en gul markör för Trans Pennine Trail, vilket är en långdistansväg som sträcker sig från kust till kust i norra England. Den utgör en del av den europeiska vandringsleden E8 och ingår även i det nationella cykelnätet.
Floden Aire med moderna hus på sidorna.
Vi gick också in i Leeds minster. Vi lyssnade på orgelspel på hög nivå. Ett stycke var väldigt dramatiskt och intensivt, vilket gjorde att smilbanden på en av döttrarna aktiverades. Mer än så avslöjar jag inte, men det var ett härligt minne i en speciell situation.
Kirkgate Chambers består huvudsakligen av bostäder. Vackert hus!
En marknad under tak där det fanns allt möjligt. Vi var på väg mot tågstationen för att åka hem igen. På vägen gick vi in bland annat i en bokhandel där Frida köpte en biografi.
Shoppinglustan var stor hos gubben denna dag. En hel del gotta åkte ner i korgen när vi var i butiken TK Maxx. Minns inte namnet på dem alla, men det var choklad, kola och några karameller som kom från Paris. En del bjöd jag kattvakten på när jag kom hem.
Puben Three Legs låg i ett utmärkande hus som tilltalade mig. Lunch blev en Burritos och ett litet tråkigt minne från Leeds var Primark. Linn hade gått runt, hittat en del fina kläder och skulle betala, men då funkade inte terminalerna för kortet! Så hon fick ingenting med sig från Leeds. Tråkigt!
Jag höll för övrigt på att gå vilse på Primark. Det var så stort och så mycket folk. Linn och Frida var på damavdelningen och jag kollade in kläder på herravdelningen. Ni kan ju själva tänka er vad som hände. Vi messade och tillslut hittade vi tillbaka till varandra. Lite obehagligt var det ett tag, även om jag försökte vara cool…
Utöver detta var Leeds en positiv upplevelse. Så roligt att få ha besökt staden.
Jordan jobbade även idag. Jag och Frida bjöds på middag som bestod av lax, småpotatis och Jordans egna sallad som var supergod. Till det vitlöksbröd. Så mysigt och trevligt.
Under kvällen spelade vi ett spel som jag inte kommer ihåg namnet på. Det gick i alla fall ut på att man lade ut ett svart kort där det stod konstiga saker, som skulle fyllas i med de tio vita kort man fick. Den som lade ut kortet bedömde sedan vilken av de vita korten som lades ut av de andra motspelarna som var roligast, vilket då resulterade i en poäng till den personen. Det lustiga var att tre av oss fick 11 poäng och en 7 poäng. Vill inte avslöja för mycket, men kan säga som så att vi tre som vann fick revansch för gårdagens förlust i bowlingen… hehe..
Generös frukost med yoghurt, smörgås och kaffe. Många tankar for runt i skallen på mig. För en gång skull tror jag de flesta var ljusa. Märkligt var det i alla fall att vakna upp mitt i England och hemma hos min äldsta dotter Linn.
Eftersom Linn väntade på en madrass som aldrig kom, så tog Frida och jag oss själva ut i Bradford mitt på dagen. Att börja med att gå in på Primark var kanske ingen god idé. Rörigt, hög ljudnivå och inget vettigt att handla gjorde att vi lämnade butiken ganska snart. Fast det var en liten vindpust mot vad som komma skulle nästa dag… (;-)
Kvavt och ganska varmt. Luftfuktigheten i England är på ett helt annat sätt än i Sverige. Ofta över 80% vilket gör att minsta rörelse känns ”kladdig”. Fick vila en sväng.
Museet innehöll fotografins historia, hur livet förändrades när internet kom, televisionens utveckling genom åren och ett animationsgalleri med över 100 figurer. TV- och videospel i historiskt perspektiv samt den brittiska film- och TV-programhistorien
(BFI Mediatheque) fanns på egna plan. Imponerande må jag säga och då har jag säkert missat något.
På våning 3 låg Wonderlab Studio som handlar om att experimentera med vetenskapen och utvecklingen kring ljud, ljus och sinnet. Fascinerande och spännande var det att se sig själv scannad i värmekamera och hur olika ljus förändrar ens utseende. Det var hur mycket som helst att kolla in.
Bradford City Hall är ett rådhus från 1800-talet som ligger på Centenary Square mitt i staden.
Tiffin Coffee hade den godaste hallontarte-kakan på mången år och dar. Mums!
Vi gick i olika butiker och kollade in utbudet.
Den här bilden gillar jag på mina döttrar.
Ett par T-shirts inhandlades vid det andra försöket på Primark. Något lugnare och jag visste vad jag ville så att säga.
Vissa delar av Bradford var något slitet och ruffigt. Staden är mycket gammal och fanns redan på bronsåldern. Den riktiga skjutsen fick staden under första halvan av 1800-talet då befolkningstillväxten ökade mycket snabbt. Bradford gick från att vara en småstad till en storstad på mindre än 35 år.
Middag blev det på Frankie & Bennys där jag slog till på en pizza Spicy Chicken Americano. Frida unnade sig en Mojito till fördrink och Spaghetti Carbonara till huvudmål. Det är ungefär vad jag kommer ihåg. Hoppas Linn och Jordan ursäktar mig? (;-)
Vi avslutade kvällen med bowling på Hollywood Bowl! Det var många år sedan någon av oss hade spelat, men det var väldigt roligt. Många skratt, skämt och peppningar. Två serier och segrare i båda blev Jordan! [Instagram] Congrats ”Joseph”! (;-)
Linn, Jordan och Frida på väg hem från bowlingen.
La mitt stora feta pall i en allt lugnare harmoni mot kudden i lägenheten hos min dotter och Jordan. Overklighetskänslorna dominerade fortfarande, men jag hade stunder då jag verkligen förstod vart jag befann mig och vad som pågick. Mäktigt!
