Etikettarkiv: egot

Vänskap & de lärdas omöjliga ekvation

Det här är min sanning, mina ord och det som finns inom mig. Mitt sätt att få ur mig är att blogga om det. Kan jag så frön, ge inspiration och mod till dig som läser har jag vunnit allt. Jag berättar om det som finns i mitt djup. Det som kommer till mig och det jag känner. Min sanning, min väg.

Du behöver inte ha ovänner. Om någon visar sig vara ovänlig och orättvis så kan du låta bli att erkänna honom som sådan. Förneka all ovänskap. Möt alla som goda vänner och du behöver inte fråga om vem du ska bemöta med hövlighet.

De så kallade visa har lätt med detta. Det är så lätt att säga att detta gäller inte mig själv utan alla de andra som på olika sätt gjort mig illa till mods eller som jag har förskjutit på olika sätt. Det är så lätt att dra iväg i tankarna och tro att det gäller alla andra och inte en själv.

Egot är starkt. Egot bedrar och snirklar sig in i det man tror är vist.

De tillförlitliga vännerna komma, ledda av osynliga händer, och de stanna hos dig, även om du visar dig ovänlig mot dem.

Glömmer aldrig den så kallade vännen som sa just så, att du kan inte straffa ut mig med ditt beteende oavsett. Och sen drog hon just på grund av detta… vänskapen prövas och vissa klarar inte av att stå upp och vid sina höga moraliska kompasser. De fungerar utmärkt vid stilla vind, men blåser det upp lite försvinner alla de fina orden med vinden…

Photo by Snapwire on Pexels.com

Jag vet att jag betett mig illa mot många. Jag är och var svår att umgås med. Men jag vet också att jag inte mått bra och inte haft verktygen att se varför jag betett mig på det viset. När någon har kommit för nära och börjat rubba det jag har kontroll på rent känslomässigt, då har jag gjort allt för att bli av med dem, trots att jag längst innerst inne gråtit över det som hänt.

Idag kan jag se det. De var mina viktigaste lärare på flera plan. Men förstår att det är försent idag att kunna vrida tillbaka vänskapen. Det kan smärta mig och det kan jag erkänna även för er idag. Men jag vet också att ingenting står still och blir vad det en gång varit. Tidigare har jag bara låtsas som att det är deras förlust. Det är inte sant. Tacka sjuttsingen för att jag kan sakna intensitet och närhet i det som en gång var, men som sagt ingenting kan vridas tillbaka i det känsloläge som då rådde.

Den vänskapen som är byggd på smicker dör vid första sanningen.

Är bara och snuddar vid min egen skuld. Det är svårt att inse att skadan i olika relationer kommer från mig och att jag betett mig på ett sätt som gjort att flera har flytt. För det handlar inte bara om en, utan det är flera som drabbats av mitt mönster att göra mig omöjlig när vi kommit för nära varandra. Men som sagt, jag hade inte verktygen, jag förmådde inte att agera annorlunda och i det prövas riktig vänskap. Min skuld försöker jag lindra med de tankarna.

En annan sak som cirkulerar och far i mig är de lärda, de som tolkar åt oss och teologerna som predikar för oss på olika sätt. Vilkas mandat har de fått, förutom sitt egna (ofta med välvilja och tro på det rätta) att berätta för mig vem och vad Gud är för någon? Ju mer reglerat med regler och ju mer styrt det blir, ju längre bort från Gud agerar de. Det går aldrig att tvinga på någon en tro.

Dogmer, myter, ritualer och tempel är endast sekundära detaljer, som människor har hittat på, men som Gud själv inte intresserar sig för.

Lägg till det kyrkor, moskéer och all den hierarki som är uppbyggt och ett exempel som direkt kommer upp i mitt inre är de katolska riterna där allt under påven enligt min mening endast handlar om makt. För mig blir det nästan lite groteskt och precis tvärtom att tänka på just den ordningen och allt vad den fört med sig i mänskligt lidande. Många behöver vägledning och hjälp i sitt sökande, men på det sättet kan det bara gå fel. Stagnation och vara nöjd med vad tolkarna säger och sen mår man ändå dåligt… sanningen ska göra er fria är ju kända ord… frågan är bara vilken sanning? Så kallad sanning.

Svaren finns inom en och endast där. Allt annat är tillfällig flykt från det sanna och det som i förlängningen bär en vidare i de eviga livens kretslopp.

Vi pratar olika språk, teologerna och de lärda och de som tror sig ha tolkningsföreträde genom sin kunskap, har olika agendor just för detta, men svaret är detsamma för alla oss oavsett:

Kärlek utan förbehåll, tvång eller medveten kontroll. Det ger senvägar att bara lyssna på andra i ett liv där allt handlar om att lära känna sig själv, genom sig själv. De lärda flyr från sig själva genom just det som de säger sig förkunna. Sätter ingen värdering i det utan konstaterar bara de mönster som gång på gång återupprepats genom den historia vi kan minnas. Finns många som ska ha respekt för sina försök, men alltför många andra ser bara makt,, kontroll och en flykt från sig själv i religionens namn.

De lärdas omöjliga ekvation på detta jordklot i evighetens perspektiv är monumental.

Tolkarna, de lärda och de som tror sig vara Guds representanter på jorden har inte rätt att bygga murar och hinder för människan på dess väg till upplysning. Dogmatik finns överallt och gör allt för att fånga in de svaga och därigenom missbruka syftet med vandringen här på jorden.

De stora religionerna äro samma sång, men sjungen av olika röster och på olika melodier.

Gud finns i allt levande. Allt är ett. Den dagen den lärdomen kickar in på riktigt och i djupet förändras livet totalt. Två blixtar av visdom har jag själv fått som bete genom alla mina år i det här livet och just det driver mig att försöka, om och om igen.

Min ”religion” består i att se Gud i allt och alla. Många gånger är det inte lätt men något annat går liksom inte. Kroppen är den odödliga andens bostad i den fysiska världen. Detta liv är en sekund i det stora varat, som vi ibland glimtar till just genom att känna oss ett med allting. Vi vandrar oavbrutet, liv efter liv och ju fortare den insikten får fäste, ju mer lär vi oss av den egentliga meningen att finnas till. Döden är naturlig och en början på ett nytt äventyr i det eviga kretsloppet. Men jag vet, vis av mitt eget nuvarande liv, hur lätt det är att fastna i det mörka och tro på enbart det som nu är. Vandringen känns så förbannat lång ibland, men i det stora hela är det som en millisekund. Bara att få en uns av den känslan inom mig gör mig lugnare.

Vi har aldrig varit och kunna aldrig bliva någonting annat än gudomliga. Läran om arvsynden är en konstruktion av teologerna.

Jesus har sagt: ”I min Faders hus äro många boningar.”

”Så har jag hört” av Axel Fredenholm. Utgiven i flera upplagor genom åren. (jag har den 7:e)

(Citaten är utdrag från boken ”Så har jag hört” (1950) av Axel Fredenholm)

Den stora bluffen

Felix är min hjälte.

Alltid nära till ett gos. Alltid nära mig och ”pratar” ofta. Mycket mer nu än tidigare. Felix är min hjälte och så viktig för mig. Älskade fina, Felix!

Har försökt att vara ”snäll” emot mig i helgen. Inte bli sådär som jag brukar bli när jag bestämt mig för någonting. Det har väl gått sådär…

Det jag har klarat av är att inte äta kött och choklad. Ska jag vara nöjd med det när det har blivit glasspaket, nötter och hallon istället? Försöker att bryta mina mönster av allt-eller-inget men det är svårt. Blir besviken på mig själv trots att jag med intellektet vet att det är två steg framåt och ett steg tillbaka som nu måste gälla.

I hela mitt liv har jag gjort antingen eller. Vilket har resulterat i bakslag och att pendeln gått för hårt åt alla håll. Visst, jag har då i perioder mått väldigt bra, men tyvärr har motsatsen varit likadan. Rabiat är mitt förnamn. Försöker byta ut det till någonting annat. Måste då påminna mig om det jag faktiskt har lyckats med och som jag nu lever i.

Ibland känner jag mig som en stor bluff. ”Den stora bluffen” står inskrivet i pannan på mig. En fejk och någon som inte räknas. Inför mig själv alltså, sen vad andra tänker vet jag inte. En del gillar mig, medan andra tycker jag är lite knepig och klart överskattad. Så är det väl för de flesta antar jag. Men just det där behovet av att känna sig älskad, eller åtminstone accepterad av alla, det finns i mig. Det får jag dagligen påminnelser om och ibland blir ”bluffkänslan” så stark att jag har svårt att ta mig själv på allvar när denna känsla gör sig påmind.

Vi går in i tredje veckan i januari. Försöker samla mig och se varje dag som en ny möjlighet till att ”öppna upp” och vara mer tillgänglig inför mina medmänniskor. Stå för det jag känner inom mig utan att för den skull göra någon illa medvetet. Några möten och ny terapi i Gamla Stan är bokat. För övrigt ska jag försöka gå in i varje ny dag som jag får på detta jordklot med tacksamhet och mer glädje. Se möjligheterna först och sen om det skiter sig högst motvilligt se hindren… önskar er alla en harmonisk vecka!

Omtumlande vecka i det inre

Nio dagar kvar…

Ett omtumlande inre under veckan med mest förhoppningsfulla känslor. Tankarna är ljusare och det är jag förundrad över efter det som varit under en lång tid nu. Har upplevt mig som fast i känslorna och hopplösheten hade ett redigt grepp om mig.

Men medvetenheten om att att det kan förändras snabbt har jag nu på ett praktiskt plan fått vara med om. I det lever jag nu med ett ljusare sinne sedan ett par veckor tillbaka efter endast två besök i Stockholm hos Humanova och terapiformen psykosyntes.

Den sista sejouren blir på måndag före jul i rummet som tillåter alla tankar och känslor med en själ jag efter så kort tid tagit till mitt hjärta. Då kan tacksamheten bara vara stor och i det vilar jag nu. Vet inte riktigt vad det är som ”stämmer” så bra just nu, men så är det och kanske handlar det om att jag äntligen är i fas och ”mogen” i det jag gör?

”Locket ovanpå” var återigen aktivt med skrik och dunsar. Har nog blivit så van att jag bara vänder på mig och försöker somna om. Men nog är tragiken stor i det hela, men äntligen kanske någonting kommer att hända så att situationen bryts. För att leva i detta oavsett vilka konsekvenserna blir måste vara sämre än att ingenting göra alls. Jag och lilltjejen noterar och skriver ner all aktivitet på uppmaning.

Årets julklappsinköp är avslutat. Har väl aldrig fungerat så bra. Som vanligt blev det något mer än jag tänkt mig, men det är ju bara jul en gång om året. Slutnotan konsekvenser ska jag förhoppningsvis inte behöva uppleva flera månader den här gången, men man vet aldrig (;-).

Vaknade som sagt ett par svängar i natt av skrik och dunsar, men somnade sen om. Sov till 10.15 vilket för mig är helt otroligt. Det positiva är att jag säkert behövde all den sömnen, men tyvärr blir ljuset mindre eftersom det börjar att skymma redan vid 14.30-tiden, men i det ska inte huvudkänslan ligga utan jag ser positivt på att nu vara hyfsat utvilad. I det lilla lyfter jag bort från de jobbiga tankarna och fokuserar på möjligheterna istället för hindren i mitt liv.

Tänker mer på andra än mig själv i vissa avseenden, även om jag numera försöker närma mig mina tankar på ett annorlunda sätt än tidigare i mitt liv. Det kortsiktiga, egoisten och det som söker det materiella, har aldrig hjälpt mig att utvecklas i det inre. Mitt Ego i den riktningen har varit starkt och gjort mig björntjänster under åren. Det största bedrägeriet är detta mot en själv och hur jag inte vågat att se en liten bit till. Kortsiktigt kan det se bra ut, men i det längre perspektivet är stegen neråt i den mörka källaren där ångest och oro dominerar, den vägen som jag tyvärr gått i alltför många år.

Nu, att ha fått förmånen att möta en själ, som förstår mig och som inte dömer på något plan, det är ingenting annat en stor gåva från Universum eller vad man ska kalla det.

Som om jag ingenting lärt

Försöker andas och tänka på det positiva som händer i mitt liv. Men drömmarna tar mig tillbaka till utopin, det som aldrig blir. Vet inte varför jag gång efter annan påminns och blir så ledsen över det som aldrig kommer att bli?

Ta beslut och lyssna på de som bryr sig om mig har jag gjort. Fast egentligen vill jag bara springa och gömma mig. Men jag ska genomföra en sak över sifferbytesdagen, även om det blir en fullständig katastrof. Vet att det är så i mina tankar, men sen när jag genomför sådant jag är livrädd för blir det oftast ok, ibland till och med bra. Men att ta lärdom, det verkar inte gå. Att se att jag duger och att det funkar… …hur svårt kan det va?

181109 Rensa bilder

På jobbet har jag rensat i bildarkiven. Bilder på folk som går att identifiera skänkes till vederbörande. Hur vi ska göra med de oidentifierbara får vänta en aning tills GDPR tolkas av de som bestämmer på jobbet. Mycket har kastas och kommer att kastas. Men jag tycker det är en fin gest att ge personerna på bilden ett minne från stiftet.

Detta har fått min hjärna att gå på högvarv med tankar på saker som tangerar. En text om stiftets historia har påbörjats och till det har jag letat fram bilder och även lämnat in diabilder från mitt första år som ska omvandlas till digitala bilder. Tycker att stiftets historia sedan första stiftsbyrån startade 1951 saknas. Har till detta arbete tagit Claes Göthberg till hjälp eftersom han är ett levande arkiv gällande stiftsbyråhistorien.

Familjebilden är halv. Tappat fokus och ork att ens försöka förändra det som är. Tycker det inte ligger hos mig. Att julen inte kommer att bli som förr, det är ett som är klart om inget radikalt sker de närmaste veckorna. För det är alltid så att barnen kommer först. Alltid!

Döden är nära mig just nu och det är inte nödvändigtvis enbart negativa tankar. Kanske är det en anpassning inom mig att inte vara så rädd. Att se den stora bilden och förstå att detta är en liten del i det stora. Men så svårt är det när egot hela tiden påtalar skitsaker för mig. Som om jag ingenting lärt…

Vem står ut?

lion roaring inside cager

Photo by Pixabay on Pexels.com

Det blir inget bra. Vem är jag? Vem är jag när jag är jag? På riktigt och släpper loss lejonet? Orkar någon stå ut då? Känslan av att vara för mycket och inte kunna hejda sig plågade mig idag. Vem är jag då om jag inte är jag på riktigt? Balansen har inte funnits där tidigare heller, men då var det åt andra hållet. Hålla sig tillbaka, vara den den där lilla musen som knappt säger ett ord.

Hur fan hittar jag medelvägen? Går det ens om jag ska följa den jag faktiskt är?

Vem står ut?

Inte ens jag själv… inte då heller.

Deprimerad för mindre. Blir låg och arg på mig själv. Vill dra tillbaka allting. Sova och liksom dra mig undan. Igen och igen och igen. Inte vara med alls.

Vet att jag får saker och ting att hända i den bästa av världarna. Vet att kraften ger skjuts åt saker och ting.

Precis det som jag alltid varit rädd för blir det för mycket. Som om jag är någon som inte kan styra sig själv. Inte åt något håll. Självinsikten finns dock där idag. Jag drar mig tillbaka när jag kommit hem. Tänker över, blir nedstämd och liksom äter en jävla massa skit igen.

Vem står ut?

Ingenting betyder någonting och ändå betyder det allt

Skulle det hjälpa mig att träffa någon? Skulle det hjälpa mig att få prata ”av mig” och ömka med någon som på ett proffsigt sätt till det yttre visar sig intresserad och jag går på det med hull och hår? Hmm, fast det gör jag ju inte längre… är krass och härdad inför terapeuter överlag.

gayalone

Vissa stunder längtar jag efter att träffa en själ där djupet och förståelsen finns. Men någonstans känner jag att det är en utopi. Den själen finns inte här och det är nog precis som det ska vara eftersom det högre perspektivets lärdomar alltid går först. Samtidigt kan jag inte blunda för denna längtan tills jag dör. Eller, går det? Är det just min lärdom, att längta och förstå vad det handlar om på ”riktigt”?

Ord som bög, homosexuell och gay ger inte ”pride” inom mig. Även om jag kommit en bit på väg har jag aldrig hittat den där känslan av stolthet som många pratar om. För mig är det ångest, oro och rädsla. Förstår de som aldrig kommer ur garderoben av flera olika skäl. När jag sedan i djupet känner som jag gör i form av själar istället för kön komplicerar det bilden för mig själv och vad jag verkligen längtar efter. Är så flytande gällande detta att jag idag inte vill eller kan sätta en etikett på mig. Trots att jag genom mitt liv sexuellt fantiserat om män, men haft mest känslomässigt utbyte med kvinnor.

En märklig händelse inträffade för några år sedan. Jag drogs till en kvinna på jobbet. När jag nu efteråt tänker på detta gjorde jag det först omedvetet, men sen helt plötsligt kände jag väldigt starkt för henne när vi pratade. Tyvärr var hon redan ”upptagen” och dessutom slutade hon senare, vilket för mig på ett plan var bra ur ett rent krasst perspektiv. De känslor jag hade för henne var på sätt och vis nya för mig och att de inte var besvarade gjorde hela min tillvaro svår och så här i efterhand tror jag att det var en del i att mitt mående bara blev sämre under året 2016.

Hon har gjort ett stort intryck på mig för att lite mer förstå mig själv, precis som mitt ex också har gjort. Än idag drömmer jag om henne och känner någonstans att det var tråkigt att det blev som det blev eftersom hon fick fram känslor i mig som jag inte trodde mig ha. Men hon var förbjuden frukt, upptagen och inte tillgänglig.

Två kvinnor bland alla män i mitt liv. Män i tanken, drömmen och fantasin alltså, inget annat. För att jag inte vågat, klarat av och kunnat älska mig själv. Inte sett mig värd och sen äcklats av tankarna på män i perioder samtidigt som jag inget hellre vill än att träffa någon. Så länge och så djupt rotat att gå från fantasi till verklighet. Har slitits isär känslomässigt och känner idag bara en förtvivlan över alla känslorna.

Fick en fråga från en av mina ”jordiska lärare” för en tid sedan som jag inte kan komma runt och få ro med. Vill inte du träffa någon?

Det klart att jag vill! I de stunder jag känner mig liten och svag vore det skönt att luta sig mot en mans axel. Någon som ger mig trygghet och den där känslan av samhörighet. Någon som jag kan bli ett med. Stora drömmar, jag vet men för mig är det allt eller inget. Samtidigt kan jag i andra stunder bara känna avsmak för mig själv och den längtan jag har. Då är det lika bra att vara ensam och köra på så länge det går. Att förena de två verkar stört omöjligt.

Försökte söka kontakt via en dejtingsajt på inrådan av min sista terapeut, men det kändes bara så fel. När jag skulle beskriva mig själv och även bifoga ett foto tog äckelkänslorna i mig över. Jag klarade inte av att stå upp för mig själv.

Klarar inte av själva ”jakten” eller hur jag ska uttrycka det. Att bedömas, sållas bort och inte duga gör att jag avstår. Orkar inte börja om och försöka med någon ny själ. Senast besöket på Pride kände jag mig som en total främling när jag tittade på alla självsäkra som gick omkring och bara såg så häftiga ut. Total jävla främling med mindervärdeskomplex, med en känsla av att jag inte hörde hemma där. För mig är det evenemanget för de stolta och redan övertygade. Inte för de som har en flytande sexualitet och inte vet vem de är riktigt.

prideforalla.jpg

Sen har Stockholm Pride hos mig tappat rejält genom deras subjektiva agerande gentemot vilka som får vara med och inte. Värdegrunden sätts utifrån vissa mallar som enbart tillhör vänstersidan av politiken, trots att de säger sig vara opolitiska.

Det får bli som det blir med allt och betyder det ensamhet den dagen kistlocket slår igen får det vara på det viset. Jag orkar inte försöka mer. Då säger den kloke till mig att vad gnäller du då för? Om du inte orkar försöka mer? Varför fortsätter du älta om detta, år ut och år in? Kan du inte bara släppa sargen och vara som du är? Tycka om dig själv, för Guds skull?

Frågorna kan och ska ställas, men svaren i djupet är inte alls självklara trots år av funderingar och försök att ”passa in” på olika sätt, därav ytterligare en bloggpost i ämnet.

På ett omedvetet plan i kombination med all oro som besöker mig har förfallet inletts. För orken att ”hålla upp” någonting som ändå aldrig förändras har helt enkelt tagit slut. Att må bra och tycka om sig själv är ett livsprojekt för mig. De dagar då självhatet har mig i sitt grepp med allt vad det innebär av ångest och oro, klarar jag inte av att stanna kvar i det, utan flyr in i matmissbruk och mörka destruktiva tankar och vad det innebär vet jag alltför väl. Det tar sådan kraft av mig att ens andas och stå emot vissa saker som jag vet gör mig så illa.

Det blir en ond cirkel det hela. Att be om hjälp är svårt och jag vill inte nöta på människor mer än nödvändigt. Mitt eviga tjat om måendet vill jag inte lägga på andra. Då får jag skriva här och de som orkar kan läsa om mitt orerande istället.

I det jordiska är allt bortglömt en dag och faktiskt tröstar den tanken mig. I bästa fall finns du i en bok eller som röst i en låt, film eller spel. Kanske på ett gammalt fotografi som framtida släktingar tar fram och pratar om. Vad det nu har för betydelse, mer än för det jordiska egot? I det stora hela betyder det ingenting, förutom för dig själv och din egen livsbok, kanske är det vackert så? Trots allt är jag på ett plan medveten om det högre perspektivet och att vi aldrig kan dö helt. Skalet ja, men medvetandet nej. Men det spelar liksom ingen roll när det jordiska här och nu tar tag i mig och tar över alla tankar i perioder.

Ingenting betyder någonting och ändå betyder det allt. Denna motsättning går aldrig att förstå med intellektet. Det är livserfarenhet och förmågan att släppa taget om tankarna som avgör.

Säger han som så totalt tappat just detta… …men livet lär och så ska det vara oavsett om man själv uppfattar det som ljust eller mörkt.