Etikettarkiv: egoistiskt

Längtan på olika plan eller håller jag på att bli tokig

Inför vissa bara flödar orden just nu. Vet inte vad det är som händer med mig. Öppen som en bok. Kan liksom inte hejda mig.

Har fått ett märkligt mejl som påstår att det vänder den 24 september. Det är säkert fake, men ändå att det kommer precis just nu, när det är en väldig aktivitet i tankarna och medvetandet omformas på ett sätt som jag inte varit med om tidigare. Vänder med kosing i sikte dessutom. Jo, jo… det tror jag vad jag vill om och det är säkert fake.

Om jag fick önska skulle det handla om helt andra saker. Längtan på olika plan. Att våga lite mer och inte vara rädd för allt som har med relationer att göra och då speciellt när jag känner som jag gör. Backar för att jag inte anser mig värd någonting. Tänk att denna inställning fortfarande har ett sådant grepp om mig och styr det jag allra mest längtar efter. I det skulle jag vilja att det vände nu, i djupet och med hela mitt väsen. Att jag kommer loss och släpper det som skrämmer mig helt utan förklaring.

Tråkigt besked idag. Fast ändå inte. Tänker jag lite “högre” och större eller hur jag ska uttrycka det är det en mening även med detta. Fast det är tråkigt ändå. Min egoistiska sida är än mer uppgiven. Men den andra delen av mig har större förståelse. Längtan på olika plan handlar det om. Lärdomarna ger smärta och en insikt som inte kan nå mig på annat sätt. Det är verkligen en nednötning av egot som pågått flera år nu och först vid min nykterhet så tar det på allvar hos mig.

Musten tas ur mig och sen all känslighet som sköljer in med ljud, bilder och tankar om andra människor och dess energier. Svårt att “komma undan” och de skydd jag hade förr är mycket svagare idag. Är både ett med allt och ändå inte. Tar in allt och ändå inte. Min kropp är ett fysiskt skal som jag huserar i tillfälligt, precis som alla tidigare gånger jag vandrat på detta jordklot. Det är än mer tydligt just nu. Medvetandet skulle jag kunna säga mycket om men nog är den under stor förändring för mig.

Visste jag inte bättre så skulle jag tro att jag höll på att bli tokig. Eller tokigare som en del skulle säga…

Längtan efter Madonna

By the way, fan vad jag längtar efter ny musik av och med Madonna. Nu har det gått 1 1/2 år sedan senast och abstinensen börjar sätta in på allvar…

Annonser

Livets motsatser

Bitterheten. Tanken på vissa saker. Bittert är ordet som kommer upp. Tyvärr är det så. Att i klarspråk skriva vad som gjort mig bitter går inte. Vill inte eftersom det är en högst egoistiskt tanke och sådant vill jag inte sprida mer detaljerat än att konstatera faktum.

Hur vänder man på detta då? Det är svårt. Känner mig fastklämd och egentligen vet jag inte varför. Uppgiven och som sagt bitter ibland över vissa skeenden. Kanske är jag arg på mig själv och tycker mig vara förtjänt av att sitta där jag sitter. Den känslan susar ibland förbi…

Julen 1981 hos moster

Bilden är från julen 1981 hos moster. Inte tänkte jag då att “hela livet låg framför mig” och att jag skulle “ta för mig”. Jag bara var och försökte överleva. Så var det under många många år. Bara överleva. Då vågade jag ännu mindre ta för mig av livet och vara den jag innerst inne var. Så många murar och stängsel att passera inom mig. Visst fan har jag snubblat över några och fått ärr som sitter kvar.

Det gör tyvärr ont att se bilden idag, 34 år senare än att minnas något positivt från den tiden. Vill inte vara bitter, vill inte bli surgubbe och försöker hela tiden att tänka annorlunda. Det är svårt ibland och denna ensamhet är idag min största fiende. Har ingen att dela mitt liv med och saknar en livskamrat att glädjas och gråta tillsammans med. Det är en tung bit, som jag försöker hantera utan att hemfalla mig åt floskler och självömkan. Balansen är svår, jag vet men det skaver en del i mitt liv sedan flera år och just den här biten sitter fast allra mest.

Många säger till mig att det är inte försent, du har tid på dig och saker och ting kommer att förändras. Nu vet jag att saker och ting förändras inte av sig själva, utan jag måste vara aktiv och det klarar jag för det mesta inte av. Mitt eget lilla moment 22. Det går inte att förklara känslan när jag försöker visa mig och agera på annat sätt än jag tidigare gjort. Många förstår inte och tycker att jag sjåpar mig och får skylla mig själv. Det vet jag att en del tänker, även om de inte säger det rent ut till mig.

Hur jag än vänder mig… osv osv… man kanske inte kan få allt i ett liv? Att ha fina barn är en stor gåva och gällande den biten är jag välsignad, men när jag sitter där själv och inte har någon att dela djupet med… då känns det ska jag säga. Man kanske inte kan få allt?

Alla ljud, allt surr och galna energier gör mig matt och trött. Vill bara stänga dörren och samtidigt inte. Det ger mig en oro och ett tryck att förändra och jag sover allt mindre. Hur jag än vänder mig som sagt. Livet blev som det skulle och ändå inte. Just denna motsats tär på mig.

Mitt vapen idag är att löpa. Springa skiten ur mig. Tack Gud för det!

Den stora fina vägen

Söndagar börjar återigen bli de dagar då humöret är lågt och ångesten ligger och lutar. Har faktiskt tidigare lyckats få bort de allra värsta känslorna, men även den här söndagen känner jag mig på ett hemskt humör och väldigt ilsk.

Som vanligt så är det främst på mig själv. För att jag inte klarar av allt jag är med om på ett sätt som känns ok, för att jag tänker egoistiska och elaka tankar om vissa saker och för att jag är så otroligt trött på det läge som numera infunnit sig. Samtidigt så vet jag att livets väg är krokig och att allt inte går rakt. Det borde jag ju fatta, men jag är otålig och sen så tänker jag och analyserar allt jag är med om åt helvete för mycket.

Vissa saker kommer jag bara skriva om under lösen. Det är så subjektiva och tankar som bara är mina egoistiska slutsatser. Ni vet det där läget när man tror att jorden snurrar runt en själv och sen så bryr sig ingen och inte ens den/det man tror sig ha tankar kring. Stötarna känns i mitt liv, men berör ingenting hos någon annan s a s.

2015-03-01

Mina fina katter är numera mina egna healers. I morse så försökte de verkligen att få mig att tänka på annat. Maxi la sig på mitt bröst och ville inte gå bort. Det var mysigt och nog mådde jag lite bättre efter en stund. Felix är också så nära numera och ofta när jag sitter vid bordet i vardagsrummet så kommer han och vill ligga vid sidan. Det två betyder så mycket för mig och får mig att svalna av, även om jag kan bli vresig även mot dem. Men jag tränar verkligen på att de inte så få ta emot all min frustration och ledsenhet. De två går på livets väg tillsammans med mig just nu och jag ber varje morgon om att de ska få vara med mig många år till. De är så viktiga.

Söndagar blir tyvärr ofta så att tankar fastnar och då främst de som är jobbiga. Ny vecka och nya försök. Det som är så jobbigt är det inte finns några alternativ för mig. Jag måste kämpa vidare och jag måste fortsätta på den väg jag nu går, även om det dagar som denna bara kan kännas så tröstlöst och jobbigt. Men det menar jag att andra vägar är stängda och prövade och jag kan bara inte gå dit igen, även om jag ibland skulle vilja ta den där vägen för att jag känner igen den. Men det är en omväg som inte fungerar längre. Det kan skapa oro inom mig på ett sätt som fortfarande påverkar mig negativt.

Jag vet ju att höjer jag blicken och tänker lite till så blir det positivare, men ibland har jag inga skydd och ingen kraft att orka. Det är ju heller inte bara mig själv jag tänker på, även om man kan få det intrycket när man läser hos mig.

Det finns så många fina själar i min omgivning som mår dåligt. Som kämpar men som inte kommer någonstans och en del som stöter på livets tuffhet av relationer som gått sönder och den verkan det gör på en. Det är svårt ibland att stå på sidan om och inte kunna vara mer till hjälp. Sådant är jag faktiskt ganska känslig för, även om jag ibland försöker att hitta verktyg för att inte själv må dåligt så att det påverkar min vardag.

Livets väg

Även om många saker nu går åt rätt håll, så kan jag i djupet ibland känna en väldigt ångest inför framtiden. Det kravet jag också känner att leva i nuet och ta vara på det jag nu har, det får mig ibland att må dåligt. För just av den vetskapen, att ta vara på det jag har, just för att det kommer att förändras. Försöker så förtvivlat att inte tänka för mycket utan bara leva, men just söndagar är den dag då jag ibland tappar detta.

Jag vill verkligen leva och jag vill följa med många år till om jag får, men vissa saker skrämmer mig väldigt mycket och gör att jag ibland tappar det positiva grepp jag har om min vandring de senaste året. Men jag kommer aldrig att bli den jag var tidigare och i det kan de som bryr sig om mig vara lugna. Då lovar jag att ta hjälp. Våga ta hjälp. Men det finns ingen back numera i min vandring. Jag må stå still ibland, men jag tar mig ändå sakta men säkert framåt och jag tar inga omvägar längre. Tittar på dem kanske, men jag kommer att fortsätta på den stora och fina vägen som jag äntligen hittat till igen.

Vägen är livet. För vad gör du om du tror att du är framme?

Viktras & tron på människan

Idag så fuskade jag för första gången. Det har nu gått 65 dagar med LCHF-kost och idag på Fridas födelsedag så blev det några M-kulor till efterrätten. Första sockret som har fått mig att bli som en riktig Duracellkanin… nej då, jag skojar bara! Men sött var det!

LCHF dag 65

Sen så fick jag ett oerhört glädjande besked tidigare idag när jag var och kollade mitt blodtryck på vårdcentralen. Trycket är perfekt 120/90 tror jag hon sa, men det som fick mig att blir ännu gladare var att jag har tappat nästan 13 kilo i vikt! Det ni! Exakt siffra är 12,9! Då går jag på den högsta siffra jag hade i somras, innan jag startade detta projekt med att äta LCHF-kost eftersom jag inte har vägt mig överhuvudtaget. Min måttstock har varit mitt skärp, där jag nu kan knäppa med hål nummer 4. När jag började så funkade knappt hålet längst ut.

Så till alla belackare och ni som bara tror att detta är tramserier, det fungerar! Gikthelvetet ställde visserligen till det ett tag, men skam den som ger sig. Nu har hela kroppen ställt in sig och nu flyter det på bra! Nu är det full fart framåt som gäller!

Det finns visserligen frågetecken kvar men de ska jag kolla upp genom en ordentlig läkarundersökning och flera olika prover av min hydda. Allt för att se hur LCHF har påverkat blodfetter, blodvärden och sådant.

Att inte kunna vara uppriktig, att inte säga som det är, det gör människor illa. Väldigt illa. Att tro att det går att dölja någonting som ändå kommer fram, det är mycket egoistiskt agerat och blir än värre när det händer just nu. Det gör ont i den som drabbas och det är i min bok så otroligt osmidigt och taskigt gjort att inte kunna säga som det är på en gång. För allas bästa och för att ge den drabbade chansen att läka fortare. Tron på människan har återigen fått sig en ordentligt smäll, även för mig, som står vid sidan om och ser hur ont detta gör.