Etikettarkiv: drömmar

Tappade tänder & sammelsurium

180617_samsurum

Sammelsurium, mischmasch och oreda.

I natt hade jag sådana fruktansvärda mardrömmar att hälften vore nog. Mina tänder lossnade ytterligare och jag kunde själv nästan dra ut dem. Det märkliga är att det var fortsättning på en tidigare dröm, men nu åkte de sista gaddarna ut.

Hånflinet från före detta vännen och tvånget att jaga busslinjer och resor där guppen var så höga att vi svävade innan dunsen kom. Fy fan vilket sammelsurium, mischmasch och oreda. Vaknade ur detta och var helt övertygad om att jag var tandlös. Så verkligt med att de åkte ur en efter en… det är väl symboliskt för det som pågår i mitt liv just nu.

Låg sedan och grubblade i timmar. Måste förändra mitt liv. NU! Det som ligger närmast till hands är att flytta och göra som så många andra gör. Fly ifrån platsen som gör att jag mår och drömmer så konstigt. För att liksom göra någonting.

180617_ cyklar skrap

Satt sedan på baksidan och var så fruktansvärt ångestriden att jag bara måste göra någonting. Det slutade med att jag röjde ur och gjorde fint på ena sidan av min baksida där jag har ett par vinbärsbuskar och där det lagrats en massa skrot. För att jag liksom inte orkar med mig själv och de tankar jag har. De skrämmer mig dessutom ibland när det är riktigt mörkt och svart. Då måste jag bryta tankemönstret och göra någonting praktiskt.

Ingenting flyter på just nu. Det är stopp och oro ta mig fan i så mycket nu att jag liksom inte vet vad jag ska göra. Känner för att ta den lånade bilen och bara åka ifrån hela skiten. Vore det inte för min son och katterna skulle jag inte tveka en sekund. Är så less på så mycket just nu omkring mig. Och detta ska kallas för semester? Jag fungerar fanimej bättre när jag jobbar!

Måste avsluta positivt. Titta på Felix och Maja nu i morse;

180617_katterna

Vilka sötnötar!

Annonser

Dessa drömmar

180519 dream on jerry

Drömmar kan vara riktigt obarmhärtiga. Sedan ett par år kommer jag nästan alltid ihåg vad jag har drömt om. Inte i detalj alla gånger men de stora dragen finns där och vissa mornar vaknar jag alldeles uppriven, men också ibland grundad och trygg.

Symboliken är ibland slående. I natt drömde jag om en person (som jag drömmer allt mer om) där jag hjälpte personen att bygga någonting som påminde om en vägg i olika delar. Varför finns inte, men den bestod i saker som skulle sättas i varandra. Jag misslyckades givetvis men minns även personens välvilja och tålamod med mig, precis som i verkliga livet.

Sen åkte jag skidor och minns så väl att jag skulle ”prestera” inför någon. Det var någon slags tävling, men jag åkte ut inte bara en utan tre gånger i spåret. Detta berättade jag för ”någon” som jag inte riktigt kan identifiera vem det var. En betydelsefull själ var det i alla fall, någon som var på en ”högre” nivå än mig eller hur jag ska uttrycka det.

På en av turerna mötte jag konstiga saker på vägen. Varnade ett par för att inte ta den väg jag gjorde. Åkte med någon en bit men sen var personen borta. Inga som jag känner till i detta livet, utan det var själar som jag inte mött ännu. En ”scen” som jag inte blir riktigt klok på är att jag håller på att lasta på någonting helt plötsligt och ser nedan en liten själ som antingen är ett barn eller någonting ”annat” som jag tar hjälp av. Det går sådär, men jag minns speciellt hur vi jonglerar sakerna emellan oss, medan flera andra (kändes som en familj av något slag) står liksom över mig och bevakar det hela.

Symbolisk eller någonting som jag verkligen är med om, fast i en annan sfär, medvetande eller vad det nu kan vara? Drömmarna är i alla fall oftast så pass starka hos mig att jag alltsomoftast minns dem dagen efter eller åtminstone fragment av dem.

Ibland vill jag stanna kvar, men ibland är jag glad att jag fortfarande tillhör denna så kallade verklighet och vaknar. Har hänt att jag vaknat gråtandes och alldeles slut.

180517 Syrener

Veckan som gått har varit ok. Väldigt trött i både kropp och knopp vissa dagar, men jag har försökt att vara snäll emot mig själv och vilat mycket när jag har kommit hem från jobbet. Tycker inte min ork blir bättre nu utan det känns som om jag stått still eller till och med gått bakåt lite. Mornar och förmiddagar går oftast bra. Det är sen som problemen kommer och efter klockan 15 är jag oftast så slut i skallen att det bara är att åka hem och vila. Vem trodde att det skulle bli så här för några år sedan? Jag menar, jag är inte så himla gammal ännu och har ändå fungerat hyfsat i rutinen och det som jag föresatt mig att klara av. Denna hjärntrötthet kanske aldrig släpper helt och den tanken skrämmer skiten ur mig.

Vädret är det mest positiva. Så fint och underbart i 14 dagar nu. Kanske är det den sommar vi får? Jag försöker njuta varje dag och vara i nuet. Går ut mycket och liksom kollar in allt som blommar och luktar mycket (;-). Maj är en fin tid.

Drömmarnas värld

pexels-photo-279467.jpeg

I drömmarnas värld kan allting hända. Ofta vill jag inte vakna till, utan somna om och var kvar i den världen.

I natt var alla där. Vi gjorde en gemensam resa med ett fordon som jag bara kan beskriva som ett mellanting mellan en buss och ett tåg. Har nog aldrig i vaket tillstånd sett något liknande. Vi svävade och farten var hög.

Det var som en stor yta där vi alla satt och pratade, men samtidigt gick det framåt på något märkligt vis. Fast i drömmarnas värld är ingenting märkligt. Det häftiga i natt var att många nära och kära som gått över till Andra sidan var där med mig i drömmen.

Mormor Britta, morfar Isidor, farmor Inger och farfar Nils såg jag främst och de pratade mest. Det konstiga var att i denna värld var de vänner på ett sätt som jag aldrig såg i detta livet där jag befinner mig nu. Allt var bekvämt och de umgicks med varandra på ett sätt som om de känt varandra i all evighet.

De var oroliga för mig. Vi svischade framåt i detta märkliga fordon medan orden kom till mig och oron de uttryckte för att jag var så envis och höll kvar vid det gamla och inte vågade mer minns jag väl. Samtidigt var känslan positiv trots allt. De fanns där och skulle så alltid göra. Nu när jag är vaken är den bestående känslan just tryggheten och att ingenting är försent. Tiden existerar inte på samma sätt som i denna verklighet och det är liksom aldrig kört eller över. Den känslan fick jag med mig.

Det konstiga var att när jag tittade upp och försökte se längre bort utanför där jag satt, så fanns där själar som jag bara anade vilka de var. De tog liksom inte samma plats, men fanns ändå där. Jag anade min kompis Micke och faktiskt även min pappa Nils-Åke. Även min mamma Ann-Britt höll sig en bit bort. Hon var inte så tydlig för mig i den här drömmen. Sen var det ytterligare själar där som jag inte kunde komma på vilka de var, men jag kände att de fanns där lite på avstånd.

IMG_8949.jpg

I drömmarnas värld är mycket subtilt och när jag vaknade saknades många detaljer. Men jag vet att det var en kraftsamling för min skull och det känns nu när jag tänker på det väldigt märkligt samtidigt som jag är oerhört tacksam över att de bryr sig om mig. För de når mig inte i den här verkligheten just nu eftersom jag är ganska avstängd och i en bubbla stor del av dagen. Vågar inte riktigt släppa ut den lilla Jerry som just nu är väldigt orolig och rädd för framtiden. Fast ändå inte hur konstigt det än kan låta.

pexels-photo-533864.jpeg

Samtalade med äldsta dottern igår. Reseplaneringen till England fortskrider och nu hjälpte hon mig att boka upp tåget från London till Bradford. Allt faller sakta men säkert på plats och jag längtar efter att få ta med mig lilltjejen och flyga iväg en vecka på äventyr i slutet på maj/början på juni. Att äntligen få besöka andra delar av England ser jag väldigt mycket framemot, även om jag också älskar London av hela mitt hjärta. Tre dagar i huvudstaden samt fyra inåt landet där basen blir hemmet hos stortjejen. Hon och hennes kille Jordan har lovat att ta med oss ut på äventyr…

Orden att jag är ”en del av framtiden” på lunchen igår försöker jag ta till mig. Denna dröms tydliga budskap likaså. Kanske är jag inte förbrukad och för gammal, även om de negativa känslorna tyvärr tagit över sinnet på mig väldigt ofta den senaste tiden. Det som chefen då berättade för mig förbluffade mig väldigt mycket. Världen är liten och en del saker sammanflätas på ett sätt som är väldigt häftigt. Tacksamhet och hopp.

healthy-man-bike-bicycle-5991.jpg

Kanske är ett steg på gång idag när jag om en liten stund ska åka iväg och hämta en cykel som jag ska få av kära vännen Tofflan. Cykeln står hos exsvärmor Ing-Marie och hennes Lasse och de är lika morgonpigga som mig, därav den tidiga timmen.

Vädret ser ut att arta sig riktigt fint idag och jag tänker försöka mig på att cykla hem den dryga milen i lugn takt och känna hur det känns att cykla efter alla dessa år utan cykel. Någonting måste göras och med den färska drömmen i minnet känns det bra mycket bättre än vad det gjorde igår.

Tacket i mig är stort till de som finns runtomkring mig.

Drama Queen på besök

Solen 7 april 2018

Drama Queen. En dag av Drama Queen-tankar. Många så patetiska att jag inte ens ids berätta om dem. Tror det kommer från drömmarnas värld där jag verkar leva ut allt mellan helvete och himmel. Sådan typ av Drama Queen huserar i mig. Där händer det saker och när jag vaknar upp vill jag inte vakna upp till denna verklighet.

Tog mig ut även i dag för slingeriet men sjuttsingen så jobbigt det var. Negativa och mörka tankar i mig försökte slippa, men samtidigt har jag en jävlar-anamma-sida i mig som kör på när det finns mål i sikte. Psykosyntesmål närmare bestämt som ska redovisas och inte kan jag sitta där i soffan och blåljuga på tisdag. Utan det var bara att uppbåda allt jag hade och vandra på.

Under denna kroppsligt smärtsamma vandring växte Drama Queen i mig på ett sätt som jag nu efteråt bara kan jämföra med ren desperation. Självskadebeteende med stora Marängscup for framför mina ögon. Tankar på sådant som jag inte gör, men ändå ibland vill tänka på fullt ut, för att liksom komma vidare och vara tacksam över nuläget. Fan vad luddigt det låter, men som ett exempel är att förnedra mig själv genom supande och utsatthet där ingen vill ha med mig att göra längre.

Gick bakom ett sådant där äckligt lyckligt par som höll handen och pussades så sött så. Kräks på lyckliga par och människor som älskar varandra eftersom jag bara får drömma om sådant. Ja, missunnsam kände jag mig också och klarade inte av lycka när jag själv snurrade runt i känslorna.

Fatta, då medicinerar jag alltså sedan december 2016 för att vara JÄMN i känslorna. Undrar jag hur sjuttsingen det skulle se ut om jag inte åt antidepressivt…?!!

7 april 2018 Solen

Drog på hörlurarna och körde techno på hög volym när jag kom hem för att skrämma bort de stora dammråttorna. Det funkade bra och alla försvann illa kvickt. Sen var jag så slut att jag stupade i säng, halv ett på eftermiddagen! Då hade jag hunnit med allt som en söndag kräver av mig. Varit igång sedan halv sju och kände nu fick dagen ta slut.

När jag tänker på Drama Queen finns det även positiva sidor Får en jävla kraft också om jag inte faller efter för glass i rader och det som vill mig illa. Jo då, då kan jag lite grann i alla fall klappa mig lite på axeln och le en stund åt det inre dramat. Ilska och aggressiva tankar kan också föra en iväg på jämna och fina vägar. Mycket blir gjort av bara farten och även om man oftast åker av och får ont, så finns det stunder då jag kommer väldigt långt.

I morgon blir som det blir och är tänkt. Det går inte att förvänta sig saker och ting. Är det meningen att jag ska få en skjuts på ett plan, så är det. Valet är inte i mina händer om jag säger som så.

 

Drömmen, snön & förunderligheten

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det är mycket snö nu för att vara på dessa breddgrader. Det är säkert mellan 30-40 cm och jag har precis varit ute och skottat för katterna. Ni som känner mig vet att jag längtar till våren och att kunna sitta ute på baksidan med en kopp kaffe…

Fokus ligger på att vila i nuet. Det är min stora utmaning och nu känns det äntligen som om jag också kan göra det på allvar. Inte bara med läpparnas bekännelse då jag lurade mig själv under väldigt lång tid av mitt liv.

Var i en dröm som är väldigt märklig. Låg som i ett vatten där jag under mig kunde se evigheten och djupet där slutet inte fanns. Kände hur det pulserade under mig av liv och jag skymtade så mycket rörelser och aktivitet. Väldigt svårt att förklara på det sätt jag vill men det var en märklig känsla, när jag väl vågade ”lägga mig” i detta. Jag tvekade länge och tittade upp på min ”lärare” eller vad det var.

När jag låg där flimrade händelser i mitt liv förbi och ingenting var liksom farligt eller hemskt, utan jag bara tittade på dem utan värdering. Det kändes tryggt och helt ok. Saker och ting förpackades liksom i lådor och jag var med och ”upplevde” dem igen. Väldigt märkligt var det i alla fall.

I det vakna tillståndet, i den här verkligheten läggs också saker på plats. Det kan låta som jag skyller ifrån mig när jag skriver att mitt ”Ego” försöker lägga hinder för den utvecklingen och så har det nog varit i stora delar av mitt liv. Den del som är rädd och inte vågar nytt, den minskar inom mig. Inte stanna kvar i det som är, inte leva i det förgångna och klassikerna att se möjligheterna istället för hindren integreras på allvar, även om det går väldigt sakta. Det tar år och ibland hela liv att komma till den punkten.

Livet är förunderligt om jag vågar ”hänga med” och inte hålla fast vid gamla föreställningar. Helt plötsligt har förflyttningen i medvetandet skett och jag överlevde! Det är inte farligt och det känns ju riktigt ok. Både vad det gäller jobb och familj.

Egot inom mig kämpar för sitt liv och försöker tränga tillbaka de visa vinster jag gjort, men i vissa saker är matchen förlorad och jag uppskattar det som är, utan denna del av mig. Förunderligt som sagt och ibland går det inte ens att formulera och det är nog precis som det ska vara. Kanske är det detta som är utveckling, att acceptera det som inte går att förklara och låta det komma?

Det är gott i alla fall oavsett vart det kommer ifrån. Just här och nu.

Plötsligt tillgänglig insikt

Insikten slog till som en knytnäve i magen på mig. Detta har jag drömt om för några år sedan och nu pågår det. Igen. “Hjälp, jag dör, jag dör” slungar mig tillbaka till 70-talet när farsan härjade som värst.

Skriken och ljuden får mig orolig men jag har inte riktigt velat se sammanhangen och förstå varför det påverkar mig så mycket. Förrän knytnävsslaget inom mig kom i morse. På något märkligt sätt lyssnar jag och hoppas på förändring samtidigt som jag bara vill att det ska ta slut. För alltid och nästan till vilket pris som helst.

När känslorna når ner bakom pillerskyddet jag tvingas till nu för att ens överleva blir jag ledsen och känner sympati. För delar kan jag ta in, men inte envisheten att fortsätta som tidigare. Det som bryter ner en sakta men säkert. Den vetskapen gör att jag själv fortfarande är kvar, även om det nu är på en nivå mer likt zombieliv där mycket är bortkopplat för att ens klara av dagen.

När det blir som outhärdligast då tar jag på mig mina hörlurar och spelar högt av favoritmusiken eller höjer ljudet på TV:n ett par snäpp när Pipes i serien Orange is the new Black återigen gör bort sig. För att orden och ljuden påverkar mig så pass att jag kanske tvingas iväg av en orsak jag inte alls vill ska vara en del i mitt beslut att våga.

Insikten från drömmarnas värld var visserligen kort, men den fanns där och den var så klar. Av utgången som kommer att ske och att jag av någon anledning måste vara med om det igen. För det kan bara sluta på ett sätt. Det vet jag i hela min själ. “Hjälp, jag dör, jag dör” är på en helt ny nivå sedan tidigare och insikten var helt plötsligt tillgänglig för en kort stund.