Etikettarkiv: drömmar

Som om jag ingenting lärt

Försöker andas och tänka på det positiva som händer i mitt liv. Men drömmarna tar mig tillbaka till utopin, det som aldrig blir. Vet inte varför jag gång efter annan påminns och blir så ledsen över det som aldrig kommer att bli?

Ta beslut och lyssna på de som bryr sig om mig har jag gjort. Fast egentligen vill jag bara springa och gömma mig. Men jag ska genomföra en sak över sifferbytesdagen, även om det blir en fullständig katastrof. Vet att det är så i mina tankar, men sen när jag genomför sådant jag är livrädd för blir det oftast ok, ibland till och med bra. Men att ta lärdom, det verkar inte gå. Att se att jag duger och att det funkar… …hur svårt kan det va?

181109 Rensa bilder

På jobbet har jag rensat i bildarkiven. Bilder på folk som går att identifiera skänkes till vederbörande. Hur vi ska göra med de oidentifierbara får vänta en aning tills GDPR tolkas av de som bestämmer på jobbet. Mycket har kastas och kommer att kastas. Men jag tycker det är en fin gest att ge personerna på bilden ett minne från stiftet.

Detta har fått min hjärna att gå på högvarv med tankar på saker som tangerar. En text om stiftets historia har påbörjats och till det har jag letat fram bilder och även lämnat in diabilder från mitt första år som ska omvandlas till digitala bilder. Tycker att stiftets historia sedan första stiftsbyrån startade 1951 saknas. Har till detta arbete tagit Claes Göthberg till hjälp eftersom han är ett levande arkiv gällande stiftsbyråhistorien.

Familjebilden är halv. Tappat fokus och ork att ens försöka förändra det som är. Tycker det inte ligger hos mig. Att julen inte kommer att bli som förr, det är ett som är klart om inget radikalt sker de närmaste veckorna. För det är alltid så att barnen kommer först. Alltid!

Döden är nära mig just nu och det är inte nödvändigtvis enbart negativa tankar. Kanske är det en anpassning inom mig att inte vara så rädd. Att se den stora bilden och förstå att detta är en liten del i det stora. Men så svårt är det när egot hela tiden påtalar skitsaker för mig. Som om jag ingenting lärt…

Annonser

Socialisera med alkohol

Det är samma sak varje år. Den här årstiden får all energi att försvinna. Att fylla på är stört omöjligt och jag blir både låg och ångestriden.

160920 Undersvik Jerry

20 september 2016: Utsikt över Ljusnan från altanen på stiftsgården i Undersvik

Drömmer mig bort från allt. Nätterna blandas med det verkliga och det drömlika, som ibland nästan känns lika verkligt som det verkliga. Som om det bara är en förlängning av det där andra.

111118 Personalfest Jerry

18 november 2011: Personalfest på kansliet.

Att socialisera med alkohol var lätt. För stunden. Ibland blev jag för gränslös och ångrade mig senare. När jag ser på bilden från 2011 ovan kan jag sakna själva modet att våga, även om det var med alkoholens hjälp. Att visa mig och inte backa en stund i ruset av vinet som gjorde mig öppnare.

Idag har jag svårt med för stora grupper av människor. Drar mig istället undan och struntar i försöken till förändring, är nästan folkskygg i perioder. Klarar liksom inte av livet med andra på ett bra sätt. Nykterheten är bra på alla sätt och vis och är absolut att föredra för en sådan som mig, men ändå får bilden mig att minnas de korta men okomplicerade stunderna av lugn och ro och utan ångest alkoholen gav mig.

Det tog mig många år att i djupet komma till slutsatsen att livet är bättre utan alkohol, att jag inte ”missar någonting” en helg om jag inte dricker, och idag vet jag att priset inte är värt det. Inte på långa vägar.

Jag ljög för mig själv länge och ville inte se hur illa alkoholen gjorde både mig själv, min familj och de relationer jag då hade. Tyvärr har jag inte sedan jag slutat dricka, för 4 år och 7 månader sedan, klarat av att reparera eller odla nya privata kontakter eller relationer, utan jag har istället dragit mig tillbaka av olika anledningar och då främst efter den där dagen i december 2016 då allt rämnade.

160512 Israel Jerry

12 maj 2016: Fantastisk målning i Beit Sahour ”Shepherds Field” kyrkan i Israel.

Det drömska och att längta efter det oidentifierbara präglar mig. Det fantastiska i någonting jag inte förstår, men anar finns där. När ska jag våga lita på min intuition och det som finns i det outtryckbara. Våga stanna kvar även i vilan och låta mig mötas av tankarna, fantasin eller vad det nu är.

Kanske är det årstiden som förstärker det hela, men just modet sviker mig just nu på flera plan. Har stora problem med att stå kvar och inte gömma mig.  Livet är just nu och inte i morgon. Även en mörk dag i november.

Drömmar eller verklighet?

Drömmar eller verklighet? Vad är vad och i begreppet verklighet, vad lägger man där? För den som drömmer kan det vara så oerhört verkligt, att det är svårt att hantera när man vaknar. Drömmar eller verklighet? Vad är vad i det stora hela?

Vet inte till vem eller vilka jag ska adressera följande? Har ingen jag vill ”besvära” med mina saker. När jag växte upp var det en ”svaghet” att visa känslor och vara ledsen. Det var en ”svaghet” och riktigt varifrån detta kommer vet jag inte. Men jag var ”svag” om jag grät och visade sådant. Jag pratade aldrig med någon om det jag hade inom mig. Aldrig.

När jag satt i Gamla Uppsala kyrka igår bad jag om vägledning och hjälp. Vet efter många år av öppenhet mot andligheten att den hjälpen ibland inte alls blir det man tror. De ger en det som är bäst för en, det som för en vidare utifrån där man är idag, även om man ser det som ett straff när man får den så kallade hjälpen. För det blir bättre i förlängningen, om ni förstår vad jag menar? De på ”Andra sidan” vet alltid vad de gör. Men jag ska vara ärlig, för allt oftare förstår jag ingenting av det som kommer emot mig. Tycker mig ha fastnat och ser ingen ljusning i det här livet för egen del. Det handlar om dessa jävla rädslor och proppar som bara kan förändras med radikala metoder som den här jävla drömmen jag hade i natt.

Har nu som en klump i magen och gråten ligger nära hela tiden. För i natt var det som om jag slungades tillbaka till när jag var 7-8 år. Kände mig så oerhört utsatt och jag kunde ingenting göra. Jag till och med hörde pappa hur han hotade och skrek. Mamma hade inte en chans och jag kunde inte göra ett skit.

Fy fan vad verkligt det kändes när jag ändå försökte hindra det hemska som pappa gjorde. Tog knivar och tillhyggen och gömde dem. Men pappa hittade andra saker att hota mamma med. Han rispade, slog med knytnävarna och skrek. Hon var ett luder, hora och jag vet inte allt. Jag kunde inte göra någonting.

Jag ser henne sitta i soffan med pappa över sig. Han slår och hon blöder. Jag skriker och försöker distrahera. Slår på pappas ben, men han sparkar bara bort mig. Fy fan vad verkligt allting var och när jag tillslut vaknar och någonstans begriper att det inte händer nu kan jag inte sluta gråta.

Tiden verkar inte spela någon roll i detta. Det var som om jag var där igen och skillnaden mot förr var alla detaljer jag såg. Matrester, glas, tallrikar och sen dessa tavlor på väggarna. Det fula och skitiga. Förnimmer dofterna av gamla matrester, alkohol och cigarettrök nu när jag skriver.

Efter ett tag var mamma och syrran helt plötsligt borta och jag var själv kvar i lägenheten med pappa. Så rädd och vilsen. Denna elaka jävel skickade ut mig för att han skulle sova ruset av sig. Ungjävel, vad fan gör du här! Allt var som vanligt i hans värld och vad morsan fanns fick jag aldrig reda på.

Det värsta var utsattheten och att jag liksom inte kunde göra någonting. Då hade jag inga verktyg alls. Lagrade allt inom mig. När jag igår bad om hjälp så kanske det var just detta, att få återuppleva misshandeln och det jag inte klarat av att prata med någon terapeut om, åtminstone inte i det smärtsamma djup som jag nu känner. Att i förlängningen förstå att jag inte är fast i detta längre. Jag är fri och jag formar själv min fortsättning utan pappa!

Min blogg är min räddning. Min egen terapeut med er som läsare och varför jag väljer att berätta för er vet jag inte riktigt. Kanske för att visa att det inte är en ”svaghet” att berätta och dessutom gråta. Det är fanimej inte en ”svaghet” att vara ärlig och berätta precis som det var! Det kan det inte vara!

Drömmen var så verklig. Jag känner alla känslorna i hela min kropp, som om jag varit där igen i den där lilla Jerrys kropp. Då hatade jag mig själv så mycket för att jag inte kunde stoppa allt och hjälpa mamma. Jag kunde bara inte få stopp på misshandeln. Inte någon gång, för det skedde många gånger under de år vi bodde hemma. Stackars mamma som träffade en sådan djävul till så kallad man. Ja, så såg jag på honom under många år och ända till slutet hatade han mig.

Vårt sista telefonsamtal var ett av de värsta faktiskt. Han var så elak och dum emot mig. Jag sa ingenting utan lyssnade bara. Blev som förstelnad och slängde inte på luren utan det var han som gjorde det när han hade orerat klart. Det var ungefär ett år sedan. Tacka fan för att jag inte vill ha någonting med honom att göra någonsin! Han svek mig gång på gång under hela mitt liv. Det enda han lärde mig var vad riktigt hat är. Det finns inget försonande i hans gärningar och kanske förstår jag senare varför det var på det viset. Nu klarar jag inte riktigt av att försonas med de tankarna.

Det är lager på lager på lager. Verkar aldrig ta slut. Min enda riktiga terapeut är min blogg. Här kan jag skriva det jag vill och här kan jag visa mig ”svag”. Här kan jag stångas med tankarna om och om igen. Det är så mycket svårare i verkliga livet och öga mot öga. Jag erkänner utan omsvep att jag känner mig så liten och orolig, trots att det bara var en dröm. Men det var så jävla verklig. Kan inte påminna mig om intensiteten och detaljerna på många år och dar.

Längtar så oerhört mycket efter min mamma. Den här drömmen gjorde inte längtan mindre, utan tvärtom. Jag stod där och kunde inte skydda henne. Inte en enda jävla gång. Saknar henne så mycket och har så svårt att förstå varför det blev så här i mitt liv. Får inte ihop pusselbitarna. Samtidigt har jag accepterat mitt öde genom att jag kämpar vidare och inte bara ger upp, men för den skull kan jag längta efter en förändring så förbannat mycket. En förändring som bara jag själv kan ordna.

Drömmar eller verklighet? Ibland känns hela skiten som en enda stor dröm.

Tappade tänder & sammelsurium

180617_samsurum

Sammelsurium, mischmasch och oreda.

I natt hade jag sådana fruktansvärda mardrömmar att hälften vore nog. Mina tänder lossnade ytterligare och jag kunde själv nästan dra ut dem. Det märkliga är att det var fortsättning på en tidigare dröm, men nu åkte de sista gaddarna ut.

Hånflinet från före detta vännen och tvånget att jaga busslinjer och resor där guppen var så höga att vi svävade innan dunsen kom. Fy fan vilket sammelsurium, mischmasch och oreda. Vaknade ur detta och var helt övertygad om att jag var tandlös. Så verkligt med att de åkte ur en efter en… det är väl symboliskt för det som pågår i mitt liv just nu.

Låg sedan och grubblade i timmar. Måste förändra mitt liv. NU! Det som ligger närmast till hands är att flytta och göra som så många andra gör. Fly ifrån platsen som gör att jag mår och drömmer så konstigt. För att liksom göra någonting.

180617_ cyklar skrap

Satt sedan på baksidan och var så fruktansvärt ångestriden att jag bara måste göra någonting. Det slutade med att jag röjde ur och gjorde fint på ena sidan av min baksida där jag har ett par vinbärsbuskar och där det lagrats en massa skrot. För att jag liksom inte orkar med mig själv och de tankar jag har. De skrämmer mig dessutom ibland när det är riktigt mörkt och svart. Då måste jag bryta tankemönstret och göra någonting praktiskt.

Ingenting flyter på just nu. Det är stopp och oro ta mig fan i så mycket nu att jag liksom inte vet vad jag ska göra. Känner för att ta den lånade bilen och bara åka ifrån hela skiten. Vore det inte för min son och katterna skulle jag inte tveka en sekund. Är så less på så mycket just nu omkring mig. Och detta ska kallas för semester? Jag fungerar fanimej bättre när jag jobbar!

Måste avsluta positivt. Titta på Felix och Maja nu i morse;

180617_katterna

Vilka sötnötar!

Dessa drömmar

180519 dream on jerry

Drömmar kan vara riktigt obarmhärtiga. Sedan ett par år kommer jag nästan alltid ihåg vad jag har drömt om. Inte i detalj alla gånger men de stora dragen finns där och vissa mornar vaknar jag alldeles uppriven, men också ibland grundad och trygg.

Symboliken är ibland slående. I natt drömde jag om en person (som jag drömmer allt mer om) där jag hjälpte personen att bygga någonting som påminde om en vägg i olika delar. Varför finns inte, men den bestod i saker som skulle sättas i varandra. Jag misslyckades givetvis men minns även personens välvilja och tålamod med mig, precis som i verkliga livet.

Sen åkte jag skidor och minns så väl att jag skulle ”prestera” inför någon. Det var någon slags tävling, men jag åkte ut inte bara en utan tre gånger i spåret. Detta berättade jag för ”någon” som jag inte riktigt kan identifiera vem det var. En betydelsefull själ var det i alla fall, någon som var på en ”högre” nivå än mig eller hur jag ska uttrycka det.

På en av turerna mötte jag konstiga saker på vägen. Varnade ett par för att inte ta den väg jag gjorde. Åkte med någon en bit men sen var personen borta. Inga som jag känner till i detta livet, utan det var själar som jag inte mött ännu. En ”scen” som jag inte blir riktigt klok på är att jag håller på att lasta på någonting helt plötsligt och ser nedan en liten själ som antingen är ett barn eller någonting ”annat” som jag tar hjälp av. Det går sådär, men jag minns speciellt hur vi jonglerar sakerna emellan oss, medan flera andra (kändes som en familj av något slag) står liksom över mig och bevakar det hela.

Symbolisk eller någonting som jag verkligen är med om, fast i en annan sfär, medvetande eller vad det nu kan vara? Drömmarna är i alla fall oftast så pass starka hos mig att jag alltsomoftast minns dem dagen efter eller åtminstone fragment av dem.

Ibland vill jag stanna kvar, men ibland är jag glad att jag fortfarande tillhör denna så kallade verklighet och vaknar. Har hänt att jag vaknat gråtandes och alldeles slut.

180517 Syrener

Veckan som gått har varit ok. Väldigt trött i både kropp och knopp vissa dagar, men jag har försökt att vara snäll emot mig själv och vilat mycket när jag har kommit hem från jobbet. Tycker inte min ork blir bättre nu utan det känns som om jag stått still eller till och med gått bakåt lite. Mornar och förmiddagar går oftast bra. Det är sen som problemen kommer och efter klockan 15 är jag oftast så slut i skallen att det bara är att åka hem och vila. Vem trodde att det skulle bli så här för några år sedan? Jag menar, jag är inte så himla gammal ännu och har ändå fungerat hyfsat i rutinen och det som jag föresatt mig att klara av. Denna hjärntrötthet kanske aldrig släpper helt och den tanken skrämmer skiten ur mig.

Vädret är det mest positiva. Så fint och underbart i 14 dagar nu. Kanske är det den sommar vi får? Jag försöker njuta varje dag och vara i nuet. Går ut mycket och liksom kollar in allt som blommar och luktar mycket (;-). Maj är en fin tid.

Drömmarnas värld

pexels-photo-279467.jpeg

I drömmarnas värld kan allting hända. Ofta vill jag inte vakna till, utan somna om och var kvar i den världen.

I natt var alla där. Vi gjorde en gemensam resa med ett fordon som jag bara kan beskriva som ett mellanting mellan en buss och ett tåg. Har nog aldrig i vaket tillstånd sett något liknande. Vi svävade och farten var hög.

Det var som en stor yta där vi alla satt och pratade, men samtidigt gick det framåt på något märkligt vis. Fast i drömmarnas värld är ingenting märkligt. Det häftiga i natt var att många nära och kära som gått över till Andra sidan var där med mig i drömmen.

Mormor Britta, morfar Isidor, farmor Inger och farfar Nils såg jag främst och de pratade mest. Det konstiga var att i denna värld var de vänner på ett sätt som jag aldrig såg i detta livet där jag befinner mig nu. Allt var bekvämt och de umgicks med varandra på ett sätt som om de känt varandra i all evighet.

De var oroliga för mig. Vi svischade framåt i detta märkliga fordon medan orden kom till mig och oron de uttryckte för att jag var så envis och höll kvar vid det gamla och inte vågade mer minns jag väl. Samtidigt var känslan positiv trots allt. De fanns där och skulle så alltid göra. Nu när jag är vaken är den bestående känslan just tryggheten och att ingenting är försent. Tiden existerar inte på samma sätt som i denna verklighet och det är liksom aldrig kört eller över. Den känslan fick jag med mig.

Det konstiga var att när jag tittade upp och försökte se längre bort utanför där jag satt, så fanns där själar som jag bara anade vilka de var. De tog liksom inte samma plats, men fanns ändå där. Jag anade min kompis Micke och faktiskt även min pappa Nils-Åke. Även min mamma Ann-Britt höll sig en bit bort. Hon var inte så tydlig för mig i den här drömmen. Sen var det ytterligare själar där som jag inte kunde komma på vilka de var, men jag kände att de fanns där lite på avstånd.

IMG_8949.jpg

I drömmarnas värld är mycket subtilt och när jag vaknade saknades många detaljer. Men jag vet att det var en kraftsamling för min skull och det känns nu när jag tänker på det väldigt märkligt samtidigt som jag är oerhört tacksam över att de bryr sig om mig. För de når mig inte i den här verkligheten just nu eftersom jag är ganska avstängd och i en bubbla stor del av dagen. Vågar inte riktigt släppa ut den lilla Jerry som just nu är väldigt orolig och rädd för framtiden. Fast ändå inte hur konstigt det än kan låta.

pexels-photo-533864.jpeg

Samtalade med äldsta dottern igår. Reseplaneringen till England fortskrider och nu hjälpte hon mig att boka upp tåget från London till Bradford. Allt faller sakta men säkert på plats och jag längtar efter att få ta med mig lilltjejen och flyga iväg en vecka på äventyr i slutet på maj/början på juni. Att äntligen få besöka andra delar av England ser jag väldigt mycket framemot, även om jag också älskar London av hela mitt hjärta. Tre dagar i huvudstaden samt fyra inåt landet där basen blir hemmet hos stortjejen. Hon och hennes kille Jordan har lovat att ta med oss ut på äventyr…

Orden att jag är ”en del av framtiden” på lunchen igår försöker jag ta till mig. Denna dröms tydliga budskap likaså. Kanske är jag inte förbrukad och för gammal, även om de negativa känslorna tyvärr tagit över sinnet på mig väldigt ofta den senaste tiden. Det som chefen då berättade för mig förbluffade mig väldigt mycket. Världen är liten och en del saker sammanflätas på ett sätt som är väldigt häftigt. Tacksamhet och hopp.

healthy-man-bike-bicycle-5991.jpg

Kanske är ett steg på gång idag när jag om en liten stund ska åka iväg och hämta en cykel som jag ska få av kära vännen Tofflan. Cykeln står hos exsvärmor Ing-Marie och hennes Lasse och de är lika morgonpigga som mig, därav den tidiga timmen.

Vädret ser ut att arta sig riktigt fint idag och jag tänker försöka mig på att cykla hem den dryga milen i lugn takt och känna hur det känns att cykla efter alla dessa år utan cykel. Någonting måste göras och med den färska drömmen i minnet känns det bra mycket bättre än vad det gjorde igår.

Tacket i mig är stort till de som finns runtomkring mig.