You are currently browsing the tag archive for the ‘droger’ tag.

19 maj 2017 Självbilden

Oerhört snabbt tecknat. Knappt utan att tänka ett dugg. Självbilden.

Har alltid haft problem med min egen självbild. Som vanligt tror jag det bottnar i hur jag blev bemött som barn. Tryggheten och orden jag fick till mig under de åren.

Många tycker jag tragglar och borde släppa sargen nu. Kom in i nuet och strunta att se tillbaka. För din egen skull!

Till dem kan jag bara säga att JAG FÖRSÖKER och har så gjort med olika metoder länge nu. Svälja, ignorera och motsatsen prata, skriva och vädra men lik förbannat återkommer vissa saker till mig.

En del annat flyter då samtidigt upp och ibland känns det som om det är som att skala en lök detta. Det är nya lager som vill fram! Varför tror ni att jag har denna blogg?

I perioder under min skoltid kallades jag för badbollen för att några i klassen tyckte att jag hade för stort huvud. Det kan man skratta åt idag, men vad det satte sig i mig! Vad jag avskydde det öknamnet! Sen när jag hade ett stort födelsemärke på hakan (som togs bort när jag var 15 år, tack Sven!) som ett snille i klassen kallade för pyshålet i badbollen. Man tror kanske inte att sådana ord fastnar, de må vara oskyldigt och så, men hos mig fastnade detta.

Bögjävel, överkänslig, fjant och till och med psykopat är också ord som fastnat hos mig. Pappa hånade under perioder och då främst när han var berusad. Jag var ju inte den som var ihop med tjejer utan för mig var de kompisar. Det fick jag nog höra att det var bögigt och inte alls någonting att förvänta sig av en pojke. Om man nu då inte var bög…

Det fastnar. Så till den milda grad att det psykiska var helt övertygad om att huvudet växte. Endast en datortomografi kunde övertyga om motsatsen och då brast det för att inte kunna “skylla på” detta mer. Alltid en katastrof för att ens överleva. Sjukligt och paradoxalt, men så var det.

Mycket av den negativa känslan kring orden sitter kvar, även om åren gör att det bleknar och tunnas ut. Men nog finns synen på mig själv kvar och hur människor såg på mig. Hur jag trodde att de såg på mig.

Det är nog främst pappas ord som varit svårast att “komma förbi” eftersom jag själv under åren och då speciellt tidigt trott att det varit på det viset. Fel att känna som jag gjorde. Att som 6-åring bli helt osynliggjord med bara negativa ord och i princip ett samstämmigt kvitto från båda mina föräldrar över hur fel det var. Det fastnar och formade min självbild under många år.

Har skämts och gjort allt för att inte känna vissa känslor. Tillintetgjort mig så till den milda grad att jag tappat bort mig helt över vem jag egentligen är. En stark bild som funnits där i alla år är bilden jag har inom mig där jag som pojke står rak i ryggen som en liten tennsoldat i en trappuppgång som vi bodde i. Folk slår mig och jag gungar fram och tillbaka, men jag står kvar. Minns inte ens tårar utan bara en stenhård mur inom mig. Ingen jävel ska få komma nära och ingen jävel ska få veta någonting! Det är en bild som förföljt mig under åren.

Pojken som står där stenhård och inte låter sig beröras av någon. På sista tiden har jag blivit väldigt känslosam när jag ser pojkar i den åldern och det hänt dem någonting hemskt. Påminner de dessutom om hur jag såg ut…

Såg en film där en pojke farit illa och då bara flödade mina tårar. Tyckte så synd om honom och ville bara skydda. Såg en grabb på bussen häromdagen som påminde om den självbild jag har. Tankarna for i mig och jag kände sympati för honom samtidigt som jag ville honom väl. Log för mig själv. Så någonting har hänt med självbilden. Kanske var det mig själv jag såg och ville väl?

Men det har tagit många år och fortfarande gör jag mig själv illa. Det är som om jag alltid måste ha någonting att “skylla på” eller hur jag ska förklara det. Att må bra till 100%, det går ju inte för sig, eller?

Mitt intag av onyttigheter är just nu och idag ett kvitto på att min självbild fortfarande inte är helt positiv. En del av smärtan som finns kvar sitter i varje sked glass jag trycker i mig. För mig står min tjockhet för det jag inte kan prata om. Svagheten jag inte har kontroll över. Döljer smärtan i det tjocka. Istället för att släppa ut allt. Det sitter hårt åt och det finns fortfarande saker som är väldigt svåra att dela med andra. Vissa saker (som en del anser djupa och att jag är väldigt öppen med) har jag inte haft problem med.

Som sagt, varför tror ni jag bloggar?

Självbilden gjuts fast hårt till stora delar under uppväxten och är väldigt svår att ändra. Det tar tid och ibland stora delar av ett liv! Men det går att få en positivare bild av sig själv. För mig har det dock suttit väldigt hårt åt och jag är fortfarande kritisk till mig själv och fortfarande destruktiv även om de allra värsta metoderna numera inte används såsom alkohol och droger. Överkonsumtion och missbruk av sådant har i alla fall hos mig berott på att jag på något undermedveten plan velat göra mig själv illa.

Balansen har helt saknats under många år och det enda jag kunde göra var att sluta helt. Beroendet och vetskapen hur illa det gjorde mig och andra har äntligen fastnat i mig. Men det tog tid och satt hårt åt. Att lura sig själv och tro att det beror på andra saker och inte var alkoholen som var problemet, det tog många år för mig att begripa. Det var ju en tröst! Dessa vägar är stängda även om jag inte till 100% vågar säga aldrig mer. Men det ska väldigt mycket till om jag ska gå tillbaka och förstöra mig själv mer med dessa gifter.

Självbilden. Innan jag började skriva detta var det helt andra ord jag ville förmedla, men när jag väl började skriva blev det något helt annat. Ibland känns det som om jag inte är riktigt medveten om vad jag skriver, även om stolparna finns där. Det liksom bara kommer.

18 maj 2017 Gömda påskliljor

Igår när jag var ute och gick en sväng såg jag dessa påskliljor gömda i buskaget. För mig blev det så symboliskt gällande mitt eget liv just nu.

Kom fram, visa dig! Vad kan hända? Vad är det värsta som kan hända?

Det är fantastiskt hur symboliskt vissa saker kan bli. Dessa påskliljor är vackra och varför ska de gömma sig? Nu säger jag inte att vackert är någonting som är en framträdande egenskap hos mig… (;-) Ni ser… självbilden. Den där komplicerade självbilden.

Med anledning av min förra post som handlade om alkoholen och mitt förändrade förhållningssätt till det giftet, så känner jag att jag vill spinna vidare lite på detta med måendet och vart jag är på väg i mitt liv.

2016-02-22

Många kan ju lätt få för sig att allt är frid och fröjd idag. I alla fall kan man tro att det är den bild jag vill förmedla. Så är det givetvis inte. Alkoholen förstärkte och skapade annan slags ångest, så var det ju. Ja, allt kring detta har jag redan skrivit om. Men att jag helt skulle vara befriad från oro och negativa känslor idag är fel, jag är ingen robot. Jag vill inspirera och visa på att det går att vända och må bättre utan detta gift.

Därför så tjatar jag vidare på min blogg.

Måendet idag är bättre än för ett år sedan. Jag vågar mer och säger ja till mer saker idag. Tänker inte lika mycket och försöker ha kontroll på det som händer och sker. Den positiva utvecklingen hade aldrig kommit med alkoholen. Nog ska man väl kunna skriva sådant här i denna ordrika post, om det positiva på samma sätt som det negativa? Hur många har inte av mina poster genom åren varit negativa och dystra?

Märker nu själv med mitt förändrade sinnelag hur många som fastnar i negativa spiraler och bara förmedlar jämmer och elände hela tiden. Sådant såg jag inte ens tidigare. Jag var ju själv en sådan som ofta utgick negativt gällande saker som hände runtomkring mig och att bli medveten om detta, är ett stort steg i rätt riktning. Då vill man inte heller befinna sig i dessa marker, där hindren hela tiden kommer före möjligheterna. Det liksom drar ner en till synsätt som bara gör att energin försvinner och kraften sinar.

Förutom barnen så betyder min träning väldigt mycket för mig idag. Om det har jag också skrivit, när jag nådde ett av mina stora mål. Träningen ger mig kraft. I början så drevs jag av att vilja förändra både kropp och vikt. Faktiskt av ett inre tvång att förändra mitt liv. I det fick jag mycket stöd och hjälp från Andra sidan. Jag riktigt kände deras kraft och styrka de dagar då orken hos mig själv var låg och jag försökte skjuta upp ett träningspass. Fick sådana fina tankar och energier att det alternativet aldrig blev och blir aktuellt. För de hjälper mig så att fokusera på mitt stora mål.

Varje pass är viktigt för mig att genomföra, i ur och skur. Träningen går före allt idag skulle man kunna säga. Med alkoholen hade jag aldrig börjat att träna överhuvudtaget. Ytterligare en positiv aspekt av att ge sjuttsingen i giftet.

I sin tur så har träningen fört med sig så mycket andra positiva saker. En kropp som mår bättre och som sakta men säkert omformas med allt färre kilon och mindre värk samt mer ork. Ett psyke som mår bra när ett redigt pass är genomfört icke att förglömma.

Det är inte nog med detta, utvecklingen på mitt jobb går åt rätt håll. Jag känner mig mer delaktig och människor tar mig på allvar. Det är till och med så att jag ibland känner en lusta att gå till arbetet och så var det inte alls för ett par år sedan. Detta trots att ett par av mina närmaste arbetskamrater idag inte är kvar på jobbet.

Är säker på att detta också handlar om att jag har öppnat upp och har förmågan att tänka annorlunda mot tidigare. Se möjligheterna istället för hindren och inte vara så negativ hela tiden. Ge saker och ting en chans, vilket gör att det positiva oftast kommer fram. Jobbet är min trygghet och grund att stå på. Både vad det gäller rutiner och det ekonomiska. Är väldigt tacksam gentemot min arbetsgivare och att de hela tiden trott på mig och min förmåga att utvecklas.

Ögonen är själens spegel

Relationer är svårt för mig, oavsett alkohol eller inte, och där ber jag en del om ett ljus och en öppning. Men acceptans och låta saker och ting bero är tufft för mig, men det är enda vägen framåt. Dock är jag mer nyfiken idag och vågar stå upp för mig själv på ett helt annat sätt än tidigare. Förr så var det enbart genom alkoholen som jag vågade och då gick det ibland väldigt fel. Jobbiga erfarenheter som jag idag inte utsätter mig för, men samtidigt hur konstigt det än kan låta, har de lärt mig en del om människor och hur de fungerar. Om hur jag fungerar och inte vill fungera dessutom med giftet i mig.

Känslorna är annorlunda idag. Längtan är starkare efter någon att älska på ett sätt, men jag vet nu att jag kan också fortsätta livet genom att vara ensam. Sakta men säkert så vågar jag bejaka det som finns inom mig av längtan, även om det är en bit kvar att våga stå helt upp för mig själv. Relationer och känslor har jag skrivit mycket om och det är väl det område som jag kommer att få jobba med hela livet. Men vem får inte det förresten?

Min känslighet ökar. Jag känner mer utan alkohol. Ibland så skrämmer det mig men jag försöker att välkomna det. En morgon så ville en kvinna ha kontakt med mig, men då blev jag så paff att jag nog skrämde bort henne. Hon har inte försökt sedan dess. Den andliga sidan har kommit tillbaka inom mig, sakta men säkert. Där tror jag att det kommer att hända en del framöver. Tillit, förtroende och inte tänka för mycket är mina tankar kring detta.

Den svåra balansgången är att urskilja mitt eget ego med de ord de ger mig och allt det andra som kommer till mig. Det kan låta konstigt för en del, men jag har fått så mycket bekräftelser på en annan värld eller hur jag ska uttrycka det, att jag liksom inte bara kan ignorera det längre.

Mitt ego har varit och är mitt största hinder till personlig utveckling. Ett ego som agerar enbart utifrån jordiska och materiella behov gör bara skada. Ett ego som bara vill ha och inte kan ge gör ingen lycklig. När jag speglar mig i andra som beter sig på exakt det sätt som jag vill ifrån, då har jag ibland svårt att inte reagera. Tyvärr just på det sätt som de själva visar upp. Men det är en träning hela tiden och att bryta negativa livsmönster är en stor del av detta. En kombination i samklang med de andliga är målet och det är väldigt svårt i dagens hetsiga brus och där det ibland känns som om allt bara ska gå fortare och fortare. Men ibland måste vi människor bromsa in och stanna upp. Att då hitta den där inre rösten, som finns där men som man inte vill lyssna på av olika anledningar, det är stort. Att våga lyssna på den, det är det bästa jag har gjort.

Vägen till målet är livet. Det uppnådda målet kan ge en paus, men sen kommer nya mål. Det är ju så vi håller på för att känna. Människan vill känna och vara med om saker. På djupet och på allvar. Humor, det lätta och skojerier. Utan alkohol och droger som förvirrar och förstör. Allt vi är med om betyder någonting, även om vi i stunden inte kan se det, men det är en helt annan bloggpost.

Min tro är ingenting som jag har hittat på, som finns bara för att det passar mig. Den har alltid funnits där, men av egoistiska anledningar så har jag inte kunnat eller haft redskapen att ens se motiven med att födas till denna jord. Jag ska lära mig ett och annat. För det sker bara inte utan en mening. Inte för någon av oss.

Skura golv, dammsuga och tvätta. Sen ska jag titta på film. Dramafilmer med mycket smärta och tårar. Just nu älskar jag att gråta för andra, så jag slipper själv. Ensam förstås. Men det är inte ett skit synd om mig eftersom det är självvalt. Drar mig undan allt mer.

Fast ändå inte. För nästa vecka blir en stor utmaning för mig i jobbet. En väldigt stor sådan. Ska träffa människor som jag aldrig träffat tidigare och då går ångestmaskineriet igång. Flera stora maskiner. Jag blir så nervös och nipprig av detta. Dessutom i två dagar med internatstuk. Men jag måste utmana mig själv för att mitt inre inte ska tyna bort. Det låter dramatiskt, men är mer sant än vad många kan tro.

Mitt mantra, som jag ofta ger till andra blir verkligt aktuellt för mig nästa vecka:

Vad är det värsta som kan hända?

Vem fan bryr sig om jag stammar lite extra, visar mina så kallade brister och kanske till och med svimmar av. Vem bryr sig? Det är liksom de inre elaka spökena som tjafsar och bråkar med mig. År ut och år in. Men samtidigt så har jag någonting som driver mig att inte låta detta mörker segra. Gränsdragningen då i det som är mitt jordiska ego och det som faktiskt vill mig väl och vill att jag ska ta mer plats, det är ibland så hårfint. Jag har länge haft stora problem att separera de båda, vilket i vissa fall fått katastrofala följder för mig. Det destruktiva som både i mänsklig form och i mina tankar mött mig under åren kommer inte att vinna över mig. Även om det vissa dagar känns som om jag inte orkar mer, då meningen med allt detta ställs på sin spets.
För:

Vad är det värsta som kan hända??

Inga droger som kan försvaga mitt tänkande ska ta över mig mer, inga personer som drar ner mig på sätt som jag inte vill, detta destruktiva som jag själv tillåtit så länge för att jag varit svag i att säga ifrån. Jag slåss väl numera mot skiten och numera så vinner det som inom mig vill väl, det som inte bara föraktar och ser det fula, det som alltid vill ta de vägar där ingen som helst uppoffrande krävs, där det alltid är omgivningens fel och andras ageranden alltid är orsaken till att man är där man är idag. Just för att det inte finns några alternativ om jag vill vara kvar. Så är det bara.

När jag skriver som jag gör ovan så är jag själv min största kritiker. För jag känner när jag läser det att mycket är bara patetiskt trams, samtidigt som en del i mig säger att vafan, det är min blogg och jag skriver precis det jag vill. Så även där har jag tvåheten i mig. Dessa förbannade känslor och tankar hela tiden som ligger i strid med varandra. I det stora och i det lilla och om det mesta. Känna, känna…!!

Men meningen med livet är ju att känna, eller hur?

Nej, nu ska hinken fyllas med såpa och en del golv i mitt hus ska få sig en rejäl omgång! Det doftar ju så gott efteråt… (;-)

Min mamma gav mig kärlek de första åren. Mycket kärlek. Det har jag fått mig berättat och det tror jag ändå är grunden till att jag inte helt har tappat allt. Det är då för mig än mer oförklarligt att det gick som det gick med min mor, men jag vet ju idag att droger totalt kan förvränga huvudet på en om de används i alltför stora doser och alltför länge.

Jag sov ibland hos min mamma även när jag blev lite äldre. Speciellt när inte pappa var där. Det var en trygghet för mig och så höll jag nog på så länge vi var en familj. Tills allt bara krackelerade. Minns inte hur gammal jag var när det var slut och över, men kanske en 10-11 år…

Efter det så sov jag själv länge. Vågade inte närma mig någon eller några när jag växte upp. Somnade själv och vaknade själv ända upp i 25-årsåldern då jag träffade Anna. Som med så mycket annat så förändrade hon mitt liv totalt. Att sova med henne var svårt i början och det tog nog ett tag innan jag helt kunde slappna av och tycka att det var bekvämt fullt ut. Att somna i ens armar eller tätt omslingrade var väldigt svårt i början.

Idag när jag tänker tillbaka på hur det var så saknar jag det oerhört ibland. Att få somna med någon och vakna med någon. För det blev ju efter en tid så mysigt och en stor trygghet för mig att sova tillsammans. Under många år tills det kraschade 2007. Nu har det gått snart fem år och ibland så är det väldigt jobbigt detta, att inte ha någon att krama om och somna tillsammans med. Någon att ha vid sin sida och vakna upp med.

Igår när jag skulle gå och sova så kom den känslan över mig ordentligt. Stora svarta tankar sköljde över mig och jag kände mig så liten och otrygg. Jag som tidigare, innan jag träffade Anna, bara kunde sova själv, nu känner precis tvärtom och längtar så efter hud och närhet. Att sova ensam kanske för många inte är någon stor sak, men för mig har det blivit det, åtminstone i perioder. Det känns oerhört tufft att liksom aldrig våga ta steget igen. Som jag gjorde med Anna.

Men det är ungefär som med relationer. Ibland kan jag längta så oerhört för att i nästa sekund känna känslan av skräcken att återigen låta en människa komma nära inpå mig igen. Så två oerhört paradoxala känslor tär inom mig på ett sätt som är svårt att beskriva. Att sova ensam är ingen vanesak för mig numera. I alla fall inte efter fem år, för längtan och drömmen återkommer gång efter annan.

Men jag försöker se det positivt trots allt. Jag har åtminstone inte sovit ensam i hela mitt liv. Jag har fått känna på den härliga känsla det är att dela säng med någon annan människa. Vissa får aldrig uppleva detta eller kanske i väldigt korta perioder.

Arkiv

Kategorier

Senaste bilder

Saknar henne redan. Min dotter @trinklied ❤️ Maja vet precis hur hon ska göra nu för att få lite "torrisar". Tack för tipset @krumelutten #katt #catlover Majsan med sin nya leksak. #catlover #katt Tisdagsgotta, tisdagsmys och på det en skräckis med @trinklied #tisdagsmys Felix i gröngräset... #katt #catlover Första grillningen... 🙏 #grilla

Twitter

Tweets jag gillar