Etikettarkiv: dricka

Det dubbla i mig

181027 första snön

Första snön kom den 27 oktober.

Så var vi där igen. Första snön och temperaturer nedåt nollan. Ingenting att ens bli upprörd över eftersom det inte går att förhindra. Vore jag rik hade några månader i södra Spanien nu varit att föredra, men det är en dröm och kommer så att förbli.

1504 felix maxi

Felix och Maxi en dag i april 2015.

Den här bilden krossar mitt hjärta. Felix och Maxi, tre år innan Maxi dog. Tiden går så fort och det är väldigt svårt att fortfarande begripa att Maxi inte finns med mig längre. Hans bortgång har tagit hårt. Pratar med honom mycket och inbillar mig att han är hos mig. Ett par gånger har jag fysiskt fått känslan, men jag vet inte. Kanske är det så att jag vill så mycket att jag känner någonting som bara finns i min fantasi.

Han är så saknad.

Det finns en sådan dubbelhet i mig. Den blir tydligare när jag är på väg mot någonting nytt. Å ena sidan å andra sidan, hela tiden och ibland in i minsta detalj så det nästan blir löjligt.

Känner å ena sidan en mera grundlighet och trygghet inom mig inför allt som kommer, å andra sidan en sådan trötthet över att ens försöka. Drömmer om själen som fick mig i sådan gungning var och varannan natt. Förstår inte vad det ska vara bra för eftersom jag bara blir ledsen när jag vaknar.

En del av mig vill berätta och prata. Inspirera i bästa fall och vara så rak och ärlig som det bara går, en annan vill strunta i allt och stänga ner. Det har blivit så tydliga tankar kring detta, som om något mellanläge inte finns. Antingen eller. Ibland känner jag för att försöka ett tag till och förbättra de bitar där jag sitter fast. För det gör jag eftersom mitt missbruksbeteende fortfarande styr mig till stor del. Ibland är tröttheten total och jag får känslan av att det är kört, oavsett vad jag gör. Det gör ju inte mitt ätande bättre så att säga.

Hur kommer jag in på banan igen där jag var sommaren 2014? Två år var visserligen missbruket att motionera, men hellre det än mat. Före 2014 var det alkoholen som ”tröstade” mig, men den vägen är för alltid stängd. Det törs jag säga idag. Vet i hela mitt väsen att passerar jag den gränsen igen och ens dricker en öl, då är det kört för mig. Då kommer jag aldrig att kunna komma tillbaka igen.

Fastnar i sorg och omöjlig längtan. Något som aldrig blev. En ledsenhet som förlamar mig. Ensamhet i tankarna och när någon försöker prata med mig blir jag tyst och säger ok eller att jag inte vill prata om det. För att inte belasta och verka ömklig och patetisk. Ja, det är så jag ser på mig själv om jag blir ”svag” igen och pratar om det som jag idag istället äter mig till ett bedrägligt lugn som aldrig får nog. Drar mig undan för att undvika risken att blotta det som gör ont.

Det dubbla regerar i många. Det vet jag. Det bedrar och gör illa. Det skvallrar om att inte ta sig själv på allvar. Det är rädsla att inte duga till. Det är att göra mig liten och rädd. För ibland känner jag motsatsen på ett sätt som ger mig hopp idag. Det dubbla är starkare än tidigare, helt klart.

Att stå för den jag är fullt ut är ett livsprojekt. Den dagen jag inte behöver äta eller använda mig av ”missbruk” i någon form kanske jag dör av förvåning? Kanske är det därför jag helt enkelt inte vågar att må bättre? För att jag är rädd att det då är slut och att jag då måste gå vidare till nya utmaningar.

Jag vet att jag är oförbätterlig i vissas ögon, att jag ältar år ut och år in. Men kanske är det min enda chans att överleva? Att få göra det här på min blogg? I de små penseldragen ser man tillslut förändringarna, även om det kan uppfattas som så otroligt träligt för vissa att läsa samma saker (i olika formuleringar) år ut och år in. Men jag kan inget bättre, så är det… och ändå tar det negativa så mycket hårdare än det positiva. Är det 9 positiva och 1 negativ kan ni ju tänka er vart mina tankar fastnar. Det är också en träning i att hitta proportionerna i detta.

Ena stunden tillförsikt och kraft, andra stunden ångest och olust inför framtiden.

Annonser

Två år utan giftet

Ni vet att jag inte är så mycket för att fira födelsedagar och sådant. Att fylla år är i sig ingen bedrift, men i och för sig kan man fira att man hängt med si och så länge, men för övrigt?

Då vill jag fira examen, bedrifter och prestationer man åstadkommit själv eller för andra människor desto mer. En sådan sak är jag själv med om idag! Vet ni vad det är? Jo, idag är det 2 år sedan jag drack alkohol sist. Två år helt utan giftet! YEAH! Det är någonting för mig att fira och för mig känns det oerhört bra att ha kommit dithän jag är idag. Senaste gången jag drack var 4 april 2014 när vi firade en 20-åring! (;-)

Efter det totalt torrlagd och för mig har den torkan varit så livgivande. Med ett par undantag så har det gått riktigt bra i tänket kring detta gift. Jag har någonstans kommit till slutsatsen att det kostar mer än det smakar för mig att festa till. Tänker aldrig göra misstaget som jag gjorde i början på 2000-talet då jag sa att jag ALDRIG skulle dricka igen… det vet vi ju hur det slutade… utan nu är det en dag i taget som gäller i hela mitt liv. Man vet aldrig vad som händer… men just nu känns det för jävla bra att inte dricka alkohol alls.

Tänk, vilket skillnad det har blivit inom mig när det gäller alkoholen! Innan jag bestämde mig så hade jag ständiga strider inom mig när det vankades helg och jag inte hade några barn. Under flera år. För att trösta, för att komma bort och jag vet inte allt vad jag lurade mig full med. Sen var det som om jag fick nog eller hur jag ska uttrycka det. Jag kom vidare, förbi den puckeln av självlögner och tron att livet var roligare med alkoholen, om än korta små stunder, efter ett par tre öl… målet är ju att hitta den tillfredsställelsen på annat håll. Är på väg, är på väg… efter en löprunda är jag nära kan jag säga… (;-)

Det har varit tufft många gånger för mig under dessa två år, men att ta till alkoholen för att trösta mig, det har liksom inte funnits på kartan. För jag vet idag att det bara är elände kring alkoholen för mig och då låter jag hellre bli.

Två år idag! Jag är jävligt stolt över mig själv om jag får säga det själv och det får jag! Detta ska jag fira på något vis. Dock inte med alkohol…hahaha

Synen på alkohol

Och jag drack inte för att det var kul utan för att överleva, för att orka finnas. Och jag var inte fri.
Camilla KuylenstiernaFör många betyder rosé och öl frihet – för mig var det ett sätt att överleva Metro 150703

Sista veckorna har detta med alkoholen funnits mycket i mina tankar. När jag då hittar en debattartikeln om detta och vad Camilla Kuylenstierna skriver så är det mycket som jag känner igen och som jag idag håller med om. Men det tog mig många år att komma ifrån den där romantiserande bilden av alkoholen och att det inte var så farligt det jag sysslade med.

Hon berättar om människor i sin omgivning där hon ser signalerna. Många tiger och skäms och börjar att ljuga för sig själva med katastrofala resultat. Alkoholen finns överallt och har man minsta problem med den, då ska man vara jävligt stark för att inte dricka på ett destruktivt sätt. Överallt uppmuntras ett glas oavsett anledning. Det är så inrotat i vårt sätt att umgås med varandra och man kommer liksom inte undan denna norm av att alkoholen ofta ska finnas med.

Alkohol
Bild från Pixaby

För flertalet så fungerar det bara med total avhållsamhet. Att inse det är ett rent helvete många gånger och i det ligger kampen hela liv framåt bland morgonsoffor där det ska provas vin och sörplas och alla säger hur gott det är.

För en del så går det inte att bli nykter. De lurar sig själva och så slutar det alltid på samma sätt. Det kan ta många år och lider gör inte bara de själva utan de människor som finns omkring dem. Att de inte ens kan se detta, är ju ett exempel på att alkoholism är en sjukdom. En del är obotligt sjuka och klarar helt enkelt inte av att bli nyktra. Det är den bistra verkligheten och vad gör man då?

När jag funderar lite kring varför vissa klarar sig och vissa inte, så tror jag att det handlar om vilket ego man har. Hur man ser på sig själv och sin egen förmåga. Detta med att intala sig så i djupet att problemen inte finns så att det blir en ljugande sanning. De människorna klarar inte av nykterheten och dör av sitt missbruk förr eller senare. De tror inte att det är så farligt och det kan inte se vad alkoholen gör med både dem och de som finns omkring, vännerna som försvinner och hur man dricker på ett alltmer destruktivt sätt.

Det sitter alltså i egot, i den egna självbilden och den hjärna man fått. Alkoholen triggar oss olika och en del blir sjuka av den. Kronisk sjuka.

Personligheten hos vissa är så självcentrerad och total självinsikt saknas. Fått för mig att många sådana personer aldrig klarar av att bli fria från sitt missbruk oavsett vad det handlar om. De är liksom för egenkära för att kunna ta emot råd och se att de gått över gränsen för länge sedan. Då måste familj, vänner och arbetskamrater gå för sin egen självbevarelsedrift. Man kan inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. Man måste ibland släppa taget helt och låta personen komma så långt ner som det bara går och ser man inte då att någonting måste göras, då tror jag faktiskt att det är kört. För som jag sa, man kan inte hjälpa någon som inte själv ser problemet oavsett. I detta vet jag vad jag talar om.

För sin egen skull som anhörig så måste man då göra ett val. För att själv överleva.

Sen har vi ju alla i gränslandet som är på en glidande skala och ju mer självinsikt och förmåga att våga/kunna ta hjälp, ju större chans till ett liv utan giftet finns då. Många av de som tillslut ser att enda chansen är total nykterhet, de finns på denna skala och de kan få ett fullgott liv även utan alkoholen.

För alkoholen är verkligen ett gift. Hade drogen kommit idag, så hade den blivit totalförbjuden. Det är min övertygelse eftersom den gör sådan stor skada bland så många människor.

För mig har bilden länge varit förlåtande. Min familj och stora delar av släkten har varit hårt drabbade. Många har förkortat sina liv och supandet har orsakat mycket lidande och död. Sådant som jag inte velat sett och när jag själv inte insåg att mitt eget drickande inte var normalt, då var det flera år av förnekelse och insikt hos mig. Jag orkade inte se och försökte intala mig själv att det inte var så farligt även om det kostade mig en massa saker i privatlivet. Nu körde jag inte allt i botten men tillräckligt mycket för att det skulle förorsaka permanent skada i vissa relationer.

Ändå så försöker tankarna fortfarande lura mig. Fatta, vilket gift detta är och vad det gör med oss människor. Nu är det bara i tankarna, men det är tillräckligt jobbigt ändå att mota skiten bort och göra det som är bra för mig. Det tar så på krafterna och det kan väl låta konstigt men glöm då inte att detta är en sjukdom som är kronisk. Alkoholism är en sjukdom som alltid finns där. Det går att hålla den i schack och leva nyktert, men tankarna finns där. I perioder för mig och för alltid.

Jag är alkoholist. Idag nykter alkoholist. Nu ska jag försöka förklara någonting som är väldigt svårt att förklara. Jag tror att andra alkoholister kan förstå och de som är i gränslandet av att vara det. För mig är det väldigt svårt att definiera mig själv som alkoholist. Det känns som ett nederlag och är skämmigt att säga det om sig själv.

Jag vet, det är många som är som jag men ändå så känns ordet så definitivt och som en stämpel. Det är ju så, men det är svårt att riktigt vilja erkänna fulla innebörden av vad en alkoholist är för mig. Jag vill inte att det ska vara skämmigt och därför så skriver jag om detta öppet igen. Har väl fel definition om vad en alkoholist är. Ser min farsa i det ordet och som honom kan jag bara inte identifiera mig. Det ligger nog i min syn på honom och hur han har varit i sitt missbruk, vilket jag har väldigt svårt att själv definiera mig med.

Jag måste utmana mig själv och det jag faktiskt har i tankarna, även om det är tankar på att dricka igen och ta återfall. Tankar också om att jag inte kan definiera mig enligt de normer som finns. De gamla lögnaktiga tankarna finns där och då speciellt starkt de sista två veckorna. För mig är då öppenhet och att prata om det bäst, även om jag egentligen inte vill erkänna min svaghet att återigen ha dessa tankar. För det är så jag känner det, även om jag med intellektet vet att det är precis tvärtom. Det är en styrka att vara öppen om att man är alkoholist.

Att bara inse detta plågar mig fortfarande. Missbruket ligger där och lurar och jag vet att skulle jag dricka igen, då är det inte för att jag vill vara social eller bara ta ett glas. Då handlar det om andra saker. Det vet jag ju, men ändå så försöker tankarna ibland att lura mig. Så kommer det att vara hela mitt liv. Det vet jag ju. Vet inte om det är detta som ger mig sådan ångest den sista tiden.

De inre striderna tar jag numera och jag faller inte till föga. Det går liksom inte att göra det. Då har jag förlorat mig själv. Det gör mig ångestriden just för allvaret i det hela. Men jag tar som sagt var kampen nu sedan snart 1 1/2 år och det är nolltolerans som gäller.

För många är kanske allt detta bara en massa dravel. Tycker själv det faktiskt men ändå så fortsätter jag att skriva om det. För mig är det viktigt att jag skriver av mig och också publicerar det öppet. För det hjälper mig också med kraften att fortsätta på det sätt jag nu gjort under så lång tid. Men ingen ska säga att det är lätt, för det är jävligt påfrestande ibland med vissa tankar och av någon anledning så har de två sista veckorna varit tunga i mitt liv.

Alkoholfritt under ett år

Det går ju, bara jag vågar ta hjälp och litar på densamma. Lita på mitt inre och att jag inte är ensam. Tillit och hopp. Det går att få ett annat liv, även om kampen varit lång och misstagen många. Det går, jag vet…

Ikväll för ett år sedan så drack jag min senaste öl och tog mitt senaste glas vin. Stolt som en tupp är jag över detta faktum och nu siktar jag in mig på att fortsätta i samma hälsosamma stil…

Det skavde som fan den kvällen i april 2014, men jag gick åter emot det sunda inom mig och resultatet blev det vanliga och då speciellt dagen efter. Fast gånger 10! Kapitulerade, bad om hjälp och lyssnade. Det blev sedan så självklart på något vis. Och nu har ett år gått…

Men jag kommer aldrig att säga att det var sista gången. Den läxan har jag lärt mig efter alla tidigare vändor. Det är bara så att nu känns det helt rätt i hela mitt väsen och så självklart att hitta andra vägar när jag mår dåligt. För så var det för mig, alkoholen drack jag för att jag ville döva och fly, inga andra skäl fanns egentligen. Nu när jag mår så mycket bättre, så har liksom den trösten ingen plats hos mig. Den behövs inte. Jag klarar det på andra sätt och den vetskapen lyfter den här gubben till oanade höjder.

För jag vet att svårigheter och smärta tidigare har rubbat mig och fått till resultat att jag tagit till alkoholen som jag inbillat mig varit det bästa när det gjort ont. Men det bara förstärkte eländet istället. Idag så känner jag en helt annat kärlek eller vad jag ska säga, till mig själv och känner att jag är värd ett bättre öde än att brytas ner av alkohol eller sådant som gör min kropp illa. Det är ju också därför som jag har förändrat min kost sedan augusti 2014.

Allt har sin tid. Det kommer när det är dags och moget.

Ett år senare så är jag verkligen på väg. Även i min kropp med allt mindre volym. Det är jag så tacksam och stolt över. Tackar alla som stöttat på vägen, oavsett vart ni befinner er er så att säga. Bara vetskapen och känslan lyfter mig när det tunga försöker ta kontrollen över mig. Jag fastnar inte i det längre och det är en sådan oerhörd befrielse att veta.

Att tveka över mina intentioner, den känslan vet jag finns hos några. De som tycker jag är självgod och stursk, de kommer alltid att tycka det. Det kanske är mitt dåliga självförtroende som åter talar nu och jag vet att det inte går att få alla att tycka om en. Så är det bara. Denna dag tänker jag klappa på mig själv och vara stolt oavsett hur det ligger till med den saken.

Den 12 april, ungefär en vecka senare efter min sista bläcka så skrev jag om hjälp från ett oväntat håll:

Precis när jag var på väg hem från jobbet och mitt inre hade sådana inre strider om hur jag skulle agera den här helgen utan barnen så var det precis som om någonting tog tag i mina tankar. Jag minns precis var och exakt när det skedde. Det var så överrumplande men samtidigt så fick jag en sådan inre frid och det blev liksom bara så självklart allting. En mycket speciell upplevelse och jag tackar så för detta. Intellektet fattade ingenting.

Minns det som det var igår. Det var en fantastisk gåva jag då fick och som har lett mig dit jag är idag. Här kan ju skeptikern hävda en massa och att jag pratade med mig själv och så får det givetvis vara. Jag förundrades bara över den intensitet detta hade och hur jag svängde i mitt inre, någonting som jag fortfarande bär med mig. Några som tillsammans med mig vill mig gott. Det stödet har under detta år varit ovärderligt för mig och just då blev det så klart allting.

Ni märker att jag fortfarande garderar mig och inte riktigt kan stå för det positiva fullt ut. Men jag är på G, det lovar jag… (;-)


28 mars 2014

201503_jerry
27 mars 2015
Det som också nu ger mig kraft är att se bilder på mig själv från 2014 och jämföra med bilder idag. 

För när till och med jag ser skillnad, då har det hänt saker (;-) och det sporrar mig att fortsätta mot de mål jag har. Mål som ska vara mina i november 2015 när jag byter siffror. Ta mig sjuttsingen!

Idag påskafton och träff med familjen. Vi ska äta ihop och sen umgås ett tag. En bra dag.

TACK alla ni som hjälpt mig att bli den jag är idag. Tack för att ni finns i mitt liv. TACK!

Relaterat
Tjugo år på samma ställe (2014-04-04)
En levande vecka (2014-04-14)

Helgen i Sthlm

Igår så visade jag bilder och skrev om melodifestivalen och dess final. Nu har jag orkat med det övriga från vår helg i huvudstaden, att bearbeta bilder och skriva lite om våra upplevelser.

På väg...

Vi tog regionaltåget och cirkus 40 minuter senare så var vi på centralstationen i Stockholm. Ellet traskade på i bestämda steg. Mot tunnelbanan…

Framme hos farmoster

Framme hos farmoster, där det både blev hemgjord hamburgare och fika innan vi drog iväg på melodifestivalfinalen i Friends Arena. Det var roligt att Ellet äntligen fick träffa min moster, en av de få släktingar som jag har någorlunda kontakt med idag.

Moster donar och står i och hennes burgare var superba.

Efter melodifestivalfinalen...

Nu gör vi ett litet hopp i historien. Melodifestivalfinalen är avklarad och Ellet sitter och läser i programbladet. Vi är nöjda men trötta. En fin kväll går mot sitt slut.

Moster Inger

Varvade ner med moster och berättade om äventyret och klockan hann bli halv ett innan vi kom i säng.

Ny dag och tulpanerna jag köpte med mig var fortfarande fräscha.

Tittut!

Hos moster så kunde man springa runt en del när myrorna blev för stora i brallan. Jag fick inte ta kort på grabben och jagade honom lite med mobilkameran. Men se, tillslut så fick jag med honom på bild… (;-)

Spårvägsmuseet i Sthlm

Söndag och tid för äventyr! Moster kom på den geniala idén att vi skulle besöka två museum som låg på samma ställe. Spårvägsmuseet var ju klart häftigast där både bussar, tåg och spårvagnar fanns i naturlig storlek. Vilka ytor och vad fascinerande det var att se alla fordon från över 100 år!

Ellet körde också tunnelbana, vilket var spännande.

Konduktör Olsson ber om biljetten.

Kiosk från 40-talet

Det var inte bara fordon på plats utan även andra saker från förr i tiden. Ett av de häftigaste var att kolla in stationskiosken från 40-talet med många roliga detaljer.

Sockerdricka, Grappo, Loranga och Pommac! Det var drycker det!

Olika cigarettmärken från den tiden…

Vi besökte även Leksaksmuseet som låg i samma lokaler.

Muttern

Vi tog sedan en promenad för att hitta ett matställe. Vi hamnade på Medborgarplatsen. Blev fascinerad av den höga byggnaden som går under smeknamnet “Muttern”. Den heter egentligen Söder torn och är Stockholms högsta byggnad, 86 meter, som utgörs av bostäder. Byggnaden stod klar 1997 och innehåller även högst upp en gemensam festvåning med glasväggar och utsikt över staden på plan 25. Häftigt värre!

Burger King var målet och sedan fick vi skjuts till Stockholms centralstation för hemfärd till Uppsala. Det var en mycket trevlig helg och vi kände oss verkligen välkomna till moster och hennes Krister.

Mer Göteborg

Har mer nu hunnit att “landa” efter min lilla semester nere i Göteborg. Har lite fler bilder som jag vill dela med mig av givetvis. Kommentarer efter varje som alltid.

Från det fantastiska programmet med alla bilderna. Slog upp en sida på måfå när ben och huvud skulle vila några timmar på hotellet. Madonna I dont give a…

Oro och en klump i magen. Somnade till ljudet av skrikande ungdomar på Heden. Kraftansträngningen var så mycket mer än någon någonsin kan föreställa sig. Men jag drev på och jag genomförde det jag i hjärtat ville.

Heden i Göteborg. På väg till Ullevi. Fick inte i mig någon kvällsmat och vågade knappt dricka något vatten innan. Var väldigt i min egen värld just genom beslutet att trotsa en massa rädslor som inte ville.

Hittar in ganska omgående och blir lättad över läget. Men ju fler timmar som går, ju mer orolig blev jag. Törstig blev jag, men inte vågade jag dricka. Väntade och väntade.

40 000 personer ville se Madonna år 2012. Läktarna var halvfulla.

Här drar konserten äntligen igång. Då har det hunnit gå många tankar genom mitt huvud där mycket handlade om ren vilja att orka hela vägen. Det fanns inget alternativ och den tanken gjorde väl att det kanske blev än jobbigare för varje minut som gick. Men det var värt allting. Så värt.

Mellan 22:30 till ca 00:20 så höll The Queen of Pop och hennes dansare, musiker och duktiga medarbetare på. Tiden liksom försvann i perioder och det gick så fort det hela. Värk, negativa tankar och mitt mående tidigare på dagen var som bortblåst.

Så här några dagar efter konserten så är jag mer och mer fascinerad av hennes version av Like a virgin. Jag mobilfilmande den själv och det är något i den som tar tag i mig. Kolla själv! Har sett den ett antal gånger nu och jag liksom “fastnar i den” och vill inte att den ska ta slut…

Utifrån mitt hotellfönster så såg jag denna fantastiska balkong. Så vacker med alla sina färger och grönska.

Ser ni poolen vid Avalon-skylten? Visst är det fräckt, så säg?

Vy från Göteborg med statyn som jag nu glömt bort vem den föreställer. Kung Karl med någon siffra eller vad det nu va… (;-)

Hela torsdagen ägnades åt Susen. Hon visade mig runt i Göteborg och vädret var fint.

Hon visade mig sitt tidigare stamhak Jamesons och där pubbade vi lite och käkande lunch. Det som var mest fascinerande med stället var att det kom in många äldre människor för en öl och lite snack. Vart ser man det någon annanstans i Sverige?

Vilken skapelse till lunch! Mitt i allt så finns en hamburgare. Själv så tog jag fish & chips som aldrig kan bli fel.

Susen är lika datoriserad som jag är. Det var roligt att äntligen få träffa henne efter alla dessa år. Vi sågs senast 2005 och hann inte med så mycket då. Med henne kan man verkligen prata om högt och lågt…

1207_gbg15

…och vi har samma syn på väldigt många saker. Hon tvekar inte heller att säga vad hon tycker om saker och ting och vi pratade om både det ena och det andra. Andlighet och en samsyn i dessa frågor som var så befriande. Tack, Susen för din gästvänlighet gentemot mig.

Tack Göteborg, tack Jontas, Madonna och Susen! TACK!