Etikettarkiv: dörrar

Dörrar, blommor & film som berör

Detta bildspel kräver JavaScript.

Blommor fotade i England. Det kanske var bästa tiden att åka dit nu om man tänker på grönska och blommor. I parkerna var det full fart.

Engelska dörrar av olika slag. De signalerar välkommen för mig. Vid en av dörrarna var ägaren hemma, men hon gjorde tummen upp när jag fotograferade hennes dörr.

Veckan har ägnats åt återhämtning. Kan ju låta konstigt att behöva det efter en sådan fantastisk vecka i England, men det ligger mer på det fysiska planet. Mitt högra ben orkade inte med de långa promenaderna och en visst känselbortfall finns fortfarande kvar. Men den där brännande och outhärdliga känslan kommer bara när jag går för mycket och då främst i uppförsbackar.

Att gå ”slingan” hemmavid fungerar bra och just för att det ändå inte blivit värre så avvaktar jag med läkarbesök. Misstänker att det är någon nerv som inte ligger som den ska alternativt Meralgia paresthetica som drabbar just höger lårs ytliga nerver. Ytterligare en anledning att gå ner i vikt eftersom besvären blir värre ju fetare man är.

Det är lite som om luften har gått ur mig efter resan. Orkar inte så mycket och känner mig avtrubbad att ens ta tag i det grundliga. Situationen på hemmaplan är oförändrade, vilket gör mig frustrerad och lite uppgiven. Vet inte riktigt hur jag ska agera för att få till en förändring.

Idag kommer sonen till mig efter att ha varit hos sin mor i fjorton dagar. Ska bli roligt att få träffa honom igen. Han går på sommarlov nu på måndag. Sen inleder han i höst sitt sista år i grundskolan.

Ska träffa syrran i morgon eftersom jag ska hjälpa henne med flera saker de närmaste veckorna. Har viss oro inför vissa uppgifter, men försöker som vanligt att tänka ”Vad är det värsta som kan hända?” och då känns det bättre.

timothee-chalamet

Timothée Chalamet spelar Elio i filmen” Call Me by Your Name från 2017.

Såg en film igår som heter Call Me by Your Name (2017) som var riktigt gripande. Det handlade om 17-årige Elio (Timothée Chalamet) som blir förälskad i den 15 år äldre Oliver (Armie Hammer). Den börjar lite trögt för att de sista 45 minuterna vara i världsklass. Känslorna mellan de båda visas på ett ömsint och mycket rörande sätt. När kärlek ”slår till” blint och vilka konsekvenser det får för de båda.

Självklart gjorde deras kärlekshistoria mig både sorgsen och gråtmild. För min egen oförmåga att klara av mina egna känslor inför andra män och hur jag hamnat där jag är idag i både offerroll och ältande som imploderar på ett sätt som inte gör mig något gott. Både längtar och föraktar det jag känner. Men också för hur Elios pappa Mr. Perlman (Michael Stuhlbarg) reagerade inför sonens homosexuella relation med Oliver. Då svallade känslorna inom mig rejält på det sätt som pappan pratade med sin son.

Annonser

Jäklar vilken karl! Som om jag förstår det…

180509_kungsgatan

Ingenting står still. Allt är i rörelse hela tiden, även om man tycker det går sakta ibland.

Om man bara sitter still händer ingenting. Allt är som det är och ingen mår bra av det. Om man agerar och försöker ses det som ett angrepp och situationen blir bara värre. Att vara schysst och ”ställa upp” kan få konsekvenser som gör att man gör sig själv illa. Tiden går och ingenting händer och det påverkar mitt liv på ett sätt som gör mig frustrerad och låst.

Har försökt att ta hjälp och vädja. Drivs åt ett håll som inte kommer att gynna någon på sikt, men samtidigt om allt bara står still och veckorna går, vad gör man? Vad fan ska man göra? Vill bara väl och vill inget illa. Hur ska man få in den förståelsen?

Känner mig så jädra trängd och ensam i detta. Svårt att liksom prata om det utan att göra illa och få reaktioner som inte alls är min intention. Vill som sagt bara väl och det var därför det blev som det blev. Men när allt står still så stiger min frustration alltmer för varje dag som går.

180509_dorrar

Vilken dörr ska man välja? Måste man välja för att komma vidare? Vad händer om man inte väljer?

För fjärde gången var jag hos C och psykosyntesen. Det kändes bättre än förra gången, men hon får verkligen fram i mig hur ”fast” jag är i livet. Hur svårt jag själv har för att komma vidare med någonting som ger mig energi och gör mig gott. Vi pratar om nuläge och önskat läge och det enda jag känner är hur jobbigt allting känns, även om jag på ett intellektuellt plan vet att det som jag får konkret av henne är bra för mig. Känner mig pressad även från det här hållet att liksom ”visa” att jag inte är helt hopplös i min nuvarande negativa passivitet.

180509_tommarum

När det hela tiden känns försent…

Laga cykeln, skaffa en mixer och göra sånt som är bra för mig. Vet inte längre vad som är bra för mig. Vet inte själv vad jag ska göra av mitt liv, förutom att ”sköta mig” och kämpa på med mitt jobb, sitta i solen och liksom ”bara vara”. Lyssna på bra musik, blogga och försöka ta små steg gällande motionen. Det ser så enkelt ut när man skriver ner det.

180509_tornen

Materiella ting kan stå kvar i hundratals år även om det fejas, restaureras och snyggas till i det yttre.

Jäklar vilken karl! Jättekul att jobba med.
Elsker katter.
Riktigt noggrann.
Rolig.
Rar
Rak
Yvig
Ytterligt kunnig.

180508_egot

Å ena sidan stort Ego och bara tänker på sig själv, å andra sidan gömmer sig och vill inte ta plats. Hur fan hittar man balans i sådant?

De positiva omdömena om mig byggda på bokstäverna i mitt namn dök upp på teamdagen. Hur tar man in sådant ”på riktigt” i sitt system.

Accepterar att det finns bra saker också och nej, jag koketterar inte ett dugg över mig själv. Vet att jag duger till en massa saker, men tycker ändå inte om mig själv. Det har jag sagt med läpparnas bekännelse i många år nu, men det går liksom inte in hela vägen.

180508_skuggan

Skuggan av sig själv med stigande ålder?

Vet att jag duger. Att det är ok med en del kring mig. Men jag tycker ändå inte om mig själv och det jag känner. Föraktar min längtan efter en man. Klarar liksom inte av att acceptera det fullt ut. Känner mig ”smutsig” på något vis att ens nämna den längtan.

180508_flygaivag

Åka dit allt är nytt, starta om. Flyga iväg.

Det skulle inte hjälpa ett dugg att börja om på något helt nytt ställe. Flytta till andra sidan jordklotet hjälper inte när självacceptansen inte finns där.

180508_vagen

Vägen ligger fast. Måste/vill jag följa med?

Det som skrämmer mig allra mest är att jag ibland känner mig trasig och känslomässigt förstörd. Som om det inte går att komma längre än vad jag har gjort i det här livet. Som om jag får acceptera det som är nu och i det försöka överleva ett tag till.

Orken att komma tillrätta med min längtan och söka kärleken på olika vis finns inte där och jag har givit upp. Orkar liksom inte ens försöka mer och då får man sitta där man sitter. Så fungerar det. Jag vet det.

180510_paskliljor

Första påskliljorna på baksidan. De var flera år sedan de blommade senast.

Familjen, barnen, jobbet och de två katter som är kvar lever jag för. Försöker och ger inte upp. Kämpar vidare för att hitta ljuset. Men det är en livslång kamp att hitta strimmorna och inte tappa taget. Känner mig dränerad allt som oftast och bara trött. Ingen ork finns kvar och jag vet att allt hänger på mig själv om det ska bli någon förändring. Och den tanken gör mig än mer uppgiven och trött. Sluter mig inne alltmer och har svårt att socialisera på det sätt som jag skulle behöva eftersom jag helt enkelt inte orkar längre.

Vad är det värsta som kan hända? Den frågan brukar vara trösterik men det vete fåglarna om den är det idag. Vad är det bästa som kan hända? Med tålmodighet och inte sätta en sådan press på allt och sluta tänka över all skit, så är det väl att det går framåt, även om jag inte ser det.

Usch vad negativt allt ser ut när jag läser det jag skrivit. Men jag vill inte ljuga här. Även om orden sägs om och om igen. Kanske någonting går in för varje gång… mitt hopp, min förhoppning.

Jesus drog efter 40 dagar på jorden. Sen har han inte synts till mer. Jag förstår honom.

Chillaxing & ombygge

Madonnas Instagram
Det är ju så roligt med Madonna och Instagram. Hon är ju väldigt aktiv där och skriver allting själv vad jag förstår. Det är nya bilder flera gånger om dagen och ibland så bjuder hon generöst även på bilder från privatlivet. Det gillas!

Bilden ovan är för mig lite speciell av olika anledningar. Behöver inte säga mer än så. Den la hon ut för ett par dagar sedan och det är hon och dottern Lourdes som nyttjar chillaxing. Den är så fin och jag tror inte just den här upplagan är så spridd! (;-)

Ryktena gick ju att det var Madonna som idag skulle släppa en hel platta utan någon som helst PR och det genom iTunes Music. Så var det nu inte, utan det var Lana Del Rey som idag släpper nya låtar… (;-(

Så frågan är ju hur länge Madonna ska vänta med sin nya platta? Till efter sommaren? Hon håller en verkligen på halster…

2014-06-04

Baksidan på jobbet. Den gröna lyftkranen lyfter in väggar och material till andra våningen. Dit jag ska flytta när allting är klart! Från kontorslandskap till vanliga kontorsrum.

Det är också spännande och lite välbehövligt kan jag känna. Idag så sitter jag på ett ställe där det ibland är mycket höga ljud och dessutom en dörr precis utanför mitt rum som folk springer i stup i kvarten. En dörr som egentligen bara ska användas vid nödsituationer. Men jag kan inget säga eftersom jag själv använder den ibland ner till fikat. Det är ju en genväg som går snabbare än den vanliga vägen och det vet folk om!

Vissa dagar (såsom idag) så är jag så ljudkänslig att jag bara måste stänga till mitt rum. Det signalerar ju isolation och slutenhet, men jag bara måste…. orkar inte med allt springande och dörren som slår igen hårt, ibland flera gånger efter varandra. Då måste jag bara stänga igen.

Jobbet slits isär alltmer. Kanske är det en chimär och en spegling utav mitt eget universum som slår så starkt igenom. Min känsla kanske bara bygger på hur jag själv upplever hela mitt liv. Ett liv fyllt av… ja av vad? Ingenting och allt. Inre slitningar.

Det går. Jag gör det. Hela tiden. Ett liv.

Repetition innan “döden”

Filmen Premonition (Ond aning) från 2007 fick fart på tankarna i mig. När jag sen också ser att Tofflan vill att vi ska prata om döden så tänkte jag skriva om filmen eftersom den handlade om döden.

Linda (Sandra Bullock) får uppleva en vecka där hon till en början har svårt att skilja på vad som är dröm och vad som är verklighet. Hennes man Jim (Julian McMahon) omkommer i en bilolycka på onsdagen.

Linda får uppleva detta flera gånger, med möjligheter till en del andra val och filmen är väldigt tänkvärd och för mig inte alls otänkbar. Med det menar jag att jag alltid inom mig har burit en känsla av att vi lever våra liv flera gånger och att vi får nya chanser och att livet ger en repetitionsmöjligheter. Det är väldigt svårt att förklara detta med ord så att det blir begripligt.

Att göra film om sådana här saker är väldigt knepigt eftersom det är lätt att snurra in sig i detaljer och konstiga situationer. Man måste vara väldigt tydlig för att det ska bli en bra film, men då är samtidigt faran att man missar en del nyanser som jag tror ingår i detta som kallas för verklighet, medvetande, liv och död.

Jag vill inte avslöja filmens handling alltför mycket, men jag gillade den och den har givit mig många tankar. Den försökte verkligen visa på en annan möjlighet än den uppenbara, det synbara och som vi alltid tror är verkligheten. Stolparna finns där, de stora händelserna som ska hända i ens liv finns alltid där, MEN vi har chansen att vägen dit blir så kärleksfull och lärorik som möjligt och det som filmen tog upp om möjligheten till repetition och andra val tilltalar mig väldigt mycket.

Själv så förnimmer jag någonting kring detta numera som filmen handlar om. Att vi repeterar och får nya chanser. Min tro är att ju mer jag kan slappna av, meditera eller vad du vill, ju större chans har jag att få möta just detta, kanske inte på det sätt som Linda fick göra, men åt det hållet. Men det är svårt och det tar tid.

Döden är livet. Slitet uttryck men så tror jag verkligen att det är. Döden i den skepnad där många tror att det bara blir svart och sen är det klart, det är för mig en omöjlig förklaring. Dels för att jag har helt andra erfarenheter men också för att jag så starkt inom mig alltid känt att det är på ett annat sätt. Döden är bara ett skifte till nya relationer, nya möjligheter och chanser.

Men det är min bild av döden och varat. Vi har olika erfarenheter och så ska det vara. Det viktiga tror jag är att våga vara öppen. Inte stänga dörrar och bestämma sig för tvärt om vad som är eller inte.