Etikettarkiv: dödsdag

Tankar kring mammas död

Den sista bilden på min mamma, i december 1980.

Mamma kom och hälsade på mig och syrran på Videvägen i Uppsala i mellandagarna 1980. Har väldigt fragmentariska minnen av detta, men minns att vi fikade i källaren. Mamma mådde inte bra, men jag hade då ingen förmåga att se sådana signaler. Vid 15 års ålder var i alla fall inte jag så pass mogen, att jag förstod vad som komma skulle.

Du kanske undrar varför jag ska gräva i detta efter snart 40 år? För att jag aldrig riktigt kommit ner i det djupt smärtsamma i det hela. Själva självmordet för 38 år sedan sörjer jag inte idag på det sätt jag gjorde i början. Det är på ett annat djupare plan nu. Visst, det är en sorg, men en helt annan slags sorg att hon aldrig fick följa med mig på vägen i detta livet.

Har för första gången vågat tänka tanken ”tänk om” kring om hon hade varit med och upplevt mina barn och mig själv. Hur det skulle ha varit att ringa mamma och fråga om råd, om hur hon skulle ha anammat den nya tekniken som formligen bara exploderat de senast 25 åren. Hur hade kontakten varit? Vågat mig ner lite i tankarna kring mamma och om hon hade varit här. Tidigare har jag direkt slagit bort sådant. Vissa kallar det ältande, jag kallar det bearbetning (även om det tar ett helt liv för ”vissa”) nu på ”rätt” sätt och inte via vinflaskan.

Visst, det gjorde att jag blev aningen gråtmild på jobbet i morse när jag försökte köra min andningsövning. Det liksom går inte att hejda och bra är väl det efter alla år. Känna känslan fullt ut och inte backa när det gör för ont. Då kommer tårarna. Nu gör jag detta ensam, men kanske vågar jag så småningom även att släppa upp ”kranarna” tillsammans med A? Det skrämmer skiten ur mig, samtidigt som jag vet att det är dithän jag måste för att bli ”fri”.

Det är eoner av tid, den där dagen för 38 år sedan som jag aldrig kommer att glömma. Hur min styvfar stängde dörren till vardagsrummet och jag då begrep direkt. Hur min kompis Ralf skickades hem och hur jag låg helt apatisk i sängen. Vi spelade pingis i källaren och hade skitkul. Sen rasade bara allt… …det som hände efteråt och dagarna efter minns jag ingenting av.

Ett minne har jag i alla fall och det är hur vi sitter i kapellet den dagen urnan ska ner i jorden och hur jag ser mammas namn på urnan med vit remsa, skriven med en sådan där märkmaskin (dymo?) som man har på ett kontor. Det minns jag, men så mycket mer minns jag inte från den tiden. Begravningen var ett töcken, minns farmors min och hur jag snyftade och inte kunde hålla ihop utan grät som ett litet barn. Bara då aldrig mer.

Dagarna och veckorna efter är blanka. Vet dock att jag åkte till moster i Stockholm för att liksom få vara nära den lilla släkt jag hade. Kommer inte ens ihåg om syrran var med. En mycket märklig tid i början på 1981.

Tog mig till graven idag för att tända ett ljus för mamma. Bad om stöd och hjälp där jag är i mitt liv idag. Det ger mig tröst att gå till graven och prata med mamma. Den plats som jag tidigare bara tyckte var ”symbolisk” har nu fått en djupare innebörd för mig. Det känner jag varje gång jag tar mig dit, även om det inte är så ofta.

Min mamma var 33 år när hon dog den 3 januari 1981. Det har jag lite svårt att få in när jag idag är 20 år äldre. Hon ville inte mer och kunde inte se klart tror jag. Mycket märklig känsla att hon fick vara med om så kort tid på jorden i livet som Ann-Britt Pettersson. Mammas dödsdag är en dag för mig att minnas tillbaka och tänka på mamma. Så kommer det alltid att vara i någon form.

Annonser

Det ”guldiga” i livet

Känner mig ur kurs på något vis. Allt är trögare och jobbigare än vanligt och egentligen har jag ingen anledning till det. Öppnade upp mig en aning idag, men klarade inte riktigt av det fullt ut. Vet inte riktigt varför.

10 april 2018 Gathörn i Uppsala

Satt och fikade ute för första gången i år på lunchen. Kyligt men i solen gick det riktigt bra. På väg hem, tittade upp och för första gången såg jag det ”guldiga” på byggnaden. Tala om att gå i månader och missa det ”guldiga”. Vad missar jag mer? Det ”guldiga” i livet?

Kommer på mig själv att säga saker till andra som att vara i nuet, inte ta ut allt på en gång och det ordnar sig. Exakt samma saker som jag själv så väl behöver ta till mig. Det är hela tiden lättare att säga till andra hur man ska komma vidare, men sen när orden når mig själv studsar de bara iväg. Märkligt är det.

I natt var jag vaken länge och kunde inte somna om. Den existentiella ensamheten slog till och tanken på att dö ensam. Att aldrig få vara nära någon igen. Jag vet, samma gamla känslor som jag aldrig kommer att kunna göra upp med. Min lott. Mitt öde känns det som.

Har nu testas idealmodellen i tre versioner. Den för jobbet, den för arbetet och den för vännerna. Lika ångestriden av dem alla tre. Klarar liksom inte av att vara kvar i mig själv och känna allting. Flyktkänslorna som hela tiden kommer tillbaka. Så att vara i nuet, inte ta ut allt på en gång och ha visshet i att det alltid ordnar sig, det är någonting jag själv måste få in i mitt egna system. Om det så sker på min dödsdag.

Slingan på “uppmaning”

Ingen resa till stan idag heller. Varken jag eller Ellet hade någon lust att sätta oss på någon buss och kuska runt. Tror minsann att denna nu långa ledighet har gjort oss en aning bekväma. Måste man inte ut, då är det lätt att man blir kvar inomhus.

Så idag huserar jag med dator och tidning i köket.

Min mamma lämnade oss för 34 år sedan och därför så ser det lite annorlunda ut på köksbordet idag.

När jag anordnade detta i morse och tände ljuset så hände det någonting. Det började med att jag satt hos mamma en bra stund och tittade på henne. Tankarna for och minnen kom tillbaka. Knäppte mina händer och vilade i detta ett tag. Vet inte hur länge, men någonting hände med mitt medvetande. Jag fick helt plötsligt en sådan energi och kraft.

Kände också en uppmaning att jag nu måste jag ut och gå Slingan*.

Oavsett om det handlar om självsuggestion och längtan att få kontakt (det kände jag dock inte medvetet) eller vad det nu var, så hjälpte det mig i alla fall att även få ordning på tankarna och ut, det skulle jag bara…

…så ljuset hos mamma fick vila en liten stund.

Det är så skönt att ha den tro jag har. Det får vara hur det vill med vad som är vad, men för mig så är den en trygghet och jag är uppenbarligen inte ensam om mina känslor och upplevelser.

Den ger mig sådan kraft när jag vågar lita på den, som idag. Den finns där även om jag tvivlar och annat utanför mig försöker så tvivlen. Sen om jag bedrar mig själv eller hittar på allt inom mig, så spelar det ingen roll. För det gör mig gott och jag får kraft och energi av detta!

Ett par plusgrader och solsken. Kände mig stark när jag gick Slingan, som om jag skulle kunna gå hur länge som helst.

Stora ståtliga tallar.

Ett fantastiskt väder var det. Trots att det var nästan mitt på dagen, så stod solen så lågt och kändes så långt borta. Blåa himlar kan man inte få för mycket av.

Att bära själv. Att inte låta andra styra mina tankar. Erfarenheterna av både ock behöver vi alla. Vi lär hela tiden av varandra och att kunna se det utan att värdera enbart genom egot, det är en del av vad livet på denna jord går ut på.

Vi är alla ett, samtidigt som vi är splittrade i så många olika medvetanden i det stora spindelnät som vi alla tillhör. Det är min tro som gör mig gott. I det måste jag lita på när andra försöker så tvivel i mig. Det är min skola under 2015 känner jag.

** En runda jag tar runt byn, som är ca 4 km lång.

Dödsdagen 1981

Min mamma Ann-Britt Pettersson 1966

Tiden går så fort. Min mamma har varit död längre nu än hon levde på jorden som just min mamma, Ann-Britt Pettersson.

Det är märkligt att tänka på. 34 år sedan. Det känns som ett annat liv och en mamma för en annan pojke än den jag idag är. För min mamma har nu varit borta så länge och att tänka på att hon idag skulle ha varit 67 år, det går liksom inte att ta in.

Mina år här på jorden är många fler sedan länge och utan just en mamma.

Mamma är ganska långt borta för mig numera. Det är ungefär som om jag är lugn i vissheten om att vi snart kommer att träffas igen. Mamma är heller inte omkring mig såsom andra är. Det subtila, känslan som kommer, och då främst när jag är avslappnad och lugn.

Det är ok som det är idag. Jag är lugn i den tanken.

Hon lämnade efter sig ett brev till mig och min syster. Ett brev som försvann för länge sedan. Men jag fick läsa det i alla fall. En del av orden där är skrivna under annat medvetande, där min mamma var olycklig och såg bara livet på ett sätt. För vem skriver att vi snart kommer att glömma henne och att det kommer att bli bra?

Ann-Britt Pettersson
Min mamma har en liten “glugg” i min bokhylla, där hon huserar sedan några år.

För mig har hon i högsta grad varit närvarande i mitt medvetande under alla år. Hur många gånger har jag inte tänkt på att detta skulle mamma se, nu skulle hon ha varit här när det och det händer. Samtidigt så vet jag någonstans att hon är med och vet exakt vad som händer mig och min syster.

Historien om när jag träffade min mamma, trots att hon var död hamnade i tidning 2010 och det är just då (sommaren 1981) som jag förstod att hon faktiskt lever vidare på något sätt:

Idag är hennes dödsdag ett konstaterande att åren går. Vi tänder vi ett ljus och tar fram hennes bild som numera står i bokhyllan. Hon är med mig, även fast hon inte är det. Flummigt som sjuttsingen, men sådan är jag och det står jag för. Detta med att “känna av” de som inte rent kroppsligen finns med oss längre.

Mamma finns med mig i tanken. Det räcker numera långt.

Relaterat
33 år sedan (2014)
Mammas dödsdag (2013)

Blandat på den andra dagen

Igår så tog jag en nyårsbild på Maxi. Tidigare idag så blev det en på Felix som åkte upp på Instagram. Fina pojkar som såg lite upprivna ut när vi kom hem från nyårsfirandet. Såg speciellt på Felix att det måste ha smällt en del utanför.

De mår dock bra nu och verkar redo för 2015!

En symbolisk bild för mig. Man kämpar på och vägrar att ge sig. Ljuset inom en vill inte slockna och kampen fortsätter även om allt känns förlorat. Vad är alternativet? Lägga sig ner och dö? Ge upp bara? Så länge det finns ett litet ljus, så finns chansen till förbättring. Kampen är inte över och förbi. En dag till…

Anna skulle möta upp Ellet vid affären. De skulle sedan hem till henne för att krasa pepparkakshuset [krumelutten Instagram]. Det är ju över och förbi nu, för den här gången.

Min tredje och sista semesterdag idag. Själv så skulle jag proviantera igen. Har ingen styrsel på detta och någon planering finns inte alls. Det blir lite hipp som happ vilket idag resulterade i att jag glömde köttfärsen till den tacos som var tänkt att ordnas i afton för mig och pojken. Det mest fundamentala så att säga. Någon gurka fick jag inte heller med mig hem. Däremot en fläskfilé som vi istället kalasade på idag. Nya tacoschanser kommer.

Det är ju en dödsdag i morgon och vi hade tänkt att besöka den symboliska platsen för min mamma och min morfar. För att komma ut och sen tror jag det är bra för Ellet att också besöka graven, så att hans farmor finns med honom någonstans i tanken någon gång så att säga. Hon dog ju långt innan han föddes…