Etikettarkiv: djupet

Medvetenheten är garanten

blue bubble calamity clean

Photo by Daniel Frank on Pexels.com

Har ställt in hotellvistelsen i Sala nästa vecka. Orkar inte med allt det praktiska kring det hela. När jag hade lämnat över bilen till syrran i fredags efter att ha hämtat dem på Arlanda och grillningen var klar, gick luften ur mig. Tom, orkeslös och helt nollad.

Fick senare höra att de haft inbrott i huset. Någon eller några hade varit inne i huset och snott dator, mobiltelefon och sprit. Ingenting är heligt och fredat nuförtiden.

Igår fanns inget kvar i tanken. Tänker på barnen, men kanske är det jag som förstorar upp och tror att de vill göra en massa saker hela tiden? Mina få förslag intresserar dem föga. Men det spelar ingen roll nu eftersom jag inte orkar. Planera det dagliga, hålla ihop och ta ansvar för det basala måste klaras av just nu.

Ur djupet rör sig det opratbara fram och tillbaka. Får en obehaglig känsla av att ”proppen” är lös och stor del av energin finns liksom inte där för att hålla emot. Svårt att fylla på någonstans. Glömmer bort mig själv och klarar liksom inte av att balansera detta. Fortfarande är medvetenheten garanten för det minimala, att någonting finns kvar.

Överdriver jag? Tycker jag bara synd om mig själv och återigen drar på mig det stora offertältet? Rakt över förmågan att tänka klart?

engswe2-0

England-Sverige 2-0 i kvartsfinalen, fotbolls-VM 2018.

Syrran ringde mig igår morse och jag fick ur mig något av det jag kände långt därnere. Bara det en seger. Vet inte om hon blev orolig, men hon och hennes M kom och tittade på fotbollen. De hade med sig hämtmat och det var riktigt trevligt. Tyvärr var matchen inte lika rolig, det var liksom inget snack, England var bättre än Sverige. Sverige var aldrig riktigt nära så att säga. Men att vinna sin grupp, slå ut flera topplag och ta sig till kvartsfinal är stort. Mycket bra gjort av Sverige!

Just nu måste jag bita ihop. Så gott det går där konsekvenserna är okända om bettet går för djupt. Lyssnar på de förtröstansfullaste låtarna, försöker andas djupt och nollställa och gosa med katterna. Pratar med de som vill prata, fördröjer, skjuter upp och bloggar om ynkligheten. Det känns som om allt går mig ur händerna, även denna sommar.

Annonser

Utefika & djur utan masker

2015-09-22

Härligt att fortfarande kunna sitta ute på fika och lunch. Kanske var det sista gången idag?

Känner mig asocial och initiativlös, värre än vanligt. Hellre ensam än i flock utan djup. Uppgiven blir jag bara när masker faller. Vänder mig om och biter ihop.

2015-09-22 Maja

Maja är härlig. Djur är okomplicerade och de bara är, utan masker.

Igår fick hon se sig själv på TV:n när jag kollade in lite klipp jag filmat. Hon kände igen sig direkt och ville se. I närbild. Hehe…

2015-09-22

Hon är för härlig, detta nytillskott i familjen. Gillar att se på TV.

2015-09-21 Maja

2015-09-21 Maja

2015-09-21

Fina Maja!

En dag i taget. Här och nu. Kommer ibland på mig själv med att det är ju detta som pågår just nu som är livet. Låter ju inte klokt, men så är det. Ingen bra känsla kring detta. Rantade lite på annat ställe om djupare ting. Svårt här numera att vara alltför privat, men även personlig med alltför många ord. Kraftigt tapp av lust.

Missa inte Anja Kontor och “När livet vänder”

Vi matas av så mycket yta och program som bara fokuserar på materiella ting och i mitt tycke många gånger idiot-TV. Visst, ibland är det skönt att bara matas av sådant, men vi behöver också annat får att få påfyllelse i vårt inre.

Att gå ner i resonemanget, nudda vid existentiella saker verkar många gånger vara livsfarligt och någonting som få programmakare orkar med att satsa på. För hur många sådana program finns det egentligen?

Man kan ju beröra. På riktigt. Och det kan vara jävligt jobbigt. Jag vet det eftersom jag själv undvikit den åtta program långa serien När livet vänder.

Tills nu.

För där är det på riktigt. På djupet. Livet som det verkligen är. Jag förstod att det skulle bli jobbigt att titta på programserien, därav så har jag väntat. Det är sådan tur att SVT Play finns, för nu var jag redo.

Skärmdump från SVT

Programledaren Anja Kontor är ett verkligt proffs på det hon gör. Ensam i sitt slag, eller åtminstone en av få. Hon tar fram det fina i människan. Hon ger plats, går åt sidan och låter människorna det handlar om vara i centrum. En mycket ovanlig egenskap i dagens medievärld skulle jag vilja påstå. Programledare i allehanda program saluför ofta sig själva och tar plats på ett sätt som jag många gånger bara irriterar mig på. De glömmer bort sin roll helt enkelt.

Anja Kontor gör precis tvärtom. Man känner lång väg att hon är på riktigt och verkligen bryr sig om de hon intervjuar. Hon har en stor gåva i detta och jag hoppas verkligen att även SVT ser detta och ger henne ett eget intervjuprogram. Varför inte istället för Skavlan, som numera går på övertid om du frågar mig! Det tror jag skulle bli en stor succé.

När livet vänder består av möten med åtta personer där livet vänder på ett dramatiskt sätt. Det handlar om vägen tillbaka. Starka berättelser och precis som jag trodde så rann tårarna flera gånger. Jag väljer att inte gå in i detalj i denna post, men jag vill ändå berätta om hur berörd jag blev av serien och jag rekommenderar den starkt till dig som läser hos mig.

Vi behöver fler sådana här program!

SVT Play låter serien ligga uppe i 20 dagar till. Varför så kort tid? Passa på att låta dig bli berörd av någonting som är på riktigt. Våga, som jag tillslut gjorde att låta dig bli påverkad på djupet. För i all bedrövelse så ger människorna en själv kraft att orka vidare och jag fick i alla fall helt andra perspektiv på den kamp som jag för i detta jordeliv. Många starka och modiga själar berättar sin historia och det stärker, även om det ibland är outhärdliga ord man får till sig.

Missa inte Anja Kontor och När livet vänder!

Relaterat
När livet vänder – hemsidan
När livet vänder – SVT Play

När livet vänder – första säsongen

Tofflan om När livet vänder
Tofflan intervjuar Anja Kontor

Psykologisk salong från 2012 med Anja Kontor (youtube)
Zenzationella människor – Mer om Anja Kontor

Nej, jag förstår verkligen inte…

Nej, jag förstår verkligen inte meningen med allt detta. Verkligen inte. Mina egna odds försämras hela tiden, men jag kan inte annat än vara uppriktig emot mig själv, även om jag ingenting förstår längre. Kanske har jag aldrig förstått.

Han var rostfärgad – en mörkt bärnstensaktig färgton med lite rött i – och oerhört vacker. Han tycktes blänka och kläderna var långa med ett vackert fall. Ärmarna föll ner över hans händer, men när han lyfte upp armarna tycktes de långa ärmarna glida tillbaka så graciöst, som om han var en del av honom själv.

Olika falla ödets lott och just detta förstår jag ingenting av. Så oerhört olika som känslorna är hos oss själar. Utmaningarna, egona, och den absoluta rättvisan. Och när? Nej, jag förstår verkligen inte detta längre.

En del får gåvor och verkar slippa ångesten och bara lever på och så totalt distanserade från det egna djupet. Hur ens förmår de? Har jag varit där en gång? Eller är jag än längre tillbaka i känslokedjan?

Nej, jag förstår verkligen inte vad som är meningen och inte meningen. Det bara rörs ihop och jag har ingen som helst förmåga att sortera. Ångest är det enda svar jag får.

Ni må förstå att jag försöker. Bara vara, agera eller både ock. Allt med samma resultat. Ångestriden och ledsenhet.

Änglar, finns dom? Är de fallna runt mig?

Ryck upp dig! Tyck inte synd om dig själv!

Fick en berättelse till mig som stack till i hjärtat. Vissa dagar, trots att jag försöker intala mig själv att detta är positiva veckan, är djupare och mer ledsamma än andra. Idag känns det som om det är en sådan dag.

Ibland undrar jag varför jag är som jag är. Varför jag inte bara kan följa med strömmen och visa intresse för vissa saker, som skulle vara bra för mig. Men jag sprattlar omkring helt ensam, nu på fjärde året och allt oftare har jag svårt att ha näsan ovanför vattenytan. Vännerna flyr och jag tycker att jag förtjänar det.

Leva i nutid. Göra sakerna nu. Inte tveka och vänta. För 1924 och dess människor som tvekade och inget gjorde, för dem är det försent nu. De har fått sin chans. Fast det som skrämmer mig är att allt oftare så känner jag att det spelar ingen roll. Låt gå då. Har nada självkärlek och vill inte något för mig och min egen skull.

Jag har aldrig egentligen kunnat meditera och den vägen försöka få inre ro. Jag har försökt under några år och var väl på väg, men sen händer det saker som gör att jag omöjligt kan fokusera och sitta still med mig själv. Nu var det länge sedan det fungerade…

1105_05

Ryck upp dig! Tyck inte synd om dig själv! Gå vidare och ta en dag i taget. Kom igen nu!

Drar jag till mig det svarta och mörka? Har jag en personlig del i det som möter mig? Alltid? Skuldkänslor och tankar på otillräcklighet. En promenad med ett resultat chockade mig nästan. Chocka är ett starkt ord, men jag har inget annat att ta till. Får jag alltid skylla mig själv för det som drabbar mig? Lärdomen?

1105_06

Jag gömmer mig bakom bloggen. Visst, jag skriver om sådant som många kanske inte ens skulle vilja prata om, MEN jag gömmer mig bakom bloggen. Inbillar mig ibland att ingen läser och att det bara handlar om egenterapi. Att stå i centrum har aldrig varit något för mig. Att prata inför folk får mig förlamad av ångest. Ändå så lockar den tanken, att utmana det som gör mig mest rädd. Att stå i centrum. Att göra skillnad.

Ibland så känner jag mig inte hemma någonstans. Visst, jag har ett fysiskt hem och jag trivs ok där. Ni vet vad barnen betyder för mig, men sen då? När jag har egna veckor, vart hör jag hemma då? Tanken skrämmer mig ibland att jag inte har något rot någonstans… jag svävar bara och känner mig inte tillfreds och önskvärd någonstans. Så har det egentligen varit sedan jag var liten. Ibland förundras jag själv över att jag är kvar och ändå funkar så pass bra som jag gör. Jag skulle lätt kunna anpassa mig till att bo på hotell i veckor, eller varför inte i favoritstaden London. Min rot saknas.

Blunda och sträva uppåt. Spela roll vad du möter. Le och spela med. Det är bra. Jag vill ju detta. Eller?

Jag har gått i terapi många gånger, i omgångar. Jag har och jag medicinerar i perioder. För att stanna kvar och inte välja en väg som gör mina nära anhöriga ledsna. Jag tar hjälp och det är väl det mest positiva. Även om jag gömmer mig ibland fortfarande och i undantagsfall tar till alkoholen.

Många tårar kom tillslut. För att sedan försvinna igen. De första 35 åren så grät jag inte en gång nykter. Bara fylletjut. Sen var det tvärtom ett bra tag. Nu känner jag mig tömd på tårar och på förnuftigheter. Men hur gör man i praktiken? När det ändå känns som om roten är bortsliten och ångesten tränger igenom oavsett vad jag gör? Just det, så var det ju:

Ryck upp dig! Tyck inte synd om dig själv! Gå vidare och ta en dag i taget. Kom igen nu!

Ändå så spelar jag. För att överleva. Jag kan berätta om en massa saker om mig själv och många kallar mig modig. Jag är inte ett dugg modig, jag skyddar mig ju just genom att berätta om mig själv och det jag tror mig ha kontroll över. Grundfundamentet, det som ska vara drivkraften för att leva pratar jag sällan om. Om de känslor och tankar som är förbjudna, svarta och så mörka.

Livet pågår alltid. Allt förändras hela tiden. Min och mångas existens är bortglömd om X-antal år. De allra största själarna kanske nämns i några böcker, lyssnas till eller syns i några filmklipp. Är det något att sträva efter?

Varför tror ni att jag tror på flera liv och på en fortsättning? För att någonstans ändå ha ett hopp om att jag har betydelse någonstans och för någonting. Det vill jag ha. Jag vill ju göra skillnad någon gång.

1105_12

Mina katter blir alldeles galna när det vankas räkor. De kan göra saker som de aldrig skulle göra annars. Titta på bilden och titta på Maxi. Han brinner, han vill så gärna ha räkan. Han skulle göra allt för att få den räkan… Föredöme?

Maxi

Mina katter är verkligen härliga och min förhoppning är att de är med mig länge.

Men jag är en mörk jävel i botten. Men jag försöker ofta tänka möjlighet istället för hinder, men ibland blir jag så trött på mig själv. Positiva veckan? För att ljuga för mig själv och vara någon jag egentligen inte är… eller är jag så förgiftad av martyrskap att jag inte ser klart längre? Jag kan mörkret och vet hur det fungerar, men är jag i ljuset för länge så skruvar jag på mig och vill bara därifrån. Människor som alltid är i ljuset har jag svårt att identifiera mig med. Människor som alltid tror på att blunda och gå vidare. För deras explosion kommer en dag, var så säker.

Vissa tycks växa oavsett förutsättningar och uppväxt. De kan släppa taget och gå vidare. Åtminstone så pass mycket att de kommer vidare och inte fastnar i någonting. För de människorna måste ju finnas som också med hjärtat menar detta och inte bara med läpparna. De med läpparna föraktar jag och ofta så ser jag igenom dem. De som är så positiva och flåshurtiga både i min närhet och i media. De som lever i en värld på ett ställe och en helt annan värld när man väl skrapar lite på dem. Jag känner bara förakt när jag tänker på dem.

Men ljusen finns ju där. För dem kämpar jag och för dem går jag upp varje morgon. För dem och inte för min egen skull. För så är det. För dem och alltid för dem.

1105_17

Ja, jag känner mig ledsen och djup idag. Känner mig otillräcklig och så jävla trött. Fast på något konstigt vis så går ju en dag till. För att jag måste och har ett ansvar. Otillräckligheten och känslan av förvaring gör ibland att jag får sådan råångest att jag inte vet vad jag ska ta vägen. Men det handlar väl återigen om min egen självbild och den jag tror mig vara.

Kanske är det då bättre att skriva en sådan här post och berätta lite om hur det är just idag. Och lyssna till:

Ryck upp dig! Tyck inte synd om dig själv! Gå vidare och ta en dag i taget. Kom igen nu!