Etikettarkiv: diskussion

Hälsingebesök & febertider

En tidig morgon i februari 2018

Två steg framåt, ett steg tillbaka. Det ger ju tillslut en positiv utveckling.

Börjar med det jobbiga och det är ju detta med orken och med det resultatet av Herr Michelin. Det går liksom inte att blunda längre och tänka att det tar jag hand om senare när jag får mer ork. För det är så att mer ork än det jag har nu kanske jag aldrig får och då måste viljan fram. Den där jobbiga viljan. För det här går inte längre. Jag måste göra någonting innan de fysiska sjukdomarna kommer på allvar.

Det påverkar ju så mycket annat också att inte må bra i kroppen. Det vet jag ju, men ändå har jag haft så otroligt svårt att göra någonting åt kroppen. Har ju också tagit till tröstätande när jag liksom inte har pallat att få ur mig vissa känslor. Helt annan väg än jag vet att jag måste gå. Men vem har sagt att det ska vara lätt? Detta att leva….

Det är det som bekymrar mig mest nu, att jag väger för mycket. Orken är och kommer heller aldrig att bli som förr, men där finns det ändå dagar då jag mår bättre och så har det varit ibland nu på slutet. Det ger mig ändå hopp om att kunna leva ett hyfsat liv i framtiden.

Det positiva är jobbet. Där växer jag väldigt mycket och det är tack vare min chef som tror på mig. Hon vill mitt bästa och tänker på att jag ska orka och det gör faktiskt att jag orkar mer! Hon ger mig positiv energi och motivation att försöka lite till. För mig en positiv spiral som jag är väldigt tacksam att den finns där just nu. Det är för mig väldigt viktigt hur chefen är emot mig och nu ser jag ju en otrolig skillnad mot hur det har varit med tidigare chefer.

Frånvaron, gungflyet och faktiskt ibland även sticken av att inte tro på mig. Sådant finns inte idag och det hjälper mig väldigt mycket att må bättre. Ger man mig förtroende och ser man mig, då lyfter jag än mer. Det har den senaste veckan visat. Sen vet jag att det inte går att lägga på hur mycket som helst på min ena halva av tjänsten, men saker som är lika och är ungefär samma som idag, där ser jag inga problem att jag blir ansvarig. Trivs ju med att administrera och se till att saker och ting är i ordning.

Chefen gav mig semester i två dagar trots att vi hade en introduktion där jag var involverad en del. Är ganska säker på att utfallet hade blivit annorlunda med en tidigare chef, Nu mår jag ju inte som förr, men jag tror ändå att det hade varit svårt för mig att få semester i två dagar för att få vara hemma och umgås med Frida som kommit på besök från hälsingeskogarna.

Mötte upp Frida igår och sen har vi pratat och umgås. Det är alltid roligt att ha henne i huset. Det blir många härliga och livliga diskussioner med henne. Hon är öppen, intensiv och gubben får sina argument vässade…

Elias är tyvärr sjuk i en förkylning som påminner om en slags influensa. Varm och snorig och ganska slut är han. Nu på morgonen ligger han bara och det är inte likt honom. Tur att det finns ipren som tillfälligt får febern att sjunka. Vi får väl se om smittan går familjen runt?

Annonser

Information dämpar rykten

2014-11-05 Samariterhemmet

En förmiddag på Diakonistiftelsen Samariterhemmet.

2014-11-05 Samariterhemmet

På borden stod det rosor.

2014-11-05 Samariterhemmet

En del var så läckra i färgkombinationen, även om de inte hade slagit ut.

2014-11-05 Samariterhemmet

Först så hade stiftsdirektorn en dragning om nya organisationen, budget och sen fick vi sätta oss i våra team och diskutera. Vi gick upp en våning och hamnade i biblioteket med denna underbara kristallkrona.

2014-11-05 Samariterhemmet

Gamla rum och kristallkronor vart man än vände sig..

Det var bra med denna information, kommunikation och diskussion tycker jag. Vi som anställda fick oss en bättre bild om vad som är på gång, åtminstone kände jag så i alla fall när vi var klara. Tänker också på att det kan inte vara lätt att vara högst ansvarige och försöka tillfredsställa alla viljor som finns i ett stort arbetslag.

I det stora hela så är jag nöjd med förmiddagen. Det känns mer som om jag vet vad som är på gång och det är ju alltid bättre än att sväva i ovisshet och få reda på saker och ting i andra hand. Det blir då lätt rykten som ibland förvrängs på vägen. Information dämpar rykten och kanske är det så att vi ska ha sådana här möten lite oftare?

På eftermiddagen kom nya telefonen. Första känslan var ju att jag inte ville byta och nej, jag koketterar inte, utan det är helt enkelt så att nu trivs jag väldigt bra med den modell jag har. Men jag ska ju vara först ut och det blir nog bra tillslut. Även den här gången. iPhone 6 har ju inte riktigt fått den respons som jag trodde, därav mitt lilla tvivel, men som sagt det är bara att köra på och se vad den går för.

“Inte som min far, inte som min far”

Det blir mycket kring min uppväxt numera känner jag, men så får det bli. Jag behöver få ur mig vissa saker och då är ju bloggen min perfekt och kanske kan mina ord hjälpa någon annan därute att också komma vidare och våga närma sig det som skaver inom en. För det är ju en del av anledningarna till att jag bloggar öppet om sådana här saker.

Min pappa 1940
1940 så var min pappa 2 år gammal. Till vänster med sin pappa, min farfar.

För 4 1/2 år sedan så skrev jag en post om min far. En del av de ord jag då hade inom mig:

När jag tänker på pappa idag så är det sprit, våld, elakhet och svek det enda som kommer upp. Jag fick aldrig den där kontakten med honom som jag hade med mamma. Han var för mig en främling i alla år. En som jag ville ha kontakt med såsom jag trodde det skulle vara. Far-son kontakt. Göra far-son saker så att säga. Men så blev det aldrig.

Dagen före julafton så ringde han till mig igen. Lika full som vanligt och han kunde knappt prata. För mig är dessa samtal någonting jag inte längre orkar med, så jag lade på luren. För det är ju så att jag har verkligen försökt att lyssna på honom när han ringt tidigare och varit i den konditionen som han alltid är när han fått för sig att kontakta sin enda son. Jag har sagt till honom att höra av sig när han är nykter. Det har aldrig hänt. Han har inte det modet helt enkelt.

Igår så kom min syster hit. Vi pratade en hel del om vår pappa. Om den dagen när samtalet kommer att han har gått vidare var något vi diskuterade en hel del. Han är ju född 1938 och han lever tidvis ett hårt liv med alkoholen, så att dagen kommer allt närmare det är ju självklart.

Pappa 1940
Första gången jag såg detta foto så reagerade jag starkt. För pappa är otroligt lika min son på just detta kortet. Kortet är taget 1940 då pappa var 2 år gammal.

Jag fylls med obehag när jag tänker på den dagen. För en del i mig vill alltid förlåta och förstå. Som om jag på något konstigt sätt vill släta över allt det han har gjort emot mig och min syster. För att han är min pappa. Det är liksom den enda kvalifikationen, för att han är min pappa.

Min syster är tuffare i detta. Hon är mycket tveksam till att gå på hans begravning och att gå till honom om han ligger inför döden till exempel, det finns liksom inte på hennes karta. Jag är mer tveksam till båda sakerna.

För någonstans inom mig så vill jag vara större än vad han någonsin har varit emot mig och min syster. Fast samtidigt så måste ju hans agerande genom åren få konsekvenser. Jag vet inte, jag fylls bara av obehag som sagt när jag tänker på detta.

Försökte förklara för syster detta med hur jag saknar en pappa. Inte den pappa jag fick, utan en pappa mer generellt, en fadersfigur. Det tror jag har präglat mig mycket mer än jag velat erkänna för mig själv. I perioder så känns det mer och ibland så bryr jag mig inte alls.

I det här känner jag mig ibland som en vindskjul där vinden tagit i så hårt vissa år. Jag vajar och far, men på något konstigt sätt så hänger jag mig kvar. Jag har slagit i en del, men har överlevt. En symbolisk förklaring som bara kom i mitt inre just nu när jag skriver dessa ord.

“Inte som min far, inte som min far”

Har varit så nära att ge upp allting, men då har mina barn kommit upp för min inre syn och givit mig styrka. STYRKA!! Det är svårt att skriva om detta känner jag för ibland så känner jag att jag tagit i så hårt att jag helt tappat bort den jag är och det har blivit precis tvärtom istället. Vad den ångesten och vad det haft med sig, det kanske är det som fått min pappa att ge upp..? när man istället måste göra helt tvärtom för att inte dras ner än mer.

För självklart så drar jag paralleller till min egna barn. Det är liksom oundvikligt och tankarna gror inom mig och min oförståelse blir ännu starkare till min egen pappa och hur han så kunde strunta i mig. Så totalt och nästan bli tvärtom, med hårda ord i perioder när vi inte dansat efter hans pipa.

För mig är mina barn allt. Verkligen allt. Jag har ju blivit helt åt andra hållet istället och jag vet att det är för mycket curling från min sida emellanåt, men hellre det! Hellre att jag bryr mig och är med för mycket än att inte alls finnas där. I detta letar jag balans genom att försöka hitta ett liv i de perioder som de är hos sin mor. Men är jag ifrån dem för länge, så mår jag faktiskt även fysiskt dåligt.

Mina barn har räddat mig. Har fått mig att inse saker och ting. Frånvaron av detta hos min egen far är svårförståelig och mycket kring detta pratade jag med min syster igår. Min far har givit mig livet och kanske är det så att en del av hans uppgift var att ge mig kraften att INTE bli som honom. Om man vill se på det välvilligt… …men måste man inte kunna förlåta? Är inte det en av de nödvändiga vägarna framåt? Fast frågan är ju på vilken nivå man ska och kan förlåta?

Fan vad glad jag är att vi två har hittat tillbaka till varandra, jag och min syster!

Relaterat
Jag skriver om pappa (2009)

Toffelbesök & kockfiasko

Idag så kom Tofflan på besök och vi fikade, tjöötade och hade en trevlig stund tillsammans.

2013-08-14

Så här allvarlig blir man när diskussionen kommer in på dessa troll som aldrig tycks försvinna från vissas bloggar… …men för det mesta så var det gladare miner och vi kan faktiskt prata om både stort och smått! Det är gott och en styrka att vi har kommit dithän.

Katterna vilar på varsin sida på den sönderklösta soffan.

Någon kock blir jag aldrig. Idag så skulle vi ha en pastasallad och jag skulle fixa i ordning den. Tror ni inte att jag för femtioelfte gången glömde att köpa ingredienser i den lokala butiken. Detta innebar att vi bara blev två vid matbordet och min titel som fiaskokock bara förstärktes än mer.

Finns det ingen kock som vill börja umgås med mig? (;-)

2013-08-14

Färdigköpt caesarsallad! Bara det… och jag visste inte ens om att den innehöll ett par påsar med krutonger och en sås. Virrigt värre…

Cocktailtomater och gurka. Två klassiska grönsaker i mitt hem. Finns alltid tillhands och främst handlar det väl om slöhet och att jag inte kan ordna något bättre. Kockfiasko som sagt.. …för det är nog det värsta tycker jag när man är fler i huset, detta med mat och vad man ska äta. Varje dag är en ny utmaning och ibland blir det bara pannkaka av alltihopa. Som idag…

I måndags så hände det någonting med vädret. En annan luft och kyligare. Det är bara att acceptera att sommaren 2013 är på väg att ta slut… …och faktum är att jag inte har någonting emot det.

En helg med alla barnen

Nu är Lullvig in da house! Så nu lär det bli drag och diskussion! (;-) Kan behövas efter dagar av lugn och väldigt låg aktivitet. Onda stortåfotleder och hostande fridor har gjort att dagarna gått väldigt lugnt. Lite film har vi kollat in i alla fall tillsammans.

Två bra saker dock idag. Har inte tagit någon värktablett sedan midnatt och det känns ok. Inte helt bra, men ok. Sen så hängde Frida med mig till butiken för att helghandla. Det är också positivt för henne. Tyvärr så hostar hon och har en sådan där jobbig rethosta. Det har suttit i en tid och det gör mig lite orolig. Nu kör hon dock en medicinkur över helgen och vi får se om det blir bättre.

En helg med mina barn. Med alla barnen. Det är gott för min själ. Trots borttappade USB-minnen och lite annat praktiskt som inte går min väg, så är starten på detta år väldigt lovande. Mitt inre slappnar av och accepterar utan att oroa mig i allt för långa perioder. Känslorna varierar och går upp och ner, det är ju helt naturligt, men jag fastnar inte. Det är ju det viktiga.

Lyfter upp Tette

Fick en kommentar av Tette gällande min förra post om Alliansen. Vill svara på den lite mer utförligt, så jag lyfter upp Tette. (;-)

Tette skriver:

”Harkel harkel” … tyckte mig se någon som ”packade ihop” och jämställde de empatilösa (utan verklighetsförankring) med vänsterpartister, för inte alls länge sen. Och det utan att du först fått kastat på dig att du skulle varit på något särskilt sätt personlighetsmässigt genom din politiska tillhörighet. :-o ;-)

Jag gick för långt då. Men jag fick ju aldrig chansen att förklara mig eftersom den berörda personen tog bort mig som vän på Facebook. Men sen vet du inte heller bakgrunden till att jag surnade till. Människor som är svart-vita i sitt sätt att diskutera politik och hela tiden oavsett bara kastar skit på Alliansen, de är i mina ögon inte trovärdiga. Jag blir både ledsen och arg när det kastas ord hit och dit utan diskussion. Jag tröttnar tillslut på sådant!

Tette skriver:

Men moderater ÄR ju hur som helst egoistiska, empatilösa, pengadreglande dumskallar – DET går ju inte att komma ifrån!!! hahaha Minns faktiskt inte ens exakt vilket parti du sympatiserade med innan det fanns en allians, men jag minns att vi hade en del diskussioner – utan pajkastning. Om man nu inte kallar all form av politiska argument för just pajkastning förstås?! Det kanske kan se ut så, om man står väldigt långt ifrån varann. JAG uppfattade det inte som det i alla fall. Mer ett vänskapligt politikgnabbande i så fall. ;-)

Känner du någon moderat? Jag vet att du lade till hahaha, men faktum är att det faktiskt finns moderater med empati, det du. (;-) Jag har ALLTID varit liberal i grunden och i de senaste valen röstat på folkpartiet. Så var det nog då också när vi diskuterade. Med dig så kan man diskutera utan att för den skull sväva ut i angrepp utan substans. Men väldigt många går det inte att diskutera politik med.

Tette skriver:
Måste ju dock höja lite på ögonbrynen när du skriver att du är nöjd med vad alliansen åstadkommit!? :-o Du har sett hur sjukvård/försäkringskassa/arbetsförmedling söndertrasats va? Och på vilkas bekostnad detta har skett!? Jaja … vi kan ta den diskussionen närmare nästa val. Har ingen energi till sådant just nu ändå. Tyvärr. (lika bra det kanske, hehe)

Läste du verkligen min post… (:-) ?
För att man ska kunna ha generösa bidrag och kunna ha en bra sjukvård, försäkringskassa och arbetsförmedling så måste man ha statsfinanser som är i balans. Titta på hur det ser ut i Grekland, Italien och flera länder i Europa nu. De människorna kommer att få betala för att det inte varit ordning i finanserna och det kommer inte att bli lätt för dem. Man kan inte ha en pensionsålder på 50 år och dela ut pengar utan kontroll. Förr eller senare så får man betala.

Jag tycker ändå att Alliansen gjort så gott de har kunnat och jag är säker på att Sverige kommer att tjäna på den linje de stått för i förlängningen. Jag håller helt med dig att det slagit fel för de värst drabbade men där vet jag att de försöker att fixa till det. Det finns inga system som är vattentäta och glöm inte hur det såg ut när vänstern satt vid makten före 2006. Många förtidspensionerades rent slentrianmässigt, ingen brydde sig. Sjukskrivningar på rekordnivåer och utan omtanke eller uppföljning. Nu finns det en plan för varje individ och det tycker jag är vettigt och inte alls empatilöst.

Skulle världen gå in i en finanskris nu så står Sverige väl rustat jämfört med andra länder. Det kan vi faktiskt tacka regeringen och Alliansen för. Men på det örat vill vissa inte lyssna! Det handlar om trovärdighet. Det är lätt att lova en massa saker hit och dit, men det ska också finansieras och någon ska betala. Det kan man aldrig komma ifrån.

Jag diskuterar gärna politik med dig. Det är givande många gånger.

Jag är trött på det endimensionella och de som bara skriker svart eller vitt. Ja, jag får nog ibland och det är inte vackert, men det finns gränser även för mig.