You are currently browsing the tag archive for the ‘destruktiv’ tag.

19 maj 2017 Självbilden

Oerhört snabbt tecknat. Knappt utan att tänka ett dugg. Självbilden.

Har alltid haft problem med min egen självbild. Som vanligt tror jag det bottnar i hur jag blev bemött som barn. Tryggheten och orden jag fick till mig under de åren.

Många tycker jag tragglar och borde släppa sargen nu. Kom in i nuet och strunta att se tillbaka. För din egen skull!

Till dem kan jag bara säga att JAG FÖRSÖKER och har så gjort med olika metoder länge nu. Svälja, ignorera och motsatsen prata, skriva och vädra men lik förbannat återkommer vissa saker till mig.

En del annat flyter då samtidigt upp och ibland känns det som om det är som att skala en lök detta. Det är nya lager som vill fram! Varför tror ni att jag har denna blogg?

I perioder under min skoltid kallades jag för badbollen för att några i klassen tyckte att jag hade för stort huvud. Det kan man skratta åt idag, men vad det satte sig i mig! Vad jag avskydde det öknamnet! Sen när jag hade ett stort födelsemärke på hakan (som togs bort när jag var 15 år, tack Sven!) som ett snille i klassen kallade för pyshålet i badbollen. Man tror kanske inte att sådana ord fastnar, de må vara oskyldigt och så, men hos mig fastnade detta.

Bögjävel, överkänslig, fjant och till och med psykopat är också ord som fastnat hos mig. Pappa hånade under perioder och då främst när han var berusad. Jag var ju inte den som var ihop med tjejer utan för mig var de kompisar. Det fick jag nog höra att det var bögigt och inte alls någonting att förvänta sig av en pojke. Om man nu då inte var bög…

Det fastnar. Så till den milda grad att det psykiska var helt övertygad om att huvudet växte. Endast en datortomografi kunde övertyga om motsatsen och då brast det för att inte kunna “skylla på” detta mer. Alltid en katastrof för att ens överleva. Sjukligt och paradoxalt, men så var det.

Mycket av den negativa känslan kring orden sitter kvar, även om åren gör att det bleknar och tunnas ut. Men nog finns synen på mig själv kvar och hur människor såg på mig. Hur jag trodde att de såg på mig.

Det är nog främst pappas ord som varit svårast att “komma förbi” eftersom jag själv under åren och då speciellt tidigt trott att det varit på det viset. Fel att känna som jag gjorde. Att som 6-åring bli helt osynliggjord med bara negativa ord och i princip ett samstämmigt kvitto från båda mina föräldrar över hur fel det var. Det fastnar och formade min självbild under många år.

Har skämts och gjort allt för att inte känna vissa känslor. Tillintetgjort mig så till den milda grad att jag tappat bort mig helt över vem jag egentligen är. En stark bild som funnits där i alla år är bilden jag har inom mig där jag som pojke står rak i ryggen som en liten tennsoldat i en trappuppgång som vi bodde i. Folk slår mig och jag gungar fram och tillbaka, men jag står kvar. Minns inte ens tårar utan bara en stenhård mur inom mig. Ingen jävel ska få komma nära och ingen jävel ska få veta någonting! Det är en bild som förföljt mig under åren.

Pojken som står där stenhård och inte låter sig beröras av någon. På sista tiden har jag blivit väldigt känslosam när jag ser pojkar i den åldern och det hänt dem någonting hemskt. Påminner de dessutom om hur jag såg ut…

Såg en film där en pojke farit illa och då bara flödade mina tårar. Tyckte så synd om honom och ville bara skydda. Såg en grabb på bussen häromdagen som påminde om den självbild jag har. Tankarna for i mig och jag kände sympati för honom samtidigt som jag ville honom väl. Log för mig själv. Så någonting har hänt med självbilden. Kanske var det mig själv jag såg och ville väl?

Men det har tagit många år och fortfarande gör jag mig själv illa. Det är som om jag alltid måste ha någonting att “skylla på” eller hur jag ska förklara det. Att må bra till 100%, det går ju inte för sig, eller?

Mitt intag av onyttigheter är just nu och idag ett kvitto på att min självbild fortfarande inte är helt positiv. En del av smärtan som finns kvar sitter i varje sked glass jag trycker i mig. För mig står min tjockhet för det jag inte kan prata om. Svagheten jag inte har kontroll över. Döljer smärtan i det tjocka. Istället för att släppa ut allt. Det sitter hårt åt och det finns fortfarande saker som är väldigt svåra att dela med andra. Vissa saker (som en del anser djupa och att jag är väldigt öppen med) har jag inte haft problem med.

Som sagt, varför tror ni jag bloggar?

Självbilden gjuts fast hårt till stora delar under uppväxten och är väldigt svår att ändra. Det tar tid och ibland stora delar av ett liv! Men det går att få en positivare bild av sig själv. För mig har det dock suttit väldigt hårt åt och jag är fortfarande kritisk till mig själv och fortfarande destruktiv även om de allra värsta metoderna numera inte används såsom alkohol och droger. Överkonsumtion och missbruk av sådant har i alla fall hos mig berott på att jag på något undermedveten plan velat göra mig själv illa.

Balansen har helt saknats under många år och det enda jag kunde göra var att sluta helt. Beroendet och vetskapen hur illa det gjorde mig och andra har äntligen fastnat i mig. Men det tog tid och satt hårt åt. Att lura sig själv och tro att det beror på andra saker och inte var alkoholen som var problemet, det tog många år för mig att begripa. Det var ju en tröst! Dessa vägar är stängda även om jag inte till 100% vågar säga aldrig mer. Men det ska väldigt mycket till om jag ska gå tillbaka och förstöra mig själv mer med dessa gifter.

Självbilden. Innan jag började skriva detta var det helt andra ord jag ville förmedla, men när jag väl började skriva blev det något helt annat. Ibland känns det som om jag inte är riktigt medveten om vad jag skriver, även om stolparna finns där. Det liksom bara kommer.

18 maj 2017 Gömda påskliljor

Igår när jag var ute och gick en sväng såg jag dessa påskliljor gömda i buskaget. För mig blev det så symboliskt gällande mitt eget liv just nu.

Kom fram, visa dig! Vad kan hända? Vad är det värsta som kan hända?

Det är fantastiskt hur symboliskt vissa saker kan bli. Dessa påskliljor är vackra och varför ska de gömma sig? Nu säger jag inte att vackert är någonting som är en framträdande egenskap hos mig… (;-) Ni ser… självbilden. Den där komplicerade självbilden.

Har snart haft semester i fyra veckor. Komma ner till vila och att bara var här och nu på riktigt är svårt. I år har det tagit längre tid än vanligt. Helt klart. Men sista veckan har jag bara tagit dagen som den kommit och i det finns en härlig känsla. När man kommer dit vill säga…

Tanken var att i år bocka av en av mina drömmar, som fanns på min bucketlist. Fick ett presentkort av Anna när jag fyllde år senast där tanken var att jag skulle åka vattenskidor i sommar. Så blev det nu inte eftersom den bokade firman helt plötsligt tog bort just vattenskidor på programmet. Resan till Malmö var redan bokad och klar, och det gick ju bra ändå. Men den drömmen är fortfarande en dröm…

Biet som ska sitta på min vänstra axel.

…däremot ser en annan av mina drömmar nu ut att bli av. Har alltid velat ha en tatuering. För ett par år sedan blev jag också klar över motivet. Ett litet bi som hänger på min kylskåpsdörr som jag tycker mycket om. Den lilla kompisen ska nu hamna på min vänstra axeln och följa med mig ända tills kistlocket slår igen.

Tillfället kom helt oförhappandes när jag igår såg Artelius Tattoos erbjudande på Instagram. Hon kommer till Uppsala den 24 september och ska var med på en tatueringsmässa och hade lediga tider kvar. Jag slängde iväg en förfrågan och nu är jag bokad! Spännande värre…

Biet är symboliskt för mig och sen gillar jag just detta lilla bi. Kan känna samhörighet på flera plan med ett bi faktiskt.

På Annas balkong
Fika tidigare i juli med Anna och Elias på deras balkong.

På måndag flyttar Anna från Storvreta. Tänker lite djupare på det och det är slutet på en epok i familjens liv. Vi flyttade ut hit 1994 och Anna var drivande i det beslutet.

Nu, efter nästan 22 år flyttar hon tillbaka till Uppsala. Elias får börja åka buss, men hon kommer närmare Tofflan och hyran blir lägre för henne. Elias kommer fortfarande att bo hos mig på halvtid så helt ensam blir jag inte. Men visst känns det lite märkligt, men det är ju så att ingenting är bestående. Det visar ju även hennes val att byta jobb efter många år på samma ställe.

Storvreta har varit och är toppen för barnfamiljer. Så med facit i hand är jag glad att Anna övertalade mig att flytta. Det blev så bra för våra barn. Min plan är att bo kvar tills Elias har gått ut grundskolan. Han har idag nära till plugget och så länge räntor och sådant ligger på den extremt låga nivån som de gör nu, fungerar det bra för mig också rent ekonomiskt, även om ett par rum numera står tomma, att bo kvar.

Det är självklart för mig att hjälpa henne på alla sätt jag kan. Så det blir en del bära och sådant på måndag. Det är också min sista semestervecka. Fan, vad tiden går fort…

Maja är ute mer och mer

Varje förmiddag öppnar jag altandörren och låter Maja få vara ute så länge hon vill. Det är lite påfrestande, men jag vet att jag måste släppa kontrollen. Hon är ute allt längre och just när jag skriver detta så hör jag inte pinglan längre. Hon har hittills alltid kommit tillbaka och givetvis så gör hon det även den här gången.

Idag hade jag tänkt att ta en långpromenad till Fullerö Handel. Har inte varit där på flera år och någonting måste jag ju göra för mig själv. Ibland är ensamhet och nötning det som är nyttigast för mig. Att liksom tvingas landa. Gilla att umgås med mig själv helt enkelt och inte fly som alltid tidigare.

Ni som följt mig vet att jag har väldigt svårt för att ta stöd och hjälp från andra. Det ska då ha gått väldigt djupt i negativ riktning mitt mående och där är vi inte idag. Det har snarare blivit ljusare och bättre och det mesta har jag klarat på egen hand. Det ni! (;-)

Men att sträcka sig så långt att säga att jag ser framemot hösten och det som väntar, hmm nja det vet jag inte. Fast nu har jag ju tatueringen och min lilla bikompis att längta till… (;-)

Det är så många som mår dåligt. Som är deprimerade och som sitter fast. Kanske kan min historia hjälpa någon? Min väg framåt är inte din, men kanske korsas vår väg någonstans?

I januari 1997 så hade jag precis fyllt 31 år. Jag levde ett familjeliv med tre barn och fru. Vi hade varit gifta i 3 1/2 år och fram till denna januaridag så hade jag svalt, svalt och åter svalt. Bägaren var redan året innan på väg att rinna över, men på något vis så klarade jag av att lura mig själv.

Har inte haft så många panikångestattacker i mitt liv, men hösten 1996 så var det flera som kom i ganska tät följd och det tror jag i mitt fall berodde på att det inte gick längre att lura mig själv. För mig så byggdes attackerna upp för att jag inte kunde hantera känslorna och jag vågade inte må dåligt helt enkelt. Jag gjorde allt för att distrahera mig själv och inte känna det negativa. Vilket tillslut gjorde att bägaren rann över… panikångesten ersatte det jag istället hade behövt att göra – ta itu med det som var jobbigt inom mig.

Min erfarenhet är nu flera år senare att man måste våga må dåligt. Våga stanna kvar i det och inte fly. Vad är det värsta som kan hända?

Men att komma dit, det tog flera år för mig. Att våga känna ångesten och inte fly ifrån den var skitläskigt och jag gjorde länge allt för att slippa känna detta. I januari 1997 så gick det alltså inte längre. Jag hade svalt och vägrat känna någonting så att benen inte bar mig knappt när jag stapplande in på akutmottagningen. Var totalt avstängd i delar av kroppen så de helt enkelt slutade att fungera. Var helt säker på att jag var dödssjuk och inte hade lång tid kvar.

Men allt satt i det psykiska, i skallen på mig. Jag var totalt stängd och reagerade inte på någonting som handlade om känslor och jobbigheter. Sakta men säkert så väcktes jag upp igen. Terapi, samtal och ännu mer terapi. Det tog många år att våga öppna upp helt eftersom jag till en början ljög både för mig själv och min omgivning. Trodde inte att jag skulle hålla om jag var helt ärlig och berättade om alla känslorna. Trodde det skulle räcka med små bitar av ärlighet. En del var så läskigt att prata om att jag fortsatte att ljuga både för mig själv och andra. Men som sagt, sakta men säkert så släppte rädslorna och skräcken att vara totalt ärlig mot mig själv och mot de omkring mig. Göra upp med relationer och tankar, det som gjorde mig avstängd och rädd gjorde att jag mådde allt bättre.

Jag kan inte ha varit lätt att ha och göra med då. Nu efteråt så är det lite märkligt att tänka tillbaka på dessa år. Någon quickfix finns absolut inte, det går inte att tro (åtminstone inte i mitt fall) att berättar man bara lite och sen håller kvar en del, så blir det bra. Så fungerar det inte, utan då kommer det bakslag igen. Garanterat så och för mig tog det många år innan jag vågade vara helt ärlig emot mig själv och min omgivning. Det går inte att tro att man kan spara det jobbigaste och komma undan med det, eller hur jag ska uttrycka det. Skiten ska och måste ut!

Det dåliga måendet kan bli ens identitet. Tas man ifrån denna identitet, vem är man då? Lite så var det för mig, jag hade alltid någonting att må dåligt över och det var liksom alltid någonting med mig som inte var bra. Det var ju livsfarligt att må så bra att jag inte hade detta kvar som på något sätt blev min identitet. Det var också en prövning att se detta med ärliga ögon.

Det är så lätt att fastna i det negativa. Ta det till sig och omedvetet bygga en identitet kring sjukdomar och dåligt mående. För mig var det många gånger så och det tog mig lång tid att se det med egna ögon. När människor försiktigt försökte påtala detta för mig, då var det taggarna utåt. Det ville jag inte se till en början, att det var ett livsmönster för mig att må dåligt. Att jag liksom lite levde i det för att fungera hur paradoxalt det än kan låta. Att må bra, det var livsfarligt i alla fall under en alltför lång tid av mitt vuxna liv.

Mina genombrott eller vad jag ska kalla det kom egentligen efter terapin och faktiskt efter att jag helt slutade med alkoholen. Alkoholen förvrängde min verklighet, det var helt klart på det viset. Den är en falsk vän som förstorade det negativa inom mig. Men det ville jag inte se. Vad skulle jag då ha kvar om jag inte kunde festa till ibland? Det var som en ventil och faktiskt en trygghet på något märkligt vis. Men den stoppade upp och fördröjde läkningsprocessen inom mig. Det vet jag idag.

Vad är det värsta som kan hända? Det säger jag ofta till mig själv och har gjort sista åren. Det är tröstande ord. För, vad är det värsta som kan hända?

Den värsta motståndaren mot att må bättre har varit jag själv. Helt klart. Mina demoner och tankar kring den jag är och att jag liksom inte är värd någonting bättre. Sen finns det också dessa krav eller vad jag ska kalla det för, att hålla uppe en bild av att man klarar av allting utan att ta hjälp. Man kan många gånger säga att man tar hjälp och pratar med människor, men sen när det verkligen är akut läge, då tror man bara att människor inte orkar med en.

Men går  man emot det en gång och är totalt ärlig och verkligen får ur sig det som gör ont och är jobbigt, givetvis hos någon man litar på, då händer det saker inom en. Man blir befriad, sakta men säkert. De sanna orden befriar.

Problemet blir om man ljuger för sig själv, år efter år och inte vill förändras. Vill man då egentligen må bättre? Vad handlar det om då när liksom ingenting fungerar? Mår man då tillräckligt dåligt? Det går inte att förhandla med måendet så att säga och man måste ner så långt det går i botten för att vända. Man måste våga det. Det kan låta hårt, men det finns inga genvägar i detta. Så var det för mig och det tog många år innan jag fattade detta och släppte taget helt och fullt.

Jag tror att många människor måste släppa kontrollen över andras liv. Att tro sig ha kontroll och förutse saker och ting som ligger utanför sig själv, det skapar ångest och oro hos många. Kan man släppa denna kontroll, så mår man mycket bättre. Titta på sig själv istället och bry sig om sina egna problem och det som gör ont. Många vågar inte det, utan lägger kraften på andra istället för att slippa ta itu med sig själva.

Man måste också vara snäll emot sig själv. I början när många tjatade om detta till mig så fattade jag inte vad de menade. Vadå, vara snäll? Jag fattar inte vad ni menar?! Idag förstår jag att det handlar om att vara tålmodig med sig själv och faktiskt ibland våga tänka att man är ok, att man duger och är stolt över vissa handlingar. Det gör inget heller om det inte blev perfekt en dag. Alla människor kan inte heller älska en. Det är en svår och jobbig lärdom, men så är det. Man kan inte vara omtyckt av alla.

Idag så kan jag känna en sorg utan att riktigt veta varför. Jag är sorgen på spåret och jag låter sorgen vara där. Jag försöker inte ta bort den och jag är inte rädd för den. Den får finnas där i mitt liv och faktum är att är jag snäll emot sorgen eller hur jag ska säga, så gör den mindre ont och den klingar alltmer av. Så tror jag det är med alla jobbiga känslor vi har inom oss. Bekämpa dem inte utan låt dem ta plats. Om du kan, så försök att också tänka vad det står för. Man dör inte eller får ett psykbryt av att känna ångest eller smärta. Vad är det värsta som kan hända?

Det här är min sanning, mitt liv och mina erfarenheter. Min berättelse och för mig har det funkat. Jag har tvingats till många saker innan jag förstod mitt eget bästa. Idag är jag SÅ tacksam över detta och att jag vågade släppa iväg egot eller hur jag ska säga. Att jag vågade ta hjälp.

Vad som än händer i framtiden, så vet jag nu att man kan förändras och må bättre, det är aldrig kört. Nu pratar jag inte om att vara lycklig eller på topp hela tiden, inte alls, utan må ok och till och med kunna ha ångest en dag utan att för den skull fly ifrån den genom destruktiva handlingar. Det går faktiskt över.

Det är en ständig process detta. Det tar aldrig slut. Att acceptera just det faktumet har tagit tid för mig. Detta pågår jämnt och hela tiden. Acceptansen över att man är känslig och känner en jävla massa hela tiden är A och O. Grejen är bara att man inte ska vara rädd för de jobbiga känslorna. Låt dem komma bara. Kanske låter jag tjatig, men det är så viktigt att våga känna känslorna fullt ut och inte vara rädd för dem. Blir det för jobbigt se till att ha någon att prata med. Någon du litar på.

Det går att komma ut på andra sidan och må ok och t om bra ibland. Det går. Jag vet att det går.

Inte går det fort och inte klarade jag mitt mål att ha gått ner ett visst antal kilo till min födelsedag. Men det gör ingenting! Det känns ändå bra och jag är ändå så nöjd med att idag väga 95,2 kg. För sommaren 2014 stod vågen på 128,4 när det var som värst!

De sista fem kilona har tagit väldigt lång tid för mig att tappa. Men det går neråt trots allt, sakta men säkert. Nu när löpningen kommit igång på allvar igen, märker jag att det tar fart med hektona och att det går snabbare neråt. Bara det går ner i sakta mak så är jag glad.

Skillnaden i mitt sätt att tänka är att jag inte slår så hårt på mig själv som förr. Blir inte destruktiv när jag misslyckas, utan fortsätter och kör vidare. Att som igår äta på det sätt jag gjorde och verkligen njuta, det hade förr givit mig kraftig ångest och en backlash där jag skulle ha tappat allt och fortsätta att vara destruktiv, men idag så går jag vidare och ser varje dag som en ny chans.

Äter jag en liter glass så är det inte hela världen, om jag dagen efter kör min löprunda på 11 kilometer. Den tryggheten och förvissningen driver mig framåt och gör att jag fortsätter att gå ner i vikt.

Det har gjort att jag nu bara är 5 kg från ett av mina mål gällande vikten. Min uthållighet och att jag är snällare emot mig än tidigare ger resultat i det långa loppet. Fördelen med detta jämfört med jojo-bantningen som jag sysslat med tidigare, är att kroppen hinner att anpassa sig efter en allt mindre hydda. Det märker jag också på ett sätt som jag inte gjorde tidigare när jag gick ner 25 kg på 3 månader typ. Motion kontra långsam viktminskning är bra för mig. Sakta neråt jag gå…

Överallt händer det hela tiden saker. Försöker se skeendena positivt. Vill se det positivt. Vill hänga med ett tag till.

2015-07-09 Regn

Fick sitta inne och ta kort ut mot fikabordet på jobbet. Regnet pågick under flera timmar och humöret sjönk sakta men säkert. Ingen bättring i sikte heller.

Regn & jävelskap. Tåget har nu varit inställt två mornar i rad. Signalfel på samma ställe. Undrar jag om det inte blir bussen oavsett i morgon, även om den tar längre tid.

Det spöregnade när jag gav mig ut på mina 40 minuters joggande. Men idag så spelade det ingen roll, jag var bara tvungen att göra någonting för att skingra tankarna. Det är på riktigt det här. Kan inte förklara det på annat sätt. Finns liksom inga sätt att komma undan om jag menar allvar med att förändra mitt liv permanent och tills kistlocket slår igen.

Fan är ordet ibland, men det går som tur var över. Åtminstone en liten stund. Linn kommer till mig i morgon kväll och det är jag så glad för.

Destruktiva och dåliga beslut känns märkligt att behöva förklara för vissa, hoppas bara det handlar om att de inte vill såra mig?! Men det gör de inte, utan jag behöver brutal ärlighet gällande de dåliga besluten och det destruktiva.

Har ju skrivit om detta sedan 2009 och varit jävligt ärlig, även om jag i perioder inte orkat skriva om skiten. För det är skitjobbigt att inte kunna bli vaccinerad och känna frid och lugn kring detta förbannade gift som ånyo dominerar mina tankar. Efter nästan 1 1/2 år då det gått hyfsat.

Behöver jag säga mer? Men jag kämpar vidare och kommer inte att ge mig, utan jag kommer då springa ihjäl mig i så fall… för det tar jag till istället nu när oron blir för stark!

Så här såg det ut för ett år sedan:

Tror att det är januarideppen som så sakta satt in nu. Eller försöker sätta in. Har verkligen försökt att affirmera och slåss emot den på de sätt som jag idag kan.

I samma post fast på slutet:

Men januari är en tuff månad, på många sätt och vis. Inte bara för mig utan för väldigt många och kanske är det också sådant som jag numera känner av på ett helt annat sätt?

Ni vet, en del säger att de mår på ett speciellt sätt när det är fullmåne. Att känslor och tankar inte alls är att känna igen.

Kanske är det så att en del av januari är svår för mig, oavsett hur det ser ut i livet? Det är en tanke som slår mig, för egentligen så har jag ingenting att vara nere för, mer än det gamla vanliga om ensamheten och inte har någon vid min sida. Men det är nu ältat i så många år, att det liksom borde vara accepterat i mig. Bara jag skriver orden så känner jag hur tröttheten tar tag…

Bläddrade tillbaka lite längre i tidigare januarimånader. 2011 så stod det så här i en post:

Jag gillar inte heller att åldras, det vet ni. Men det handlar inte så mycket om siffrorna utan mer om att jag inte tog chansen. Jag vet, jag hade inte verktygen, men det kan ibland smärta mig. Att jag inte har något driv till karriär och till att vilja något. Den biten kan ibland kännas jobbig för mig.

Just detta kan plåga mig en del. Att inte vilja någonting. Det är skrämmande att känna så när de tankarna får övertaget. Har verkligen försökt att vända ut och in på detta i djupet, men det funkar inget bra. Sen då att skriva om det och tänka på det, gör ingenting bättre.

Fast samtidigt så är det någonting inom mig som ändå driver saker och ting framåt. Ibland känns det som om det är utan mig. Låter ju helprilligt men åt det hållet är känslan. Som om allt är förprogrammerad på något konstigt vis.

Två steg fram följs av ett steg tillbaka. Så är det ju. Två härliga steg framåt och ett surt och jävligt steg tillbaka. Det tillbakasteget ses så mycket tydligare än de två som faktiskt tas framåt. Tänk att detta inte släpper, att det negativa är starkare än det positiva.

En sak känns bättre idag än tidigare och det är min kosthållning och att de destruktiva handlingarna gentemot mig själv är borta. Gör inte min kropp illa längre. Det känns riktigt bra! Titta, det gick att skriva det i alla fall. (;-)

Men övriga bitar, de är lite svajiga just nu, tar till och skyller på januarideppen! Vi säger så, det är enklast så och kanske känns det lite bättre, om jag anstränger mig.

Arkiv

Kategorier

Senaste bilder

Första stapplande försök att "komma tillbaka" med löpningen. Så lugnt och försiktigt men ändå. #jogging söndags #selfie När hon börjar andas som "en hund" då får hon gå in. Blir orolig och undrar om någonting är fel? #catlovers #katt Det klart att Maja ska få vara ute i det fantastiska vädret! #sommarkänsla #katt #catlovers Maja är ute!! #catlovers #katt Maja ligger på soffans armstöd. #snuslass #catlovers #katt Påven och Trump! Hahaha.. 🌈

Twitter

Tweets jag gillar