You are currently browsing the tag archive for the ‘chefen’ tag.

Igår var det teamdag. Dynamiken och engagemanget är helt annorlunda mot tidigare och min förklaring är nya chefens sätt och inställning. Nu vet jag att det fanns orsaker under sista året med den förra chefen och säkert påverkar det en del, men igår kändes det positivt och inbjudande att själv delta i skeendet, vilket jag sällan känt tidigare.

Vi hade samma tjej som tidigare där vi bland annat gick igenom de personlighetstester som vi tidigare hade gjort, dels teoretiskt men också med praktiska övningar. Jag som normalt sätt brukar ha svårt för sådant och då speciellt de praktiska delarna, tyckte att det var helt ok den här gången. Det gav mervärde och fick en att tänka efter både en och två gånger över ens eget kroppsspråk, tonläge och ord. Intressant.

På lunchen tog jag mig en promenad i det ganska gråa och kalla vädret.

17 maj 2017 Tulpaner

Tulpaner är på gång trots det ganska sjaskiga vädret. Huvudet behövde rensas och tröttheten slog till, dock inte alls i närheten av hur det kändes förra teamdagen i april.

17 maj 2017 Det byggs och görs om

Häromdagen åkte jag bil med syrran. Vi åkte förbi områden där jag inte varit på flera år och jag kände inte igen mig. I Gränby byggs det på många ställen och där jag bodde som barn, där såg det helt annorlunda ut nu. Fascinerande är det och Uppsala växer som bara sjuttsingen.

Denna fina cykelväg ovan hade jag inte sett tidigare. Det visar väl att jag inte varit ute och gått kring jobbet på länge. Men det ser fint ut och den tidigare smala vägen är nu breddad så att det passar både cyklar och gående.

Ska in på jobbet en sväng i morgon för ett möte. Chefen inspirerar, lyssnar och också agerar, vilket gör att jag själv blir motiverad och kämpar vidare. Det är ett växelverkande i allt man företar sig. Positivt ger positivt, negativt ger negativt osv. Tänk att detta glömmer jag titt som tätt, men nu ska jag försöka påminna mig om detta när det i “verkligheten” just nu ger mig positiva dagar.

Förhoppningsvis går jag inte över gränsen, men just genom att chefen är så transparant i min väg tillbaka så känns det bara bra. Är väldigt glad över den tillåtande och positiva attityd som jag möts av från både henne och mina arbetskamrater på jobbet. Det ger mig energi och mer ork, vilket i sin tur gör att mitt tillfrisknande fortgår utan några större bakslag just nu. Men jag vet mycket väl att det kan ändras snabbt, så naiv är jag inte utan förvissningen om steg tillbaka finns där.

Men det är lovande, den saken är klar.

Några av de största motgångarna jag haft har jag idag kunnat vända till min fördel.

Orden kommer från Terron Musgrove som fick exakt samma diagnos som jag själv för några år sedan. Han menar att han aldrig kommer att bli helt återställd, men att han idag har verktyg för att hålla sig frisk och välmående.

Vilken inspiration! Det är precis som om det var jag som sagt alla orden i artikeln. Alltid bra att kunna se sig själv i någon annan som fightas miot samma saker. Tack Terron!

11 maj 2017 Ljuset finns där...

Idag var en både hoppfull och lite skrämmande dag på jobbet. Helt plötsligt kom det folk till mig och stod utanför dörren och inte bara en gång, utan tre gånger. De som tagit över mina arbetsuppgifter gällande data, telefoni och inloggningar har inte funnits på plats vad jag förstår under flera dagar.

De ville ha hjälp med sådant som jag idag inte jobbar med och jag kände hur oron steg i mig när jag berättade detta och faktiskt sa nej till dem.

Det var lite skrämmande och jobbigt, men ändå gick det hyfsat för mig utan att för den skull efteråt känna skuld att jag inte hjälpte dem, trots att jag nog hade kunnat göra det. För säger jag ja till en kanske jag triggar igång någonting som jag sen tappar kontrollen över, vilket just fick mig att bli sjuk. Detta att hela tiden vara tillgänglig och inte kunna sortera, prioritera och vara till hjälp hela tiden var ju faktiskt det som gjorde att min hjärna inte ville mer.

När jag dessutom också fått en inbjudan till ett möte på en eftermiddag (jag jobbar förmiddagar nu) för en ny arbetsuppgift som chefen erbjuder mig, då går ju tankarna kring detta också om jag klarar av det osv…ska jag rucka än mer i mina rutiner för att utvecklas redan nu eller är det för tidigt osv osv…ja, idag blev det lite mycket ett tag, men jag försöker tänka positivt och se möjligheterna istället. Våga testa och inse att funkar det inte, har jag ändå försökt och gjort mitt bästa.

En positiv sak (eller är det inte det?!) var att för första gången sedan jag blev sjuk för över 5 månader sedan glömde jag idag bort tiden när jag satt och jobbade med internwebben. Det var så roligt och jag var så engagerad att jag höll på att missa tåget hem. Det är väl ett tecken om något att jag tagit ett par steg framåt igen, eller? Man kan ju tolka det på lite annat sätt, men det gör inte jag…positivt framför negativt, eller hur var det nu igen?

Men jag kände mig positiv idag och mer social eller hur jag ska uttrycka det. På ett sätt jag inte känt på länge. Det gäller att ta vara på detta och ta in så mycket det bara går, för det där steget tillbaka brukar komma förr eller senare…

I morgon är det skifte i umgängesfabriken och en så kallad svart fredag i  min värld. Vi får väl se hur det går. Grabben ska dessutom vara hos Anna i 2 1/2 vecka den här gången och sen efter det lika länge hos mig eftersom hon har en utlandsresa planerad i slutet av min peropd och då ställer jag givetvis upp så han kan bo hos mig då.

3 maj 2017 Tunna vedpinnar

Ihärdighet, aldrig ge sig. Vem ser och vem uppskattar?

6 maj 2017 Vägen

När man inte vet vad målet är blir vägen obehaglig och otrygg.

6 maj 2017 Fågelholk eller inte?

Ibland är inte saker som de ser ut att vara. Det synliga lurar en och det förutfattade meningarna kan ibland förstöra vänskap och sådant som egentligen är bra för en.

10 maj 2017 När knoppar brister

Oavsett omständigheter pågår livet, även om takten ibland går sakta eller snabbare. Det står aldrig stilla.

170510_02

Skylten må vara utan vägledning och blank just nu,  men den tas inte ner helt ännu. Den tiden kommer då den tas ner oundvikligen. Det är det enda vi riktigt vet.

Lönesamtal med nya chefen. Hon “ser mig” på ett helt annat sätt än den gamla. Fyrkantighet där jag var fast i “boxen”, förutbestämda lönesamtal där jag visste vart som skulle sägas och aldrig någonting extra för att jag var den jag var. Det lindades alltid in men kontentan var “svartepetter”-negativt. Arbetstidsförkortningen som jag betalat av för länge sedan användes alltid som slagträ för att aldrig få något extra. Genom lönen visas det hur man uppskattas och sen får de säga vad som helst.

Eftersom jag varit sjukskriven länge nu kände jag att det var svårt att säga någonting om min lön. Vet ju inte ens vad jag kommer att jobba med i framtiden. Men det var ett samtal som lyfte istället för motsatsen. Kämpa istället för uppgivenhet. Ja, ni fattar!

Tänk hur olika vi uppfattar våra medmänniskor. Kanske minns jag bara det negativa, men det är sådant som kommer upp när jag tänker tillbaka på hur det kändes tidigare vid sådana här lönesamtal. Det var liksom alltid någon annan som var värd det lilla extra.

Har rensat ut rejält i mitt rum. Just nu är allt som har med data- och telefoni hos den som arbetar med detta. Har också fått en stor arbetsuppgift att rensa ur vår interna webb. Det tycker jag är roligt, men jag har svårt att sitta mer än ett par timmar åt gången för att jag blir trött i skallen. Mosigheten gör att jag måste göra någonting annat.

Allt kan inte uttryckas. En del måste stanna inom en. Det är väl också en lärdom för mig.


Båttur på Genesarets sjö den 10 maj 2016.

För ett år sedan var jag i Israel med delar av arbetslaget. Den andra dagen med bad i Genesarets sjö, båtfärd till Kafarnaum, besök i Nasaret och Bebådelsekyrkan. Vilka minnen!

27 april 2017 JerryDet går liksom inte att förklara. Nu handlar det inte om negativa känslor eller tankar utan precis det motsatta. Men då kommer hela tiden tvivlen inom mig och den där som sitter på axeln och flinar när jag under en längre period känner positivitet och tendenser till inre ro. Vänta du bara…

Igår hade jag telefonkontakt med min husläkare. Vi diskuterade min sjukskrivning och hur det fungerat för mig de senaste veckorna. Två steg fram och ett steg tillbaka tycker jag ganska väl stämmer in på det som hänt de sista veckorna. Det har fungerat relativt bra på jobbet och den sista veckan har givit mig än mer hopp om att jag ändå kanske kan “ta mig ur” detta tillslut.

Två alternativ pratade vi om och det var att jag skulle ligga kvar på 25% en tid till eller om jag skulle kunna ta nästa steg och gå upp på 50% arbetstid under maj månad. Efter en stunds diskuterande kom vi fram till att jag ska försöka steppa upp ett steg till nu. Det mesta går som sagt framåt och med 50% så kan jag ändå få en vilodag mitt i veckan.

Så från den 2 maj ska jag jobba 50% vilket då kommer att bli förmiddagar fyra dagar i veckan, med ledigt på onsdagar. Ju mer jag tänker på det, ju bättre känns det. Ett par dagar senare ska jag sedan vara med på ett möte om internwebben med C och det känns väldigt spännande. Då är jag liksom med på riktigt igen eller hur jag ska uttrycka det.

Idag hade jag medarbetarsamtal med chefen. Den transparens och flexibilitet hon visar inför min fortsättning på kansliet inger hopp och gör mig lugn. För mig är det nästan svårt att ta till mig detta. Nu menar jag inte att det tidigare inte kunnat vara positivt, men det har då varit klara gränser på vad jag ska och inte ska göra. I det är det en stor skillnad idag och den nya inriktningen som chefen idag har gör att jag får ett hopp om förändrade arbetsuppgifter permanent och att jag kan styra bort det som gjorde mig sjuk. Faktiskt lite svårt att ta in det fina möte vi hade idag.

Det ger mig som sagt var ett lugn och hopp och efter dagens möte börjar jag tro på att jag kan vända i detta och se en framtid. Det är varit väldigt svårt under långa perioder för mig när känslorna varit överallt och jag inte riktigt kunnat sortera.

Har alltid haft garden uppe och väntat på det där MEN så är det på detta viset och så blir det ändå på ett annat sätt. Men det kom inte idag utan medarbetarsamtalet var helt förutsättningslöst med kreativa instick från chefen. Vi tittade också på förra året och vad som då hände.

Lärdomarna under denna sjukskrivning är många. Acceptans, tålmodighet och ta mig själv på allvar i känslorna. Men det menar jag att lita på min intuition och inte blint tro på vad andra tycker. Den lärdomen har varit tuff och kommer väl sent i livet för mig, men jag har alltid varit den där som säger jag bara skojade och så tror jag ändå inte på det som jag säger eller känner där innerst inne, även om det faktiskt är vettiga saker och senare visar sig stämma. Det har blivit något bättre de sista åren, men inom mig säger jag ofta så eftersom jag känner mig som en bluff och jag vet inte allt.

När jag satt på tåget på väg hem efter arbetsdagens slut var tacksamheten stor inom mig. Det är märkligt hur saker och ting utvecklas och hur tankarna påverkar en. Nu handlar det om balansen och varken känna efter för mycket eller rusa på för snabbt. Det är det där mellantinget som måste fram. Både ock.

Sen också att gapa tillbaka på den där som sitter på axeln…

Sömnen fick lida på grund av rethosta, småfjärilar och katter som ville ut mitt i natten. Vaknade säkert en gång i timmen och vid sex hade jag fått nog. Då sattes kaffehurran igång, tog mig en dusch, fixade kattlådorna samt deras matskålar fylldes på.

Det var dags för mig att jobba igen. Märklig känsla med både förhoppningar och oro i en salig blandning. Fatta, det har snart gått 4 månader sedan jag jobbade senast! Inte klokt egentligen…

Nu åkte jag buss nästan i värsta rusningen. För mig var det mycket folk i rörelse. Alla var som små myror och ingen tittade på den andra. När jag kom ner på stan myllrade det av liv överallt. Jag visste inte riktigt vart jag skulle fästa blicken. Slå bort och inte ta in. Stänga av och följa de inre tankarna som inte tar in bruset.

3 april 2017 Den gula taggen

På jobbet hämtade jag först ut den gula taggen i receptionen. En nyhet sedan sist. Möte med chefen var det som stod på programmet idag. Det blev ett väldigt bra och fint möte.

Förändringar som jag tror kommer att gagna mig på sikt och en välvilja som gjorde att det kändes bra. Vi fikade tillsammans och pratade sedan en stund till. Är glad och förhoppningsfull inför framtiden och tacksam över att hon tror på mig även i framtiden. När man går hemma som jag gjort, tappar man kontakten med livet därute och tron på att man duger och ska komma tillbaka kan lätt få sig en törn.

Fick knappt igång datorn och lösenordet hade gått ut. Satt i telefonkö en bra stund innan kanslistöd kunde hjälpa mig med att ändra. Gick in på e-posten men lät den vara. Rensade lite på rummet och åkte sedan hem. Tre timmar går fort och på onsdag skall jag ta vid där jag slutade.

Det svåraste kommer att bli att inte köra på för hårt för fort. Att hitta balansen helt enkelt. För jag kände redan idag att jag ville gå igenom e-posten och göra lite till men jag vet att jag måste hålla mig till mina 25% för att inte hamna i en negativ spiral igen. Det är så lätt att gasa på för fort. Samtidigt känner jag en frustration i mig över att det går så långsamt allting. Att jag liksom inte klarar av sådant som tidigare inte var några problem kan dra ner mig rejält. Det sätter sig på psyket även om jag inte vill det. Balansen är otroligt viktigt för att det inte ska bli samma sak igen.

Har vilat och slumrat när jag kom hem. Känner mig fortfarande ganska trött i skallen. Det har känts som om jag har gått omkring och burit på en hockeyhjälm under dagen. Riktigt vilka slutsatser jag ska dra av det vet jag inte… men någon form av skydd känns det som om det har varit. För nu när jag sitter och skriver det här så känns det bara som om det är en liten keps kvar…(;-)

I morgon ska jag ner på stan igen för att kolla mina ögon, vilket jag tror är för sista gången. Det blir en tur till stan tre dagar i rad eftersom jag jobbar igen på onsdag. Men tar jag det bara lugnt och andas medvetet så går det bra.

13 februari 2017 Tallar

Snart borta för alltid.

13 februari 2017 Tallar med gula band

De träd som har gula band runt sig ska fällas.

170213_02

De tre stora tallarna ska bort. Utrensning pågår i byn. Frågan är om de är kvar nästa gång jag tar min förmiddagspromenad?

14 februari 2017 Promenad med solsken

Idag väntade jag på ett samtal från mitt jobb. Själen som är min chef nu har alltid varit schysst mot mig och idag var inget undantag. Blir väldigt tacksam i hjärtat över orden och att de ser en framtid för mig på jobbet trots allt.

Solen sken och tankarna var ljusa när jag kom ut på min nödvändiga promenad.

14 februari 2017 Promenad med solsken

Såsom det är, var och alltid blir.

14 februari 2017 Prydnad

Väntade också på en leverans som kom mitt på dagen. En TV-möbel till grabben, vägglampa och lite sängkläder hade jag beställt.

14 februari 2017 Maja

Maja ville vara med när jag skulle få ihop TV-möbeln. Det gick nu inte alls och även om jag vanligtvis inte är bra på att montera, så märkte jag nu att det är än värre. Det gick bara inte med alla skruvar, muttrar och jag vet inte vad, så jag lade ner det hela. Anna kommer i helgen och räddar oss så att Elias kan få en ny TV-möbel i sitt rum. Sådan tacksamhet att jag idag är så god vän med både henne och Tofflan. Viktiga själar i mitt liv.

Bara att få upp vägglampan tog mig nästan en timme. Då förstår ni nivån hos mig just nu, men jag är glad att det åtminstone fungerade. även om jag hade stora problem.

Att bädda rent två sängar tog också på krafterna. Visst, saker och ting är bättre med mig, men det är vid sådana här tillfällen som frustrationen slår till och vetskapen om att det är långt kvar tills jag blir den där personen som jag vill och hoppas kunna bli igen. Såsom det är, var och alltid blir.

11 februari 2017 Felix

Felix är ett föredöme i att kunna slappna av. Verkligen en cool katt.

13 februari 2017 Ensamheten

Saknar tvåsamheten och ju piggare jag blir, än mer saknar jag den. Tyvärr tänker jag då också mer på mina misslyckanden och det som gått fel. Men jag vet att detta måste jag ur för att komma tillbaka någorlunda. Det går inte att stanna kvar i någonting som är utopi och bara händer i drömmarnas värld.

Såsom det är, var och alltid blir. I de orden kan bara jag fylla i meningen, ingen annan. Mina tankar, mina val.

Ett samtal med syrran var också guld värt. Känns emellanåt som om jag inlett en ny fas i den här resan jag är på, men jag vågar knappt ta de orden i min mun efter allt som hänt de senaste månaderna.

Klyschan en dag i taget har aldrig varit mer verklig för mig.

Arkiv

Kategorier

Senaste bilder

Första stapplande försök att "komma tillbaka" med löpningen. Så lugnt och försiktigt men ändå. #jogging söndags #selfie När hon börjar andas som "en hund" då får hon gå in. Blir orolig och undrar om någonting är fel? #catlovers #katt Det klart att Maja ska få vara ute i det fantastiska vädret! #sommarkänsla #katt #catlovers Maja är ute!! #catlovers #katt Maja ligger på soffans armstöd. #snuslass #catlovers #katt Påven och Trump! Hahaha.. 🌈

Twitter

Tweets jag gillar