Etikettarkiv: bussen

Katter & busstur

31 januari 2017 Maja i förrådet

I morse var Maja i förrådet. Hon brukar vilja in dit och får ho inte det står hon vid dörren och jamar. Vet inte riktigt varför, men hon stortrivs därinne och det visar denna lilla filmsnutt. Hon spinner till och med och gör sig till:

 

Efter många dagar av isolering och ren återhämtning tog jag bussen till Anna för en fika och för att försöka jobba lite på den sociala biten. Det fungerade ok, även om jag nu efteråt känner mig trött och full av intryck i skallen.

31 januari 2017 Mini
Mini – moder katt

Det var kul att träffa både katterna och deras matte samt Johan. En liten stund på slutet fick jag också några ord med Elias som kom hem från skolan. Härligt!

31 januari 2017 Lucifer
Lucifer – son till Mini och bror med Maja.

31 januari 2017 Citrus
Citrus – dotter till Mini och syrra till Maja.

Nu efteråt är jag förundrad över hur mycket kraft detta tagit av mig, detta som förr var vardag. Tänk hur saker och ting kan förändras så fort…

Annonser

Skogliga personaldagar

Personaldagar 19-20 september 2016

Mina glasögon försvann igår. Bara sådär. När vi satt på bussen från middagen och jag klev ut för att hämta min packning så är spåren borta. Vet inte vart de tog vägen.

Sen fick jag knappt sova eftersom min rumskamrat snarkade så något uppåt väggarna att det bara inte gick. Fick jag 1 1/2 timme så är det bra. Dagens pass på förmidagen blev därför en plåga för mig och på bussen hem sa jag knappt ett ord för att jag var helt slut. Har blivit ganska sömnkänslig med stigande ålder.

Personaldagar 19-20 september 2016

Men för övrigt så var personaldagarna helt ok. Det var intressant att få ta del av vad Team Egendom sysslar med i skogen samt underhållet av kyrkorna som deras kyrkoarkitekter berättade om.

Personaldagar 19-20 september 2016

Första dagen fick vi verkligen ett kanonväder när vi gick i skogen. Vindstilla, sol och över 20 grader! Det var somrigt trots att det var den 19 september.

Personaldagar 19-20 september 2016

Skogsmaskin som fäller skog på ett mycket effektivt sätt med namnet Skördare.

Personaldagar 19-20 september 2016

19 september 2016. Vi besökte Trönö nya kyrka som har en spännande historia med en brand som gjorde att den fick ett helt annat utseende än vad som var tänkt från början.

Personaldagar 19-20 september 2016

Personaldagar 19-20 september 2016

Trönö nya kyrka och dess balkong.

Personaldagar 19-20 september 2016

Från den nya till den gamla kyrkan i Trönö.

Personaldagar 19-20 september 2016

Trätrappan upp till klockstapeln.

Personaldagar 19-20 september 2016

Det är en gammal medeltidskyrka och en av detaljerna är detta hängande skepp.

160919_10

Kyrkan är en av de fastigheter som Statens fastighetsverk tog över från Riksantikvarieämbetet den första januari 2015.

Personaldagar 19-20 september 2016

Denna medeltidskyrka är också unik eftersom den har två läktare där man kan sitta. Frågan är bara hur mycket man såg av det som pågick nere på golvet, men det kanske hade mindre betydelse?

Personaldagar 19-20 september 2016

När jag var uppe på ena läktaren så hittade jag denna nässelfjäril. Jag tyckte synd om den och släppte ut den. Dagens goda gärning?

Personaldagar 19-20 september 2016

Efter sista kyrkobesöket där vi blev fullproppade med information om bygget och vad kyrkorna innehöll så bjöds vi till Växbo krog på middag. Huvudrätt var kronhjort och efterrätten ser ni ovan. Så gott.

En bra sak numera är att vill man ha alkohol i någon form till maten får man betala det själv. Det tycker jag är bra.

Personaldagar 19-20 september 2016

20 september 2016. Som sagt, efter en katastrofal natt där jag knappt sov en blund så körde vi mer teori den andra dagen. Vi guidades genom vilka skogliga program som används samt vilka kyrkreservat som finns i Uppsala stift.

Tyvärr var jag väldigt segstartad och trött stora delar av förmiddagen. Hade svårt att hänga med i alla begrepp, så att stå ute på stiftsgårdens altan och se ut mot vyerna fick sinnena att kvickna till något under förmiddagsfikat.

Personaldagar 19-20 september 2016

En del åt lunch utomhus. Det är ganska häftigt den 20 september 2016 uppe i Hälsingland på stiftsgården i Undersvik.

Sammantaget var det intressant att få lyssna till skogvaktare, planerare och personal från Team Egendom. Det ger en större förståelse och sammanhanget att vi hör ihop förstärks. Det är lite skillnad mot hur det såg ut för 20 år sedan, då det var mer vattentäta skott mellan enheterna.

Det gäller att hänga med och vara öppen i sinnet. Att hänga kvar vid det gamla gynnar ingen.

Min väns gravplats

Hammarby kyrkogård var mitt mål idag.

Den där usla UL-appen ljög rejält för mig så jag hamnade i Sunnersta, nästan 40 minuters promenad fel. Det är inte första gången den appen inte fungerar som den ska och nu kommer jag aldrig mer att lita på den.

2016-05-28

Men det klart, jag fick mig ytterligare ett redigt motionspass förutom morgonjoggen tidigt i morse. Idag har gubben varit igång väldigt mycket. Det känns nu när jag sitter i soffan och försöker samla mig efter dagens upplevelser.

Tillslut kom jag ändå fram till kyrkogården. Där irrade jag omkring ett bra tag utan att hitta rätt gravplats. Blev ganska frustrerad och bad om “hjälp” efter ett tag.

2016-05-28

Hittade minneslunden med fina rosor, men inte rätt gravplats. Jag räknade och kollade. Gravarna var väldigt dåligt numrerade.

2016-05-28

Men efter ett tag så drogs jag till gravarna i skogspartiet.

2016-05-28

Där låg den! Efter många års önskan att få “hälsa på” min vän så var jag äntligen framme hos honom.

2016-05-28

Känslan blev stark och jag blev väldigt känslomässigt berörd över att se hans namn och årtalen på gravstenen. Det blev liksom på riktigt allting och lite för mycket för mig. Jag torkade tårarna och pratade med min vän som om han stod bredvid mig. Det kändes nästan som han gjorde det.

2016-05-28

Mellan 4:e och 9:e klass var vi bästa kompisar. Har många minnen av honom. Vi lekte och busade mycket och hängde nästan jämt mellan dessa år. När jag tänker på hans liv och hur han hade det utanför skolan blir jag nedstämd.

2016-05-28

Man ser att gravstenen snart är 30 år gammal.

2016-05-28

Undrar om någon överhuvudtaget går till hans gravplats idag? Det såg inte ut så i alla fall.

2016-05-28

Är glad att jag “hittade honom” men ledsen över hur det slutade för honom i det här livet. Det är sorgligt och ledsamt. Men jag vet att han har det bra där han är idag. Ibland ser jag honom framför mig. Vill inte påstå att vi “pratar” med varandra, men det finns en förståelse när tankarna kommer och han är hos mig.

Nu vet jag äntligen vart han finns även vad gäller den symboliska platsen på jorden. Jag ska tillbaka dit snart igen och göra hans gravplats fin. Anledningen till att jag inte hittat honom tidigare beror på att jag inte var riktigt hundra på vad han hette i efternamn när han dog samt att det tidigare inte funnits en så bra söktjänst på nätet som det nu finns. Jag gick bet hela tiden, men för ungefär en månad sedan så fick jag en träff helt plötsligt.

2016-05-28

Efter ett tag gick jag mot centrum. Många tankar for inom mig.

2016-05-28

I de områden som jag passerade hade jag inte varit i på många år. Mycket är förändrat och på en del ställen kände jag knappt igen mig.

2016-05-28

När jag åkte bussen var det många byggnader som jag inte kände igen. Det byggs så mycket i Uppsala dessa dagar.

När man som jag varit uppe sedan 5-tiden så känns det nu som om dagen är slut. Men det är ju bara eftermiddag och en liten lur blir det nog. Med varmt och tacksamt hjärta. Tänker på min gamla vän!

Morgonpigg, alkoholtankar samt “besök” hos barndomsvän

När man vaknar kring fem-tiden varje dag, oavsett om det är vardag eller helg och är piggare än tuppen (som garanterat skulle sova om jag hade någon) då är det liksom någonting som har hänt inom en.

En tidig morgon i Jerusalem
En tidig morgon i Jerusalem.

Morgonen gillar jag mycket bättre än kvällen. Det har svängt kraftigt de sista åren och nu är det en självklarhet för mig att vara på jobbet vid 06.30-06.40. Kommer jag senare, så känns det som om jag just har kommit försent. Det är märkligt hur det kan svänga och då relativt fort. För några år sedan när jag hade sällskap av giftet och lät det styra mitt liv, då var det helt andra tider som gällde. I perioder var jag helt enkelt slaven och då speciellt sista halvåret innan jag tog professionell hjälp för att kunna komma vidare.

Giftet är alltså alkoholen. För mig ett gift och en bedragare som nog aldrig helt kommer att ge mig ro i sinnet till 100%. Men jag låter mig inte luras längre av de klassiska argumenten som sköt upp mitt tillfrisknande helt med några år. Men att inbilla mig att även slippa tankarna, det har jag slutat med. Idag vet jag vad som gäller, även om ledsenheten, desperationen och offerkoftorna dominerar totalt så finns det EN utväg som är helt stängd sedan den 4 april 2014. Så är det och så kommer det alltid att vara.

Oj, jag vågade uttrycka det nu i tryck också. Men jag formulerar det inte på annat sätt än så. Den vägen är stängd. Där finns bara elände och mörker.

Egentligen så skulle jag skriva om en helt annan sak, men ofta är det så att när jag sätter mig ner och skriver i min blogg, så går de bara av farten. Nej, det är inte automatskrift från högre ort som en del på allvar menar att de sysslar med, utan det är herr Olssons frustration som kommer ut genom en massa ord. Men han försöker passa sig för att nästan kvävas av de stora offerkoftorna, ja nästan kappor, som försöker ta över och lägga sig över honom likt ett jättetält. Ibland så kommer en liten kofta flygandes och den fastnar en liten stund, men jag kastar bort den så fort det går. Ibland håller jag tyvärr kvar den lite för länge, eftersom färgen just då kanske är tilltalande, men jag vet ju egentligen att det är bara att hiva iväg den oavsett om det handlar om koftor, kappor eller tält. För de förminskar mig och gör mig sämre, även om det stora Egot försöker ta över och säga mig andra saker.

Idag ska jag ta bussen. Åka till ett ställe som jag aldrig tidigare besökt. Det är en chansning för jag vet inte om han “ligger där” men jag har äntligen fått upp ett spår efter alla år. Jag får ingen inre frid om jag inte försöker. Har velat besöka barndomskamraten sedan länge, men inte vetat vart han har vilat. Ja, han lämnade jorden redan 1988 på nyårsdagen i en tragisk bilolycka. Han är mig kär och när jag tänker på honom känner jag en saknad. Det har kommit mer på senare år och då speciellt när jag fick “kontakt” med honom för ett par år sedan. Det var uppskattat. När han är i närheten känner jag en speciell doft.

Nu vet även jag att det bara är en symbolisk plats för i mina tankar finns han ofta. Men det känns ändå inom mig som om detta är någonting som jag ska göra. Det kommer att kännas bättre efteråt om jag hittar hans symboliska viloplats. Enligt gravregistret så ska han ligga kvar där i alla fall…

160511_Jerusalemjogg2
Morgonjoggen i Jerusalem 11 maj 2016 glömmer jag aldrig…

Men först ska jag dricka kaffe och sen ut och jogga. Missar eller orkar jag inte att jogga andra dagar så är lördagen helig, för då har jag alltid tagit mig ut för att jogga milen. Många intervaller och lufserier blir det ibland, men runt ska jag i alla fall.

Sinnet blir ljusare och jag känner mig i alla fall lite nöjd med mig själv efteråt. Elias är ju hos sin mor sedan igår och många svåra tankar följer mig för övrigt (duckar för koftan som är på väg) så att röra på fläsket och ta ut sig ordentligt, det lindrar.

Sen om jag fick “hälsa” på min vän så skulle denna dag åtminstone bli den bästa den här veckan.

Regn & jävelskap

2015-07-09 Regn

Fick sitta inne och ta kort ut mot fikabordet på jobbet. Regnet pågick under flera timmar och humöret sjönk sakta men säkert. Ingen bättring i sikte heller.

Regn & jävelskap. Tåget har nu varit inställt två mornar i rad. Signalfel på samma ställe. Undrar jag om det inte blir bussen oavsett i morgon, även om den tar längre tid.

Det spöregnade när jag gav mig ut på mina 40 minuters joggande. Men idag så spelade det ingen roll, jag var bara tvungen att göra någonting för att skingra tankarna. Det är på riktigt det här. Kan inte förklara det på annat sätt. Finns liksom inga sätt att komma undan om jag menar allvar med att förändra mitt liv permanent och tills kistlocket slår igen.

Fan är ordet ibland, men det går som tur var över. Åtminstone en liten stund. Linn kommer till mig i morgon kväll och det är jag så glad för.

Destruktiva och dåliga beslut känns märkligt att behöva förklara för vissa, hoppas bara det handlar om att de inte vill såra mig?! Men det gör de inte, utan jag behöver brutal ärlighet gällande de dåliga besluten och det destruktiva.

Har ju skrivit om detta sedan 2009 och varit jävligt ärlig, även om jag i perioder inte orkat skriva om skiten. För det är skitjobbigt att inte kunna bli vaccinerad och känna frid och lugn kring detta förbannade gift som ånyo dominerar mina tankar. Efter nästan 1 1/2 år då det gått hyfsat.

Behöver jag säga mer? Men jag kämpar vidare och kommer inte att ge mig, utan jag kommer då springa ihjäl mig i så fall… för det tar jag till istället nu när oron blir för stark!

Folkilsk & storleksförvirrad

Huvaligen, ingen vidare bra dag det här… så nu kommer en redig rant om klädtrasor, storlekar och att jag inget begriper av gapande mobilsnackare. Torrbloggning på hög nivå alltså. Mest för det egna arkivet eftersom det mycket handlar om att jag får skriva av mig dagens frustrationer. Ingen bra dag som sagt…

2015-03-26 Dressman
Tre tröjor och ett par brallor.

På lunchen så ville jag gaska upp mig lite efter förmiddagens rörigheter och gick för att köpa nya brallor. 44/32 har jag ju haft som störst och i vintras så gick jag i 40/32 och nu var min förhoppning att ha minskat än mer, för de 40/32 jag har nu är säckiga.

Dressman är min affär, har så varit i många år och där hittar jag det jag vill och det går ofta undan. Me like!

Hittade brallor och testade ett par lägre storlekar. Döm om min förvåning när 38/32 satt väldigt tajt och 36/32 var helt omöjliga att få ihop runt kistan. Hur kan det vara sådan skillnad i storlekarna, trots att det bara skiljer ett snäpp så att säga? Mina 40/32 som jag nu har är som sagt var väldigt stora på mig. Så jag var ju bara tvungen att fråga expediten.

Då förklarade hon för mig att just de brallor jag har på mig är stora i storleken. Que? Jo, så är det att ett par 40/32 av det märket jag har på mig inte alls är lika stora hos ett annat märke, trots att det också är 40/32. Tala om att bli storleksförvirrad. Jag hade valt ett par 38/32 i ett märke där storlekarna är mindre än i det märke jag har haft på mig… så hade jag valt samma märke, då hade kanske 38/32 och t o m 36/32 kunnat funka, men nu när jag valde detta märke som jag nu valde så var 38/32 väldigt på gränsen, men det gick och för mig blir det en sporre att få dem att sitta ledigare. Men förstår ni hur förvirrade det är för människor som mig, som precis lärt mig vilken storlek som jag har på brallor… ??!

Att man nu också ska ha koll på märkena och att det är olika storlekar, trots att det är samma storlek?! Inte fan ska det vara lätt inte…

Så visst, en storlek ner, även med detta tajtare märke, men nog hade jag hoppats på lite mer. Får trösta mig med att hade jag valt ett par brallor av det märke jag hade i storlek 40/32 så hade kanske även 36/32 funkat idag. Får tänka så helt enkelt.

Fick också en kepa på köpet (när jag hade handlat för en viss summa) som Ellet inte ville ha och själv ser jag ju inte riktigt riktig ut när jag har den på mig. [Instagram] För det blev ju även tre tröjor som slank ner i shoppingpåsen. De har ju en jädra förmåga att få mig att handla mer än jag ska… Känner numera att vitt och rött är mina färger. Svart känns lite för mörkt just nu. Det fina är att jag även här har kunnat gå ner en storlek, så nu drar jag bara 2XL.. Fast det klart, säker ska jag ju inte vara… finns säkert olika 2XL-storlekar även om de heter samma!

Irriterad och lite slutkörd i skallen efter lunchen och detta med storleksförvirringen gjorde inte saker och ting bättre. Känner mig också väldigt känslig för vissa ljud och det blev jag verkligen varse på bussen när jag skulle åka hem.

En dam pratade så högt och forcerat i sin mobiltelefon. Hon pratade och pratade och jag bara kände hur ilskan växte i mig. Det blev så jobbigt att jag satte på mig hörlurarna och spelade musik HÖGT, men det var knappt att det hjälpte faktiskt. Hon orerande i nästan en halvtimme och hon tog inte notis till någon annan, utan verkade vara helt i sin egen värld.

Att kliva av bussen var otroligt befriande. Kacklandet hördes även när dörrarna stängdes och bussen for vidare. Tala om ljudnivå…

Nej, detta var ingen bra dag. Det kan bara bli bättre i morgon, den saken är klar!