You are currently browsing the tag archive for the ‘bög’ tag.

19 maj 2017 Självbilden

Oerhört snabbt tecknat. Knappt utan att tänka ett dugg. Självbilden.

Har alltid haft problem med min egen självbild. Som vanligt tror jag det bottnar i hur jag blev bemött som barn. Tryggheten och orden jag fick till mig under de åren.

Många tycker jag tragglar och borde släppa sargen nu. Kom in i nuet och strunta att se tillbaka. För din egen skull!

Till dem kan jag bara säga att JAG FÖRSÖKER och har så gjort med olika metoder länge nu. Svälja, ignorera och motsatsen prata, skriva och vädra men lik förbannat återkommer vissa saker till mig.

En del annat flyter då samtidigt upp och ibland känns det som om det är som att skala en lök detta. Det är nya lager som vill fram! Varför tror ni att jag har denna blogg?

I perioder under min skoltid kallades jag för badbollen för att några i klassen tyckte att jag hade för stort huvud. Det kan man skratta åt idag, men vad det satte sig i mig! Vad jag avskydde det öknamnet! Sen när jag hade ett stort födelsemärke på hakan (som togs bort när jag var 15 år, tack Sven!) som ett snille i klassen kallade för pyshålet i badbollen. Man tror kanske inte att sådana ord fastnar, de må vara oskyldigt och så, men hos mig fastnade detta.

Bögjävel, överkänslig, fjant och till och med psykopat är också ord som fastnat hos mig. Pappa hånade under perioder och då främst när han var berusad. Jag var ju inte den som var ihop med tjejer utan för mig var de kompisar. Det fick jag nog höra att det var bögigt och inte alls någonting att förvänta sig av en pojke. Om man nu då inte var bög…

Det fastnar. Så till den milda grad att det psykiska var helt övertygad om att huvudet växte. Endast en datortomografi kunde övertyga om motsatsen och då brast det för att inte kunna “skylla på” detta mer. Alltid en katastrof för att ens överleva. Sjukligt och paradoxalt, men så var det.

Mycket av den negativa känslan kring orden sitter kvar, även om åren gör att det bleknar och tunnas ut. Men nog finns synen på mig själv kvar och hur människor såg på mig. Hur jag trodde att de såg på mig.

Det är nog främst pappas ord som varit svårast att “komma förbi” eftersom jag själv under åren och då speciellt tidigt trott att det varit på det viset. Fel att känna som jag gjorde. Att som 6-åring bli helt osynliggjord med bara negativa ord och i princip ett samstämmigt kvitto från båda mina föräldrar över hur fel det var. Det fastnar och formade min självbild under många år.

Har skämts och gjort allt för att inte känna vissa känslor. Tillintetgjort mig så till den milda grad att jag tappat bort mig helt över vem jag egentligen är. En stark bild som funnits där i alla år är bilden jag har inom mig där jag som pojke står rak i ryggen som en liten tennsoldat i en trappuppgång som vi bodde i. Folk slår mig och jag gungar fram och tillbaka, men jag står kvar. Minns inte ens tårar utan bara en stenhård mur inom mig. Ingen jävel ska få komma nära och ingen jävel ska få veta någonting! Det är en bild som förföljt mig under åren.

Pojken som står där stenhård och inte låter sig beröras av någon. På sista tiden har jag blivit väldigt känslosam när jag ser pojkar i den åldern och det hänt dem någonting hemskt. Påminner de dessutom om hur jag såg ut…

Såg en film där en pojke farit illa och då bara flödade mina tårar. Tyckte så synd om honom och ville bara skydda. Såg en grabb på bussen häromdagen som påminde om den självbild jag har. Tankarna for i mig och jag kände sympati för honom samtidigt som jag ville honom väl. Log för mig själv. Så någonting har hänt med självbilden. Kanske var det mig själv jag såg och ville väl?

Men det har tagit många år och fortfarande gör jag mig själv illa. Det är som om jag alltid måste ha någonting att “skylla på” eller hur jag ska förklara det. Att må bra till 100%, det går ju inte för sig, eller?

Mitt intag av onyttigheter är just nu och idag ett kvitto på att min självbild fortfarande inte är helt positiv. En del av smärtan som finns kvar sitter i varje sked glass jag trycker i mig. För mig står min tjockhet för det jag inte kan prata om. Svagheten jag inte har kontroll över. Döljer smärtan i det tjocka. Istället för att släppa ut allt. Det sitter hårt åt och det finns fortfarande saker som är väldigt svåra att dela med andra. Vissa saker (som en del anser djupa och att jag är väldigt öppen med) har jag inte haft problem med.

Som sagt, varför tror ni jag bloggar?

Självbilden gjuts fast hårt till stora delar under uppväxten och är väldigt svår att ändra. Det tar tid och ibland stora delar av ett liv! Men det går att få en positivare bild av sig själv. För mig har det dock suttit väldigt hårt åt och jag är fortfarande kritisk till mig själv och fortfarande destruktiv även om de allra värsta metoderna numera inte används såsom alkohol och droger. Överkonsumtion och missbruk av sådant har i alla fall hos mig berott på att jag på något undermedveten plan velat göra mig själv illa.

Balansen har helt saknats under många år och det enda jag kunde göra var att sluta helt. Beroendet och vetskapen hur illa det gjorde mig och andra har äntligen fastnat i mig. Men det tog tid och satt hårt åt. Att lura sig själv och tro att det beror på andra saker och inte var alkoholen som var problemet, det tog många år för mig att begripa. Det var ju en tröst! Dessa vägar är stängda även om jag inte till 100% vågar säga aldrig mer. Men det ska väldigt mycket till om jag ska gå tillbaka och förstöra mig själv mer med dessa gifter.

Självbilden. Innan jag började skriva detta var det helt andra ord jag ville förmedla, men när jag väl började skriva blev det något helt annat. Ibland känns det som om jag inte är riktigt medveten om vad jag skriver, även om stolparna finns där. Det liksom bara kommer.

18 maj 2017 Gömda påskliljor

Igår när jag var ute och gick en sväng såg jag dessa påskliljor gömda i buskaget. För mig blev det så symboliskt gällande mitt eget liv just nu.

Kom fram, visa dig! Vad kan hända? Vad är det värsta som kan hända?

Det är fantastiskt hur symboliskt vissa saker kan bli. Dessa påskliljor är vackra och varför ska de gömma sig? Nu säger jag inte att vackert är någonting som är en framträdande egenskap hos mig… (;-) Ni ser… självbilden. Den där komplicerade självbilden.

Tim Cook

Tänk om jag kunde instämma i de ord som Apples VD Tim Cook sa häromdagen. Tänk om jag kunde säga de orden till mig själv.

I hela mitt liv har jag kämpat med att acceptera den jag är. Idag vågar jag påstå att en stor del i att jag dövade mig med alkohol berodde just på detta. Att jag har känt sådan aversion och sådant äckel emot mig själv, just för detta att jag faktiskt är homosexuell.

För många år sedan var jag på väg att acceptera mig själv fullt ut. Stolthet är väl ett för starkt ord, men jag skrev öppet om min situation och då var det ju bisexuell jag var. Vågade inte alls säga att jag var homosexuell. Åkte på Pride några svängar och försökte verkligen.

Jag fick en fin familj och trodde verkligen att det var den väg jag skulle gå. Det är en historia för sig (och ja, jag tackar Gud för mina barn, mina jordiska änglar, och att det blev som det blev trots allt gällande den här biten, ok?), men i alla fall, jag skrev positiva texter och hade en öppen attityd till mig själv och detta med att vara homosexuell i en heterosexuell familjekonstellation. Försökte verkligen acceptera den jag var utifrån ett förhållningssätt som var omöjligt i längden.

Sen att vi båda hade tvivel och funderingar kring vilka vi var, bara det en ganska otrolig historia när jag nu tänker tillbaka på det… men i alla fall…

Det slutade då i alla fall med att jag fick en galning efter mig. En som avskydde sådana som mig och det gjorde att känslor och tankar från förr kom tillbaka. Skamkänslorna åt upp mig inifrån och jag mådde inte alls bra under flera år efter detta. Det slutade även med att jag lade ner allt bloggande under en tid.

För det var ju också en form av bekräftelse av hur fel och skamligt det var att ens försöka vara sig själv. Det tog mycket hårdare än vad jag har erkänt för någon. Så lätt var jag alltså att få omkull och tvivla på mig själv. Hade ingen som helst självrespekt och självhatet fick förnyat bränsle. Barn- och ungdomsårens händelser kom tillbaka med kraft!

Fortfarande så har jag väldigt svårt att skriva vissa rader. Min längtan efter en man att älska till exempel är någonting jag har väldigt svårt att prata om och skriva om öppet här på bloggen.

Varför det fortfarande är på det viset, det kan jag inte svara på? Kanske beror det på min historia och hur jag, flera gånger med alkoholens hjälp, satt mig i situationer som bara skapat ångest inom mig? Jag vet faktiskt inte varför jag fortfarande inte kan stå för den jag är, och då speciellt inte inför mig själv.

För mig handlar det om att acceptera den jag är. Varken mer eller mindre. Det hade varit så mycket enklare om jag tillhört majoriteten och inte haft dessa tankar genom hela mitt liv. Ja, så känner jag faktiskt innerst inne, även om jag numera försöker acceptera min längtan idag.

Att kunna älska måste ju vara det viktigaste. Att vara sann emot sig själv. Det är ord jag hela tiden säger till andra och skriver om. Men använder jag mig själv av detta innerst inne?

Det är precis som om vissa händelser har etsat sig fast i minnet på mig. Som om jag inte unnar mig detta, som om jag inte är värd att få älska någon. Jag vet, det låter inte klokt och då speciellt inte efter alla dessa år. Men det är ju så jag känner och jag har legat lågt med dejting och sådant under flera år nu. Är inte registrerad någonstans och sanningen är att jag orkar inte med det längre. Det får vara som det är och jag har accepterat att jag kommer att leva ensam resten av mitt liv.

Vet inte riktigt hur jag med hela mitt hjärta ska kunna säga de ord som Tim Cook sa häromdagen. Det är min kamp idag att ärligt kunna säga att jag accepterar mig själv fullt ut.

På ett högre plan så vet jag varför jag måste gå igenom det jag gör. Ingenting sker av en slump. Min väg är utstakad och det är vissa saker jag måste igenom. Det vet jag, men det gör det inte lättare för det. Livet handlar om att känna och att acceptera. Valen har vi att göra om vägen blir rak eller krokig, men riktningen finns alltid där. Det gäller oss alla som valt att gå ner på jorden.

Tänker ibland på den där lilla Jerry. Han som då ingenting visste utan bara agerade utifrån sina känslor, de som bara var där. Han som sen trodde att orden om hur fel han var, att de var sanningen och som sen tryckte tillbaka det som han kände inom sig i så många år. Stackars jävel, som inte begrep bättre! Det är svårt att tänka på honom idag. Det ger mig en jävla ångest helt enkelt. Fortfarande och efter alla dessa år.

2011 så skrev jag en post med namnet Din jävla bög. Mycket av orden stämmer fortfarande och längtan finns kvar inom mig… en längtan jag av olika anledningar inte kan eller vågar bejaka. Fortfarande är det så.

Tim Cook iPride

Att Tim Cook nu går ut på de sätt han gör, det tror jag har stor betydelse för en del och då speciellt i de länder där homosexualitet är förbjudet och kriminellt. Att då Apples högsta chef är bög, det är liksom någonting som inte går att komma runt… …symboliskt så tror jag det har stort värde runtom i världen. I det är jag verkligen med Cook och i det har han gjort en stor sak.

Mitt eget mål?
Att en dag kunna säga exakt de ord som Cook sa och mena det med hela mitt hjärta:

Tim Cook

De så kallade “Bögbotarna” från Uppdrag Granskning har i veckans Kyrkans Tidning 39/2014 följande “annons” eller vad man ska kalla det på sidan 3:

Utdrag från Kyrkans Tidning 39/2014

Det första som kommer upp inom mig är ju givetvis varför? Varför känner man ett behov av att publicera ovanstående på det sätt som nu görs? Vad är syftet? Vad gör att man vill tacka offentligt på det här sättet? Är det en slags markering att man i Frimodig kyrka minsann inte står själva och att det är många som håller med dem i sak och det är detta man vill tacka för?! Ovanligt sätt må jag säga.

Återigen så slås jag av ensidigheten i den syn som de visar kring programmet. Det fokuseras enbart på “inkräktandet på själavården” och den “tendensiösa vinklingen” och inte ett ord om de kristna homosexuella människor som på riktigt utsätts för deras människosyn. Ingen självrannsakan någonstans utan det är helt rätt väg att gå som en del av dem har uttalat sig. Det finns inte en uns av reflexion eller självkritik någonstans. Bara det är ju anmärkningsvärt.

Har ni glömt vad de faktiskt sa? Notera också att det är sådana som mig som de pratar om. Det är mig och min sexuella läggning som ifrågasätts. Tänk er om det hade varit tvärtom.. vad hade hänt om orden gällt heterosexuella?

Kommer ni ihåg?:

Peter Artman: “Man ska inte glorifiera en defekt”
Bertil Murray: “…den homosexuella dragning som han tydligt känner, att den skall tonas ner och klinga bort."
Mikael Nordin: Övergrepp och förträngda minnen kan vara orsaker till homosexualitet

Vi och dom bland några ur prästerskapet existerar vilket för mig är den bestående känslan av programmet.

Måste han ta upp detta igen nu, det är väl ingenting att yvas över att några präster gör skillnad på människor. Det är också en känsla jag har att många tycker; det var väl inte så farligt? Men jag är väl överkänslig som vanligt?! Att ens bry mig… …men jag har fått nog av att tiga och inte säga vad jag tycker om just kyrkan och homosexuella.

Något förvånad blev jag av att se denna annons på sidan 3 i Kyrkans Tidning. Inte för själva budskapet, utan för utformningen och formatet.

Det som jag också funderar på ibland är den känslan som finns där hos mig nu efter programmet. Tanken på att det finns sådana som ser annorlunda på mig, som faktiskt gör skillnad. Även i min närhet. Fortfarande.

Relaterat
Präster som “botar” homosexuella (140528)

Man tror ju att förtrycket är över när man läser QX.

Att man där ska få fredas från värderingar över den man är, att det är ok att gilla människor oavsett kön. Från religiösa ord och de som alltid har Bibeln i hand när de tolkar hur vi människor ska leva. Men så är det ju inte.

De som inget begriper finns ju på närmare håll, helt klart. Tyvärr.

När reportern på QX Philip Ottosson helt frankt konstaterade att alla nu kan glädjas fullt ut över att simhopparen Tom Daley kom ut som homosexuell så var det liksom det ultimata och hans ord tidigare om att var bisexuell, det var liksom ingenting värt.

Andemeningen är att vi nu alla kan pusta ut och glädja oss över hans insikt. Att var bög till 100%, det är i hans och tyvärr många andra homosexuellas värld det enda rätta. Att vara bisexuell är en defekt och en feghet som ingen vill befinna sig i. Det var liksom kontentan i det Ottosson skrev.

Att ens uttrycka sig som reportern gör visar ju antingen på en total okunskap över hur det är att vara bisexuell eller ett rent förakt för sådana som mig. Jag blir redigt irriterad över den jargong som han har i artikeln. Om inte ens reportrar på QX har förståelse utan raljerar? Hur fan ska du andra begripa? Blir så trött…

OK, om en religiös fanatiker skrev på det viset, men en reporter på QX?? Som om det vore bättre att vara 100% gay och att det liksom var den stora lyckan. Jag blev så illa berörd när jag läste vad han skrev och det är för mig ytterligare ett tecken på att det inte finns någon plats för bisexuella i QX:s värld. Antingen eller. Det slår så klart igenom i denna artikel och fortfarande är det få som reagerar. All heder till Anders Wallner dock som verkar begripa vad det handlar om.

Vad säger en artikel som denna till de som tvivlar på sin sexualitet? De som inte vet och som kanske gillar alla människor? Vilket budskap ger QX dessa med denna text? Jag blir förfärad över att till och med QX gör skillnad på människor och dess sexualitet.

Läser man detta och är osäker om vem man är så visar det ju på att homosexualitet är bättre än att vara bisexuell! Dessutom i den värld där åtminstone jag trodde att skillnader inte premierades på detta flagranta sätt som nu Philip Ottosson gjort med sina ord.

Ridå ner och så ledsamt!

Man väljer inte sin sexualitet. Det är inget val som man gör för att vara populär. Människor som pratar om att det är trendigt att var bög, det vet ingenting. Det vet inte vad de pratar om. Det är inget frivilligt val man gör och faktum är att hade jag kunnat välja så hade jag valt att vara heterosexuell. För det är så mycket enklare, både inför mig själv och andra. Man kan inte välja sin sexuella läggning. Det är med en hela livet. Fatta!?!

Detta är min historia… Jag har alltid vetat att jag gillar killar. Alltid. Och jag har alltid skämts för det. Varför? Jo, för det var först den gången när jag var sex år som jag förstod att det inte var normalt att en kille gillade andra killar.

Jag var på sommarhem och tyckte mycket om pojken som var i familjen. Vi lekte och hade det roligt under flera dagar. Trots att jag bara var sex år så ville jag se hans kropp och utforska det som gick. För mig var det helt naturligt. Jag kände då inget konstigt i det. Vi utforskade varandras kroppar i en lekstuga på det sätt som små barn kan göra… Då slogs dörren upp och mamman gallskrek mot mig. Vad gör du med min son!? Jag fick ta allt och jag fattade ingenting. Jag var sex år och fick ta skuld och skam för detta. Jag skickades hem och min pappa bannade mig länge för detta.

Idag vet jag att detta satte djupa spår i mig… så djupa att jag egentligen aldrig har återhämtat mig från dem. Jag var så utsatt och kände mig så fel, så fel att jag begravde allt som hade med känslor att göra under många år framåt. Gilla killar det var ju så totalt fel. Inte nog med det. För när jag sedan försökte var mig själv, vara Jerry så fick jag skit för det också. Min pappa hånade mig under många år. Din lilla bögjävel… du är ju svag och liten… varför umgås du bara med tjejer? Bögjävel fick jag höra många gånger.

Han gillade aldrig mig och det kände jag. När min mor dog så hade jag ingen kvar och jag tvingades att klara mig själv. Jag stängde in allt som hade med känslor att göra och då speciellt de känslor jag hade för män. Min pappa fattade ingenting. Han hatade mig för att jag inte var som han ville att jag skulle vara. Jag svalde och höll allt inom mig och trodde på allvar att det var fel på mig. Det satt kvar länge. Ibland så undrar jag om det fortfarande finns kvar där undermedvetet… jag hatar mig själv för att jag vill ha killar..?

Jag gifte mig. Fick 3 barn och försökte anpassa mig. Jag älskade min fru på de sätt som jag trodde var rätt. Men var det äkta kärlek? Jag vet inte…jag älskade på det sätt jag kunde. Idag kan jag känna att hon varit det närmaste kärlek jag kunde komma, men jag valde ju som ni vet att straffa ut mig från henne. Hon som var det bästa jag haft…För ett par år sedan så träffade jag en kille. Från början bara en sexuell flört, han var ung och jag njöt av att vara med honom trots att jag gjorde allt för att straffa mig ur hans kärlek. Det lyckades tillslut och idag vill han inte veta av mig. Det fanns människor med i bilden som hela tiden påtalade för mig hur fel han var för mig. Varför vet jag inte idag… men orden etsade sig fast. Han var för ung för mig och så vidare…

Idag vet jag bättre, jag saknar … så in i helvete på ren svenska. Men jag har aldrig tillåtit mig att älska killar fullt ut. Dåtiden skriker i mitt inre om hur fel det är… och det kämpar jag med varje dag. Älska

Din jävla bög…. hur kan du ens tillåta dig att känna? Du ska bara vara passiv och inte ta plats i detta samhälle. Homosexuella är villebråd för att ta emot all skit som finns. Mina känslor är tabu och skit. Ingen jävel vill ha med en bög att göra. Jo, håller jag tyst och spelar med, då går det bra.. men yppa för fan inte ett ord om dina känslor… då är livet kört… så känns det för mig allt som oftast! Livet är kört. Tror ni att jag valt detta frivilligt? Jag vill också ha någon att älska, att krama om… men hur lätt är det tror ni?! I Sverige 2011?! Det är för mig så illa ibland att jag inte vill vara kvar… är ni nöjda nu dårå… ni som tror att detta går att bota?! I perioder så mår jag så jävla dåligt över min längtan efter en man… kan ni förstå detta? I Sverige 2011?! Läs även andra bloggares åsikter om bög, homosexuell, hbt, homofob, skämmas, intressant?

Jag tänker spinna vidare på det Alienbloggen skriver i posten Fjollor i idrotten.

martinanavratilova
Martina Navratilova i en kampanj för rainbowcard.

Under min uppväxt så har jag knappt hört talas om några homosexuella inom idrotten, det finns ett undantag i Martina Navratilova som lirade tennis som en gudinna. Men för övrigt så var det heltyst, rätta mig om jag har fel, du som var med på 70- och 80-talet och har koll på idrotten.

I många andra offentliga yrken så har ju läggningen mer och mer visats öppet utan någon hyssjande, men inte i idrottens värld. Varför?

Fortfarande så finns det en kultur där machoidealet är starkt och homofiler enbart ses som små och svaga. Att kalla någon för bög, fjolla, bajspackare eller rövknullare är epitet som inte är så roliga att bära. Den jargongen har alltid funnits i så kallade machostrukturer.

Att komma ut kan helt enkelt skada karriären och det är en risk som ingen ännu vågat ta. Det tar energi att ständigt bli förknippad med något annat än den idrott man sysslar med och då håller man käft istället. Tyvärr och trots att vi idag skriver 2010. Men jag kan förstå det och är inte ett dugg förvånad.

Vem vill avvika från normen och få det trycket på sig när man är ung och själv många gånger är osäker på vem man är? Vem vill bli utstött i gemenskapen och känna sitt värde försvinna?

Idag, när jag själv gått igenom en del, så känner jag som så att det måste ju vara varje människans ensak att berätta. Vi kan ju bara ta ansvar för oss själva och att putta ut människor för att de ska bli förebilder eller om man så vill offrade, är ingen bra lösning. Fast när jag var yngre och vacklande i den jag var så hade ju en förebild säkert hjälpt mig att snabbare våga stå för den jag är. Så det är jävligt dubbelt detta, men att kräva det av våra smygande homosexuella kändisar är fel tycker jag.

Många vill helt enkelt inte fokusera på sin sexualitet av olika anledningar och det går ju inte att säga så mycket om det. Men jag kan ju liksom bara ta mig själv som exempel och hade jag under min uppväxt mött mer toleranta människor och då speciellt en far som accepterade mig för den jag var, då kanske jag hade varit ute från den där förbannade garderoben många år tidigare. För det tog tid för mig, att så pass mycket tycka om den jag är och inte skämmas för det mer.

Men fortfarande än idag så får jag ibland kommentarer som är sårande och människor som enbart utifrån sexuell läggning kritiserar och slänger ur sig ord, som för dem kanske är vardagsmat, men som för mig sticker till och blir till en påminnelse om de åren då jag var livrädd för att bli avslöjad. Jag vet att jag måste ignorera sådant och min hud har blivit hårdare, men det känns ändå även om jag inte försöker bryr mig så mycket längre. Sen måste jag ju också säga att mycket låg hos mig själv, min egen rädsla och mina egna fördomar. Jag kan inte bara skylla på andra. Men det har varit en jävligt tuff vandring och idag får människor ta mig för den jag är. Jag blir mer förbannad idag på de som inget begriper och som själva i sin egen rädsla måste slå till så hårt mot andra för att hålla de egna känslorna ifrån sig.

peterjoback10 Peter Jöback tycker jag är en bra förebild. Han ville inte när han var yngre komma ut och stå för någonting han inte klarade av. Han var inte mogen och ville inte berätta allt om sig själv. Sen gick åren och han jobbade mycket inåt och idag orkar han stå han för den han är, utan att göra några som helst spektakulära nummer av det. Han bestämde själv när han ville bli offentlig med sin läggning och har inte gjort en grej av det som många andra har gjort. För det är ju så att många är ju sin sexuella identitet. De är nästan mer kända för att vara homosexuell istället för det yrke de valt. Ja, då pratar jag inte om idrottens värld där det är i princip omöjligt att hitta en öppen homosexuell som dessutom fortfarande är aktiv inom sin sport utan mer om artistvärlden där många återkommer gång efter annan och tror sig representera hela hbt-gruppen i samhället.

Ibland känns det liksom bara som vem bryr sig, vad spelar det för roll osv. Vi är väl inte vår sexuella läggning? Det är en del av oss, en av många delar. Men tyvärr så visar många händelser att just detta spelar roll för många. Det finns ju otaliga exempel på att just att ens sexuella läggning är anledningen till att man för stryk, ja till och med mördas och då är det svårt att tiga still och hävda att man inte ska bry sig och att det inte spelar någon roll.

Relaterat:
Gareth Thomas har avslöjat sin hemlighet (brittisk rugbyspelare som nyligen avslöjat att han är homosexuell)
Ljungberg: Smickrande att kallas gay
Peter Häggström: “Jag är gay”

Arkiv

Kategorier

Senaste bilder

Uppe på balkongen våning 5! Vädret!! #stiftetshus Solen är med denna fredag. Lugnt och fint på Kungsgatan och vid resecentrum denna tidiga morgon. #uppsala Idag fick jag en affisch med @marilynmonroe som jag trånat efter. Inte nog med det så fick jag ytterligare en som också den är cool. Så glad och tacksam för den snälla Anders som gav dem till mig. Tack! #marilynmonroe Fabian vad gott det var med RIKTIGT morgonkaffe när jag kom till jobbet. Ordningen återställd med @biggan59 i huset! 👍☕️ Vandraren kom hem efter 2 dygn! Vete fåglarna vart han tar vägen? Dubbla boenden? #katt #catlover Satt i knä en liten stund och gosade. Morris levererar. #katt #catlover

Twitter

Tweets jag gillar