Etikettarkiv: boende

Detta med att flytta

Flyttarna i mitt liv har varit många. Brukar ibland säga att det inte finns en stadsdel i Uppsala som jag inte bott i. Allt började med Eriksberg och Marmorvägen i ett av höghusen. Vi bodde på första våningen och det starkaste minnet är att jag höll på att elda upp hela lägenheten. Efter Eriksberg flyttade vi till Gränby och Almqvistgatan. Där är tyvärr minnena väldigt svarta med mycket alkohol och våld.

Valsätra och Bandstolsvägen var nog det ställe jag bodde längst på med familjen. Min ursprungliga familj alltså. Därifrån finns många minnen och precis som i Gränby är de allra flesta plågsamma att tänka tillbaka på. När min mor inte ville vara kvar längre på jorden hade jag och min syster redan bott hos Sven och Marja en tid för allt kaos. Med dem bodde vi på följande ställen: Fjärdhundragatan i Tunabackar, Videvägen i Sunnersta och Fänkålsgatan i Årsta.

Jag flyttade ett tag till pappa i Gottsunda trots att jag förstod att det inte skulle fungera, men det fanns inga andra alternativ just då och sen till min första egna lägenhet som var på Spinnrocksvägen i Valsätra. Egna lyor hade jag sedan på Johannesbäcksgatan i Salabackar, Sturegatan i Luthagen samt Rönnbacken utanför Alunda hos vänner där jag fick bo en tid när det var väldigt rörigt i mitt liv.

Efter det kom Anna in i bilden och vi bodde i Tunabackar, Gränby och på Månskensvägen i Storvreta. Vårt sista boende tillsammans blev Vretalundsvägen i eget hus.

För nästan 10 år sedan flyttade jag från huset. Det hus som skulle vara det som ”läkte” allt och som skulle göra att det blev bra igen. Lovligt naiv redan då. En blogg startades när vi flyttade dit 25 september 2004 med namnet Projekt 47:73. Den dog samma dag som Anna flyttade ut, vilket var den 12 november 2007.

0605_husetvretalund

26 maj 2006 fixade vi på framsidan.

Hittar också ett Flickr-konto med massor av bilder från hustiden. När vi gjorde i ordning allt. Får lite ångest av att titta på alla bilder idag. Det gamla vanliga som jag inte tänker rabbla igen, men ångestens fula tryne tittar fram helt klart över de misslyckanden jag stod för under den här tiden.

20080503_04

Den 3 maj 2008 hjälpte Clabbe och Rafael mig med att flytta de stora pjäserna. (Mobilkamerakvalitén samt handhavandet var inte på topp för 10 år sedan, som synes).

Hade stora delar av maj på mig att flytta och tog det pö om pö, och sista dagen i huset var 23 maj. Dagen efter sov jag på Morgonvägen för första gången. Ett år i egen lya skrev jag ytterligare ett år senare och läser man den posten kan man tro att allt stått stilla i 9 år:

Jag väntar fortfarande på den där vändningen som alla pratar om. Visst, jag är otålig och jag vet att det tagit lång tid för många andra, men jag mår inte så bra av det rådande läget och det känns som om jag fastnat. Som om spiralen är nedåtgående och inte tvärtom.

Minns så väl den dagen Clabbe och Rafael kom och hjälpte mig med att flytta grovsopor och de stora pjäserna. Svetten lackade och de ställde upp på ett otroligt sätt! Men jag minns också hur jag vid den här tiden gick omkring med en ständig lågintensiv ångest som tärde skiten ur mig.

Hamnade alltså på Morgonvägen och här trivs jag hyfsat. Det positiva är närheten till skolan och att det funkat hyfsat med barnen under åren. Tjejerna flyttade ut för några år sedan och den enda som finns kvar hos mig idag är lillgrabben Elias. Han bor hos mig 14 dagar åt gången och sen hos sin mamma 14 dagar och så har vi hållit på nu i några år. Är glad för varje år som han vill ha det på detta viset och fortfarande vill bo hos sin pappa. Han fyller 16 år i juli och kan snart välja själv vart han vill bo. När skolan är över så misstänker jag att Uppsala och StorHemmet kommer att locka mer…

Nu har det alltså passerat 10 år sedan jag blev ensam igen. Tänker tillbaka, och tyvärr är den dominerande känslan uppgivenhet idag. Som om jag aldrig hittat hem och i det ligger nog mer än alla flyttar som jag tidigare rabblade upp. Det är en universal känsla som alltid varit med mig, för jag vet ju att är jag ärlig emot mig själv, så var det ju inte bra även under de sista åren i äktenskapet med Anna. Det var mycket frustration och ångest även då.

Det är som om jag aldrig får ro. Som om det aldrig varit bra i mitt sinne och inre. I korta perioder kanske, men det är aldrig något ihållande. Min bästa period var kring 1993. Det kan jag säga utan tvekan idag. Men varför jag liksom inte kunde vara kvar i det, var väl säkert självbedrägeriet redan då. Jag ville så mycket och att det skulle vara bra så jag slog knut på hela mig själv. För att jag ville så gärna att det skulle vara rätt för mig. Ett familjeliv med allt vad det innebar. Egoistiskt på ett plan, samtidigt som det faktiskt gav liv åt tre själar på den här jorden.

Ändå kan jag lite låta bli att tänka tillbaka, älta och fundera. För det finns en del i mig som sitter fast och inte tillåter mig själv att bli fri. Som tänker tillbaka på de fina stunderna som faktiskt fanns där och att jag ska straffas för att jag förstörde allt.

Familjen, semestrarna och de små fina stunderna. I det hänger jag mig kvar och då speciellt när jag knappt har styrfart där jag är idag. I tanken känner jag mig ibland så oerhört gammal och trött. Som om allt är så nära att bara lägga av, mina kroppsliga funktioner och ett medvetande som inte vill mer. Men ändå går jag vidare, gör det jag ska så att säga och ändrar siffror fortfarande en gång varje år. Vad är det som driver på? Ibland känns det som om det inte är jag, utan någonting helt annat. Som det är ett annat jag av mig själv som följer den uppgjorda planen mellan de stolpar som man aldrig kommer undan.

Kanske är det dags att sälja av denna stora bostadsrätt redan nu? Finns flera skäl som skulle vara bra för mig. En tvåa skulle räcka gott. Barnen är nu så stora att de inte behöver ha ett extra rum hos mig när modern nu har fått det så stort. Kanske är det den sortens gallring som måste till nu? För att komma vidare på något vis… det enda som håller mig kvar i dagsläget är orden från Elias. Han vill bo kvar här ett år till tills han gått ut grundskolan och i det ligger det starkaste argumentet att inget göra förrän om ett år.

10 år är en lång tid trots allt. Det har hänt mycket på dessa år. Många tuffa lärdomar men även stunder av glädje. Annars hade jag inte kommit vidare överhuvudtaget om inte de stunderna hade funnits. Acceptans, nuet och tålmodighet för mig sakta framåt. Skulle jag vetat hur dessa 10 år skulle ha blivit innan är jag inte riktigt säker på hur jag skulle ha reagerat. Att läsa tillbaka i bloggen gör mig uppgiven och trött. Där jag befinner mig idag känns det tungt helt enkelt.

Annonser

Nytt i köket

Det gick bra med att köra en mellanstor lastbil. Ja, förutom detta med att jag först inte kunde starta den.. hehe… jag har aldrig kört automat förut och fattade inte riktigt, men med lite stöd av den serviceinriktade killen på macken, fick jag igång bilen tillslut.

Hos Anna hämtades tvättmaskin, två sängbottnar, ett litet vitt förvaringsbord och en del annat smått och gott som skulle kastas. Allt detta lastades av i Tofflans grovsoprum och sen bar vi ner köksbord, stolar och en kökssoffa som jag fått köpa av Tofflan till ett bra pris. Tyvärr renderade det i ryggvärk hos både Elias och Tofflan.

Elias och jag åkte hem i den hyrda lastbilen och snön yrde åt alla håll. Vi lastade av köksmöblerna. Det gick bra och sista anhalt var återvinningscentralen i Storvreta för att kasta det gamla köksbordet. Jag skjutsade sedan hem Elias och tog mig efter det till syrran.

Hon bjöd på lunch och fina samtal om läget som det är idag. Morris hoppade upp till mig nästan direkt och kanske är det så att han nu känner igen mig? [Instagram]

Efter några timmar fick jag skjuts hem och sen har jag fixat till de nya köksmöblerna och ju mer tiden går, ju mer mysigt känns det att ha lite nytt och fräscht, Att ha en egen kökssoffa är faktiskt första gången i mitt liv och det myser till det lite extra.

Så här såg det ut innan:

180204_koksbordet_XX

Så här fint blev det efteråt:

180204_koksbordet_01
180204_koksbordet_02

Tema & nedmontering av köksbord

Trivdes inte med förra bloggtemat. Har nu försökt gå tillbaka till något mer “traditionellt” och som funkar bättre på datorer. Det ser för taskigt ut nu på mobiler, men jag ska försöka “skruva” och dona lite när orken finns där.

För orken är borta nu efter en dag med nedmontering av köksbord, dammsugning och en liten promenad. Mer än så krävs det inte för att jag ska krokna.

Köksbordet har hängt med sedan 1991 och har så mycket historia i sig. Köksstolarna är slitna och dynorna har hängt med sedan “Hedenhös”. Det är helt enkelt dags att gå vidare nu och införskaffa sig ett mer fräscht och hållbart bord. Går allt som det ska kommer det att vara på plats i morgon och då dessutom med en kökssoffa som en extra piff. Har aldrig haft en kökssoffa tidigare och det ser jag framemot.

Ett annan svart moln skingrades idag tack vare syrran. Tack snälla syster för att du kunde och hjälpte mig när det krisade ekonomiskt.

Tänker mycket på det som jag känner inom mig just nu gällande pappa och det så kallade “högre perspektivet” eller vad jag ska kalla det för. Det är lite överväldigande och jag har svårt att dela med mig av det jag känner, men en sak är klar (för mig i alla fall) och det är att allt är så mycket mer än det vi ser, känner och hör i denna så kallade ”verklighet”. Svårt att sortera, tro på och liksom vila i det jag känner av märkliga tankar och känslor just nu. Det är som det är och egentligen är det inget märkvärdigt. Det är inget märkvärdigt,

180203_01 köksbord

180203_02 köksbord

180203_03 köksbord

 

180203_04 köksbord

180203_05 köksbord

 

Två år med Maja

Idag har Maja bott hos mig, Elias, Felix och Maxi i 2 år. Tiden går oerhört fort och livet med Maja har varit en tillgång och någonting som gjort mitt liv bättre. Vet inte om du skulle få samma svar om du frågade pojkarna…

Men de funkar bra ihop idag och för varje månad ser jag det alltmer. I början och under en tid så var det lite tjafsande, men ändå inte på fullt allvar som man kan se när två katter verkligen är ovänner. Tror det handlade mer om att Maja ville komma närmare och då främst Maxi.

21 juni 2017 Maxi och Maja tjafsar lite

Idag är det inte så ofta de tjafsar, men det händer ibland. När jag står och ska ge dem mat så cirkulerar Maxi och Maja som hökar kring mig och då kan Maja ge Maxi små tasslag ibland, men han bryr sig inte. Så det är liksom inte på riktigt allvar. Felix han sitter alltid stilla och väntar på käk. De är olika, mina tre änglar.

21 juni 2017 Maja äter

Varje morgon sitter Maja på köksbordet och väntar på att få en skinkbit. Ibland ställer hon sig på bakbenen och vevar för att hon är så sugen. Måste erkänna att när det finns skinka hemma så får hon en bit. Hon lindar sin husse runt sin tass, helt klart.

Är Maja hungrig på morgonen så kommer hon in och “pratar” med mig. Väntar jag för länge ställer hon sig på sängkanten med framtassarna på sängen och tittar stint på mig i ögonen. Då smälter jag oavsett hur trött jag är. Hon vet som sagt hur hon ska hantera sin husse.

170621_maja01

Favoritplatsen är i köket och på brädan vid det lilla fönstret.

21 juni 2017 Maja på favoritplatsen 

Här ville Maja bara gå fram och lukta på Maxi efter att han varit ute ett tag. Då vevade Maxi till och hon backade. Han släpper inte in Maja så att säga för nära och då blir det ibland tjafs emellan dem båda.

Hon har varit en härligt tillgång i familjen. Mysig, pratig och väldigt social men på sina villkor. Med åren har hon kommit närmare och nu sover hon ibland på soffan när jag sitter framför TV;n. Så var det inte i början. Hon cirkulerar också runt mig mera när hon vill något och sen älskar hon att busa. Kanske har hon blivit något lugnare, men helt klart är det Maja som står för buset i kåken.

Hon jamar när hon vill in i “kryptan” och ibland står hon vid altandörren och längtar ut. Släpper ut henne ibland men senaste gången då var det svårt att få in henne. Så jag är sparsam med att ha altandörren öppen.

Två år med Maja i huset. Jag är välsignad på vissa plan och där ingår verkligen Maja. Min ensamhet lindras med katterna omkring mig. Må det bli många många år till med Maja i kåken!

Relaterat
Ett år med Maja (150721)
Mer bloggposter med Maja

Förmiddagspromenad, Earth Hour & sommartid

25 mars 2017 Förmiddagspromenad

Fem kilometer och 6 551 steg senare sitter jag återigen i min numera gamla och ihopsjunkna soffa. Förmiddagspromenaderna är den enda riktigt fasta rutin jag har idag. Den ger mig kraft och energi.

25 mars 2017 Bygga bo

Försöker nollställa mig och bara gå, men ibland fastnar en tanke. Att flytta, “bygga nytt bo” och byta miljö tänker jag en hel del på. Är ganska trött på det ställe där jag är idag och det beror egentligen inte på boendet och platsen i sig, utan det är yttre omständigheter som stör mig alltmer.

Earth Hour ikväll mellan kl 20:30-21:30. Jag stänger ner och mediterar för mig själv. Utan att ha någon i familjen på plats blir det lite annorlunda med denna manifestation. Har liksom ingen att prata med om varför detta genomförs varje år. Men jag ska göra mitt bästa för att genomföra en “medveten vila” under denna timme.

Äntligen dags för sommartid! Klockan 02:00 i natt ska klockan ställas fram en timme, vilket kommer att innebära än ljusare kvällar! Yes!

Upptrissad av fönsterbyten

Kalt i fönstren 1 november 2016

I morgon ska de påbörja byten av fönster i min lägenhet. Jag är sist av alla i hela föreningen och förhoppningsvis så blir inte det ihållande regnet snö i morgon. Vartenda fönster ska bytas. Det är bra men orsakar mycket oreda både i lägenheten och i skallen på mig.

Kalt i fönstren 1 november 2016

De olika buden när de skulle komma har stressat upp mig. Först skulle de göra allt i morgon onsdag, sen fick jag en lapp i postlådan om att det fattades fönster och att nytt datum skulle komma. Så uppfattade i alla fall jag lappen. Så var det nu inte.

Kalt i fönstren 1 november 2016

För igår när jag kom hem från jobbet frågade jag en av killarna om det fanns någon bestämd dag för mig. Då sa han att det var halva onsdagen och halva torsdagen som gällde. What? Det stod inte på lappen jag fick och det vara ju bara tur då att jag fick reda på att de skulle komma ändå i morgon.

Tänk om jag inte hade frågat? Då hade de stormat in med fönster och Maja hade säkert dragit till skogs. Varför skickar de ut en ny lapp där de inte står något datum och där det kan tolkas som om det kommer senare, för att det saknas fönster?

Jag blir så stressad av detta och att det nu istället blir två dagar istället för en. I morgon är jag hemma med Maja och hoppas att de då kommit en bit på väg tills torsdag så jag kan ha henne i ett färdigt rum när jag jobbar. Men nu blir jag osäker på hur mycket de kommer att hinna i morgon.

Funderade också på att åka iväg med Maja till Anna och hennes katter. Men jag vet inte, de lär ju inte känna igen varandra trots att de är släkt. Sen om detta oväder håller i sig har jag ingen lust att dra ut med Maja. Vi får se hur det blir.

Men nu ser det ju för hemskt ut hemma. Fan vad rörigt det är! Värre än det brukar vara och det vill då inte säga lite. Vet inte vart jag ska ställa allt och det är kaos och jag blir bara så upptrissad av allting. Stress på ett negativt sätt. De vill jag ha en viss space vid fönstren för att kunna byta dem och är det inte tillräckligt mycket så kan man åka på att få betala. Det vill jag inte!

En massa karlar springandes med fönster hit och dit. Höga ljud och spring under flera timmar. Kanske blir det ändå en tur till grabben som är hos mor sin…