Etikettarkiv: bloggpost

Sista bloggposten

Högtravat och överambitiöst med en avslutande post var tanken. Titeln Epilog och ett upprapande av mina år inom bloggosfären sedan 2001 fanns också i tankarna. Allt eller inget på känt manér.

Så blir det nu inte. Nöjer mig bland annat med nedanstående bild som visar att 10 år är en lång tid. Åldrandet kommer ingen undan…

170728_jerryliten

Två bilder. Den första från augusti 2007 och den andra från 28 juli 2017.

Februari 2001 startade jag min första hemsida med adressen http://medlem.tripodnet.nu/jerryo och efter det blev det Telia en period med adressen http://w1.468.telia.com/~u46802772/.

I början skrev jag inte dagbok utan jag kallade det för Intressant och då handlade det inte om mig utan saker som hände i världen och som jag hade en åsikt om.

Den första text jag hittar är:

010301
Att vara lufterian

I veckans nummer av Kyrkans Tidning så finns en artikel om Ankara Nygårds som är lufterian. Jag blev så fascinerad av att hon lever av Guds energi och att det finns ca 20 st till bara i Sverige. Läs själv artikeln.

Sen försöker jag minnas alla mina bloggar och vad jag kallade mig. Det är inte lätt men ett urval är:
Jerrys ord och tankar (2001-2003) Ord av Jerry samt Trueto (2003), Ordbanken och sen Ordbankaren (2004) och Jerrys Ord (2004-2007) är några av namnen jag har haft genom åren.

Denna blogg har dock burit mitt eget namn och nu har jag alltså bloggat i mer än 10 år i sträck utan längre uppehåll. Tycker det räcker så.

En post från 2012 beskriver mer mitt egofixerade bloggande som jag då kallade posten.

Bloggar som ligger kvar på nätet
Bild av Jerry (2007-2008)
Projekt 47:73 (2004-2007)
Projekt 47:73 (Bilder Flickr)
Tyskland 2006

Jag har tyckt om att blogga. I alla fall för det mesta. Det är mitt sätt att uttrycka mig och samtidigt finns det något terapeutiskt över det hela. Egentligen spelar det ingen roll hur många läsare jag har, hur många klick som registreras varje dag. Detta var mer viktigt i början.

Bloggen gav mig många vänner. Några även i det verkliga livet under en tid. Men det tog slut av olika skäl och idag har jag väldigt flyktig kontakt med endast någon enstaka. Dagboksportalen Succé var viktig i början och den hittade jag i början på 2002. Där var det trevligt att finnas och jag minns så väl när min son föddes och hur vänliga alla var.

Men allt har ett slut. Så är det ju, inget finns för evigt. Den enda man är nära är familjen och sig själv. Vänner kommer och går. Endast ett fåtal består. Det har varit ett härligt äventyr under en lång period i mitt liv. De positiva upplevelserna bevarar jag. Men nu lägger jag av med detta.

Under hösten 2017 ska jag skriva av mig om detta livet. Mitt liv som Jerry som varat sedan 1965. Om barndom och MINA minnen. Min verklighet och det jag uppfattat av kärlek, trygghet och familjeliv men även hat, otrygghet, alkohol och våld. Såsom jag har kommit ihåg det, utan tankar på att ta hänsyn till någon, som man ibland måste göra när man bloggar öppet.

Mitt förhållande till min egen sexualitet samt mitt förhållande till alkohol är två viktiga saker i mitt liv som jag haft mycket komplicerade tankar kring. Detta kommer jag att skriva en del om, det vet jag redan idag. Sen får det bli som det blir. Jag skriver av mig helt enkelt.

Bloggen upphör men inte min hemsida. Här kommer jag att ha länkar till mina andra sociala kanaler som jag inte kommer att lägga ner.

Vill du följa mig där, välkommen:

Tack för den här tiden, alla mina läsare! De allra flesta av er minns jag med fina tankar. Det är ni som velat mig väl som jag idag tänker på. Ni som följt mig genom åren. Ingen nämnd och ingen glömd.

Ni har varit suveräna!

Mina årskrönikor
Mitt 2016
Mitt 2015
Mitt 2014
Mitt 2013
Mitt 2012
Mitt 2011
Mitt 2010
Mitt 2009
Mitt 2008
Mitt 2007


All kärlek är av godo!

Annonser

Livstecken & julhälsning

ÄngelDet är ni som läser här och bryr er om mig som jag skriver denna post för.

För ungefär tio dagar sedan gick det inte längre. Jag tog slut, bränsletanken var tom och orken var helt borta.

När jag igår tittade tillbaka på mitt 2016 hittade jag några bloggposter om mitt mående och jag ser nu att allt började redan i september.

Känslan av otillräcklighet, ångest och oro. Hur flera saker gick i negativ riktning och kraften att vända det inte fanns där. Allt eftersom under hösten accelererade det hela med fler jobbigheter och ju mer jag svalde och ignorerade, ju värre blev det tillslut.

Den 30 oktober skrev jag om en av förklaringarna och ungefär två veckor senare beskrev jag ytterligare en orsak. Lyckades då inte med det jag föresatte mig att göra vid krissituationer mer än ytterligare i en månad. En större förändring krävdes, fast jag då inte ville se det. Alla mina fina ord till andra som mått och mår dåligt, allt snack hit och dit och sådant var bara en tom verkstad. När jag själv skulle leva efter mina så kallade visdomsord gick det åt helvete.

Mitt minne sviktade, jag tappade fokus och det blev bara värre. Den 24 november beskrev jag det så här:

Glömmer bort vad jag ska göra om en timme. Orkar inte tänka överhuvudtaget utan bara är, vilket resulterar i att jag kastar upp alla bollar samtidigt och fångar jag en är det bra. Orkar inget annat, kastar iväg allt bara och hoppas på det bästa. Försöker ändå plocka upp dem efter ett tag, men hittar dem inte.

Står jag precis framför väggen och känner lukten av total galenskap? Blir yr och konstig av att inte kunna se framåt och ha kontrollen.

Det var hemskt och tillslut gick det inte längre. Återigen fanns inga alternativ än att slå på bromsen helt och jag måste be om hjälp. Ensam är inte stark. Det har nu resulterat i flera olika saker och jag kämpar med att acceptera och vara tålmodig. Men jag är så trött och oron har fortfarande ett starkt grepp om mig. Det är ju så med medicinering att det först blir sämre innan det blir bättre.

Kanske är det här det första steget framåt för att jag själv äntligen ska ta mig själv på allvar? Inte skyffla undan, inte svälja och våga vara den jag är fullt ut? Kan man säga så eller är det ett självbedrägeri efter att ha hållit på med detta sedan första kraschen 1997? Ljuger jag för mig själv bara?

Vet inte om jag kommer att orka skriva så mycket mer i år. Men jag sitter och filar på mitt 2016 vilket ändå visar att jag inte är helt apatisk, även om jag just idag känner mig liten och bräcklig. Att visa sig svag ska ju stärka en på sikt. Så har jag ju själv sagt hela tiden…

Vill önska alla mina läsare en god jul och ett gott nytt 2017 redan nu.

Resedags

Det drar ihop sig för resan till Israel. I morgon flyg via Istanbul och vid 20-tiden är vi  i Tel Aviv.

2016-05-08 Packningen
Får ju inte plats med allt… men tillslut så… ompackningar in absurdum…

Några bilder på mitt Instagramkonto blir det garanterat, sen får vi se. Nästa bloggpost blir dock först när jag kommit hem.

Vår reseledare har skrivit en tänkvärd bön, som finns i den pilgrimsbok som följer oss på resan:

Gud, tack för den resa
som nu väntar mig
till det land där du blev människa,
på vägar som du gått.

Min förväntan är stor
men också min oro.
Beskydda oss som reser,
du vet min oro.
Beskydda dem som jag lämnar hemma,
du vet min oro.
Låt mig resa i visshet om att
vare sig jag sitter eller går
vet du det.

Du omsluter mig
på alla sidor
och håller mig i din hand.

Låt mig så efter pilgrimsresan
vända hem
med mera kunskap om dig och livet.
Dig vare tack och lov.
Amen.

Jan-Olof Johansson
Pilgrimsbok – för färd i heligt land.

Vägen till målet är livet

Med anledning av min förra post som handlade om alkoholen och mitt förändrade förhållningssätt till det giftet, så känner jag att jag vill spinna vidare lite på detta med måendet och vart jag är på väg i mitt liv.

2016-02-22

Många kan ju lätt få för sig att allt är frid och fröjd idag. I alla fall kan man tro att det är den bild jag vill förmedla. Så är det givetvis inte. Alkoholen förstärkte och skapade annan slags ångest, så var det ju. Ja, allt kring detta har jag redan skrivit om. Men att jag helt skulle vara befriad från oro och negativa känslor idag är fel, jag är ingen robot. Jag vill inspirera och visa på att det går att vända och må bättre utan detta gift.

Därför så tjatar jag vidare på min blogg.

Måendet idag är bättre än för ett år sedan. Jag vågar mer och säger ja till mer saker idag. Tänker inte lika mycket och försöker ha kontroll på det som händer och sker. Den positiva utvecklingen hade aldrig kommit med alkoholen. Nog ska man väl kunna skriva sådant här i denna ordrika post, om det positiva på samma sätt som det negativa? Hur många har inte av mina poster genom åren varit negativa och dystra?

Märker nu själv med mitt förändrade sinnelag hur många som fastnar i negativa spiraler och bara förmedlar jämmer och elände hela tiden. Sådant såg jag inte ens tidigare. Jag var ju själv en sådan som ofta utgick negativt gällande saker som hände runtomkring mig och att bli medveten om detta, är ett stort steg i rätt riktning. Då vill man inte heller befinna sig i dessa marker, där hindren hela tiden kommer före möjligheterna. Det liksom drar ner en till synsätt som bara gör att energin försvinner och kraften sinar.

Förutom barnen så betyder min träning väldigt mycket för mig idag. Om det har jag också skrivit, när jag nådde ett av mina stora mål. Träningen ger mig kraft. I början så drevs jag av att vilja förändra både kropp och vikt. Faktiskt av ett inre tvång att förändra mitt liv. I det fick jag mycket stöd och hjälp från Andra sidan. Jag riktigt kände deras kraft och styrka de dagar då orken hos mig själv var låg och jag försökte skjuta upp ett träningspass. Fick sådana fina tankar och energier att det alternativet aldrig blev och blir aktuellt. För de hjälper mig så att fokusera på mitt stora mål.

Varje pass är viktigt för mig att genomföra, i ur och skur. Träningen går före allt idag skulle man kunna säga. Med alkoholen hade jag aldrig börjat att träna överhuvudtaget. Ytterligare en positiv aspekt av att ge sjuttsingen i giftet.

I sin tur så har träningen fört med sig så mycket andra positiva saker. En kropp som mår bättre och som sakta men säkert omformas med allt färre kilon och mindre värk samt mer ork. Ett psyke som mår bra när ett redigt pass är genomfört icke att förglömma.

Det är inte nog med detta, utvecklingen på mitt jobb går åt rätt håll. Jag känner mig mer delaktig och människor tar mig på allvar. Det är till och med så att jag ibland känner en lusta att gå till arbetet och så var det inte alls för ett par år sedan. Detta trots att ett par av mina närmaste arbetskamrater idag inte är kvar på jobbet.

Är säker på att detta också handlar om att jag har öppnat upp och har förmågan att tänka annorlunda mot tidigare. Se möjligheterna istället för hindren och inte vara så negativ hela tiden. Ge saker och ting en chans, vilket gör att det positiva oftast kommer fram. Jobbet är min trygghet och grund att stå på. Både vad det gäller rutiner och det ekonomiska. Är väldigt tacksam gentemot min arbetsgivare och att de hela tiden trott på mig och min förmåga att utvecklas.

Ögonen är själens spegel

Relationer är svårt för mig, oavsett alkohol eller inte, och där ber jag en del om ett ljus och en öppning. Men acceptans och låta saker och ting bero är tufft för mig, men det är enda vägen framåt. Dock är jag mer nyfiken idag och vågar stå upp för mig själv på ett helt annat sätt än tidigare. Förr så var det enbart genom alkoholen som jag vågade och då gick det ibland väldigt fel. Jobbiga erfarenheter som jag idag inte utsätter mig för, men samtidigt hur konstigt det än kan låta, har de lärt mig en del om människor och hur de fungerar. Om hur jag fungerar och inte vill fungera dessutom med giftet i mig.

Känslorna är annorlunda idag. Längtan är starkare efter någon att älska på ett sätt, men jag vet nu att jag kan också fortsätta livet genom att vara ensam. Sakta men säkert så vågar jag bejaka det som finns inom mig av längtan, även om det är en bit kvar att våga stå helt upp för mig själv. Relationer och känslor har jag skrivit mycket om och det är väl det område som jag kommer att få jobba med hela livet. Men vem får inte det förresten?

Min känslighet ökar. Jag känner mer utan alkohol. Ibland så skrämmer det mig men jag försöker att välkomna det. En morgon så ville en kvinna ha kontakt med mig, men då blev jag så paff att jag nog skrämde bort henne. Hon har inte försökt sedan dess. Den andliga sidan har kommit tillbaka inom mig, sakta men säkert. Där tror jag att det kommer att hända en del framöver. Tillit, förtroende och inte tänka för mycket är mina tankar kring detta.

Den svåra balansgången är att urskilja mitt eget ego med de ord de ger mig och allt det andra som kommer till mig. Det kan låta konstigt för en del, men jag har fått så mycket bekräftelser på en annan värld eller hur jag ska uttrycka det, att jag liksom inte bara kan ignorera det längre.

Mitt ego har varit och är mitt största hinder till personlig utveckling. Ett ego som agerar enbart utifrån jordiska och materiella behov gör bara skada. Ett ego som bara vill ha och inte kan ge gör ingen lycklig. När jag speglar mig i andra som beter sig på exakt det sätt som jag vill ifrån, då har jag ibland svårt att inte reagera. Tyvärr just på det sätt som de själva visar upp. Men det är en träning hela tiden och att bryta negativa livsmönster är en stor del av detta. En kombination i samklang med de andliga är målet och det är väldigt svårt i dagens hetsiga brus och där det ibland känns som om allt bara ska gå fortare och fortare. Men ibland måste vi människor bromsa in och stanna upp. Att då hitta den där inre rösten, som finns där men som man inte vill lyssna på av olika anledningar, det är stort. Att våga lyssna på den, det är det bästa jag har gjort.

Vägen till målet är livet. Det uppnådda målet kan ge en paus, men sen kommer nya mål. Det är ju så vi håller på för att känna. Människan vill känna och vara med om saker. På djupet och på allvar. Humor, det lätta och skojerier. Utan alkohol och droger som förvirrar och förstör. Allt vi är med om betyder någonting, även om vi i stunden inte kan se det, men det är en helt annan bloggpost.

Min tro är ingenting som jag har hittat på, som finns bara för att det passar mig. Den har alltid funnits där, men av egoistiska anledningar så har jag inte kunnat eller haft redskapen att ens se motiven med att födas till denna jord. Jag ska lära mig ett och annat. För det sker bara inte utan en mening. Inte för någon av oss.

Rädslan är större än modet

Måste lyfta upp en bloggpost med namnet Anna Lindhs mördare har inte fattat som Ann Helena Rudberg skrev på förra årets sista dag. Den är tänkvärd!

Hon skriver där om att lära sig livets läxa och tar Anna Lindhs mördare som ett exempel. Hon fortsätter:

Det går inte att skylla på en dålig barndom, inte att tycka att det är alla andras fel. Livet handlar om att ta sig igenom allt detta. Var och en av oss har sin egen "Hitler" (han hade också en taskig barndom) inbyggd. Det handlar om att upptäcka var den gömmer sig.

Många gånger har jag trott att jag varit förbi vissa livspassage men eftersom jag varit mitt i dem så har jag liksom inte sett vad som pågår. Det går inte att skylla ifrån sig i längden och tycka att det är alla andras fel. Visst, man kan leva hela liv som offer och att det alltid beror på andra, men var hamnar man då? Man står still eller till och med går bakåt i sin livsutveckling. Jag har problem med detta och det erkänner jag utan omsvep.

Att vi har ett val är för mig självklart. Vi är inte fast i någonting för evigt, men det kan vara bekvämt i sitt elände att sitta kvar eftersom det är just de känslor och tillstånd som man behärskar, även om de gör en illa och man även gör andra illa.

För mig har det varit enklast att stå kvar. Rädslan har hela tiden varit lite större än modet. Nu måste jag vända detta och se modet som större än rädslan. Inte bara för min egen skull, utan även för de som finns omkring mig.

Ann Helena fortsätter:

En människa kan välja att vara ond. Det är ett trist tillstånd.
Vi är skapade med naturliga känslor och om man som barn inte får ge uttryck för dem på ett naturligt sätt så skapar det ett mörkt område i själen. Vi har naturlig vrede, som går över på femton sekunder om den får uttryckas. Barn behöver få uttryck för sin naturliga självhävdelse, auktoritet och vrede, för annars förvandlas detta till en inre "Hitler" och den människan blir full av raseri, hat och hämndkänslor.

Detta känner jag av alltmer och då speciellt hatet och dessa hämndkänslor. Att få utlopp för dem i vuxen ålder är väldigt obehagligt och för mig har nog detta med att döva bort detta då kommit in. Det paradoxala är att när jag gör det numera så blir jag även då arg och hatisk på vissa människor som mitt jordiska ego har svårt att passera. De har varit viktiga för mig i min egen utveckling eftersom jag i praktiken tvingats möta känslor och situationer som inte alltid varit så roliga och goda för mig.

Man kan vara sjuk i själen också och då är frågan hur stort valet är?

Sorg måste barn också få ge uttryck för annars blir de självömkande som vuxna och oförmögna att hjälpa andra. Det inre hos en sådan människa är fyllt med skam- och skuldkänslor.

Så sant så tycker jag. En del av mig vet ju detta gällande mig själv och här är min intellektuella vetskap långt före den mentala. Men jag tycker jag har sörjt och fått ur mig under lång tid nu genom den hjälp jag fått. Men jag hukar och duckar tydligen fortfarande för vissa känslor inom mig. Dövar bort det och skyller just på det. Min röda tråd i livet har varit att försöka ta genvägar ifrån det som smärtar.

För att rädslan är större än modet.

Kärlek är även det en naturlig känsla. En form är villkorslös. Den tar hand om en baby på dess villkor, utan att ställa krav. Men det betyder också att en förälder måste säga nej. Detta nej är även det ett uttryck för kärlek. När barnet växer måste det få lära sig självt och vara stolt över att den kan.
När människor är vuxna är det enbart de själva, som är ansvariga för de val de gör i livet. Ett val medför ansvar och att acceptera detta. Vi har alla en fri vilja, men också ansvaret för konsekvenserna.

Ingen annan är ansvarig för mina val. Att skylla ifrån sig på alla andra blir bara kontraproduktivt i längden eftersom jag om och om igen kommer att få gnugga igenom det jag inte vill se, just för att förstå att jag är själv ansvarig för det som möter mig.

Hon citerar också Elisabeth Kübler-Ross som var psykiater och pionjär inom arbetet med svårt sjuka och döende samt i forskningen om den så kallade "ut-ur-kroppen-" eller "nära-döden-upplevelsen":

Alla som sitter i fängelse har ouppklarade svarta områden i sina själar. De har stor livssmärta och livsångest, men de är inte olika oss andra, förutom att de har stängt av dessa områden. Deras inre är förvridet. De har inte kunnat bearbeta det som har hänt dem, utan har begravt oförrätter och annat, som de inte har klarat av.

Alla föds perfekta, som människor, men om man inte får uppleva tillräckligt med kärlek och förståelse, så kan man bli en tickande bomb.

Dock kan man också, som Elisabeth Kübler-Ross gjorde, gå igenom all den smärta, det hat och den vrede, som inte kunde uttryckas tidigare och vända detta till något gott både för en själv och för andra. Detta är meningen med livet och de som inte begriper det får alla chanser de behöver, för att till sist inse detta. Livet är en skola och vi flyttas inte upp till nästa klass förrän vi är mogna för det.

Och alla får all den tid vi behöver för detta. Det är också en universell lag. Men visst vore det bra ifall människor i allmänhet, vi som art, snart begrep de enkla lagarna för hur vi fungerar.

Jag håller med Ann Helena Rudberg i stora delar. Vi föds som blanka kort och med nya möjligheter till att förändra våra liv. Vi påverkas av de föräldrar vi valt och de kamrater som kommer att hjälpa oss att utvecklas som allra mest. Ingenting är egentligen fel så länge man inte medvetet skadar andra. Det är där den fria viljan kommer in och ju mer man lär och ju mer man kan ta in, ju oftare så väljer man den goda viljan och inte den som gör att friktion uppstår och nya omvägar möter en på livets stig.

Sen vad som riktigt menas med att flyttas upp till nästa klass, det vet jag inte. För mig handlar det om andlig mognad och i den skolan finns det i så fall oändligt många klasser.

Men så länge rädslan är större än modet så får många av oss problem. Man står och stampar känns det som och att då ha kraft att utmana detta är en kamp. Att vända på det så att modet blir större än rädslan. Det är mitt mål 2012.