Etikettarkiv: bloggen

WordPress i 11 år

WordPress loggaI dagarna passerade jag 11 år på WordPress. Det är en lång tid och mycket var annorlunda i juli 2007 då jag skrev mina första rader här.

Det har funnits tider då jag varit nära att lägga ner allt, men hela tiden kommit tillbaka till att bloggen är mitt andningshål. Min egen terapeut och den som alltid funkat bäst.

Det kan låta tragiskt för dig som inte är inne i bloggvärlden eller finns så mycket på sociala medier, men det har blivit som någon konstig trygghet för mig.

Eftersom jag varit så länge på samma plattform innebär det att jag är väldigt nöjd med WordPress. Funkar alltid, väldigt gediget och genomarbetad. En slags trygghet som sagt är det att ha WordPress som bloggverktyg.

Tänker inte gå tillbaka i minnenas allé, utan konstaterar bara detta faktum hur viktig bloggen varit och är för mig. Förhoppningsvis har någon läsare haft glädje av mina ord på vägen i deras liv.

Det enda jag kan säga är hur totalt annorlunda allt var då. Både på gott och på ont.

Annonser

Ingenting betyder någonting och ändå betyder det allt

Skulle det hjälpa mig att träffa någon? Skulle det hjälpa mig att få prata ”av mig” och ömka med någon som på ett proffsigt sätt till det yttre visar sig intresserad och jag går på det med hull och hår? Hmm, fast det gör jag ju inte längre… är krass och härdad inför terapeuter överlag.

gayalone

Vissa stunder längtar jag efter att träffa en själ där djupet och förståelsen finns. Men någonstans känner jag att det är en utopi. Den själen finns inte här och det är nog precis som det ska vara eftersom det högre perspektivets lärdomar alltid går först. Samtidigt kan jag inte blunda för denna längtan tills jag dör. Eller, går det? Är det just min lärdom, att längta och förstå vad det handlar om på ”riktigt”?

Ord som bög, homosexuell och gay ger inte ”pride” inom mig. Även om jag kommit en bit på väg har jag aldrig hittat den där känslan av stolthet som många pratar om. För mig är det ångest, oro och rädsla. Förstår de som aldrig kommer ur garderoben av flera olika skäl. När jag sedan i djupet känner som jag gör i form av själar istället för kön komplicerar det bilden för mig själv och vad jag verkligen längtar efter. Är så flytande gällande detta att jag idag inte vill eller kan sätta en etikett på mig. Trots att jag genom mitt liv sexuellt fantiserat om män, men haft mest känslomässigt utbyte med kvinnor.

En märklig händelse inträffade för några år sedan. Jag drogs till en kvinna på jobbet. När jag nu efteråt tänker på detta gjorde jag det först omedvetet, men sen helt plötsligt kände jag väldigt starkt för henne när vi pratade. Tyvärr var hon redan ”upptagen” och dessutom slutade hon senare, vilket för mig på ett plan var bra ur ett rent krasst perspektiv. De känslor jag hade för henne var på sätt och vis nya för mig och att de inte var besvarade gjorde hela min tillvaro svår och så här i efterhand tror jag att det var en del i att mitt mående bara blev sämre under året 2016.

Hon har gjort ett stort intryck på mig för att lite mer förstå mig själv, precis som mitt ex också har gjort. Än idag drömmer jag om henne och känner någonstans att det var tråkigt att det blev som det blev eftersom hon fick fram känslor i mig som jag inte trodde mig ha. Men hon var förbjuden frukt, upptagen och inte tillgänglig.

Två kvinnor bland alla män i mitt liv. Män i tanken, drömmen och fantasin alltså, inget annat. För att jag inte vågat, klarat av och kunnat älska mig själv. Inte sett mig värd och sen äcklats av tankarna på män i perioder samtidigt som jag inget hellre vill än att träffa någon. Så länge och så djupt rotat att gå från fantasi till verklighet. Har slitits isär känslomässigt och känner idag bara en förtvivlan över alla känslorna.

Fick en fråga från en av mina ”jordiska lärare” för en tid sedan som jag inte kan komma runt och få ro med. Vill inte du träffa någon?

Det klart att jag vill! I de stunder jag känner mig liten och svag vore det skönt att luta sig mot en mans axel. Någon som ger mig trygghet och den där känslan av samhörighet. Någon som jag kan bli ett med. Stora drömmar, jag vet men för mig är det allt eller inget. Samtidigt kan jag i andra stunder bara känna avsmak för mig själv och den längtan jag har. Då är det lika bra att vara ensam och köra på så länge det går. Att förena de två verkar stört omöjligt.

Försökte söka kontakt via en dejtingsajt på inrådan av min sista terapeut, men det kändes bara så fel. När jag skulle beskriva mig själv och även bifoga ett foto tog äckelkänslorna i mig över. Jag klarade inte av att stå upp för mig själv.

Klarar inte av själva ”jakten” eller hur jag ska uttrycka det. Att bedömas, sållas bort och inte duga gör att jag avstår. Orkar inte börja om och försöka med någon ny själ. Senast besöket på Pride kände jag mig som en total främling när jag tittade på alla självsäkra som gick omkring och bara såg så häftiga ut. Total jävla främling med mindervärdeskomplex, med en känsla av att jag inte hörde hemma där. För mig är det evenemanget för de stolta och redan övertygade. Inte för de som har en flytande sexualitet och inte vet vem de är riktigt.

prideforalla.jpg

Sen har Stockholm Pride hos mig tappat rejält genom deras subjektiva agerande gentemot vilka som får vara med och inte. Värdegrunden sätts utifrån vissa mallar som enbart tillhör vänstersidan av politiken, trots att de säger sig vara opolitiska.

Det får bli som det blir med allt och betyder det ensamhet den dagen kistlocket slår igen får det vara på det viset. Jag orkar inte försöka mer. Då säger den kloke till mig att vad gnäller du då för? Om du inte orkar försöka mer? Varför fortsätter du älta om detta, år ut och år in? Kan du inte bara släppa sargen och vara som du är? Tycka om dig själv, för Guds skull?

Frågorna kan och ska ställas, men svaren i djupet är inte alls självklara trots år av funderingar och försök att ”passa in” på olika sätt, därav ytterligare en bloggpost i ämnet.

På ett omedvetet plan i kombination med all oro som besöker mig har förfallet inletts. För orken att ”hålla upp” någonting som ändå aldrig förändras har helt enkelt tagit slut. Att må bra och tycka om sig själv är ett livsprojekt för mig. De dagar då självhatet har mig i sitt grepp med allt vad det innebär av ångest och oro, klarar jag inte av att stanna kvar i det, utan flyr in i matmissbruk och mörka destruktiva tankar och vad det innebär vet jag alltför väl. Det tar sådan kraft av mig att ens andas och stå emot vissa saker som jag vet gör mig så illa.

Det blir en ond cirkel det hela. Att be om hjälp är svårt och jag vill inte nöta på människor mer än nödvändigt. Mitt eviga tjat om måendet vill jag inte lägga på andra. Då får jag skriva här och de som orkar kan läsa om mitt orerande istället.

I det jordiska är allt bortglömt en dag och faktiskt tröstar den tanken mig. I bästa fall finns du i en bok eller som röst i en låt, film eller spel. Kanske på ett gammalt fotografi som framtida släktingar tar fram och pratar om. Vad det nu har för betydelse, mer än för det jordiska egot? I det stora hela betyder det ingenting, förutom för dig själv och din egen livsbok, kanske är det vackert så? Trots allt är jag på ett plan medveten om det högre perspektivet och att vi aldrig kan dö helt. Skalet ja, men medvetandet nej. Men det spelar liksom ingen roll när det jordiska här och nu tar tag i mig och tar över alla tankar i perioder.

Ingenting betyder någonting och ändå betyder det allt. Denna motsättning går aldrig att förstå med intellektet. Det är livserfarenhet och förmågan att släppa taget om tankarna som avgör.

Säger han som så totalt tappat just detta… …men livet lär och så ska det vara oavsett om man själv uppfattar det som ljust eller mörkt.

Detta med att flytta

Flyttarna i mitt liv har varit många. Brukar ibland säga att det inte finns en stadsdel i Uppsala som jag inte bott i. Allt började med Eriksberg och Marmorvägen i ett av höghusen. Vi bodde på första våningen och det starkaste minnet är att jag höll på att elda upp hela lägenheten. Efter Eriksberg flyttade vi till Gränby och Almqvistgatan. Där är tyvärr minnena väldigt svarta med mycket alkohol och våld.

Valsätra och Bandstolsvägen var nog det ställe jag bodde längst på med familjen. Min ursprungliga familj alltså. Därifrån finns många minnen och precis som i Gränby är de allra flesta plågsamma att tänka tillbaka på. När min mor inte ville vara kvar längre på jorden hade jag och min syster redan bott hos Sven och Marja en tid för allt kaos. Med dem bodde vi på följande ställen: Fjärdhundragatan i Tunabackar, Videvägen i Sunnersta och Fänkålsgatan i Årsta.

Jag flyttade ett tag till pappa i Gottsunda trots att jag förstod att det inte skulle fungera, men det fanns inga andra alternativ just då och sen till min första egna lägenhet som var på Spinnrocksvägen i Valsätra. Egna lyor hade jag sedan på Johannesbäcksgatan i Salabackar, Sturegatan i Luthagen samt Rönnbacken utanför Alunda hos vänner där jag fick bo en tid när det var väldigt rörigt i mitt liv.

Efter det kom Anna in i bilden och vi bodde i Tunabackar, Gränby och på Månskensvägen i Storvreta. Vårt sista boende tillsammans blev Vretalundsvägen i eget hus.

För nästan 10 år sedan flyttade jag från huset. Det hus som skulle vara det som ”läkte” allt och som skulle göra att det blev bra igen. Lovligt naiv redan då. En blogg startades när vi flyttade dit 25 september 2004 med namnet Projekt 47:73. Den dog samma dag som Anna flyttade ut, vilket var den 12 november 2007.

0605_husetvretalund

26 maj 2006 fixade vi på framsidan.

Hittar också ett Flickr-konto med massor av bilder från hustiden. När vi gjorde i ordning allt. Får lite ångest av att titta på alla bilder idag. Det gamla vanliga som jag inte tänker rabbla igen, men ångestens fula tryne tittar fram helt klart över de misslyckanden jag stod för under den här tiden.

20080503_04

Den 3 maj 2008 hjälpte Clabbe och Rafael mig med att flytta de stora pjäserna. (Mobilkamerakvalitén samt handhavandet var inte på topp för 10 år sedan, som synes).

Hade stora delar av maj på mig att flytta och tog det pö om pö, och sista dagen i huset var 23 maj. Dagen efter sov jag på Morgonvägen för första gången. Ett år i egen lya skrev jag ytterligare ett år senare och läser man den posten kan man tro att allt stått stilla i 9 år:

Jag väntar fortfarande på den där vändningen som alla pratar om. Visst, jag är otålig och jag vet att det tagit lång tid för många andra, men jag mår inte så bra av det rådande läget och det känns som om jag fastnat. Som om spiralen är nedåtgående och inte tvärtom.

Minns så väl den dagen Clabbe och Rafael kom och hjälpte mig med att flytta grovsopor och de stora pjäserna. Svetten lackade och de ställde upp på ett otroligt sätt! Men jag minns också hur jag vid den här tiden gick omkring med en ständig lågintensiv ångest som tärde skiten ur mig.

Hamnade alltså på Morgonvägen och här trivs jag hyfsat. Det positiva är närheten till skolan och att det funkat hyfsat med barnen under åren. Tjejerna flyttade ut för några år sedan och den enda som finns kvar hos mig idag är lillgrabben Elias. Han bor hos mig 14 dagar åt gången och sen hos sin mamma 14 dagar och så har vi hållit på nu i några år. Är glad för varje år som han vill ha det på detta viset och fortfarande vill bo hos sin pappa. Han fyller 16 år i juli och kan snart välja själv vart han vill bo. När skolan är över så misstänker jag att Uppsala och StorHemmet kommer att locka mer…

Nu har det alltså passerat 10 år sedan jag blev ensam igen. Tänker tillbaka, och tyvärr är den dominerande känslan uppgivenhet idag. Som om jag aldrig hittat hem och i det ligger nog mer än alla flyttar som jag tidigare rabblade upp. Det är en universal känsla som alltid varit med mig, för jag vet ju att är jag ärlig emot mig själv, så var det ju inte bra även under de sista åren i äktenskapet med Anna. Det var mycket frustration och ångest även då.

Det är som om jag aldrig får ro. Som om det aldrig varit bra i mitt sinne och inre. I korta perioder kanske, men det är aldrig något ihållande. Min bästa period var kring 1993. Det kan jag säga utan tvekan idag. Men varför jag liksom inte kunde vara kvar i det, var väl säkert självbedrägeriet redan då. Jag ville så mycket och att det skulle vara bra så jag slog knut på hela mig själv. För att jag ville så gärna att det skulle vara rätt för mig. Ett familjeliv med allt vad det innebar. Egoistiskt på ett plan, samtidigt som det faktiskt gav liv åt tre själar på den här jorden.

Ändå kan jag lite låta bli att tänka tillbaka, älta och fundera. För det finns en del i mig som sitter fast och inte tillåter mig själv att bli fri. Som tänker tillbaka på de fina stunderna som faktiskt fanns där och att jag ska straffas för att jag förstörde allt.

Familjen, semestrarna och de små fina stunderna. I det hänger jag mig kvar och då speciellt när jag knappt har styrfart där jag är idag. I tanken känner jag mig ibland så oerhört gammal och trött. Som om allt är så nära att bara lägga av, mina kroppsliga funktioner och ett medvetande som inte vill mer. Men ändå går jag vidare, gör det jag ska så att säga och ändrar siffror fortfarande en gång varje år. Vad är det som driver på? Ibland känns det som om det inte är jag, utan någonting helt annat. Som det är ett annat jag av mig själv som följer den uppgjorda planen mellan de stolpar som man aldrig kommer undan.

Kanske är det dags att sälja av denna stora bostadsrätt redan nu? Finns flera skäl som skulle vara bra för mig. En tvåa skulle räcka gott. Barnen är nu så stora att de inte behöver ha ett extra rum hos mig när modern nu har fått det så stort. Kanske är det den sortens gallring som måste till nu? För att komma vidare på något vis… det enda som håller mig kvar i dagsläget är orden från Elias. Han vill bo kvar här ett år till tills han gått ut grundskolan och i det ligger det starkaste argumentet att inget göra förrän om ett år.

10 år är en lång tid trots allt. Det har hänt mycket på dessa år. Många tuffa lärdomar men även stunder av glädje. Annars hade jag inte kommit vidare överhuvudtaget om inte de stunderna hade funnits. Acceptans, nuet och tålmodighet för mig sakta framåt. Skulle jag vetat hur dessa 10 år skulle ha blivit innan är jag inte riktigt säker på hur jag skulle ha reagerat. Att läsa tillbaka i bloggen gör mig uppgiven och trött. Där jag befinner mig idag känns det tungt helt enkelt.

Mitt bloggande – min terapi

839 kronor varje år för att slippa reklam? Det blir 70 spänn i månaden… funderar på att betala detta eftersom bloggen ser för anskrämlig ut med all märklig reklam som dyker upp både här och där.

pexels-photo-601798.jpeg

Det är bara att konstatera att blogga är min grej, min terapi och där jag bäst får ut mina känslor. Är mycket väl medveten om upprepandet och att många kanske anser att jag mig ingenting lär, men det är inte grejen längre för mig att duga inför andra och i deras ögon göra så kallade förbättringar. Det handlar om mig här och det jag behöver, ingenting annat.

Visst kan jag bli uppgiven om jag går tillbaka några år och tycker mig se upprepningarnas lov, men samtidigt kan jag de dagarna jag har orken faktiskt se att nyanserna ändrats i många fall till det lite ljusare. Så jag kommer nog alltid att blogga så länge jag kan se och skriva.

En del retar sig på mig och klarar inte riktigt av det jag skriver. Kan i mitt stilla sinne då undra vad de gör bland mina sociala medier-plattformar? Men de allra flesta läser och följer mig, några få hör av sig (tack för det) och jag mår i alla fall inte sämre av orden ensamhet, mående och andlighet i oändlig blandning som jag uttrycker år ut och år in. För det är min terapi att upprepa mig här.

pexels-photo-968396.jpeg

Må bli mörk och fastnar i det förgångna, men allt oftare tar jag mig upp snabbare och kan känna hopp och ljus. Ibland får man inte det intrycket om man läser mig, men det beror nog på att det är bloggen som jag då använder för att skriva av mig det jobbiga. Det finns mycket positivt att tänka på och som har blivit bättre. Situationen på jobbet har aldrig varit så hoppfull och spännande som det är idag. Det är sådan skillnad mot tidigare och då speciellt när jag tänker på den där mörka dagen i december för snart två år sedan då jag tog helt slut.

Jobbet och familjen. Det positiva och det som är bra i mitt liv. Det får jag aldrig glömma när längtan efter närhet och meningen med livet för övrigt kommer över mig. Det är så lätt att ta vissa saker för givet, men jag vet att helt plötsligt kan det vara över och förbi. Maxis död har påmint väldigt starkt om detta. Helt plötsligt så har förutsättningarna förändrats. Det måste mötas och man måste gå vidare för annars fastnar man och livet blir halvt. Livet måste och ska levas.

Pratade med min yngsta dotter om detta igår och konstaterade att det idag finns en grundtrygghet i mig som gör att jag trots alla känslor, har en lugn känsla i botten. Den fanns inte förut. Man kan om man är negativ kalla den för uppgivenhet och det får bli som det blir, men samtidigt när jag är positiv ger mig den känslan ett hopp, ja på gränsen till oräddhet.

cropped-girl-2696947_1920.jpg

Allt är i rörelse. Hela tiden. Ingenting står still och får man den känslan blir man snabbt varse att så inte är fallet. En av mina stora lärdomar är just detta, att ingenting står stilla.

Vad är det värsta som kan hända? Tåls att upprepa och fundera över.

Vill önska er alla som ”hänger er kvar” här med mig en härlig Valborg! Jag ska fira den med mina barn! Det är fint.

Känsligheten

På jobbet har jag en armatur ovanför mig med massa lysrör. För en tid sedan började de låta väldigt mycket. I armaturen finns två olika lägen och numera är det omöjligt för mig att ha på dem båda samtidigt. Ljudet är inte behagligt och det surrar i skallen på mig. Ha en igång funkar ok. Har påtalat detta och hoppas att det finns någon lösning.

Känsligheten hos mig gällande ljus och ljud har blivit starkare sista dagarna. Vill inte gå in på detaljer i varför det blivit som det har blivit men det är en kombination av inre tankar som jag inte får ordning på som i sin tur påverkas av den så kallade verkligheten.

Fokus måste vara på mig själv. När jag försöker tänka på mig själv får jag dåligt samvete hur jag än förnuftigt försöker tänka bort det, för jag vet att jag måste tänka på mig själv och lugna ner mig. Det går inte bättre för att jag med tanken vill och tror mig kunna ta genvägar. Det gör mig så ledsen ibland att jag bara vill strunta i alltihopa.

Måendet skiftar väldigt under dagen. I morse vaknade jag av mobillarmet (vilket aldrig händer) och sen var jag redan från början väldigt seg och trött på jobbet. Men de första två timmarna gick det ändå ok att jobba. Tror jag tänker för mycket också på en massa jobbrelaterade saker, vilket tröttar ut hjärnan. Vid lunchtid försökte jag ta det lugnt och affirmera vilket inte funkade så bra.

När jag sedan efter lunch för tredje gången av misstag hade raderat den webbsida jag höll på med kände jag bara att detta går inte. Hjärnan funkade inte för sådant arbete och det vara bara att åka hem. Sov i nästan tre timmar och då kändes det bättre. Orkade laga mat åt grabben och vara lite social.

Känsligheten gick förr att “stänga av” och liksom gå förbi. Det klarar jag inte av längre. Det blir problem direkt med att tänka och göra saker när hjärnan anser sig ha fått nog med intryck. Ibland får jag gå tillbaka flera gånger för att komma på en tanke som jag hade sekunden tidigare. Det är så frustrerande, vilket inte gör situationen ett dugg bättre.

Kanske har jag tagit mig vatten över huvudet? Tror mig klara mer än jag gör? Jag vet faktiskt inte. Det kan också vara mina tankar som lurar mig, där jag springer iväg och tar ut negativitet i förväg och tror att jag inte klarar av vissa saker. Samtidigt vet jag att jag måste vara försiktig så att inte trådarna i hjärnan går sönder igen. För det var så min husläkare sa, att det var hjärntrådar som hade gått sönder när jag mådde som värst. Att läka dem tar månader och ibland år och i värsta går det inte alls.

Det positiva är ändå att jag återhämtat mig så pass att lusten för ordet finns där. Då är det inte lika illa som förr. Tänker också att det är en depression som förstärker och som påverkar utmattningen jag hade tidigare på ett negativt sätt. Hoppas bara inte att det fastnar alltför länge eftersom jag då inte riktigt vet vad som händer med mig.

Ledsenhet och negativitet tar energi, en energi som är svag som den är från början. Men det är väl detta jag måste lära mig att leva med, att det är så här i perioder. Det kan aldrig blir som förr.

Tema & nedmontering av köksbord

Trivdes inte med förra bloggtemat. Har nu försökt gå tillbaka till något mer “traditionellt” och som funkar bättre på datorer. Det ser för taskigt ut nu på mobiler, men jag ska försöka “skruva” och dona lite när orken finns där.

För orken är borta nu efter en dag med nedmontering av köksbord, dammsugning och en liten promenad. Mer än så krävs det inte för att jag ska krokna.

Köksbordet har hängt med sedan 1991 och har så mycket historia i sig. Köksstolarna är slitna och dynorna har hängt med sedan “Hedenhös”. Det är helt enkelt dags att gå vidare nu och införskaffa sig ett mer fräscht och hållbart bord. Går allt som det ska kommer det att vara på plats i morgon och då dessutom med en kökssoffa som en extra piff. Har aldrig haft en kökssoffa tidigare och det ser jag framemot.

Ett annan svart moln skingrades idag tack vare syrran. Tack snälla syster för att du kunde och hjälpte mig när det krisade ekonomiskt.

Tänker mycket på det som jag känner inom mig just nu gällande pappa och det så kallade “högre perspektivet” eller vad jag ska kalla det för. Det är lite överväldigande och jag har svårt att dela med mig av det jag känner, men en sak är klar (för mig i alla fall) och det är att allt är så mycket mer än det vi ser, känner och hör i denna så kallade ”verklighet”. Svårt att sortera, tro på och liksom vila i det jag känner av märkliga tankar och känslor just nu. Det är som det är och egentligen är det inget märkvärdigt. Det är inget märkvärdigt,

180203_01 köksbord

180203_02 köksbord

180203_03 köksbord

 

180203_04 köksbord

180203_05 köksbord