Etikettarkiv: bloggen

Detta med att flytta

Flyttarna i mitt liv har varit många. Brukar ibland säga att det inte finns en stadsdel i Uppsala som jag inte bott i. Allt började med Eriksberg och Marmorvägen i ett av höghusen. Vi bodde på första våningen och det starkaste minnet är att jag höll på att elda upp hela lägenheten. Efter Eriksberg flyttade vi till Gränby och Almqvistgatan. Där är tyvärr minnena väldigt svarta med mycket alkohol och våld.

Valsätra och Bandstolsvägen var nog det ställe jag bodde längst på med familjen. Min ursprungliga familj alltså. Därifrån finns många minnen och precis som i Gränby är de allra flesta plågsamma att tänka tillbaka på. När min mor inte ville vara kvar längre på jorden hade jag och min syster redan bott hos Sven och Marja en tid för allt kaos. Med dem bodde vi på följande ställen: Fjärdhundragatan i Tunabackar, Videvägen i Sunnersta och Fänkålsgatan i Årsta.

Jag flyttade ett tag till pappa i Gottsunda trots att jag förstod att det inte skulle fungera, men det fanns inga andra alternativ just då och sen till min första egna lägenhet som var på Spinnrocksvägen i Valsätra. Egna lyor hade jag sedan på Johannesbäcksgatan i Salabackar, Sturegatan i Luthagen samt Rönnbacken utanför Alunda hos vänner där jag fick bo en tid när det var väldigt rörigt i mitt liv.

Efter det kom Anna in i bilden och vi bodde i Tunabackar, Gränby och på Månskensvägen i Storvreta. Vårt sista boende tillsammans blev Vretalundsvägen i eget hus.

För nästan 10 år sedan flyttade jag från huset. Det hus som skulle vara det som ”läkte” allt och som skulle göra att det blev bra igen. Lovligt naiv redan då. En blogg startades när vi flyttade dit 25 september 2004 med namnet Projekt 47:73. Den dog samma dag som Anna flyttade ut, vilket var den 12 november 2007.

26 maj 2006 fixade vi på framsidan.

Hittar också ett Flickr-konto med massor av bilder från hustiden. När vi gjorde i ordning allt. Får lite ångest av att titta på alla bilder idag. Det gamla vanliga som jag inte tänker rabbla igen, men ångestens fula tryne tittar fram helt klart över de misslyckanden jag stod för under den här tiden.

Den 3 maj 2008 hjälpte Clabbe och Rafael mig med att flytta de stora pjäserna. (Mobilkamerakvalitén samt handhavandet var inte på topp för 10 år sedan, som synes).

Hade stora delar av maj på mig att flytta och tog det pö om pö, och sista dagen i huset var 23 maj. Dagen efter sov jag på Morgonvägen för första gången. Ett år i egen lya skrev jag ytterligare ett år senare och läser man den posten kan man tro att allt stått stilla i 9 år:

Jag väntar fortfarande på den där vändningen som alla pratar om. Visst, jag är otålig och jag vet att det tagit lång tid för många andra, men jag mår inte så bra av det rådande läget och det känns som om jag fastnat. Som om spiralen är nedåtgående och inte tvärtom.

Minns så väl den dagen Clabbe och Rafael kom och hjälpte mig med att flytta grovsopor och de stora pjäserna. Svetten lackade och de ställde upp på ett otroligt sätt! Men jag minns också hur jag vid den här tiden gick omkring med en ständig lågintensiv ångest som tärde skiten ur mig.

Hamnade alltså på Morgonvägen och här trivs jag hyfsat. Det positiva är närheten till skolan och att det funkat hyfsat med barnen under åren. Tjejerna flyttade ut för några år sedan och den enda som finns kvar hos mig idag är lillgrabben Elias. Han bor hos mig 14 dagar åt gången och sen hos sin mamma 14 dagar och så har vi hållit på nu i några år. Är glad för varje år som han vill ha det på detta viset och fortfarande vill bo hos sin pappa. Han fyller 16 år i juli och kan snart välja själv vart han vill bo. När skolan är över så misstänker jag att Uppsala och StorHemmet kommer att locka mer…

Nu har det alltså passerat 10 år sedan jag blev ensam igen. Tänker tillbaka, och tyvärr är den dominerande känslan uppgivenhet idag. Som om jag aldrig hittat hem och i det ligger nog mer än alla flyttar som jag tidigare rabblade upp. Det är en universal känsla som alltid varit med mig, för jag vet ju att är jag ärlig emot mig själv, så var det ju inte bra även under de sista åren i äktenskapet med Anna. Det var mycket frustration och ångest även då.

Det är som om jag aldrig får ro. Som om det aldrig varit bra i mitt sinne och inre. I korta perioder kanske, men det är aldrig något ihållande. Min bästa period var kring 1993. Det kan jag säga utan tvekan idag. Men varför jag liksom inte kunde vara kvar i det, var väl säkert självbedrägeriet redan då. Jag ville så mycket och att det skulle vara bra så jag slog knut på hela mig själv. För att jag ville så gärna att det skulle vara rätt för mig. Ett familjeliv med allt vad det innebar. Egoistiskt på ett plan, samtidigt som det faktiskt gav liv åt tre själar på den här jorden.

Ändå kan jag lite låta bli att tänka tillbaka, älta och fundera. För det finns en del i mig som sitter fast och inte tillåter mig själv att bli fri. Som tänker tillbaka på de fina stunderna som faktiskt fanns där och att jag ska straffas för att jag förstörde allt.

Familjen, semestrarna och de små fina stunderna. I det hänger jag mig kvar och då speciellt när jag knappt har styrfart där jag är idag. I tanken känner jag mig ibland så oerhört gammal och trött. Som om allt är så nära att bara lägga av, mina kroppsliga funktioner och ett medvetande som inte vill mer. Men ändå går jag vidare, gör det jag ska så att säga och ändrar siffror fortfarande en gång varje år. Vad är det som driver på? Ibland känns det som om det inte är jag, utan någonting helt annat. Som det är ett annat jag av mig själv som följer den uppgjorda planen mellan de stolpar som man aldrig kommer undan.

Kanske är det dags att sälja av denna stora bostadsrätt redan nu? Finns flera skäl som skulle vara bra för mig. En tvåa skulle räcka gott. Barnen är nu så stora att de inte behöver ha ett extra rum hos mig när modern nu har fått det så stort. Kanske är det den sortens gallring som måste till nu? För att komma vidare på något vis… det enda som håller mig kvar i dagsläget är orden från Elias. Han vill bo kvar här ett år till tills han gått ut grundskolan och i det ligger det starkaste argumentet att inget göra förrän om ett år.

10 år är en lång tid trots allt. Det har hänt mycket på dessa år. Många tuffa lärdomar men även stunder av glädje. Annars hade jag inte kommit vidare överhuvudtaget om inte de stunderna hade funnits. Acceptans, nuet och tålmodighet för mig sakta framåt. Skulle jag vetat hur dessa 10 år skulle ha blivit innan är jag inte riktigt säker på hur jag skulle ha reagerat. Att läsa tillbaka i bloggen gör mig uppgiven och trött. Där jag befinner mig idag känns det tungt helt enkelt.

Annonser

Mitt bloggande – min terapi

839 kronor varje år för att slippa reklam? Det blir 70 spänn i månaden… funderar på att betala detta eftersom bloggen ser för anskrämlig ut med all märklig reklam som dyker upp både här och där.

Det är bara att konstatera att blogga är min grej, min terapi och där jag bäst får ut mina känslor. Är mycket väl medveten om upprepandet och att många kanske anser att jag mig ingenting lär, men det är inte grejen längre för mig att duga inför andra och i deras ögon göra så kallade förbättringar. Det handlar om mig här och det jag behöver, ingenting annat.

Visst kan jag bli uppgiven om jag går tillbaka några år och tycker mig se upprepningarnas lov, men samtidigt kan jag de dagarna jag har orken faktiskt se att nyanserna ändrats i många fall till det lite ljusare. Så jag kommer nog alltid att blogga så länge jag kan se och skriva.

En del retar sig på mig och klarar inte riktigt av det jag skriver. Kan i mitt stilla sinne då undra vad de gör bland mina sociala medier-plattformar? Men de allra flesta läser och följer mig, några få hör av sig (tack för det) och jag mår i alla fall inte sämre av orden ensamhet, mående och andlighet i oändlig blandning som jag uttrycker år ut och år in. För det är min terapi att upprepa mig här.

Må bli mörk och fastnar i det förgångna, men allt oftare tar jag mig upp snabbare och kan känna hopp och ljus. Ibland får man inte det intrycket om man läser mig, men det beror nog på att det är bloggen som jag då använder för att skriva av mig det jobbiga. Det finns mycket positivt att tänka på och som har blivit bättre. Situationen på jobbet har aldrig varit så hoppfull och spännande som det är idag. Det är sådan skillnad mot tidigare och då speciellt när jag tänker på den där mörka dagen i december för snart två år sedan då jag tog helt slut.

Jobbet och familjen. Det positiva och det som är bra i mitt liv. Det får jag aldrig glömma när längtan efter närhet och meningen med livet för övrigt kommer över mig. Det är så lätt att ta vissa saker för givet, men jag vet att helt plötsligt kan det vara över och förbi. Maxis död har påmint väldigt starkt om detta. Helt plötsligt så har förutsättningarna förändrats. Det måste mötas och man måste gå vidare för annars fastnar man och livet blir halvt. Livet måste och ska levas.

Pratade med min yngsta dotter om detta igår och konstaterade att det idag finns en grundtrygghet i mig som gör att jag trots alla känslor, har en lugn känsla i botten. Den fanns inte förut. Man kan om man är negativ kalla den för uppgivenhet och det får bli som det blir, men samtidigt när jag är positiv ger mig den känslan ett hopp, ja på gränsen till oräddhet.

Allt är i rörelse. Hela tiden. Ingenting står still och får man den känslan blir man snabbt varse att så inte är fallet. En av mina stora lärdomar är just detta, att ingenting står stilla.

Vad är det värsta som kan hända? Tåls att upprepa och fundera över.

Vill önska er alla som ”hänger er kvar” här med mig en härlig Valborg! Jag ska fira den med mina barn! Det är fint.

Känsligheten

På jobbet har jag en armatur ovanför mig med massa lysrör. För en tid sedan började de låta väldigt mycket. I armaturen finns två olika lägen och numera är det omöjligt för mig att ha på dem båda samtidigt. Ljudet är inte behagligt och det surrar i skallen på mig. Ha en igång funkar ok. Har påtalat detta och hoppas att det finns någon lösning.

Känsligheten hos mig gällande ljus och ljud har blivit starkare sista dagarna. Vill inte gå in på detaljer i varför det blivit som det har blivit men det är en kombination av inre tankar som jag inte får ordning på som i sin tur påverkas av den så kallade verkligheten.

Fokus måste vara på mig själv. När jag försöker tänka på mig själv får jag dåligt samvete hur jag än förnuftigt försöker tänka bort det, för jag vet att jag måste tänka på mig själv och lugna ner mig. Det går inte bättre för att jag med tanken vill och tror mig kunna ta genvägar. Det gör mig så ledsen ibland att jag bara vill strunta i alltihopa.

Måendet skiftar väldigt under dagen. I morse vaknade jag av mobillarmet (vilket aldrig händer) och sen var jag redan från början väldigt seg och trött på jobbet. Men de första två timmarna gick det ändå ok att jobba. Tror jag tänker för mycket också på en massa jobbrelaterade saker, vilket tröttar ut hjärnan. Vid lunchtid försökte jag ta det lugnt och affirmera vilket inte funkade så bra.

När jag sedan efter lunch för tredje gången av misstag hade raderat den webbsida jag höll på med kände jag bara att detta går inte. Hjärnan funkade inte för sådant arbete och det vara bara att åka hem. Sov i nästan tre timmar och då kändes det bättre. Orkade laga mat åt grabben och vara lite social.

Känsligheten gick förr att “stänga av” och liksom gå förbi. Det klarar jag inte av längre. Det blir problem direkt med att tänka och göra saker när hjärnan anser sig ha fått nog med intryck. Ibland får jag gå tillbaka flera gånger för att komma på en tanke som jag hade sekunden tidigare. Det är så frustrerande, vilket inte gör situationen ett dugg bättre.

Kanske har jag tagit mig vatten över huvudet? Tror mig klara mer än jag gör? Jag vet faktiskt inte. Det kan också vara mina tankar som lurar mig, där jag springer iväg och tar ut negativitet i förväg och tror att jag inte klarar av vissa saker. Samtidigt vet jag att jag måste vara försiktig så att inte trådarna i hjärnan går sönder igen. För det var så min husläkare sa, att det var hjärntrådar som hade gått sönder när jag mådde som värst. Att läka dem tar månader och ibland år och i värsta går det inte alls.

Det positiva är ändå att jag återhämtat mig så pass att lusten för ordet finns där. Då är det inte lika illa som förr. Tänker också att det är en depression som förstärker och som påverkar utmattningen jag hade tidigare på ett negativt sätt. Hoppas bara inte att det fastnar alltför länge eftersom jag då inte riktigt vet vad som händer med mig.

Ledsenhet och negativitet tar energi, en energi som är svag som den är från början. Men det är väl detta jag måste lära mig att leva med, att det är så här i perioder. Det kan aldrig blir som förr.

Tema & nedmontering av köksbord

Trivdes inte med förra bloggtemat. Har nu försökt gå tillbaka till något mer “traditionellt” och som funkar bättre på datorer. Det ser för taskigt ut nu på mobiler, men jag ska försöka “skruva” och dona lite när orken finns där.

För orken är borta nu efter en dag med nedmontering av köksbord, dammsugning och en liten promenad. Mer än så krävs det inte för att jag ska krokna.

Köksbordet har hängt med sedan 1991 och har så mycket historia i sig. Köksstolarna är slitna och dynorna har hängt med sedan “Hedenhös”. Det är helt enkelt dags att gå vidare nu och införskaffa sig ett mer fräscht och hållbart bord. Går allt som det ska kommer det att vara på plats i morgon och då dessutom med en kökssoffa som en extra piff. Har aldrig haft en kökssoffa tidigare och det ser jag framemot.

Ett annan svart moln skingrades idag tack vare syrran. Tack snälla syster för att du kunde och hjälpte mig när det krisade ekonomiskt.

Tänker mycket på det som jag känner inom mig just nu gällande pappa och det så kallade “högre perspektivet” eller vad jag ska kalla det för. Det är lite överväldigande och jag har svårt att dela med mig av det jag känner, men en sak är klar (för mig i alla fall) och det är att allt är så mycket mer än det vi ser, känner och hör i denna så kallade ”verklighet”. Svårt att sortera, tro på och liksom vila i det jag känner av märkliga tankar och känslor just nu. Det är som det är och egentligen är det inget märkvärdigt. Det är inget märkvärdigt,

Layoutanalfabeten

Klarar inte av att få ordning på bloggen. Det blir inte bra hur jag än gör det. Ena stunden så ser den perfekt ut i mobilen och sen när jag då ändrar för att datorn ska få sitt, då ser det för nedrigt ut i mobilen.

Layoutanalfabet är ytterligare ett namn att lägga till min i övrigt erbarmliga CV. Blir så trött på att det inte kan vara som det alltid har varit på bloggen. Bloggen kanske vill säga mig något?

Nu vet ni i alla fall, läs min hemsida via smartphone istället. Via datorn ser det ut som en cyberkrig med bilder och ord lite hipp som happ.

Sista bloggposten

Högtravat och överambitiöst med en avslutande post var tanken. Titeln Epilog och ett upprapande av mina år inom bloggosfären sedan 2001 fanns också i tankarna. Allt eller inget på känt manér.

Så blir det nu inte. Nöjer mig bland annat med nedanstående bild som visar att 10 år är en lång tid. Åldrandet kommer ingen undan…

Två bilder. Den första från augusti 2007 och den andra från 28 juli 2017.

Februari 2001 startade jag min första hemsida med adressen http://medlem.tripodnet.nu/jerryo och efter det blev det Telia en period med adressen http://w1.468.telia.com/~u46802772/.

I början skrev jag inte dagbok utan jag kallade det för Intressant och då handlade det inte om mig utan saker som hände i världen och som jag hade en åsikt om.

Den första text jag hittar är:

010301
Att vara lufterian
I veckans nummer av Kyrkans Tidning så finns en artikel om Ankara Nygårds som är lufterian. Jag blev så fascinerad av att hon lever av Guds energi och att det finns ca 20 st till bara i Sverige. Läs själv artikeln.

Sen försöker jag minnas alla mina bloggar och vad jag kallade mig. Det är inte lätt men ett urval är:
Jerrys ord och tankar (2001-2003) Ord av Jerry samt Trueto (2003), Ordbanken och sen Ordbankaren (2004) och Jerrys Ord (2004-2007) är några av namnen jag har haft genom åren.

Denna blogg har dock burit mitt eget namn och nu har jag alltså bloggat i mer än 10 år i sträck utan längre uppehåll. Tycker det räcker så.

En post från 2012 beskriver mer mitt egofixerade bloggande som jag då kallade posten.

Bloggar som ligger kvar på nätet
Bild av Jerry (2007-2008)
Projekt 47:73 (2004-2007)
Projekt 47:73 (Bilder Flickr)
Tyskland 2006

Jag har tyckt om att blogga. I alla fall för det mesta. Det är mitt sätt att uttrycka mig och samtidigt finns det något terapeutiskt över det hela. Egentligen spelar det ingen roll hur många läsare jag har, hur många klick som registreras varje dag. Detta var mer viktigt i början.

Bloggen gav mig många vänner. Några även i det verkliga livet under en tid. Men det tog slut av olika skäl och idag har jag väldigt flyktig kontakt med endast någon enstaka. Dagboksportalen Succé var viktig i början och den hittade jag i början på 2002. Där var det trevligt att finnas och jag minns så väl när min son föddes och hur vänliga alla var.

Men allt har ett slut. Så är det ju, inget finns för evigt. Den enda man är nära är familjen och sig själv. Vänner kommer och går. Endast ett fåtal består. Det har varit ett härligt äventyr under en lång period i mitt liv. De positiva upplevelserna bevarar jag. Men nu lägger jag av med detta.

Under hösten 2017 ska jag skriva av mig om detta livet. Mitt liv som Jerry som varat sedan 1965. Om barndom och MINA minnen. Min verklighet och det jag uppfattat av kärlek, trygghet och familjeliv men även hat, otrygghet, alkohol och våld. Såsom jag har kommit ihåg det, utan tankar på att ta hänsyn till någon, som man ibland måste göra när man bloggar öppet.

Mitt förhållande till min egen sexualitet samt mitt förhållande till alkohol är två viktiga saker i mitt liv som jag haft mycket komplicerade tankar kring. Detta kommer jag att skriva en del om, det vet jag redan idag. Sen får det bli som det blir. Jag skriver av mig helt enkelt.

Bloggen upphör men inte min hemsida. Här kommer jag att ha länkar till mina andra sociala kanaler som jag inte kommer att lägga ner.

Vill du följa mig där, välkommen:

Tack för den här tiden, alla mina läsare! De allra flesta av er minns jag med fina tankar. Det är ni som velat mig väl som jag idag tänker på. Ni som följt mig genom åren. Ingen nämnd och ingen glömd.

Ni har varit suveräna!

Mina årskrönikor
Mitt 2016
Mitt 2015
Mitt 2014
Mitt 2013
Mitt 2012
Mitt 2011
Mitt 2010
Mitt 2009
Mitt 2008
Mitt 2007

All kärlek är av godo!