Etikettarkiv: bloggar

Så starkt, så intensivt…

Tack för att jag hade inspelningen från A att ta till i natt. Tack A! Fördämningarna släppte och tårarna bara rann. Tankarna på avslut och att strunta i allt var väldigt starkt inom mig. Vissa stunder känns det verkligen som om jag inte har någonting kvar att ge. Att jag är klar och det är över och förbi.

Så var det i natt. Jag var väldigt ledsen och då satte jag på inspelningen med A. Bara att höra hennes röst fick mig att komma till sans, även om gråten kom tillbaka ett par svängar. Men hon lugnade mig med sina ord om att allt handlar om tankar. Mörka och ljusa och att de kommer och går.

Försökte lite senare att få ur mig även ilska och aggression, men det går bara inte. Efter en stund med nävarna i ett par kuddar kände jag mig bara dum och löjlig. Ilskan och aggressionen får jag liksom inte ur mig, utan det blir ledsenhet och uppgivenhet över varat. Tårarna som jag hatar och då speciellt tillsammans med andra.

Det finns tankar i mig som nu kommer upp och som jag tidigare gjort allt för att trycka tillbaka. Detta med att lämna in och ge upp har varit svårt inom mig och förnuftet begriper att det bara är genvägar. Men ibland och i natt slogs det ut totalt och jag såg mycket mörka moln i mitt inre. Försökte stanna kvar med resultat av att tårarna inte gick att stoppa. Det är väl bra så och meningen, men när jag är mitt i det så vill jag bara fly från hela skiten. Så starkt, så intensivt på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt.

En del tycker att man inte ska skriva om död och tankar kring detta, men jag vill bara vara ärlig nu med det som finns inom mig. Det har alltid funnits där, men jag har liksom gjort allt för att inte känna det fullt ut. Nu går det inte att hindra och då måste jag få ur mig det någonstans och så länge jag inte klarar av att ringa någon, då bloggar jag om det.

Mitt liv är för värdefullt för att avsluta i förtid. Mina barn och alla de runtomkring mig såsom min syster och flera vänner är mina ankare i livet och inte döden som bara gör saker och ting i en förlängning allt värre. Även om döden, som i natt, känns befriande och lockande, men jag vet som sagt, att det är flyktkänslor från det som nu kommer upp. Ledsenheten över flera saker och att det blev som det blev. Mamma och alla orden om min homosexualitet och känslor för män och det självhat som det odlat inom mig i så många år. Min starka längtan efter närhet som jag inte klarar av att hantera genom aktivt sökande. Tacka sjuttsingen för att det tar tid att vända skutan och jag kan liksom inte sluta tjata om allt detta på min blogg. Det är mitt andningshål…

Det är så svårt att ta hjälp när det gör som ondast. Att ringa någon med tårarna rinnande är så obehagligt och läskigt för mig. Jag klarar inte av det, men samtidigt har jag inga problem att blogga om det. Märkligt kanske, men så fungerar jag.

Du som orkat hit, tack för att du läser och oavsett vad du tycker om mig, så lovar jag dig att jag kommer aldrig att ge upp i detta livet. Sen kanske jag tjatar och upprepar saker och ting, år ut och år in och dessutom är paradoxal i mina tankar och så får det vara. Alternativet är värre så att säga. Tack!

Att gå är mer än motion

2015-03-22

Idag fick jag ihop 37 minuter när jag var ute och gick. Då går jag snabbt och stannar icke. Väjer och far mellan de få som var ute i morse. Vinterväglag på vissa sträckor.

Madonna gör mig sällskap. Har nu kört detta i två veckor och börjar komma till den punkten då jag VILL ut… då det inte känns som något tvång för att. Då är mycket vunnet och sen har jag detta malande i huvudet om alternativen… det hjälper mig mer än stjälper just nu. Med stjälper menar jag att det kan bli tvångsmässigt och maniskt. Det är inte bra i min värld, vis av tidigare erfarenheter. Men där är jag inte.

Om en vecka, när jag har hållit på i tre veckor med gåendet på detta sätt, då tänker jag väga mig igen. För att se om det går åt rätt håll och att hekton blivit kilon. När det gäller kosten, så är det fortfarande så att när jag väl köper hem bär eller nötter, så har jag svårt att spara, utan jag drar i mig allt nästan direkt. Så fungerar jag, så därför kan jag inte ha lager på det jag tycker om inom LCHF. Då överäter jag. Men jag är så pass disciplinerad numera att det aldrig skulle finnas på matkartan att jag köper sådant som inte är inom mina kolhydratgränser. För då är jag förlorad och har tappat hela konceptet. Det vet jag och det kommer inte att ske.

Målet mitt är klart och målet ska nås! Så är det bara och i det har jag hjälp på vägen. Det känner jag väldigt starkt inom mig.

Att gå har också betytt mer än motion och att jag blir mindre. Tankarna på det jobbiga kommer fram och då tar jag i lite till. Saker som irriterar mig får komma fram genom tempot och den frustration jag känner för vissa skeenden känner jag då fullt ut. Det har faktiskt gjort att ångesten (den som jag inte riktigt visste vad den stod för) har minskat en hel del som ett resultat av detta tankesätt när jag vandrar. Det är en skön känsla att liksom veta att denna metod även får det psykiska att må bättre.

Vissa dagar så trivs jag bäst ihop med mitt svarta arv. De gamla invanda tankemönstren som är tuffa att förändra. Men nog sjuttsingen går det framåt allt. Det tror jag fler än jag själv märker. Bakslag ibland visst, men allt mer sällan. Måste ju tro på förändring i positiv riktning, för annars är det ju lika bra att slå igen butiken. Eller hur?

Att jag ens skriver… bloggar och berättar… vad är det för hål det fyller inom mig? För vem och varför? Ja, jag tänker för mycket och ja, det har jag fått höra flera gånger. Men när jag mår bättre, då går hjärnan igång på alla sätt och vis.

Bla, bla bla…

Bloggdöden nafsar mig i hasorna

Följer allt färre bloggar. Tappar intresset, många slutar och det liksom tilltalar mig inte längre hos de som ändå gnetar på. Ser ju också att allt färre läser min egen blogg. Bloggdöden är en realitet och kanske är det så att dess tid snart är över?

Visst, det kommer alltid att finnas människor som bloggar, om inte annat för sin egen skull. Men som ett ställe att synas och att höras i sociala medier så är det nog andra kanaler som alltmer tar över. Där det går snabbare och där den lite djupare analysen saknas. En ganska tråkig utveckling.

Twitter

Men jag kan ju bara gå till mig själv när det handlar om att följa bloggar. Det är liksom inte lika intressant längre eller hur jag ska uttrycka det. Det jag behöver och där jag idag får min information och till viss del har ett interaktivt umgänge, det är ju på Twitter. Den kanalen är mitt absoluta favorittillhåll och har så varit under lång tid nu. Jag väljer själv vilka jag ska följa och får då ett flöde som är intressant och spännande för mig.

På Twitter är jag varje dag och jag kollar mitt flöde kontinuerligt.

Instagram

Instagram har seglat upp som nummer två för mig. Ett konto jag skaffade väldigt sent eftersom jag först tyckte det var överflödigt och att jag inte behövde det. Så tycker jag inte idag, drygt ett år senare.

Men jag är inte så aktiv utan lägger ut någon bild då och då, men de jag följer, de gillar jag väldigt mycket och sen gör det ju inte ont att Madonna är väldigt aktiv där. Det är roligt tycker jag. Instagram är för mig viktigare idag än vad Facebook är och så var det inte alls för bara ett år sedan.

Facebook har jag bara i arbetet idag. De som har en relation till mig i jobbet, de har jag som vänner, inga andra (förutom familjen förstås) följer jag. Det blev liksom för yvigt och för mycket att kolla av. Nästan lite maniskt och därför så skalade jag bort den kanalen ur mitt cyberliv.

Google + har aldrig varit en del av det livet för mig. En för rörig och märklig kanal som jag aldrig har gillat. Det är liksom för mycket och jag blir bara yr när jag ens försöker att ordna upp mina relationer där. Då låter jag det hellre vara…

Min blogg blir alltmer som en digital dagbok där jag skriver enbart utifrån dagsform och väldigt interna saker som inte kan intressera någon annan. Skrivlusten går i perioder och så får det vara, men visst märker även jag av bloggdöden här på min egna blogg. Bloggdöden nafsar mig i hasorna, helt klart. Känner allt oftare för att lägga ner och kanske bara ha en statisk hemsida där de kanaler jag är aktiv på länkas för den som är intresserad.

Så för att mota min egen bloggdöd i grind, så önskar jag få tips på bra bloggar därute. Har du något tips till mig? Jag är intresserad av personliga bloggar där man inte väjer för hur det är. Tips någon?

Söndagsfika med familjen

2014-01-26

Välfyllt kakfat…

2014-01-26

…blev snabbt tomt när familjen samlades för en gemensam fikastund.

2014-01-26

Anna var med och Maxi tog chansen direkt.

2014-01-26

Tofflan var också med och Maxi tog även här chansen även att få gosa på lite.

2014-01-26

Men tillslut så fick även den goda Tofflan nog av gosmaskinen som aldrig får nog.

2014-01-26

Vi umgicks intensivt på dagens moderna vis.

Tofflan och jag ingick en överenskommelse. Inte ett ord om det spektakel som startar på lördag på våra bloggar. Inte ett ord. Tummade och allt. Får se vem som håller sig längst… (;-)

2014-01-26

I det allra heligaste. Ellet lirar med polarna online.

Som vanligt så var det trevligt att träffa Anna och Tofflan. Det blir inte så ofta, men när det blir så känns det alltid bra efteråt.

“Inte som min far, inte som min far”

Det blir mycket kring min uppväxt numera känner jag, men så får det bli. Jag behöver få ur mig vissa saker och då är ju bloggen min perfekt och kanske kan mina ord hjälpa någon annan därute att också komma vidare och våga närma sig det som skaver inom en. För det är ju en del av anledningarna till att jag bloggar öppet om sådana här saker.

Min pappa 1940
1940 så var min pappa 2 år gammal. Till vänster med sin pappa, min farfar.

För 4 1/2 år sedan så skrev jag en post om min far. En del av de ord jag då hade inom mig:

När jag tänker på pappa idag så är det sprit, våld, elakhet och svek det enda som kommer upp. Jag fick aldrig den där kontakten med honom som jag hade med mamma. Han var för mig en främling i alla år. En som jag ville ha kontakt med såsom jag trodde det skulle vara. Far-son kontakt. Göra far-son saker så att säga. Men så blev det aldrig.

Dagen före julafton så ringde han till mig igen. Lika full som vanligt och han kunde knappt prata. För mig är dessa samtal någonting jag inte längre orkar med, så jag lade på luren. För det är ju så att jag har verkligen försökt att lyssna på honom när han ringt tidigare och varit i den konditionen som han alltid är när han fått för sig att kontakta sin enda son. Jag har sagt till honom att höra av sig när han är nykter. Det har aldrig hänt. Han har inte det modet helt enkelt.

Igår så kom min syster hit. Vi pratade en hel del om vår pappa. Om den dagen när samtalet kommer att han har gått vidare var något vi diskuterade en hel del. Han är ju född 1938 och han lever tidvis ett hårt liv med alkoholen, så att dagen kommer allt närmare det är ju självklart.

Pappa 1940
Första gången jag såg detta foto så reagerade jag starkt. För pappa är otroligt lika min son på just detta kortet. Kortet är taget 1940 då pappa var 2 år gammal.

Jag fylls med obehag när jag tänker på den dagen. För en del i mig vill alltid förlåta och förstå. Som om jag på något konstigt sätt vill släta över allt det han har gjort emot mig och min syster. För att han är min pappa. Det är liksom den enda kvalifikationen, för att han är min pappa.

Min syster är tuffare i detta. Hon är mycket tveksam till att gå på hans begravning och att gå till honom om han ligger inför döden till exempel, det finns liksom inte på hennes karta. Jag är mer tveksam till båda sakerna.

För någonstans inom mig så vill jag vara större än vad han någonsin har varit emot mig och min syster. Fast samtidigt så måste ju hans agerande genom åren få konsekvenser. Jag vet inte, jag fylls bara av obehag som sagt när jag tänker på detta.

Försökte förklara för syster detta med hur jag saknar en pappa. Inte den pappa jag fick, utan en pappa mer generellt, en fadersfigur. Det tror jag har präglat mig mycket mer än jag velat erkänna för mig själv. I perioder så känns det mer och ibland så bryr jag mig inte alls.

I det här känner jag mig ibland som en vindskjul där vinden tagit i så hårt vissa år. Jag vajar och far, men på något konstigt sätt så hänger jag mig kvar. Jag har slagit i en del, men har överlevt. En symbolisk förklaring som bara kom i mitt inre just nu när jag skriver dessa ord.

“Inte som min far, inte som min far”

Har varit så nära att ge upp allting, men då har mina barn kommit upp för min inre syn och givit mig styrka. STYRKA!! Det är svårt att skriva om detta känner jag för ibland så känner jag att jag tagit i så hårt att jag helt tappat bort den jag är och det har blivit precis tvärtom istället. Vad den ångesten och vad det haft med sig, det kanske är det som fått min pappa att ge upp..? när man istället måste göra helt tvärtom för att inte dras ner än mer.

För självklart så drar jag paralleller till min egna barn. Det är liksom oundvikligt och tankarna gror inom mig och min oförståelse blir ännu starkare till min egen pappa och hur han så kunde strunta i mig. Så totalt och nästan bli tvärtom, med hårda ord i perioder när vi inte dansat efter hans pipa.

För mig är mina barn allt. Verkligen allt. Jag har ju blivit helt åt andra hållet istället och jag vet att det är för mycket curling från min sida emellanåt, men hellre det! Hellre att jag bryr mig och är med för mycket än att inte alls finnas där. I detta letar jag balans genom att försöka hitta ett liv i de perioder som de är hos sin mor. Men är jag ifrån dem för länge, så mår jag faktiskt även fysiskt dåligt.

Mina barn har räddat mig. Har fått mig att inse saker och ting. Frånvaron av detta hos min egen far är svårförståelig och mycket kring detta pratade jag med min syster igår. Min far har givit mig livet och kanske är det så att en del av hans uppgift var att ge mig kraften att INTE bli som honom. Om man vill se på det välvilligt… …men måste man inte kunna förlåta? Är inte det en av de nödvändiga vägarna framåt? Fast frågan är ju på vilken nivå man ska och kan förlåta?

Fan vad glad jag är att vi två har hittat tillbaka till varandra, jag och min syster!

Relaterat
Jag skriver om pappa (2009)

Nyhetskollen #17

Efter ett litet uppehåll på grund av en liten resa jag gjort så återkommer härmed min egen nyhetskoll. Här puffar jag får sådant som jag är intresserad av och som berör mig på ett eller annat sätt.

Alice Babs
Alice Babs

Bloggar: Hur behandlas Alice Babs idag?
Ingen vågar nämna hennes namn (trots att hon själv vill berätta) för rädslan att bli stämda för förtal av de anhöriga, pressen tiger unisont men nu har tre olika bloggar skrivit om en av våra största sångerskor och det öde som drabbat henne på ålderns höst. Det är skrämmande läsning och behandlingen av den idag 89-åriga sångerskan är något jag tycker borde komma fram i ljuset, därav så länkar jag till de tre bloggar som skrivit om henne:

Anns blogg: Du bad mig berätta… lilla sångfågel
Anna-Lena Lodenius: Att begrava en levande sångerska
Ärligt Talat:
Älskad sångerskas gömda öde


SvD: Gulf tillbaka efter 27 år
Igår så kom första skylten upp i Skellefteå och efter 27 års bortavaro så är Gulf-skylten tillbaka. Det är lite roligt tycker jag att någonting kommer tillbaka. Flera bensinhandlare kommer att skylta om och tillslut så kommer det att finnas ett 100-tal Gulfmackar igen!


SvD: Vad menas med islamofobi?
Josef Edebol, doktorand i teologi utvecklar resonemanget kring islamofobi på ett intressant sätt. Han skriver bland annat:

Om Omar Mustafa som ordförande i det islamiska förbundet faciliterar religiösa uppfattningar i stil med att ”homosexualitet är ont”, kan han inte samtidigt representera den politiska uppfattningen att ”homosexualitet är gott”, framför allt inte i en partistyrelse. Somliga muslimer har, med rätta, tror jag, sett att det här argumentet också kan gälla för dem. Det rimliga att göra då, är att bemöta det.

Att kalla folk islamofoba är inte att bemöta det argument som man faktiskt betros med, utan det är att resignera inför det och visa sig vara oförmögen att svara, i bästa fall.

Agnetha Fältskog
Agnetha Fältskog

DN: Agnetha Fältskog öppen för återförening av ABBA
Överraskande så kan Agnetha Fältskog tänka sig en tillfällig återförening av ABBA, om det skulle gälla välgörenhet till exempel. Men som vanligt så kommer det inte att ske eftersom Benny Andersson är den som motsätter sig det mest av de fyra.

DN: Smartphones gav Samsungs jättevinst
Sydkoreanska Samsung sålde 70 miljoner smartphones under årets första tre månader och gjorde en vinst på drygt 42 miljarder kronor. Jag säger bara det, vilka siffror!

Relaterat
Tidigare nyhetskollar