You are currently browsing the tag archive for the ‘blogga’ tag.

5 juli 2017 De första åren

Mitt liv, min historia och mina egna känslor och tankar. Just det sista har alltid fått mig att tveka, även om jag genom åren påbörjat ett dokument med namnet Livsbok.

Det dokumentet är idag uppe i 38 virriga och ihopblandade sidor om mig och mina subjektiva känslor inför det jag varit med om i detta livet. Skrivet främst under perioder då jag mått som sämst.

5 juli 2017 De första åren

Många människor grubblar över vem de är och varför man är med om det man är med om. Vad man gör på jorden och varför man känner som man gör. Så är det även för mig och jag har fortfarande inte mött någon som är i närheten att känna som jag. Kanske är det ett uttryck för att vi alla är unika eller så handlar det om att jag inte vågat känna in någon annan i djupet.

Vet faktiskt inte varför det är så, men jag känner mig väldigt ensam i mina tankar och genom åren har jag önskat träffa någon som förstår mig fullt ut, närma sig den jag är och acceptera mig för den jag är. Älska mig, beröra och vara mig nära.

Jag vet, jag stöter bort människor hela tiden när de närmar sig. När de kommer för nära har jag blivit så rädd och då har jag antingen straffat ut mig eller bara gått därifrån. För rädslan att inte bli accepterad för den jag är har gjort att jag hellre flyr.

5 juli 2017 De första åren

Den 31 juli kommer jag att skriva min sista bloggpost. Det är en stor dag för min son och det blir en perfekt avslutning på den här bloggen. Då har jag också i drygt 10 år bloggat nästan kontinuerligt och det känns som nog.

Istället ska jag skriva ner min egen historia i det här livet på ett mer organiserat sätt. Den här gången med mina egna känslor, mina minnen och det som jag har känt. För detta har jag inte vågat/kunnat fullt ut tidigare för rädslan att såra någon i min närhet. Det känner jag fortfarande en viss oro för eftersom mina minnen och känslor kan vara helt annorlunda, men det är jag och mitt liv, mina känslor och tankar som jag känner måste ut nu innan kistlocket slår igen.

Gör gör jag inte detta nu känns det som om det aldrig kommer att bli av. Jag ska ge hösten detta som sagt och se vad det blir av det hela. Oavsett slutresultat finns mina tankar och känslor där för min familj, mina barn och de som står mig närmast.

5 juli 2017 De första åren

Jag har aldrig vetat vem jag är. Har sökt och famlat i alla år. Anpassat mig och varit till lags. Försökt och verkligen gjort det jag kunnat för att vila i det jag fått till mig. De förutsättningar och egenskaper detta livet givit mig.

Men jag vet fortfarande inte vem jag är. Kanske kan ett fokuserat och mer kontinuerligt skrivande om mitt liv ge mig några pusselbitar och svar?

Detta blir mina helt egna känslor och tankar och kanske kan det vara till hjälp för någon därute? Det är min förhoppning. Det är kanske pretentiöst och övermaga, men jag behöver ändå skriva ner detta utan tanke på vad andra ska tycka och tänka.

5 juli 2017 Mitt liv

Så blir det!

19 maj 2017 Självbilden

Oerhört snabbt tecknat. Knappt utan att tänka ett dugg. Självbilden.

Har alltid haft problem med min egen självbild. Som vanligt tror jag det bottnar i hur jag blev bemött som barn. Tryggheten och orden jag fick till mig under de åren.

Många tycker jag tragglar och borde släppa sargen nu. Kom in i nuet och strunta att se tillbaka. För din egen skull!

Till dem kan jag bara säga att JAG FÖRSÖKER och har så gjort med olika metoder länge nu. Svälja, ignorera och motsatsen prata, skriva och vädra men lik förbannat återkommer vissa saker till mig.

En del annat flyter då samtidigt upp och ibland känns det som om det är som att skala en lök detta. Det är nya lager som vill fram! Varför tror ni att jag har denna blogg?

I perioder under min skoltid kallades jag för badbollen för att några i klassen tyckte att jag hade för stort huvud. Det kan man skratta åt idag, men vad det satte sig i mig! Vad jag avskydde det öknamnet! Sen när jag hade ett stort födelsemärke på hakan (som togs bort när jag var 15 år, tack Sven!) som ett snille i klassen kallade för pyshålet i badbollen. Man tror kanske inte att sådana ord fastnar, de må vara oskyldigt och så, men hos mig fastnade detta.

Bögjävel, överkänslig, fjant och till och med psykopat är också ord som fastnat hos mig. Pappa hånade under perioder och då främst när han var berusad. Jag var ju inte den som var ihop med tjejer utan för mig var de kompisar. Det fick jag nog höra att det var bögigt och inte alls någonting att förvänta sig av en pojke. Om man nu då inte var bög…

Det fastnar. Så till den milda grad att det psykiska var helt övertygad om att huvudet växte. Endast en datortomografi kunde övertyga om motsatsen och då brast det för att inte kunna “skylla på” detta mer. Alltid en katastrof för att ens överleva. Sjukligt och paradoxalt, men så var det.

Mycket av den negativa känslan kring orden sitter kvar, även om åren gör att det bleknar och tunnas ut. Men nog finns synen på mig själv kvar och hur människor såg på mig. Hur jag trodde att de såg på mig.

Det är nog främst pappas ord som varit svårast att “komma förbi” eftersom jag själv under åren och då speciellt tidigt trott att det varit på det viset. Fel att känna som jag gjorde. Att som 6-åring bli helt osynliggjord med bara negativa ord och i princip ett samstämmigt kvitto från båda mina föräldrar över hur fel det var. Det fastnar och formade min självbild under många år.

Har skämts och gjort allt för att inte känna vissa känslor. Tillintetgjort mig så till den milda grad att jag tappat bort mig helt över vem jag egentligen är. En stark bild som funnits där i alla år är bilden jag har inom mig där jag som pojke står rak i ryggen som en liten tennsoldat i en trappuppgång som vi bodde i. Folk slår mig och jag gungar fram och tillbaka, men jag står kvar. Minns inte ens tårar utan bara en stenhård mur inom mig. Ingen jävel ska få komma nära och ingen jävel ska få veta någonting! Det är en bild som förföljt mig under åren.

Pojken som står där stenhård och inte låter sig beröras av någon. På sista tiden har jag blivit väldigt känslosam när jag ser pojkar i den åldern och det hänt dem någonting hemskt. Påminner de dessutom om hur jag såg ut…

Såg en film där en pojke farit illa och då bara flödade mina tårar. Tyckte så synd om honom och ville bara skydda. Såg en grabb på bussen häromdagen som påminde om den självbild jag har. Tankarna for i mig och jag kände sympati för honom samtidigt som jag ville honom väl. Log för mig själv. Så någonting har hänt med självbilden. Kanske var det mig själv jag såg och ville väl?

Men det har tagit många år och fortfarande gör jag mig själv illa. Det är som om jag alltid måste ha någonting att “skylla på” eller hur jag ska förklara det. Att må bra till 100%, det går ju inte för sig, eller?

Mitt intag av onyttigheter är just nu och idag ett kvitto på att min självbild fortfarande inte är helt positiv. En del av smärtan som finns kvar sitter i varje sked glass jag trycker i mig. För mig står min tjockhet för det jag inte kan prata om. Svagheten jag inte har kontroll över. Döljer smärtan i det tjocka. Istället för att släppa ut allt. Det sitter hårt åt och det finns fortfarande saker som är väldigt svåra att dela med andra. Vissa saker (som en del anser djupa och att jag är väldigt öppen med) har jag inte haft problem med.

Som sagt, varför tror ni jag bloggar?

Självbilden gjuts fast hårt till stora delar under uppväxten och är väldigt svår att ändra. Det tar tid och ibland stora delar av ett liv! Men det går att få en positivare bild av sig själv. För mig har det dock suttit väldigt hårt åt och jag är fortfarande kritisk till mig själv och fortfarande destruktiv även om de allra värsta metoderna numera inte används såsom alkohol och droger. Överkonsumtion och missbruk av sådant har i alla fall hos mig berott på att jag på något undermedveten plan velat göra mig själv illa.

Balansen har helt saknats under många år och det enda jag kunde göra var att sluta helt. Beroendet och vetskapen hur illa det gjorde mig och andra har äntligen fastnat i mig. Men det tog tid och satt hårt åt. Att lura sig själv och tro att det beror på andra saker och inte var alkoholen som var problemet, det tog många år för mig att begripa. Det var ju en tröst! Dessa vägar är stängda även om jag inte till 100% vågar säga aldrig mer. Men det ska väldigt mycket till om jag ska gå tillbaka och förstöra mig själv mer med dessa gifter.

Självbilden. Innan jag började skriva detta var det helt andra ord jag ville förmedla, men när jag väl började skriva blev det något helt annat. Ibland känns det som om jag inte är riktigt medveten om vad jag skriver, även om stolparna finns där. Det liksom bara kommer.

18 maj 2017 Gömda påskliljor

Igår när jag var ute och gick en sväng såg jag dessa påskliljor gömda i buskaget. För mig blev det så symboliskt gällande mitt eget liv just nu.

Kom fram, visa dig! Vad kan hända? Vad är det värsta som kan hända?

Det är fantastiskt hur symboliskt vissa saker kan bli. Dessa påskliljor är vackra och varför ska de gömma sig? Nu säger jag inte att vackert är någonting som är en framträdande egenskap hos mig… (;-) Ni ser… självbilden. Den där komplicerade självbilden.

(Känner att jag nu orkar och vill berätta lite mer om min nuvarande “resa”. I december förra året gick det inte längre. Depression- med utmattningssyndrom blev diagnosen och nu drygt två månader senare är jag fortfarande sjukskriven, men hoppet finns där, åtminstone vissa dagar, och det ger mig kraft att inte ge upp. Tröttheten och det dåliga närminnet plågar mig fortfarande och hur framtiden ser ut vet jag inte idag.)

Karin Adelsköld intervjuades om sin utbrändhet häromdagen. Det var flera saker som jag själv kunde relatera till, som till exempel detta med tid och minne.

Hon berättade bland annat om att de senaste två åren är svarta för henne, vilket fick mig att fundera bakåt. Vad minns jag egentligen och vad är antaganden? Hon hade en dag ingen aning om var hon befann sig.

För mig var det en lång tid av kamp där jag kämpade mig till jobbet och på något vis klarade av dagen. Men en dag gick det bara inte… själv minns jag inte så mycket av den första tiden heller nu så här drygt två månader senare.

16 februari 2017 Fågelholk
Vid min promenadväg låg en fågelholk och vilade.

Det var en mörk tid för mig. Första månaden är väldigt vag. Julafton vet jag inte hur jag klarade av, men det gjorde jag i alla fall. En mörk tid som höll i sig till slutet av januari. Någonting inom mig slog på bromsen den där fredagen i december förra året. Hade jag fortsatt som om ingenting hade hänt ytterligare en tid, så hade jag nog hamnat i än värre läge där även jag kanske hade haft två helt svarta år bakom mig.

Varje förmiddag tar jag mig ut på en promenad. Jag går en speciell slinga med några få variationer beroende på dagsform. De två sista dagarna så har mitt minne vaknat till över händelser på vissa av de platser jag går förbi. Så var det inte tidigare.

Sorg, ledsenhet men även tacksamhet kommer över mig när jag ser barnen i mitt inre springa i skogen, åka nerför backen eller tanken på att här gick jag och Anna när vi gjorde det och det. De minnena har liksom aktiverats nu på något vis. Däremot så minns jag inte vad jag gjorde för en stund sedan…

Tillbaka till Adelsköld och hennes två svarta år. För mig har medvetandet och tiden alltid varit konstigt och ibland tror jag att galenskapen ligger nära. Vissa saker minns jag med hjälp av de bilder som jag tar överallt och alltid. Idag är jag väldigt tacksam för det. Resorna till Israel och Malmö minns jag bäst genom bilderna som det är idag.

15 februari 2017 Trädfällning
De fäller träd i förorten.

Misslyckandeaspekten gör att det har varit svårt att skriva om min egen diagnos. Har knappt orkat tänka kring detta och än mindre blogga om det, även om jag försökt vissa dagar.

15 februari 2017 Trädfällning
Försöker komma ut vid 9-tiden på fm för min förmiddagspromenad.

Mitt första försök med terapi fungerade helt enkelt inte eftersom hjärnan inte hängde med. Någonstans känner jag att terapi är en bra form för mig och i morgon ska jag göra ett nytt försök. För det är inte bara utmattning jag drabbats av utan det var fler saker som gjorde att det brast. Idag ser jag det som att det blev en sak för mycket. Mina strategier och affirmationer klarade inte av det helt enkelt. Jag stöp rakt ner i mörkret.

170215_03
Det går sakta, men jag går nästan 5 km när jag är klar med morgonpromenaden.

Har inte velat skriva om det som hänt. Känner så igen Adelskölds ord om misslyckande och för mig finns det ytterligare en dimension i detta eftersom jag mått dåligt tidigare i det här livet. Då visserligen inte utbränd på det sättet som jag är nu utan då handlade de mer om att jag inte kunde hantera mina känslor utan hjälp. Känslor som var instängda i över 30 år.

16 februari 2017 Trädfällning
Några träd sparade de i alla fall.

Det har varit en sådan jävla lång och jobbig process i det här livet för mig. Det är jättejobbigt att inte vara en stabil och solid själ. Nu när jag mer är medveten om orsakerna den här gången är det svårt att se det positiva med det som hänt mig, även om jag vet att det finns en anledning till att det tog stopp för mig i december förra året.

Saker och ting händer bara inte. Det finns en mening med det som vi är med om. Fy fan vad jag hatar den vetskapen ibland!

16 februari 2017 Trädfällning
Virke till kommunen.

Har så lätt att bara se det negativa och fokusera på att jag nu ser ut som en Michelingubbe igen med de problem som det medför i min kropp. De verktygen som jag hade gällande kosten och motionen klarade jag inte av att ha kvar när det handlade om att överleva överhuvudtaget. Nu slår jag på mig själv igen för det, när jag istället ska vara tacksam för att allt inte är svart utan att det finns ljuspunkter. Att jag vill leva vidare, trots det som hänt.

16 februari 2017 Trädfällning
En ståtlig tall sparade de. Eller ryker den vid ett senare tillfälle, tro?

Skräckslagen för att tappa kontrollen över mig själv och mitt medvetande. Nu börjar jag nog må bättre när andra känslor kommer över mig. Men närminnet är dåligt och frågan är om det någonsin blir helt bra? Min läkare säger ju det men att det tar tid. Lång tid.

Vet också att hjärnan behöver vila. Trådarna måste få läka utan en massa stress och energier som påverkar negativt. Att titta på det där ljuset är väldigt svårt för mig. Ljuset som jag tänder för att meditera kring. Titta bara på lågan och gör ingenting annat. Medveten vila är så svårt.

Vissa dagar mår jag bättre och vissa sämre. Är så förundrad över detta med måendet eftersom jag inte riktigt vet varför det skiftar så. En del av de bloggposter som jag ändå orkat skriva under denna tid känns idag som om någon annan skrivit. Det är en märklig känsla.

Det är precis som om minsta ansträngning får åverkningar på något sätt och varje dag sover jag middag och då pratar vi timmar. Gör jag inte det så orkar jag knappt laga middag.

Fast jag försöker vara tacksam över att jag är där jag är ändå. Det hade kunnat vara ännu värre. Som två svarta år då minnet är helt borta.

Är det sårbarhet att vilja dela med sig av alla sina sidor? Av någon anledning så har jag tvekat och backat över att fortsätta som jag gjort på min blogg, att beskriva ALLA delar av mitt liv. Visst, jag är väl människa och vill ibland inte skriva om det svartaste och det som gör mest ont. Men jag har inte tvekat att dra upp även de sidor som inte varit så fördelaktiga för mig genom åren.

Sårig och bar genom min blogg och orden? Att alltid mötas av orden “det är bra” och blicken sänkt när man frågar människor över måendet, det blir i alla för mig i längden ointressant. Kanske är det detta som gör att jag faktiskt vill berätta, mer än om katter och Madonna…  trots allt…

För några år sedan så var jag inte ens medveten om vissa saker som rör min person och som idag gör att det inte känns bra att bara fokusera på mig, mig och åter mig. Det finns ingen logik eller medvetet tänkande kring detta, utan det är bara en negativ känsla som senaste tiden huserar inom mig.

2015-09-26 Maja

Majas intåg i familjen har varit positiv. Hon tillför så mycket glädje och när tröttheten och uppgivenheten slår sina klor i mig, så finns hon där hela tiden när de andra katterna är ute. Katterna är en stor del av mitt liv och de bästa vännerna.

2015-09

Detta med hur jag ser på mig själv och vem jag är försöker jag att ändra på. Just detta genom att ta tag i saker och ting och leva ett positivt liv istället för tvärtom. Min träning, kosthållningen och nykterheten är väldigt viktiga för mig när ensamheten gör sig påmind. Jag fungerar så (och det vet jag idag) att jag behöver någonting att hålla mig i, någonting att hänga upp mitt liv på när jag är ensam utan barnen omkring mig. För annars så skrumpnar jag ihop och dör, sakta men säkert i min soffa hemma.

Detta med ensamheten, det är det allra jobbigaste för mig idag… där jag inte lyckats alls att komma vidare och då håller jag mig stenhårt i motionen, kosten och det sunda liv som jag lever idag än mer.

Det blir lätt patetiskt och självömkande när jag skriver om den ofrivilliga ensamheten jag lever i sedan flera år tillbaka. Halva mitt liv så lever jag numera ensam. Visst, jag har som sagt mina älskade katter och det är jag väldigt tacksam över, men någon annan människa att krama om och hålla nära, det klarar jag inte av att träffa, även om jag ibland fäller en tår över min längtan. Detta är lite jobbigt att vara ärlig kring här på bloggen.

Det mest tragiska i det hela, det är att jag kommer fortsätta att vara ensam tills jag tar mitt sista andetag. Varför, kanske någon undrar? Jag har aldrig tagit första steget i någon relation och kommer aldrig att göra det.

För det är så att jag klarar inte av att ta första steget. Vågar inte flörta eller titta för länge i någons ögon. Det går bara inte. Ta initiativ och kallprata för att få kontakt på mer än ett vänskapligt plan klarar jag inte av. Många gånger vill jag och tankarna far och flyger, men jag kan fanimej inte ta risken att bli avvisad.

Avvisad och bortkastad, det är det som jag är allra räddast för i livet. Då låter jag hellre bli så att inte risken finns och varför jag fungerar så, det har jag försökt att få svar på i stora delar av mitt liv. Jag flyr istället och springer min väg.

Spärrarna är uppe och när jag dessutom längtar efter en man, då blir liksom urvalet mindre och rädslan för att flörta med fel person, det gör mig än mer innesluten och ja ensam. Har inga snälla tankar om mig själv om varför det blivit på det här sättet.

Skit samma förresten, ibland är det bara skönt att skriva av sig skiten.

Ont i vänster ben gör att denna ensamhetsångest dessa dagar bara kommer ut i långa promenader. Löpningen gick som förväntat även om jag tyckte att jag tagit det lugnt i flera månader. Piskrappen viner och självföraktet fylls på igen.

Nu har jag dock skaffat riktiga skor och när värken försvinner så ska jag göra ett nytt försök. Det är liksom det jag har när inte barnen är i närheten. Det handlar om överlevnad och det finns inga val för mig. Äta sunt, motionera och minska i vikt.

Åtta år har nu gått sedan jag skilde mig. Åtta år utan tillstymmelse till seriösa relationer på kärleksfronten. Rädslan att dö ensam förlamar. Men jag ser inget annat scenario idag. Hur fan kan det ha blivit så galet, detta med en sådan oförmåga att närma sig andra människor?!

Barnen finns alltid där. Det vet jag. Men den ensamhet jag pratar om är en annan. En kärleksrelation med en annan medmänniska som jag vågar att älska i djupet. Sårbar eller inte? Sårig och bar.

Skriver jag inte här vad jag gör, så faller det många gånger bort. Så är det. Min digitala dagbok, det är min bloggs främsta syfte. För att minnas, för att kunna gå tillbaka och se vad som har hänt i mitt liv.

Fast sista månaderna så har jag tappat lusten att skriva om mitt privatliv här. Madonna och lite allmänna ord går bra, men inget djupare. Anar anledningen till det men det handlar också om att mitt liv är ganska ointressant för andra än de som står mig nära.

2015-09-13

Anna har ju skaffat katt. Hon heter Mini och fick helt oförhappandes ungar för 11 dagar sedan. Hon var alltså gravid när Anna fick henne, men det visste ingen om..

Idag var jag och Elias och hälsade på och tittade på dem. De är små underverk och så fina. Nu har de börjat att titta och försöka gå… fantastiskt rofyllt att titta på dem.

2015-09-13

Den stolta modern med sina ungar. Färgen på den ena är unik. Gulaktig och jag har aldrig sett något liknande. En liten film på underverken ligger på min Facebooksida. Visst är de underbara, de små liven?!

Lustan att skriva, vart fångar jag den? Att sammanfatta, om inte annat för det egna minnet, och fortsätta på denna blogg som faktiskt nu funnits i över 8 år…

Allt vi gör i livet, det får konsekvenser. När man är ung och oerfaren så kör man många gånger bara på, man säger och gör saker utan att ha tänkt efter före. Många tror också att allt bara snurrar kring dem. Det är också många gånger en mognadsfråga, att inte alltid gå till anfall och tro att människor vill en illa. Ibland är det bättre att tänka efter, reflektera och försöka förstå varför saker och ting händer. Det kanske inte alls handlar om just det man tror.

För mig är detta en ständigt kamp, men är numera bättre på att hantera saker och ting kring mitt eget ego. Inte alltid, men ofta så är det på det viset, just för vetskapen om konsekvenserna och att alla val har betydelse för det som kommer till mig.

Numera så kastas inte saker ut på min blogg om ord där jag tror mig vara angripen utan att först ha tänkt efter både en och två gånger. Ofta får en bloggtext också vila ett tag. Först ett utkast och sen tittas det igenom. Ibland flera gånger för att få fram de rätta tankarna, utan att angripa någon på väldigt lösa grunder.

För angripen och ifrågasatt, det kan man ju ibland bli av andra, men att då försöka höja blicken och se varför och inte hugga tillbaka direkt och förutsätta att allt alltid handlar om mig. Vila i orden och sen, lite senare, reagera om det behövs.

Allt vi gör i livet, det får konsekvenser. Ibland så ser vi inte dem när vi säger eller skriver någonting. Ibland så får prestigen och egot bestämma att här gjordes det minsann inga fel, här tas inga första steg eller liknande. Ett omoget och väldigt barnsligt beteende.

För att ta första steget och be om förlåtelse om det behövs och försöka förändra är en av lärdomarna. Det är moget i mina ögon. Att också försöka förstå den man inte tycker om eller har svårt för. Vad gör att just den här personen agerar på det här viset? Varför blir jag själv så upprörd och arg så fort jag läser någonting eller pratar med vissa människor?

Det första vi gör är att andas in.
Sedan måste vi andas ut det vi har tagit in.

Detta är livets rytm.

Detta är naturlagen om ömsesidighet och växelverkan,
där allt och alla påverkas.

Du börjar med att ta det du slutar med att ge.
Detta är lagen om orsak och verkan.
Denna oskrivna lag inbegriper varje handling vi utför.

Detta är lagen om perfekt rättvisa.
Allt vi ger får vi alltid tillbaka.
Karmalagen

Det vi ger, det får vi tillbaka. När man i djupet förstår detta, då är man på väg mot att bli hel och till en tillvaro som gör att man själv och de omkring en mår bättre.

Ibland får vi tillbaka sådant som vi inte tycker om hos oss själva. Det kan vara så paradoxalt att den man har svårast för, det är den som mest påminner om en själv. Att se detta är väldigt svårt och många vägrar att ens försöka. Det finns personer i mitt liv som till en början varit svåra att vara nära, som irriterat mig så oerhört och att då ens antyda att vi skulle vara lika på vissa sätt, det var tankar som inte fanns hos mig. Inte är jag som den personen, inte!! Nej, nej… försök inte med mig.

Men, och jag vet att det handlar om mognad, för tillslut kunde jag titta på de här personerna och faktiskt se likheterna, även om det tog emot. När jag kunde det, då ökade också förståelsen för dem, men även för mig själv och hur jag är som person. Sådana personer finns fortfarande i mitt liv och har funnits tidigare. Sådana personer är de som är mest intressanta, om man nu vågar titta med det ögat så att säga. De som skaver, irriterar och ofta orsakar negativa tankar.

Titta på dem! Försök i alla fall… sen behöver man ju inte bli vänner, men att ändå kunna se att det som gör mig arg och ilsken, det är saker som egentligen handlar om mig själv. Inte alltid, men tillräckligt ofta för att det ska påtalas. Detta med spegeln som jag pratat om tidigare, den finns. Vi speglar oss i andra och en del tycker vi om, medan annat det klarar vi bara inte av, just för att vi själva är på det viset.

2015-01-02

Vuxna människor som medvetet vill göra andra illa har jag väldigt svårt för. Man kan göra människor illa utan att veta om det, det är en sak. Men att medvetet och vid upprepade tillfällen rikta in sig på en och samma människa, det handlar om omognad och ett ego som är alltför stort.

Det är inte alltid det bästa att ge igen på samma sätt som man själv tycker sig ha blivit behandlad. Samma mynt tillbaka gör bara att eländet fortsätter. Det klassiska med att våld löser inte våld. Det kan lösa saker och ting kortsiktigt, men i det längre perspektivet så fungerar det inte att möta det man själv tycker illa om med samma metoder.

Ibland förstås karmalagen bara till hälften. Någon kan hjälplöst tänka: ”Om det som händer mig nu beror på vad jag har gjort tidigare, kan jag inte göra något åt det.”

Men om det förflutna skapade min nutid skapar också nutidens tankar, beslut och handlingar min framtid. Istället för att vara en slav till vårt förflutna, inspirerar karmalagen oss att aktivt delta i skapandet av vårt eget öde.
Karmalagen

Detta är också någonting som jag själv har egna erfarenheter av. Jag glömmer aldrig de orden jag fick av en vän för över 10 år sedan. Orden om att försöka se hela världen och inte bara det som snurrar kring mig själv. Jorden snurrar inte kring dig bara Jerry och allt handlar inte bara om dig. Kunde inte ta till mig det från början, blev tvärförbannad och slog ifrån direkt. Såg inte alls det som vännen sa till mig. Varken kunde eller ville se det han sa. Det gick så långt att vi inte längre var vänner och det berodde på mitt omogna agerande och att jag inte kunde ta till mig det han sa.

Åren gick och orden fanns kvar inom mig. Länge med ilska och en känsla av att jag hade blivit angripen. Men tillslut så ramlade polletten ner, men då var det försent för oss och vår vänskap. Men han gav mig viktiga lärdomar på vägen och en del är numera integrerat i mitt liv. Det händer faktiskt att texter redigeras efteråt, sådant som är skrivet i all hast och bara med hjärtat så att säga, detta för att kolla hur många gånger jag har använt mig av just ordet jag. Sådant hände inte alls tidigare. Det är en ganska bra markör på hur man ser på sig själv och den värld man lever i.

Jo, ibland så är det väldigt många jag i mina ord. Fortfarande. Men idag så är jag medveten om det. Bjälken är i högsta grad med i orden. Så var det inte för några år sedan.

Anna har skrivit en bloggtext med namnet Vuxna människor och det skapade tankar även inom mig och gjorde att jag skrev denna post från början. Hur vi bemöter varandra som vuxna människor och hur fort man ibland drar slutsatser om saker och ting utan att veta någonting är viktiga saker som hon tar upp.

Orden hos mig har kommit ur att vi alla har ett ansvar för hur vi agerar och hur vi bemöter varandra. Det har större betydelse än vad man många gånger tror och det får återverkningar förr eller senare i ens egna liv. Det gäller oss alla och det tröstefulla är att ingen får frisedel från det personliga ansvaret i att vara människa på jorden. Det man ger ut, det får man obönhörligen tillbaka. Vare sig man är medveten om det eller inte.

Jag skapar god karma när jag tar ansvar för att på ett positivt sätt ta itu med konsekvenserna av de skadliga vanehandlingarna och är uppmärksam på att från och med nu utföra positiva handlingar.

Karmalagen är absolut rättvis och dess långa arm når med lätthet från ett liv in i nästa. Den gör det möjligt för själen att skörda frukten för de frön som har såtts och att skapa det öde själen önskar.
Karmalagen

Pretentiöst dravel, märkvärdig i orden och en som verkligen kastar stora stenbumlingar i det egna luftslottet där offerkoftor, falskhet och dubbla agendor lurar. Egen projektion eller verkliga ord från andra? Finns nog både ock i de omdömena.

Försöker förändra mig, försöker tänka annorlunda och försöker ge alla en chans. Att alltid bråka och tjafsa, vad gör det med oss? Att alltid tro illa om andra oavsett vad som händer? Hur mår vi då inombords och vilka blir vi då?

Relaterat
Projektion

Arkiv

Kategorier

Senaste bilder

Uppe på balkongen våning 5! Vädret!! #stiftetshus Solen är med denna fredag. Lugnt och fint på Kungsgatan och vid resecentrum denna tidiga morgon. #uppsala Idag fick jag en affisch med @marilynmonroe som jag trånat efter. Inte nog med det så fick jag ytterligare en som också den är cool. Så glad och tacksam för den snälla Anders som gav dem till mig. Tack! #marilynmonroe Fabian vad gott det var med RIKTIGT morgonkaffe när jag kom till jobbet. Ordningen återställd med @biggan59 i huset! 👍☕️ Vandraren kom hem efter 2 dygn! Vete fåglarna vart han tar vägen? Dubbla boenden? #katt #catlover Satt i knä en liten stund och gosade. Morris levererar. #katt #catlover

Twitter

Tweets jag gillar