Etikettarkiv: bitterhet

Tacka fan för det svarta stora täcket

180512_alternativslinga

Tjugofyra grader varmt i skuggan. Alternativ slinga på låga 3,1 km men jag orkade inte mer. Gick förbi den lokala butiken och handlade ”all in” inför kvällens final i Eurovision Song Contest.

Egentligen bryr jag mig inte om hur det går. Det känns bara så futtigt detta engagemang som jag tidigare haft. Vad spelar det för roll vem som vinner? Nej, jag har inte orken att engagera mig i sådant när annat i mig river och sliter.

Tillåter mig inte att tappa greppet och låta gråten komma fram. Saknar Maxi väldigt mycket och tänker så på varför, även om jag vet att just ordet varför bara tar energi ifrån en. Varför går aldrig att få svar på. Utan det jag ska fokusera på är lärdomen och vad jag kan lära mig av det som hänt. Det klarar jag inte av just nu, utan det enda jag känner är ilska och en jädra bitterhet över att den jag älskade togs ifrån mig.

Blir så ilsken över att även han försvann. Visst, jag har Felix och Maja men de kan aldrig ersätta Maxi. Klarar liksom inte av att tänka för mycket på honom eftersom jag då känner att gråten är på väg. Min älskade katt som jag aldrig mer kommer att få träffa och gosa med. Som var mitt enda vardagliga stöd under långa perioder och som på något märkligt sätt alltid tröstade mig när det var som värst. Lojal, kärleksfull och de där ögonen. Nej, en del av mig försvann tillsammans med Maxi. Det känner jag.

730625_jerry.jpg

Sommaren 1972 i Bergvik

Det där svarta stora täcket som finns över mig i perioder kommer från mig själv, Inte från någon eller några utifrån som vill mig illa oavsett dimension och verklighet. Jag är inte utsatt för negativa energier eller existenser. Det där svarta stora täcket har alltid varit med mig, så länge jag kan minnas. Åtminstone efter sex års ålder och händelsen i Bergvik sommaren 1972.

7206_Bergvik

Ibland kan jag tänka att det var i den där jävla kojan som mitt liv förändrades för alltid. Bilden är dålig men den är från juni 1972, alltså snart 46 år gammal.

Visst kan jag skylla allt på det som där hände i den där jävla kojan, men mycket i mig kommer hela tiden tillbaka till hur jag behandlades då. Mycket av svaren blev kvar där och kanske var det detta att det tog så många år innan jag förstod kopplingen som gjort att jag fastnat i detta lite längre än vad som hade behövt vara fallet.

Värst har varit skulden och skammen och att jag fick gå med den i säkert 10 år till. Ingen sa till mig någonsin att de hade agerat fel och de förstod det inte heller. Jag tog åt mig allt och trodde att deras förmanande var rätt och att det jag kände var så jävla fel. Det gick jag med alldeles för länge och en del får jag nog fan aldrig bort i mig.

Jag vet att jag ältar och dravlar om detta hela tiden. Men jag måste för att förstå mig själv och kanske en dag inte tycka att jag är smutsig och äcklig. Förra posten om snygga killar och min längtan är ett sätt att stå för den jag är. Men ändå hör jag ekot av mammas och pappas skrikande på mig, hur jävla dum och fel allting var. Hur jag skulle skämmas och att jag minsann INTE skulle få vara kvar på sommarhemmet eftersom jag betett mig så illa… arma mamma och pappa, ni visste fanimej inte vad ni gjorde då! Och ni begrep ingenting senare heller. Tacka fan för att jag gick längst husväggarna och gömde mig själv under alla år, tacka fan för att jag gick från fikabordet så fort ämnet homosexualitet kom upp och tacka fan för att jag trodde att alla homofoba killkompisar hade rätt under hela mitt uppväxt, även om jag idag vet att en och annan var lika nyfiken som jag var.

Tacka fan för allt. Tacka fan för det där svarta stora täcket som nästan kvävde mig och som idag på något konstigt sätt är den enda ”tryggheten” jag vet om, även om den gör mig illa. Den falska tryggheten är den svåraste att komma förbi.

Många är trygga av det dom känner igen, även om det är negativt för dem och förstör livet. Man dras till det man tagit till och som fick det jobbiga att försvinna en stund. Idag funkar det inte för mig längre, men jag tar ändå till det eftersom det är det enda jag har. Det stora svarta täcket som gör att jag gömmer mig och får vara ifred en liten stund.

Sen är det en sak jag måste få skriva till de nära och kära som eventuellt läser här. Det är tack vare er som jag är kvar och har orkat så här långt. Det är ni som betyder någonting för mig och som fått mig att orka fortsätta kämpa och se ljus och möjligheter. Utan er hade jag inte blivit kvar så länge som jag nu har blivit. Ingen nämnd, ingen glömd.

Annonser

Livets motsatser

Bitterheten. Tanken på vissa saker. Bittert är ordet som kommer upp. Tyvärr är det så. Att i klarspråk skriva vad som gjort mig bitter går inte. Vill inte eftersom det är en högst egoistiskt tanke och sådant vill jag inte sprida mer detaljerat än att konstatera faktum.

Hur vänder man på detta då? Det är svårt. Känner mig fastklämd och egentligen vet jag inte varför. Uppgiven och som sagt bitter ibland över vissa skeenden. Kanske är jag arg på mig själv och tycker mig vara förtjänt av att sitta där jag sitter. Den känslan susar ibland förbi…

Julen 1981 hos moster

Bilden är från julen 1981 hos moster. Inte tänkte jag då att “hela livet låg framför mig” och att jag skulle “ta för mig”. Jag bara var och försökte överleva. Så var det under många många år. Bara överleva. Då vågade jag ännu mindre ta för mig av livet och vara den jag innerst inne var. Så många murar och stängsel att passera inom mig. Visst fan har jag snubblat över några och fått ärr som sitter kvar.

Det gör tyvärr ont att se bilden idag, 34 år senare än att minnas något positivt från den tiden. Vill inte vara bitter, vill inte bli surgubbe och försöker hela tiden att tänka annorlunda. Det är svårt ibland och denna ensamhet är idag min största fiende. Har ingen att dela mitt liv med och saknar en livskamrat att glädjas och gråta tillsammans med. Det är en tung bit, som jag försöker hantera utan att hemfalla mig åt floskler och självömkan. Balansen är svår, jag vet men det skaver en del i mitt liv sedan flera år och just den här biten sitter fast allra mest.

Många säger till mig att det är inte försent, du har tid på dig och saker och ting kommer att förändras. Nu vet jag att saker och ting förändras inte av sig själva, utan jag måste vara aktiv och det klarar jag för det mesta inte av. Mitt eget lilla moment 22. Det går inte att förklara känslan när jag försöker visa mig och agera på annat sätt än jag tidigare gjort. Många förstår inte och tycker att jag sjåpar mig och får skylla mig själv. Det vet jag att en del tänker, även om de inte säger det rent ut till mig.

Hur jag än vänder mig… osv osv… man kanske inte kan få allt i ett liv? Att ha fina barn är en stor gåva och gällande den biten är jag välsignad, men när jag sitter där själv och inte har någon att dela djupet med… då känns det ska jag säga. Man kanske inte kan få allt?

Alla ljud, allt surr och galna energier gör mig matt och trött. Vill bara stänga dörren och samtidigt inte. Det ger mig en oro och ett tryck att förändra och jag sover allt mindre. Hur jag än vänder mig som sagt. Livet blev som det skulle och ändå inte. Just denna motsats tär på mig.

Mitt vapen idag är att löpa. Springa skiten ur mig. Tack Gud för det!

Bitter söndag

2015-07-12

Det blev en lång promenad idag på nästan 8 km. Var bara tvungen och ni som läser mig regelbundet har hört det till leda nu. Men så är det.

Kom hem och somnade till en stund. Mina dagar är bra förutsägbara just nu. En del ilska kom upp under mina nästan 9 400 steg som mobilappen Hälsa skvallrade om. Det är inget jag kan formulera i ord mer än att jag alltför länge lyssnat på andra i brist på egen vilja beroende på alla möjliga saker. En del självförvållat men även en del för att jag inte visste bättre.

Eller kunde, klarade av och det är väl den aspekten som gör mig ilsken idag. De som bara försvann och där allt bara lades på mig utan någon form av reflektion. Men ok, jag hade väl kunnat vara annorlunda men ibland så klarade jag inte av det helt enkelt, men det var i alla fall detta som jag blev arg över idag när jag gick och gick… låter bitter och det kanske jag är när jag tänker tillbaka på vissa saker och personer.

Bitterhet är livsfarligt. Det vet jag ju… Nej, nu får jag sluta älta.

Kolla in dessa härliga bilder som Frida skickade på Maja istället. Det är från gårdagen:

Maja 2015-07-11

Maja 2015-07-11

Maja 2015-07-11

Av henne blir jag glad. Fina Maja.

Slåss mot väderkvarnar

En slåss mot väderkvarnar, en annan mot förtal och skvaller, medan jag själv kryssar runt för att klara av vardagen utan att åka på någonting stressrelaterat. Det är en överlevnadsstrategi helt enkelt.

En tramsar runt bitter och anonymt i kommentatorsträsket både här och på andra bloggar. Karmalagen är en realitet och det man ger ut, det får man obönhörligen tillbaka. I det finns en absolut rättvisa, även om många inte vill eller kan inse det i de handlingar som de nu sysslar med mot en vän i min närhet.

Att jag heller inte svarar på mejl som är helt anonyma och med hotmail-adress, det handlar helt enkelt om att jag genom åren gått på nitar som gjort ont. Men ni som skriver både mejl och kommentarer med verifierbara namn, er svarar och släpper jag fram på min blogg.

Det handlar inte om intolerans eller rövslickeri, det handlar om ren och skär självbevarelsedrift att i bloggen min få slippa dessa märkliga namnkombinationer och irrationella kommentarer, där det alltid handlar om tramsnamn och adresser som inte existerar.

Diskutera med mig, skriv mejl men gör det med ditt eget namn. Är det svårt att klara av dessa få men enkla regler, då publicerar jag inte din kommentar eller svarar på ditt mejl.

2014-10-30

Vipsgrädde, färska hallon och naturella nötter. Mitt nya kvällsgotta som jag tar till ibland. Jag var så sugen att jag redan idag köpte en omgång. Grabben kommer ju först till mig på lördag eftersom han ska sova över hos en kompis i morgon, så fredagen blir som en “vanlig” kväll för mig då, därav mitt LCHF-gottande redan nu… (;-)

Visst kan det vara lite traggligt ibland detta, men det är så värt det. Idag fick jag en kommentar på jobbet från en som inte pratar så mycket med mig i vanliga fall.. men så smal du har blivit, Jerry!?

YES, då är det så värt det hela. Fick förnyad energi att köra på. Det är ingen fara på taket, för jag ser inget alternativ idag, jag måste ner i vikt en bra bit till, för att få vara med några år till. Men att få kommentarer bara sådär, det ger mig energi att orka vidare. Tack A!

Vem matar du?

Hittade en väldigt bra tex på Gunnar Sjöbergs hemsida. Med rubriken Vilken varg vinner? så skriver han bland annat:

En kollega berättade en sägen från cherokeeindianerna. Hövdingen samtalade med sitt barnbarn om den kamp som pågår inom människan. Det handlar om en kamp mellan två vargar som finns i våra liv, sa hövdingen. Den ena vargen lever på glädje, vänskap, kärlek, hopp, ödmjukhet, empati, mod och förlåtelse. Den andra vargen lever på vrede, bitterhet, avund, svartsjuka, självförminskning, självömkan, skam och skuld. Vargarna kämpar med varandra, och det är livets kamp, sa hövdingen. Vilken varg vinner, frågade barnbarnet. Den som du matar, svarade hövdingen. Den varg vinner som du matar.

Detta kan man egentligen applicera på vilket levande djur som helst, men kontentan är tänkvärd och jag tror att de flesta människor innerst inne vet att hövdingens slutsats är den som vi alla vill och försöker sträva emot.

Av någon anledning så har det för mig alltid varit lättare att mata den bittra och självömkande vargen inom mig, även om jag med intellektet vet att den gör mig illa. Det är på något vis “lättare” att vara arg, gnällig och elak istället för att vara glad, positiv och snäll. För mig är det så och har nog alltid varit så.

110501_vila Självförminskning är nog ett sätt att slippa våga växa och ta ansvar. Det är bättre att vara kvar i det hörnet som jag känner igen och inte våga mig ut och riskera någonting. Skam och skuld är det bara jag som känner inför den jag är, väldigt få andra.

Jag är nog mycket den vreda, bittra, avundsjuka, svartsjuka, självförminskande, självömkande, skam- och skuldfyllda vargen och jag vet faktiskt inte varför. Numera kan inte mitt förflutna göra mig illa och jag är stark nog att bära utan att fly in i just dessa känslor som denna varg står för. Och ändå så gör jag det. Om och om igen…

För det är så lätt att falla tillbaka till den negativa spiralen. Vi människor har ju en personlighet också som jag tror till vissa delar är väldigt svår att ändra på i ett kortare perspektiv. En del är ju till naturen glada och positiva och en del är svarta och introverta. Det är liksom för många personlighetsgrunden och har den även förstärkts av livets framfart så kan det vara väldigt svårt att mata rätt varg. Visst, det går att gå åt olika håll och välja vad man vill mötas av, men en del saker styr vi inte över just i nuet och ibland måste man handla på instinkt, även om det just då känns felaktigt. Livet ska liksom levas med de fel och brister som det innebär. Saker och ting ska upplevas.

Men sådana här tänkvärda texter får mig att stanna till och tänka efter. Det är alltid bra.