Etikettarkiv: berg- och dalbana

En vecka av alla känslorna

Ljuset finns där.

Tvivlen är en del av livet. Att inte veta allt och vara kvar i den tanken. En vecka med mycket känslor går mot sitt slut. Ilska, hårdhet, förståelse, välvilja, glädje och nu tvivel. En vecka som betytt mycket för mig i den berg- och dalbana jag nu tillbringar mitt liv i.

I början av veckan oro och tankar på vart är detta på väg. Vart för allt inre arbete mig till egentligen. Svårt med egen styrning och givetvis reagerade jag på ett sätt som jag inte hade kontroll på. Kontrollen, denna fiende till utveckling, har dominerat mig i många år. Att ligga steget före och tro mig kunna veta vad som ska hända. Den fick sig en rejäl törn i början på veckan. Just då och just i den stunden drog sig ”skyddet” på en kort stund, men jag satt kvar och flydde inte. Jag satt kvar i det som hände och det var (ser jag nu efteråt) en stor seger för mig.

Vad som sades och varför är svårt att sätta ord på. Olika synsätt på saker och ting och att jag för en gång skull stod kvar i det jag tyckte orsakade obalans, vilket gav följdreaktioner på ett sätt som jag inte hade väntat mig. Nu efteråt gav ”friktionen” ett helt annat djup som inte fanns där innan. Jag ni fattar, inget ont som inte har något gott med sig… slitet och välkänt, men det var verkligen så. Att jag satt kvar och inte flydde, gjorde att efteråt fördjupades förståelse och synsätt som inte gjorts tidigare.

Men visst var det ändå jobbigt att bära sedan i ensamheten. Att försöka förstå med intellektet låter sig inte göras alla gånger och då är det bara att acceptera. Det undermedvetna och intuitionen gör sitt jobb, utan att intellektet behöver ha koll på allt. Också en lärdom.

Mårten Trotzig gränd i Gamla Stan
Mårten Trotzig gränd i Gamla Stan

I torsdags var jag till A i Gamla stan igen. Vi har haft ett uppehåll veckan innan och för första gången kände jag mig trygg i miljön. Inga tankar på kontroll och att ”ligga före”, inga försök att vara en duktig adept och ”prestera” så att läpparna sa orden för inbillad progress, nej bara vara där och säga precis som det var med hela mig.

Vilken befrielse det var! A kan sätta ord på det mesta och få mig att förstå varför saker och ting sker. När jag försöker vifta bort och inte kan eller för den delen vill ta till mig förklarar hon att det är helt i sin ordning.

Utrensningar i mitt inre för att ge plats för det nya. När jag tvivlar på tankarna och det jag känner förklarar A och dessutom med praktiska övningar ger mig sådan kraft och energi. Det är märkvärdigt underbart att få vara en del av detta. I mitt liv som under många år gått på ”tomgång” och en rädsla för att leva helt enkelt. Sitta still i båten för att det känner jag igen och accepterar, även om det gör mig likgiltig och ger en längtan på att bara få avsluta alltihopa.

Kan inte med ord beskriva den tacksamhet jag känner för att jag nu får chansen att förändra mitt liv tillsammans med A som min lärare i det jag inte fixar själv. Min tacksamhet för de som nu ”stiger fram” och erbjuder sitt öra går heller inte att värdera i ord. Det är mäktigt när jag tänker på det. Det där dolda, begravda och det där som jag aldrig trodde mig kunna få uppleva igen, det kanske inte är en omöjlighet ändå.

Alla svar finns inom en. Inte utanför och i det materiella. Samlarens väg ligger utanpå och inte i det inre. De svaren bedrar och försvårar ett harmoniskt mående. Någonstans har jag alltid vetat detta, men ändå inte lyssnat. En envis och egoistiskt själ som kanske äntligen begriper?

Det är jag som bestämmer. Mina beslut och min vilja om fortsättningen. Ingen annan. Vad är det bästa som kan hända? Ja, det värsta är ersatt av det bästa. Det ni (;-)

Överkörd av en ångvält

En start där jag verkligen fick kämpa med tankarna. Men jag kom iväg med hjälp av en ipren och ett jävlar-anamma. Tog en tidig buss och försökte tänka positivt, men det är svårt just nu. Har nästan helt slut på livsgnista och framåtanda. Sliter på fälgarna just nu.

Överkörd av en ångvält.

GDPR, GDPR och GDPR… det ska in i allt vi gör och jag har så svårt att ta till mig vissa bitar av det. Tolkningarna förvirrar mig och på mötet vi hade på förmiddagen hängde jag med hyfsat och ifrågasatte till och med en tolkning som under sittande möte förklarades på två helt olika satt enligt min trötta hjärna. På slutet kändes det som om jag hade blivit överkörd av en ångvält och det var nog för att jag ansträngde mig så för att hänga med. GDPR är verkligen komplext och inte lätt att förstå sig på alla gånger.

På lunchen tände jag ett ljus, tog tre djupa andetag och ringde till en person som jag ber om hjälp hos nu. Har nojat som sjuttsingen för detta och det beror på de dubbla känslor det ger mig att ta det här steget. Nästa tisdag ska vi träffas i Stockholm och jag känner ett måste att försöka igen. Även om jag är livrädd och får sådan ångest över tanken på att återigen berätta om det onda och det jag ännu inte är befriad ifrån.

Enkät och utskick gånger två som jag tror stoppades i kyrkans spamfilter ägnade jag eftermiddagen åt. För många utskick på för kort tid. Det är min teori i alla fall och vi får se om det släpper på i morgon. Tror det beror på det i alla fall eftersom ingenting som jag skickade ut nådde sin mottagare. Då pratar vi hundratals utskick.

Tråkigt besked hemmavid och en tilltagande huvudvärk med ledvärk och tendens till feber som jag absolut inte vill veta av just nu. Ytterligare en ipren och nu sitter jag och väntar på att må bättre. Min kropp signalerar tydligt åt mig att bromsa upp i tankarna och försöka vila, men jag klarar inte av det. Klarar inte av att möte mitt inre just nu. Är livrädd och kör bara på. Vågar knappt gå och sova med vetskapen om hur det var i morse. 

Berg- och dalbanan var idag väldigt svår. Djupa svängar och ett tilltagande illamående. Det var länge sedan banan var så brant och svår att ta sig igenom. Fick vissa stunder hålla mig hårt i sidorna för att inte ramla ur. Kommer just nu inte ur vagnen, utan åker varv efter varv.

Flyaren, giktanfall & sorgen

Sömnen kommer lite som den vill dessa dagar. Klarvaken klockan 4 och kan inte somna om på grund av ett förmodat giktanfall. Svårt att stödja på höger fot. Leden i stortån gör skitont.

Tyvärr är jag en av dem som har kronisk gikt. Det kommer och går. Ibland kan det gå flera år innan det kommer tillbaka. Det är en del beroende på hur jag sköter mig kost och kanske är det ytterligare ett bevis på att jag nu tagit ytterligare ett steg ner i källaren. Blir bara uppgiven och passiv över konstaterat nuläge.

Diklofenak finns hemma så första tabletten är tagen. Förhoppningsvis räcker det med detta och en uppstramning av kosten. Om jag nu förmår mig detta. Känner mig bara ledsen, sorgsen och nere över vissa saker. Svårt att hitta ljuset och den väg som gör mig gott.

flyaren

Fick en uppgift av av C på psykosyntesen. Vet inte om detta också ”drar upp” en massa gammalt skit igen som jag begravt? För de hopplöshetskänslor jag nu brottas med fanns inte där tidigare. Tänker också på hur det skulle ha varit utan mina Duloxetin. Kommer aldrig att sluta med min Cymbalta som det hette förr i tiden eftersom jag är helt övertygad om att berg- och dalbanan hade varit så mycket större utan dem.

Vet att sorgen efter Maxi finns där och påverkar mig negativt. Saknar honom så oerhört mycket. Sen finns också frustrationen över människor i min närhet som också sitter fast, men på sitt sätt. Kan liksom inte göra mer än försöka peppa och när kraften saknas för egenpepp blir det bara.. …frustration över det hela.

pexels-photo-1007793.jpeg

Enligt den psykosyntes-terapi som jag nu genomgår är en av mina delpersonligheter ”flyaren” – han som flyr från allt. Har tänkt en del kring honom och blir bara sorgsen. Ungefär så här gick tankarna igår när jag försökte tänka mig in i den delpersonligheten av mig själv:

Flyaren

  • Vad har han för behov?

Mod, våga stanna kvar och känna känslan på riktigt. Ömhet och att bli sedd på allvar.

  • Hur tjänar han mig?

Slippa känna. Vara i det ”trygga” även om det egentligen inte är bra för mig. Det jag känner igen sedan länge.

  • Hur begränsar han mig?

Sitter fast, ingenting händer. Livet står still.

När jag vill äta glass – 15 minuters funderande över vilken känsla jag har? Behov?

Nuläge

  • Frustration
  • Irritation
  • Tjock
  • Trött
  • Mörk, svart

Önskat läge

  • 45 kg lättare
  • Energisk
  • Kraft
  • Modig
  • Obrydd

Känslan av att vara i önskad läge:

  • Bättre integritet

Vilka steg ska jag ta?

  • Strunta i vad andra säger
  • Vilja
  • Ändrat min kost
  • Motionera
  • Stå upp för mig själv
  • Inte vara så rädd

Hon har också bett mig att fundera på mina andra delpersonligheter. Vi människor består av en mängd sådana och detta ska inte förknippas med dissociativ identitetsstörning som är en  psykiatrisk diagnos.

HumaNova beskriver psykosyntes på följande sätt:

Psykosyntes kan beskrivas som en livs- och utvecklingsprocess som hjälper oss att organisera och harmonisera alla våra inre, ibland motsägelsefulla, sidor eller delar. Dessa delar innehåller till exempel känslor, tankar, impulser, beteenden och fantasier och kan ibland uppträda eller ta över som en egen styrande ”person”, fast vi innerst inne vill något annat.

Psykosyntesen bidrar till att harmonisera alla dessa delar till något mer medvetet valt och därmed mer också aktivt valt. Något som vi innerst inne vill vara och kan bli.

Själva ordet psykosyntes kom till som i kontrast till ordet psykoanalys som står för att dela upp och analysera oss, till psykosyntesen som i slutändan strävar efter att bidra till en syntes det vill säga uppnå  en mer harmonisk och välmående sammanhängande helhet. En helhet som hjälper oss att leva det liv vi innerst inne vill leva.

Har själv bara fått ”smaka” på detta ännu och måste säga att det fortfarande är svårt för mig att se ”flyaren, frossaren, den lojale” och alla ännu icke utforskade delpersonligheter hos mig själv. Vet inte ens om jag skulle orka mig genom detta fullt ut. För det jag nu går på hos C är hennes utbildning där jag är hennes adept och i det ingår det bara fem tillfällen. Hur fortsättningen blir vet jag inte och kanske blir det ingenting alls för min del eftersom jag idag just känner mig som ”flyaren”, som bara vill fly från allt och då inte bara psykosyntesen.

pexels-photo-942206.jpeg

Den läskigaste känslan jag slåss emot är den att jag känner mig ”färdig” och klar. Att jag gjort det jag ska i det här livet. Den känslan är inte att leka med i perioder och kanske kommer den ifrån den trötthet hela mitt inre känner över att ha levt här på jorden under alla dessa år och de utmaningar jag varit med om. Det tär både fysiskt och psykiskt att hela tiden försöka hitta ljuset och att det inte finns där per automatik. Måste givetvis försöka fortsätta så länge det går, men det känns som om jag försökt med alla metoder som finns. Sen skäms jag så oerhört när jag känner på detta viset eftersom jag har så mycket att vara tacksam för. Det blir liksom en ond cirkel det hela och i det snurrar jag. År ut och år in.

pexels-photo-193042.jpeg

”Flyaren” kanske skulle stanna upp om där fanns kärlek, beröring och någon att älska?

Livets berg- och dalbana

Hopp, oro, förtvivlan, inre ro och acceptans. Känslorna i livet är som den fetaste berg- och dalbanan just nu.

bergodalbana
Sen när det stannar upp ett tag, tar allt bara slut. Timmar av vila och mer sömn än tidigare. Vill så oerhört mycket men orkar så lite. Det oroar mig för det som komma skall och hur jag ska orka. Ibland kittlar det skönt för att sekunden senare vara precis tvärtom. Tankarna spelar stora spratt med mig, men håller jag mig bara lugn och andas blir det raka och hoppfulla känslor även för mig och inte bara för åkarna i Steel Dragon 2000, som idag är världens längsta berg- och dalbana.

Helheten gör mig trygg. De stora linjerna i de eviga livet är konstant. Vad är det värsta som kan hända i just denna fas? Den tanken lugnar, även om den negativa delen i mig försöker få ner mig i det gamla där rädslan dominerade.

Karma och dess lag är en realitet. Åtminstone i min tankevärld och det pussel jag lägger för att ana och försöka förstå det stora och fantastiska i att få leva på jorden. Måste och varför är ord som fördröjer.

Idag blir det en tur till stan. Grabben ska klippas och sen blir det garanterat en lunch på favorithaket. Kvällen ägnas åt melodifestivalen och jag tror det ska mycket till för att jag ska hitta en annan favorit än Jessica Andersson! Där kan vi snacka om en modern schlager. Gubben stod och dansade och gjorde sig till när hon sjöng sitt bidrag ”Party Voice”.  Heja Jessica! Du är min vinnare!

I morgon är en annan dag med nya äventyr och möjligheter. Nya impulser och situationer. Kan jag se dem med positivitet ska nog även det gå bra. Min värsta fiende är jag själv och mina mörka tankar. Fortfarande känns mörkret ibland mer lockande än ljuset, men tillfällena är inte alls lika många som tidigare år. Det är det positiva i det hela med att kämpa vidare och aldrig ge sig och däri försöker jag stanna.

Den här tröttheten…

Nu blir det ett sånt där gnälligt och lite mörkare inlägg igen. Pratade om två steg fram och ett steg tillbaka tidigare. Steget tillbaka verkar vara lite djupare den här gången. Men jag vet att det kan ändras om några dagar. Igen.

Egentligen ska jag inte behöva förtydliga vissa saker, men jag gör det främst för den där som sitter på min axel och försöker rubba mitt mående. Detta är min blogg och här skriver jag om det som finns inom mig. Är det mycket mörker och upprepningar får det vara så. Denna blogg är verkligen mitt vattenhål och mitt tjatande är kanske bättre att det kommer här än hos människor som finns i min närhet. Ok?

Tröttheten

Mitt liv är verkligen en berg- och dalbana. Upp och ner hela tiden och bara tanken hur det skulle vara utan de antidepressiva tabletterna jag nu äter, det kan jag inte ens föreställa mig. Vet inte om det hade funkat överhuvudtaget utan dem, så viktiga känns de just nu för mig.

Den här tröttheten som kommer emellanåt är så tung. Försöker stå emot, men någonstans vet jag att det är meningslöst. Det är liksom bara att vila och inte ens försöka. När jag sedan är känslig för människors tankar till och om mig gör det saken både bättre och sämre i de möten jag nu tvingar mig till. Detta givetvis beroende på hur jag mår just då.

Jobbade igår och det var väldigt påfrestande. Orken tog slut, men jag ville inte erkänna det för mig själv. Försökte och försökte, men när även den mest positiva på jobbet säger till mig att jag inte ser ut att må bra, då förstår jag att det även syntes utanpå.

Egentligen har jag ingen anledning till detta mående just nu. Men jag är otroligt känslig för stämningar, förnimmelser och blickar. Det har inte förändrats så mycket sedan kraschen i december. Människors tystnad som kanske är helt befogad påverkar mig också, trots att jag försöker se klart på situationen.

Mina katter känner hur jag mår. I natt sov Maxi hos mig hela natten och Maja låg på en stol bredvid. Det händer sällan, men kanske kände de att jag återigen är låg och orolig. Skyddsänglar i förklädnad av katter.

Börjar fundera på om jag återigen är pollenkänslig och att det också gör mig trött? Har ätit allergimedicin i några dagar och det kanske också sänker mig? Vet inte vad som är vad längre. Kampen och kämpaglöden som vissa dagar är så stark är andra dagar helt borta. Vill liksom bara lägga mig ner och inte göra någonting. Denna berg- och dalbana alltså…

Elias hade kräkts i skolan igår. Magsjuka och idag blir han hemma. Ingen middag och han gick och lade sig före klockan åtta. Datorn avstängd och då är grabben verkligen dålig. Vi får se hur han mår idag.

Livet, detta livet testar och försöker få mig mer modig och att våga. Men jag är livrädd, ja nästan skräckslagen, inför framtiden. När måendet är bättre kommer tankarna om framtiden och då kommer oron.

Igår började jag att rensa ur i mitt rum på jobbet och kasta gamla saker och tömma pärmar. Det var svårt och jag kände mig som en samlare som inte ens kunde kasta fakturakopior från 1996 utan att fundera både en och två gånger. Kanske någon vill se på detta i framtiden… så tänkte jag men tillslut, med stigande ångestklump i magen, kastade jag. Men det satt hårt åt. Röjde nog ur en 8-10 pärmar i alla fall och det var jobbigt. Vissa nostalgiska saker kunde jag bara inte kasta, utan de fick följa med mig hem i en kasse.

Att inte jobba med IT i framtiden, åtminstone operativt, känns märkligt även om det också är skönt på ett annat plan. Att hela tiden vilja att saker och ting ska vara på topp och fungera hela tiden och jämt, ha koll på listor och inköp, hänga med i det senaste, att människor ska vara nöjda med sin utrustning och ständigt vara i beredskapsläge, det har tärt på mig. Jag har ju ändå hållit på med detta i 20 år och det tar på en. Men är man som jag en trygghetsjunkie så sitter man still i båten, oavsett vad det handlar om och oavsett vartåt mående barkar. För det är kanske sämre på andra sidan s a s. Det är alltid yttre omständigheter som tvingar mig att agera i mitt liv.

Det är sorgligt kan tyckas, men så har och så fungerar jag. Försöker förändras, men jag är en gammal hund som knappt kan sitta och har jag väl fått ner baken då sitter jag kvar. Ni hör, tankarna är inte särskilt ljusa denna dag, även om vi är i min favoritmånad maj. Men var lugna, rätt som det är, så strålar gubben igen. Ibland är det skönt att bara få skriva av sig skiten och visa upp byken för den som bryr sig.

Ska inte klaga

Den här veckan har jag varit på jobbet vid tre tillfällen och tre timmar åt gången. Känner mig som ett spöke som svävar omkring. Surrealistiskt värre och medvetandeförskjutningen över sakernas tillstånd fortskrider. Det är en mycket märklig tid för mig just nu. Mycket märklig tid.

Tänk er att åka berg- och dalbana. Ena stunden lugnt och fint, nästan lite tryggt och man gosar till det för att i nästa stund nästan ramla ur vagnen och skräcken lyser i både ögon och själ. Kämpar mig krampaktigt kvar för att inte ramla ur. Svetten lackar och ångesten dunkar i mig. Sen blandar ni dessa sinnesstämningar med allt möjligt däremellan. Den färden har jag satt mig i den här fasen av detta livet även om det allt oftare inom mig finns en stor ångest inom mig att ens försöka mig på så mycket i ett enda liv. Vad tänkte jag på?

Rådfrågar mina skyddsänglar men hör eller känner ingenting. Eller så är det precis så här det ska vara nu? Vila i det. Ännu en dag.

Ska inte klaga egentligen eftersom jag nu är på jobbet igen, åtminstone kroppsligt och de som pratar med mig är vänliga. Idag fick jag även lite tid att berätta om min sjukskrivning för ett par som frågade mig rent ut varför jag varit borta så länge från jobbet. Det kändes bra att få berätta för dem hur det låg till.

Min ekonomi är ansträngd men det går ändå på något konstigt vis, även om jag dragit på mig lite mer skulder nu än tidigare. Men detta blir också en press för mig att komma tillbaka och försöka jobba alltmer. Detta går ju inte i längden, att leva på det här viset som jag nu gör.

Limbo och ett snurrande hjul. Matmissbruk som jag inte kan stoppa i dagsläget. Det är precis som om jag måste trösta mig med detta för att inte åka dit på annat som är än värre för mig än en massa nya kilon. Igen höll jag på att säga. Förstör en del för att ens orka vara kvar på “banan”.

Sen ska vi inte bara tala om den här jävla tröttheten som slår till emellanåt. Det är en mycket märklig tid som sagt.

MEN…

…ska inte klaga. Ska inte klaga. Ska inte klaga. Ska inte klaga. Ska inte klaga. Ska inte klaga mer…jag lever ju för fan fortfarande! Kan fortfarande blogga och formulera mig hyfsat. Tycker jag själv i alla fall.

Avslutar med en bild på tjejen i mitt liv. Maja aka Majvor aka Majsan aka Sisen aka Sislass aka Majzuss

21 april 2017 Maja

Önskar er som orkat läsa hit en trevlig helg!