Etikettarkiv: belackare

Ärlighet i orden

180610_jerry egot

Det känns som om jag är inne i en depression av något slag. Tankarna skrämmer mig och i detta verkar inte min medicinering bita riktigt bra. Måendet blir inte bättre av vissa saker som sker omkring mig. Det är lite för många saker just nu.

Vet att sådant här ska man inte skriva om. Man ska inte oroa och så. Spela spelet, även om du imploderar och försöker hålla borta smärtan med ätande. ”Sök hjälp då för fan, och sitt inte där och skriv en massa skit” – rösten inom mig påminner mycket om mina belackares. Jag applåderar dem i den del av mig som vill mig illa och den delen är fortfarande stor. Lämna mig, läs mig inte och ge mig det jag känner igen, svek, hån och förakt.

Är det mina egna hjärnspöken som säger åt mig allt detta? Tänker också på tystnadskulturen och att alla ska må så jävla bra hela tiden? Som jag själv i högsta grad är en del av. Om ältandet och de stora offerkoftorna som jag har en hel garderob av?

När jag var i England var det inga problem utan jag kunde släppa vissa tankar, men nu när jag är på hemmaplan och mest möts av sådant som inte gör mig gott, då faller allt. Jag bär inte själv hela vägen och det har de senaste dagarna varit exempel på.

Har väldigt svårt att anförtro mig åt någon och verkligen berätta hur jag mår. Har så svårt att vara ärlig, mer än på min blogg (till viss del även här). Är så ledsen över så mycket. Att bara skaka av sig och säga ”kom igen” funkar inte lika bra nu som tidigare. Tror att min ensamhet i mina tankar är en stor bov. Att jag inte har någon livskamrat att dela allt med. Jag sluter mig och orkar inte prata med någon, om och om och om igen. Blir så uppgiven över att känna så här om och om igen i mitt liv. Ärlighet i orden, även om jag egentligen bara vill lägga mig under en sten. Kanske är det ett rop på hjälp?

Det går över, det måste gå över. Har fått uppdrag nu som jag måste klara av. Har människor i min närhet som behöver mig. Vissa saker går före ens egna behov, så är det bara. Har en sådan oro inombords. Den gnagande oron som aldrig släpper mig helt.

Jag gör så gott jag kan och jag kan inte göra mer.

Annonser

Viktras & tron på människan

Idag så fuskade jag för första gången. Det har nu gått 65 dagar med LCHF-kost och idag på Fridas födelsedag så blev det några M-kulor till efterrätten. Första sockret som har fått mig att bli som en riktig Duracellkanin… nej då, jag skojar bara! Men sött var det!

LCHF dag 65

Sen så fick jag ett oerhört glädjande besked tidigare idag när jag var och kollade mitt blodtryck på vårdcentralen. Trycket är perfekt 120/90 tror jag hon sa, men det som fick mig att blir ännu gladare var att jag har tappat nästan 13 kilo i vikt! Det ni! Exakt siffra är 12,9! Då går jag på den högsta siffra jag hade i somras, innan jag startade detta projekt med att äta LCHF-kost eftersom jag inte har vägt mig överhuvudtaget. Min måttstock har varit mitt skärp, där jag nu kan knäppa med hål nummer 4. När jag började så funkade knappt hålet längst ut.

Så till alla belackare och ni som bara tror att detta är tramserier, det fungerar! Gikthelvetet ställde visserligen till det ett tag, men skam den som ger sig. Nu har hela kroppen ställt in sig och nu flyter det på bra! Nu är det full fart framåt som gäller!

Det finns visserligen frågetecken kvar men de ska jag kolla upp genom en ordentlig läkarundersökning och flera olika prover av min hydda. Allt för att se hur LCHF har påverkat blodfetter, blodvärden och sådant.

Att inte kunna vara uppriktig, att inte säga som det är, det gör människor illa. Väldigt illa. Att tro att det går att dölja någonting som ändå kommer fram, det är mycket egoistiskt agerat och blir än värre när det händer just nu. Det gör ont i den som drabbas och det är i min bok så otroligt osmidigt och taskigt gjort att inte kunna säga som det är på en gång. För allas bästa och för att ge den drabbade chansen att läka fortare. Tron på människan har återigen fått sig en ordentligt smäll, även för mig, som står vid sidan om och ser hur ont detta gör.