Etikettarkiv: begravning

Vart början förlåtelsen?

landscape mountains sky water

Photo by Josh Willink on Pexels.com

Nu ska jag skriva om någonting som jag tycker är svårt och där jag själv inte lyckats särskilt bra. Det handlar om förlåtelse.

Kan man förlåta alla människor?

Jag vet faktiskt inte. Det är väldigt svårt att i djupet av sitt hjärta och att verkligen mena det. Man kan förlåta för att själv komma vidare och kunna kasta gamla negativa känslor, men om man inte känner att man har sådant inom sig, behöver och kan man förlåta då?

För några jular sedan träffade jag min pappa på stan. Då var jag inne i en period då jag såg mer ljust på tillvaron och människorna. Tog mod till mig och gick fram till honom och ”förlät”. Då kändes det bra för mig att göra det, men hans reaktion var den väntade. Han förstod inte vad jag menade och i det gick sedan åren. Känslan höll sig inte eftersom hans sätt fortsatte med hat och ett sätt som fick mig att återigen avsky honom.

Några månader innan min pappa dog ringde han mig. Han var som vanligt berusad och skällde ut mig efter noter. Det ena efter det andra okvädningsorden om mig som person fick han ur sig. Av någon anledning la jag inte på luren, utan lyssnade klart tills han blev tyst. Det sista han sa till mig då var att jag minsann inte skulle få vara med på hans begravning.

Då och där kändes de orden om förlåtelse jag gav honom några år tidigare som helt bortblåsta. Då och där bestämde jag mig att aldrig mer ha med min pappa att göra oavsett vad som hände. Då och där var jag så förbannad på honom och att han fortfarande inte förstod hur illa han hade gjort mig genom åren.

När han dog var det ingen som brydde sig om honom. De ringde mig och min syster och vi ville inte ha med honom att göra. Det innebär att han inte fick någon begravning och inte någon gravplats. Han hade ingen som brydde sig om honom och när det handlar om min pappa är jag inte förvånad. Myndigheterna vet inte ens när han dog. För en som är utomstående kan det låta tragiskt och väldigt märkligt att jag och min syster agerande som vi gjorde. Men till er vill jag bara säga, att ni har inte varit med på vår resa med vår pappa. Ni vet inte hur han faktiskt var genom alla år. Har ingen anledning egentligen att förklara mig för någon om varför det blev som det blev, men han förtjänade inget annat än det han nu fick.

Blod är inte tjockare än vatten i fallet med vår pappa. Han avsade sig tidigt att vara min pappa genom att se på mig med avsky och alltid enbart ha sina egna intressen i fokus de få gånger han sökte kontakt. Jag gav honom så många chanser genom livet, men han kunde inte eller ville inte ta dem om det inte var på hans villkor. Han var aldrig min pappa, den som fanns där, den som stöttade och uppmuntrade mig och den som älskade mig för den jag var. Han sa aldrig att han älskade mig i nyktert tillstånd. Aldrig!

Ändå sitter jag här med dåligt samvete och det gnager i mig att det blev som det blev. Inte varje dag, men ibland tänker jag på pappa och den usla relation vi hade. Hur jag trodde mig ha förlåtit honom den där julen för många år sedan och hur arg jag blev efter vårt sista samtal några månader innan han dog. Hur envägskommunikationen enbart var ilska och hat gentemot mig. Och ändå sitter jag ibland och tänker på honom. Det är nog mig det är fel på, som inte kan inse att han är värd det öde som nu blev. Att han verkligen hade bäddat för sig på det sätt som detta livet slutade för honom.

Förlåtelse är nog svårt om man inte har förlåtit sig själv. För den man är och att man gjort misstag i livet. Vet att det inget ger att älta och dra upp gammalt negativt tankemönster och jag har nog blivit bättre på att inte göra det, men det finns fortfarande spår av självhat kvar inom mig. Hur fan ska man kunna förlåta andra om man inte kan förlåta sig själv?

Min pappa gjorde inte saken bättre under mitt liv, utan snarare tvärtom. Han spädde på den syn jag hade på mig själv genom sitt agerande under alla år. I det gjorde att jag aldrig mer ville ha med honom att göra. Visst fan är det en sorg och ett ärr i det hela.

Förlåtelse är svårt. Vart börjar förlåtelsen? Har väldigt svårt att kunna förlåta alla människor som gjort mig illa. Men jag strävar efter att se över mitt eget sår jag fått och förstå varför en del agerar som de gör.

Annonser

Tröst hos mor

180721 graven

I lätt duggregn satte jag mig på bussen mot stan. Måste till mamma. Hon har varit ifrån mig sedan 3 januari 1981. Saknar henne så oerhört mycket just nu. Ann-Britt Pettersson föddes den 23 oktober 1947 och var min mamma tills jag fyllde 15 år. Tröst hos mor så gott det nu gick.

I samma grav ligger min morfar Isidor Pettersson som lämnade jorden den 11 december 1979. En begravning och jordfästning som min mor var med och arrangerade. Minns så väl mörkret och alla svarta kläder. Honom hade jag ingen relation till eftersom han valde flaskan före människor.

180721 mormor grav

Min mormor Britta Pettersson fick inte ens en egen gravsten, så jag har lite svårt att hitta till den graven. Vet inte ens om detta är hennes sista viloplats? Hon dog i alla fall den 17 maj 1999 vid en ålder av 79 år. Den begravningen minns jag som ljus och fin. På något sätt kändes det som om hon var med.

Henne tyckte jag om även om vi inte träffades ofta. En mild och mjuk människa som tyvärr var ganska styrd av de karlar hon levde tillsammans med. Den ena värre än den andra där också flaskan var det allra viktigaste. Men henne hade jag i alla fall en relation till som var hyfsad så här när jag ser tillbaka. Svårt att förstå att nästa år har hon varit borta i 20 år.

180721 okänd grav

På många ställen finns ingenting kvar. Namn och allt är borta, bara en stor sliten sten står kvar. De är förpassade in i evigheten utan att någon bryr sig om dem mer här på jorden.

För mig en befriande tanke eftersom jag inte vill ha någon gravplats utan min aska måste de strö för vinden någonstans. Någon begravning vill jag inte heller ha. Människor ska inte samlas för min skull genom tvång och för att de måste. Vill inte ha en sådan sista föreställning. Vill försvinna utan falska åthävor från denna värld.

180721 helga tref

Sakta mak genom Uppsala där jag passerade Helga Trefaldighets kyrka. Hörde tyskar som skrattade och tog bilder.

180721 domkyrkan

Uppsala domkyrka går inte att undvika. Har så många bilder på den med tornen.

180721 fonster

Nedre Valvgatan med dess rediga och robusta fönster.

180721 blommor

Vissa blomsterarrangemang är fina i Uppsala. Åt lunch på Burger King och sen blev det bussen hem igen. Klibbigt och ganska kvavt. Lite åska i luften.

Så här ser mina dagar ut numera. Självvalt till viss del, men visst känns det ledsamt emellanåt. Det inre gör ont och jag kan inte bara sitta hemma och fastna i mitt mörker. Måste ut innan kraften tar slut i mig. Det blev 6,6 km och 9 052 steg allt som allt och det får jag vara nöjd med, även om jag vet att det mesta försvinner i kostens virrvarr just nu.

Har också hunnit med att sova en redig eftermiddagslur. Antecknar ni? Resten av dagen är förvaring för att få gå och sova igen. Känns som om jag är på ”hemmet” redan när jag ser vad jag skriver. Håller liksom bara några timmar per dag numera.

Jag är där jag är idag för de val jag har gjort i livet. Det är den hårda men sanna verkligheten. Så är det. Försöker hitta det positiva över att jag fortfarande andas och inte har tappat förståndet. Att jag så att säga fortfarande ”hänger med” hur dumt det än kan låta. För det är absolut ingen självklarhet efter de sista årens händelser.

Skratt & gråt kan ligga så nära

Konsten att skifta fokus. Texten är mer än 13 år gammal och kanske förstår jag den bättre idag? Frågan är ju ändå bara att skifta fokus ifrån vad? Mitt jordiska tänk och egoismen som i det existerar? Då är jag med, men det är lättare sagt än gjort. Många gånger så stannar jag i det trygga och invanda, även om det finns något annat som jag med intellektet vet är bättre. För igenkännandet ger trygghet även om det är det näst bästa.

2014-01-14

De hamnade även de i datakyrkogården. De gamla och uttjänta. De trasiga och de slitna. De som inte ville vara med längre i det konsumtionssamhälle som just mobiler är en sådan stark symbol för.

2014-01-14

På väg ner till fikat så kan allt hända.

Idag var det riktigt bisarr humor på eftermiddagsfikat. Vi skämtade frisk om döden, begravningar och kistor. Det var riktigt befriande och ibland är gränsen så nära, den mellan skratt och gråt, sorg och glädje. Det blir liksom bara för mycket av elände emellanåt så då slår det över, vilket det gjorde idag.

Vi hade riktigt roligt åt historien om den döde som var allergisk emot blommorna på sin kista. Han nös så kistlocket nästan lyfte… låter ju inte ett dugg roligt så här, men vid fikabordet så blev det ett väldigt skrattade åt just detta.

För som jag sa, så ligger det ibland väldigt nära varandra detta. Liv och död. Skratt och gråt. En arbetskamrat har det tungt just nu och väntar bara på att döden ska komma. Även om man varit förberedd länge, så är det ändå ett skifte och en förändring som måste vara väldigt tuff att möta. Undrar jag om man någonsin kan bli riktigt redo för döden?

Hon finns i mina tankar hela tiden nu. I detta svåra och tunga.

Avskedstagande

2012-11-23

Varsin rosa ros hade vi med oss, jag och Tofflan när vi åkte mot Täby kyrka. Vi skulle gå på begravning och ta ett sista farväl av fina Karin Nordenbäck.

Vi hamnade först helt fel eftersom vi lyssnade blint på iPhonens navigator men efter lite trixande så kom vi fram till kyrkan. Vi mötte upp Tania utanför kyrkan och det var många som ville vara med och ta farväl. Kyrkan var fullsatt! Karins mamma stod vid ingången och tog alla i hand. Fint.

Höstvisa med solosång och sedan den svenska psalmen Blott en dag inledde begravningsgudstjänsten. Sen pratade prästen Christofer Wilson om Karin och jag tycker talet var jättefint. Begravningsakten var så berörande och det gick många tankar inom mig. Tänkte så på hennes barn och den smärta de måste känna. På hela situationen och hur konstigt livet ibland är.

Sen spelade de upp Fields of gold med Eva Cassidy och då rann tårarna. Det blev så känslosamt det hela och vetskapen om livets sprödhet och hur olika det är mot oss fastnade i mig. Psalmen Härlig är jorden spelades sedan efter det att prästen givit oss en bön.

2012-11-23

Avskedstagandet var starkt och högen av fina blommor växte på kistan. Det var starkt att gå fram och tacka fina Karin för den kontakt vi hade. Det kändes så bra att göra det och så rätt.

Sen sjöng Anna-Karin Schäfer för andra gången och då blev det Elton Johns Candle in the wind. Vi fick sedan välsignelsen av prästen och begravningsgudstjänsten var slut. Täby kyrka var väldigt fin och hade mycket målningar direkt på kyrkväggen.

När allt var över så gick vi fram och tackade Karins dotter och då hade jag svårt att prata. Det blev så starkt att se henne och få de ord hon gav mig. Men jag är glad att vi gick fram och beklagade sorgen. Blir väldigt berörd nu när jag tänker på detta.

Det finns så mycket jag tänker på just nu när det gäller Karin och allt som hänt. Svårt att sätta ord på det och jag är ändå så glad att vi tre åkte till henne och tog farväl. Det känns bra.

Vila i frid, Karin!

Ett sista farväl

På fredag klockan 14.00 så begravs Karin Nordenbäck i Täby kyrka. Jag kommer att åka dit med ett par vänner. Det känns så konstigt det hela och jag vill vara med när hon nu begravs och får komma till vila.

Har tänkt mycket på Karin sedan jag fick reda på allt detta fruktansvärda. Jag ber för meningen med detta som har hänt men jag kan inte med mitt sinne förstå.

Hon kämpade länge och jag vet bara lite av det hon gick igenom just genom vår intensiva mejlkontakt under åren 2009-2010. Trots hennes kamp så fanns hon där för mig när jag hade det som jobbigast. Hon gav av sig själv och berättade för mig för att ge mig kraft. Läser vissa mejl om och om igen och ledsenheten griper tag i mig. Varför? Förstår inte detta.

Hon brydde sig och lade sig i. Vägrade vara den där som inte sa vad hon tyckte. Hon gav mig utmaningar genom sina ord och idag så saknar jag dem. Det känns så konstigt alltihopa och när jag går in på hennes blogg nu så drömmer jag om ett ord eller två. På Facebook så känns hon fortfarande så levande eftersom hennes namn hela tiden kommer upp till höger på personer som är inloggade. Varför vet jag inte, men det känns bra hur konstigt det än kan låta. Som om ingenting har hänt.

Ett sista farväl på fredag, Karin. Jag är där!

Din favorit. Kram!

Färg på rosen?

På förekommen anledning så har jag nu lärt mig lite om vad färgen på rosor betyder. Röda rosor är kärlek och det ger man till den man älskar. Ger man dessutom bort 7 vid samma tillfälle så är det som att säga “Jag älskar dig”.

Rosa?

Ger du bort en gul ros så handlar det om vänskap, den färgen ger man till vänner man tycker om. En orange ros talar om stolthet över den man ger rosen. Blåa rosor står för hoppet om att få en ny chans. Vita rosor handlar om att man tror på renheten hos den man ger rosen.

En svart ros är för den omöjliga kärleken, den som aldrig kan bli verklighet. Att få en svart ros ses som ett dåligt omen. [Källa: Skicka-blommor.se]

Fast som vanligt så är det inte entydigt när man googlar om vad rosornas färg betyder.

In My Garden har till viss del andra tolkningar:

Röda rosor betyder "den brinnande, eldiga, erotiska kärleken"
Vita rosor betyder " Oskuld, renhet, anspråkslöshet, platonisk kärlek, kyskhet"
Gula rosor betyder " hoppet, men kan även tolkas som att man hoppas men är inte säker och är därmed fröet till svartsjuka"
Blå rosor betyder "tro och trohet"
Rosa rosor betyder "ömhet, vänskaplighet"
Svarta rosor betyder "något omöjligt, en kärlek som inte kan manifesteras i den fysiska världen"

Känslan är att jag vill hedra Karin med en gul eller rosa ros den 23 november då hon begravs.