Photo by Josh Willink on Pexels.com
Nu ska jag skriva om någonting som jag tycker är svårt och där jag själv inte lyckats särskilt bra. Det handlar om förlåtelse.
Kan man förlåta alla människor?
Jag vet faktiskt inte. Det är väldigt svårt att i djupet av sitt hjärta och att verkligen mena det. Man kan förlåta för att själv komma vidare och kunna kasta gamla negativa känslor, men om man inte känner att man har sådant inom sig, behöver och kan man förlåta då?
För några jular sedan träffade jag min pappa på stan. Då var jag inne i en period då jag såg mer ljust på tillvaron och människorna. Tog mod till mig och gick fram till honom och ”förlät”. Då kändes det bra för mig att göra det, men hans reaktion var den väntade. Han förstod inte vad jag menade och i det gick sedan åren. Känslan höll sig inte eftersom hans sätt fortsatte med hat och ett sätt som fick mig att återigen avsky honom.
Några månader innan min pappa dog ringde han mig. Han var som vanligt berusad och skällde ut mig efter noter. Det ena efter det andra okvädningsorden om mig som person fick han ur sig. Av någon anledning la jag inte på luren, utan lyssnade klart tills han blev tyst. Det sista han sa till mig då var att jag minsann inte skulle få vara med på hans begravning.
Då och där kändes de orden om förlåtelse jag gav honom några år tidigare som helt bortblåsta. Då och där bestämde jag mig att aldrig mer ha med min pappa att göra oavsett vad som hände. Då och där var jag så förbannad på honom och att han fortfarande inte förstod hur illa han hade gjort mig genom åren.
När han dog var det ingen som brydde sig om honom. De ringde mig och min syster och vi ville inte ha med honom att göra. Det innebär att han inte fick någon begravning och inte någon gravplats. Han hade ingen som brydde sig om honom och när det handlar om min pappa är jag inte förvånad. Myndigheterna vet inte ens när han dog. För en som är utomstående kan det låta tragiskt och väldigt märkligt att jag och min syster agerande som vi gjorde. Men till er vill jag bara säga, att ni har inte varit med på vår resa med vår pappa. Ni vet inte hur han faktiskt var genom alla år. Har ingen anledning egentligen att förklara mig för någon om varför det blev som det blev, men han förtjänade inget annat än det han nu fick.
Blod är inte tjockare än vatten i fallet med vår pappa. Han avsade sig tidigt att vara min pappa genom att se på mig med avsky och alltid enbart ha sina egna intressen i fokus de få gånger han sökte kontakt. Jag gav honom så många chanser genom livet, men han kunde inte eller ville inte ta dem om det inte var på hans villkor. Han var aldrig min pappa, den som fanns där, den som stöttade och uppmuntrade mig och den som älskade mig för den jag var. Han sa aldrig att han älskade mig i nyktert tillstånd. Aldrig!
Ändå sitter jag här med dåligt samvete och det gnager i mig att det blev som det blev. Inte varje dag, men ibland tänker jag på pappa och den usla relation vi hade. Hur jag trodde mig ha förlåtit honom den där julen för många år sedan och hur arg jag blev efter vårt sista samtal några månader innan han dog. Hur envägskommunikationen enbart var ilska och hat gentemot mig. Och ändå sitter jag ibland och tänker på honom. Det är nog mig det är fel på, som inte kan inse att han är värd det öde som nu blev. Att han verkligen hade bäddat för sig på det sätt som detta livet slutade för honom.
Förlåtelse är nog svårt om man inte har förlåtit sig själv. För den man är och att man gjort misstag i livet. Vet att det inget ger att älta och dra upp gammalt negativt tankemönster och jag har nog blivit bättre på att inte göra det, men det finns fortfarande spår av självhat kvar inom mig. Hur fan ska man kunna förlåta andra om man inte kan förlåta sig själv?
Min pappa gjorde inte saken bättre under mitt liv, utan snarare tvärtom. Han spädde på den syn jag hade på mig själv genom sitt agerande under alla år. I det gjorde att jag aldrig mer ville ha med honom att göra. Visst fan är det en sorg och ett ärr i det hela.
Förlåtelse är svårt. Vart börjar förlåtelsen? Har väldigt svårt att kunna förlåta alla människor som gjort mig illa. Men jag strävar efter att se över mitt eget sår jag fått och förstå varför en del agerar som de gör.
