Etikettarkiv: befriande

Sexprat är tabu

Många tror att jag är väldigt öppen och skriver om det mesta på min blogg. Ingenting kunde vara mer fel. Visst, jag berättar mycket om mitt mående, alkoholen och min skilsmässa för över 10 år sedan. Vissa saker har jag inga problem att skriva om och då är det konstigt egentligen att ämnet sex är så svårt för mig.

Det lite roliga är att jag en gång gjorde ett undantag och det intresserade folk så till den milda grad att den posten är en av de mest lästa hos mig. Sexiga frågor – jag vågar skrev jag den 31 oktober 2008 och fortfarande kan jag ha svårt att själv gå in och läsa det jag skrev. Sex är tabu allt som oftast på min blogg och ju mer detaljerat det blir, ju mer sällan finns det här hos mig.

För många år sedan umgicks jag med en person som är min totala motsats. Kanske drogs jag till henne just för detta och att hon var så befriande gällande ämnet sex. Suzann Larsdotter har en blogg med namnet Suzann Sexeducator och den läser jag ibland och då med en skräckblandad förtjusning över orden. En del av mig tycker det hon tar upp är väldigt viktigt och befriande samtidigt som en annan del av mig värjer sig och till och med ibland har svårt med vissa formuleringar.

Egentligen ser jag mig inte som pryd, men kanske är jag det ändå? Har väldigt svårt att med vänner och även familj ta upp ämnet om det liksom inte faller sig in naturligt i samtalet. Men att säga vissa ord, det klarar jag bara inte av. Pryd på ett sätt som är helt onödigt egentligen. För vem skulle bry sig om jag var lite mer vågad och öppen även med formuleringarna?

Återigen ser jag spåren tillbaka i mitt liv. Ingen pratade om sex och då speciellt inte homosexualitet som var aktuellt i mitt fall. Det var locket på och kanske fick jag också nog av farsans raljerande på fyllan och det sätt han hade gentemot mig så fort detta kom upp. Har nog blivit präglad mycket av att inte ha pratat om sex överhuvudtaget under min uppväxt och sen har jag varit lättpåverkad över att så här ska det vara och detta är fult och fel. Då gick jag nog inåt och var tyst om det jag kände inom mig. Inget fick veta och det tog många många år innan jag kunde vara ens i närheten av att vara mig själv, om jag någonsin helt har kunnat det…

Här på bloggen har jag fortfarande väldigt svårt att skriva om min längtan efter en man. Det har blivit bättre med åren, men att direkt uttrycka den längtan jag bär på, är så mycket svårare än att skriva om ämnet i mer generella termer. Då handlar det liksom inte direkt om mig, utan mer om min åsikt kring homosexualiteten. Att till exempel nämna vilka kända män som jag tycker är sexiga är oerhört svårt för mig.

colton-haynes

Roy Fares, Sakis Rouvas, Ricky Martin, Colton Haynes (bilden ovan) och Jared Padalecki är fem exempel på sexiga män. Så, nu är det gjort.. sen har vi ju de som både ser bra ut och som jag gillar för det de gör… Peter Jöback, Kim Amb och som avslutning en kvinna som jag beundrar och som även tilltalar mig fysiskt Sofia Helin.

Får man prata på det här viset? Spontant känner jag hur prydheten i mig vill radera och ta bort. Fy och ve… egenhatet och föraktet jobbar hårt medan fingrarna dansar fram på tangentbordet eftersom den andra delen av mig kämpar på lika mycket med öppenheten och att jag får väl skriva vad jag vill på min blogg! Ja, jag jag gillar snygga killar, so what?

Förstår ni nu bättre varför jag är som jag är eller? (;-)

Har inte ens nämnt den största i min värld. Själen som har allt och som är så nära idol för mig som man kan komma. Den själen har betytt oerhört mycket för mig och skulle jag träffa henne skulle jag tappa allt och inte få fram ett ord. Jag skulle vilja tacka henne för ALLT!

Madonna 201805

Madonna på MET-galan 9 maj 2018.

MadonnaThe Queen of Pop eller i min värld The Queen of Everything. Älskar, älskar och återigen älskar henne för att hon är den hon är. Om henne har jag skrivit så många gånger och uttryckt min beundran och kärlek till. Det finns bara en som henne!

Har roat mig med att göra en googling på bloggens namn samt ordet sex och resultatet är ganska talande. Sju inlägg handlar om homosexualitet mer generellt, ett inlägg om sexuella trakasserier på kyrkokansliet 2010 samt det jag pratade om tidigare om att svara på sexiga frågor från 2008.

Pryd eller inte, men ämnet är svårt för mig. Åtminstone när det handlar om mig själv och hur jag ser på mig själv som en sexuell varelse. Vet att många är som jag och inte alls tycker att man ska prata högt om vad man gör i sängkammaren. Det är liksom en privatsak. Så är det och mina sexuella fantasier tar mig emot att ens antyda eftersom det känns väldigt nära och privat.

Har dock funderat på vad jag kan berätta mer om hur jag ser på mig själv idag. Min längtan, min sexualitet och vad jag funderar på. Om man skulle gradera sin sexualitet på en 100% skala så fastnar jag för att jag är 65% homosexuell och 35% heterosexuell. De känns bra de siffrorna för mig. Nästa steg i tanken blir då, kan man gradera sig själv på det viset? Vad är jag då egentligen? Ser mig själv som en ”blandras” men med en klar dragning åt killar. Att som vissa känna 100% åt något håll, så har jag aldrig känt även om jag försökt. Det går bara inte och det visar väl hur mitt liv sett ut hittills.

Finns det överhuvudtaget människor som är 100% säkra om de är uppriktigt ärliga emot sig själva?

Tänker också på den kvinna som ”förvred” huvudet på mig för ett par år sedan. Blev själv paff över mina sexuella känslor för henne. Den dörren trodde jag faktiskt inte existerade på det viset, men så fel jag hade. Ska dock erkänna att de sexuella tankarna främst varit hos killar i mitt liv. (Bara att skriva det tar emot och det är inget koketterande från min sida, jag lovar). Fantiserat och drömt i alla år, men aldrig klarat av att ta steget med hela mig med. Med det menar jag att de upplevelser jag har haft, men när det väl har blivit skarpt läge så att säga har jag backat och inte klarat av att fortsätta relationen.

I ett fall ångrar jag det väldigt mycket fortfarande eftersom den killen var fin på alla sätt och vis. Det sumpade jag bort för att jag var rädd och inte vågade vara den jag egentligen är. F är saknad. Sen har jag faktiskt träffat fyra killar ytterligare under åren, där jag i två fall försökte även sexuellt men där det återigen var den självpåtagna skammen och känslan av äckel som fanns i mig, trots att en annan del längtade efter det. Det blev fullständig katastrof och jag slog hårt på mig i år efteråt.

Couple

Så här öppet har jag aldrig berättat om mina relationer med killar genom åren och det har berott på att jag inte riktigt kan stå för den jag är hela vägen, även om jag idag på ett plan struntar i hur folk ser på mig. Sex har varit tabu för mig att skriva om. Klarar inte av det. Skulle du som läser detta ställa en direkt fråga till mig, då är det en annan sak. Men att själv ta upp vissa saker kring detta grejar jag inte så bra.

Efter erfarenheten med F och den här kvinnan häromåret har jag slutit mig helt gällande relationer med människor oavsett kön. Har genom min terapi försökt igen via match.com men inte lyckats. Vet ni vad jag faller på? Jo, att beskriva mig själv och den jag är idag. Vad jag vill och vad jag gör i mitt liv. Då tar det stopp och jag bara känner, vad fan sysslar jag med och vem fan bryr sig…!

Tala om att stå och stampa! Så är känslan i alla fall. Flyaren vill dra ifrån allt… fast nu är han alltmer lik en Michelingubbe och skulle nog rulla fram istället.

Sexprat är tabu och denna bloggpost är nog ett undantag eftersom den varit väldigt jobbig för mig att skriva. Har sparat den länge och inte tänkt publicera, men jag vet att det bara är mina egna inre förvridna tankar om mig själv som spökar. Den största homofoben är nog jag själv…

Annonser

Fuljournalistik, Melin & polariseringen

Krönikören på Expressen Ann-Charlotte Marteus kör verkligen med fuljournalistik i sin krönika om Martin Melin och hans tänkvärda blogginlägg om integrationen och invandringen till Sverige.

Marteus vill på en gång utmåla Melin som en rasist och en som inte alls gillar invandrare. Utan en uns av bakgrund eller helhet så påstår hon att Melin förespråkar tortyr av snattare. Sen kommer en negativ drapa så att vi ska tycka illa om Melin innan hon tillslut får ur sig att så inte alls är fallet gällande tortyren. Tala om fuljournalistik och ett sätt att tidigt sätta en negativ stämpel på Martin Melin.

Dessutom så kör hon med kända härskartekniker i början av sin usla krönika där hon gör allt för att nedvärdera personen Melin. Eller vad säger ni om detta:

Lite extra känd blev han när han gifte sig med en framgångsrik deckarförfattare. Med hjälp av sitt kändisskap har han blivit både "författare" och föredrags­hållare. Han har dessutom en blogg.

Som om Melin inte kan stå för sig själv utan hans fru måste givetvis dras in i detta för att visa på att han tar hjälp i karriären genom den han älskar. Så dålig journalistik! Att sen också skriva författare inom parentes visar direkt vad Marteus tycker om Melin. Förminskande och fuljournalistik helt enkelt.

Jag har sen svårt att ta Ann-Charlotte Marteus på allvar efter denna inledning. Med en sådan hånfull och elak ton så blir liksom resten bara ett konstaterande och ett sjaskigt sätt att plocka all heder av Melin.

Martin Melin

Dessutom så förminskar hon Melin i det han säger om barnaga och sådant som vi reglerar med lagar i Sverige. Hon väljer att tolka på sitt sätt och formera ett svart-vitt utgångsläge, precis det som hon anklagar Melin för. Jag köper inte den bilden helt enkelt och undrar om hon ens läst hela Melins text och försökt, åtminstone lite, förstå vad han menar.

Jag tycker alltså att Marteus fabricerar och lägger värderingar i mun på det Melin försöker säga. För det är ju märkligt hur otroligt olika vi kan tolka orden. Jag tycker, precis tvärtemot Marteus, att det är viktigt att dessa tankar kommer upp, oavsett vad man tycker om dem, istället för att man får frustrerande och ilskna människor som direkt riktar detta mot minoriteter och de som kommer till vårt land. Att inte resonera och inte ens försöka är för mig fegt och väldigt politiskt korrekt. Ja, jag vet… jag avskyr ordet politiskt korrekt, men nog är det så när vi hela tiden tassar som katten kring het gröt och låtsas som om integrationen och invandringen till vårt land är utan problem. För så är det inte.

Just därför är det så befriande att läsa Martin Melins första blogginlägg i frågan och jag tycker det är synd att han inte står fast vid den. Nu tvingas han backa och förklara sig på en mängd punkter för att sådana som Ann-Charlotte Marteus inte ska stämpla honom som rasist. För det är det sista han är enligt mitt sätt att se på saken.

Det handlar inte om att få en total samsyn i dessa frågor. Det handlar i vårt land om att överhuvudtaget våga uttrycka dem utan att bli så stämplad som man kan bli av vissa journalister och de som vet bättre. En del är så raljerande och nedlåtande att jag faktiskt själv undrar vilken agenda de har. För mig är diskussion och debatt bättre än att inte ta de åsikter man inte gillar på allvar. Det är då vi får det svart-vita seendet och polariseringen ökar än mer, vilket ger frustration och ilska hos många människor.

Martin Melin bloggar idag om de reaktioner han fått “Det finns en gräns”.