Etikettarkiv: barnen

Illustration av att fastna

Ett annat liv. Ändå tänker jag tillbaka på det ibland. Hur vi försökte och verkligen ville, men hur saker och ting förstörde det hela. Livet lär, så är det verkligen. 

Det totala nederlaget. Människor får säga vad de vill till mig av god vilja, men visst var det så, det totala misslyckandet. Familjeliv med eget hus blev för mycket för mig. Ansvaret klarade jag inte av och det finns liksom inga förmildrande omständigheter i den förlusten. Inte heller efterkonstruktioner av att det berodde på det och det. Jag var inte människa nog att tänka främst på familjen då. Så var det bara.

Det är ett sår jag får bära med mig resten av livet. Att jag inte kunde hålla ihop min familj längre.

Vi försökte, vi gjorde fint och ett tag trodde vi på en framtid i huset. Varför skulle vi annars försöka göra allt så fint? Vet inte riktigt när känslan och oron kom att detta går inte… men vi försökte i alla fall. Ibland saknar jag sammanhanget och att försöka vara pappa i en familj med barn. Livet hade en annan mening då för mig, när jag var behövd på ett annat sätt.

Att försöka och inte ge upp. Hela tiden. De stunder som var fina var verkligen fina. I det har jag fastnat, men jag försöker se det som goda minnen tillbaka i mitt liv. Att det var bra några år och att misslyckandet inte regerade under hela tiden. Hur ska jag annars överleva och komma vidare med mig själv? Om jag inte fokuserar på det som var och blev bra?

Barnen finns fortfarande där, men det är på ett annat sätt nu. Det går inte att hålla kvar dem för länge i det gamla, det vet jag ju, men samtidigt är det en process i detta av acceptans, att livet går vidare och barnen behöver leva sina egna liv utan en nyfiken pappa som frågar om allt. Det är tufft vissa dagar.

Sotis och Maxi är borta idag. Felix hänger i och fyller nästa gång 15. En bild från 2005 som jag gillar av flera olika skäl. De låg nära och alla tre katterna var samlade på samma bild. Harmoni och mys.

Att fastna i saker som passerat är min specialitet. Det har blivit allt värre ju äldre jag blivit. Minns tillbaka och tenderar till att bara komma ihåg det som var positivt. Men det är väl så, att de fina minnena vill jag spara inom mig och det som var jobbigt, det skjuter jag ifrån mig, även om jag är medveten om mitt ansvar till att det gick som det gick, absolut.

Min familj har jag idag bra kontakt med. Men övrig släkt är det lite så och så med. Vill de ha kontakt, så kan faktiskt de också höra av sig och inte bara uttrycka de få gånger vi träffas att jag ska höra av mig. Det är liksom lite typiskt min släkt, men de kanske tänker likadant om mig?

Men då blir man mer ensam, om man inte hör av sig hela tiden. Det är mig övermäktigt att vara ”motorn” till släktmöten med de få som finns kvar. Då får det hellre vara. Syrran och jag ringer till varandra ofta och träffas mer sällan. Det är gott så.

Känner mig färdig med mycket. Har tendenser till bitterhet. En farlig känsla. Alternativet till att kämpa finns inte. Det är ju det livet går ut på, eller hur? Att försöka och kämpa vidare oavsett!

Annonser

Som om jag ingenting lärt

Försöker andas och tänka på det positiva som händer i mitt liv. Men drömmarna tar mig tillbaka till utopin, det som aldrig blir. Vet inte varför jag gång efter annan påminns och blir så ledsen över det som aldrig kommer att bli?

Ta beslut och lyssna på de som bryr sig om mig har jag gjort. Fast egentligen vill jag bara springa och gömma mig. Men jag ska genomföra en sak över sifferbytesdagen, även om det blir en fullständig katastrof. Vet att det är så i mina tankar, men sen när jag genomför sådant jag är livrädd för blir det oftast ok, ibland till och med bra. Men att ta lärdom, det verkar inte gå. Att se att jag duger och att det funkar… …hur svårt kan det va?

181109 Rensa bilder

På jobbet har jag rensat i bildarkiven. Bilder på folk som går att identifiera skänkes till vederbörande. Hur vi ska göra med de oidentifierbara får vänta en aning tills GDPR tolkas av de som bestämmer på jobbet. Mycket har kastas och kommer att kastas. Men jag tycker det är en fin gest att ge personerna på bilden ett minne från stiftet.

Detta har fått min hjärna att gå på högvarv med tankar på saker som tangerar. En text om stiftets historia har påbörjats och till det har jag letat fram bilder och även lämnat in diabilder från mitt första år som ska omvandlas till digitala bilder. Tycker att stiftets historia sedan första stiftsbyrån startade 1951 saknas. Har till detta arbete tagit Claes Göthberg till hjälp eftersom han är ett levande arkiv gällande stiftsbyråhistorien.

Familjebilden är halv. Tappat fokus och ork att ens försöka förändra det som är. Tycker det inte ligger hos mig. Att julen inte kommer att bli som förr, det är ett som är klart om inget radikalt sker de närmaste veckorna. För det är alltid så att barnen kommer först. Alltid!

Döden är nära mig just nu och det är inte nödvändigtvis enbart negativa tankar. Kanske är det en anpassning inom mig att inte vara så rädd. Att se den stora bilden och förstå att detta är en liten del i det stora. Men så svårt är det när egot hela tiden påtalar skitsaker för mig. Som om jag ingenting lärt…

På nätterna kommer det

silhouette of man during nighttime

Photo by brenoanp on Pexels.com

På nätterna bearbetas det. Då kommer tankarna och ”framtiden” till mig. Sömnen blir lidande när tankarna kommer. Försöker slå bort, men det går inte. På nätterna kommer det jag slår bort på dagarna.

Måste till något drastiskt i mitt liv. Mår inte så bra av den situation som råder. Dränerad, trött men ändå en kraft som gör att det fungerar. Kanske är jag på väg in i gamla hjulspår igen och ljuger för mig själv?

Byta jobb skulle säkert vara nyttigt för mig efter snart 35 år med samma arbetsgivare. Men jobbet är idag min livlina. Utan mina närmaste arbetskamrater skulle jag inte ha något socialt liv alls och vem vore jag då? Rutiner och att vara behövd i någon mån är en grundbult.

181020 stuga boende

Flytta från Storvreta kommer till mig ofta. Idag bor jag för stort, samtidigt som det är bra för den situation som min yngsta dotter nu befinner sig i. Min son går i skolan som ligger ett stenkast från min bostad och i det finns en stor fördel. Han bor hos mig på halvtid sedan lång tid tillbaka. Men jag mår inte bra i boendet längre. Energierna uppifrån påverkar mig mycket negativt. Situationen har blivit mycket sämre sista månaderna och jag har svårt att vistas hemma.

Det jag har råd med är ett mindre boende, vilket skulle ge konsekvenser för barnen. Samtidigt kan jag inte bo kvar i något som påverkar mig så negativt och i det får jag ångest och dåligt samvete. Vet inte riktigt vad jag ska göra och längtar dagligen till nästa år när grabben går sista terminen i skolan. Stå ut några månader till och börja spana lite på ställen. En 2:a vore drömmen, så nära jobbet som det bara går. Men då blir det som sagt problem med barnen.

181020 himlen

Det smärtar mig att situationen förändrats sedan en tid och att insikter inte finns där. Vet att man inte kan tvinga fram insikt och ageranden, men som det är nu påverkas saker och ting som inte gagnar någon.

För det är så att själv måste jag måste göra någonting snart. Äter och blir bara större. För att jag inte kan/orkar prata med någon så blir det mat istället. Så förbannat medveten om det, men orkar inte ändra på det. Törs inte kanske är ett bättre ord. Så rädd att falla ner i någonting som jag precis kommit upp ifrån. Har 2016 i starkt minne och kanske är det paradoxalt nog någonting jag omedvetet är på väg tillbaka till, just för min rädsla att i djupet berätta hur jag faktiskt mår. Men jag ljuger för mig själv också och intalar mig att allt är så bra så.

181020 ensamhet

Sen ska vi inte tala om ensamheten och längtan som visar sig i tårar och jobbiga tankar nästan varje natt. Att leva på det viset vet jag någonstans är ohållbart i längden. Jag vet så förbannat mycket tror jag och ändå lever jag inte på det sättet. Det hjärnan tror sig veta går sällan i mitt liv att integrera med hjärtat.

181020 lönnlöv

Men det är bara jag som kan göra någonting. Det är jag som kan förändra mitt eget liv, ingen annan. Det ger mig så mycket ångest att inte ha någon som ”räddar” mig längre. Jag står ensam. Patetiskt är bara förnamnet.

Det blir bra

close up of tree against sky

Photo by Pixabay on Pexels.com

Vill krama om, säga att allt blir bra men när människor gång efter annan sviker blir det allt svårare att få bort taggen. Den tagg som förpestar och gör livet till ett stort test hela tiden. När ska det bli lugn och ro?

Barnen är mitt allt och när de mår dåligt, då påverkas jag än mer än om jag själv har några problem. När barnen sviks och blir ledsna, då vill jag bara ta bort det onda och ta över smärtan själv. Det gör ont i mig att se sveken och inte kunna göra mer än att finnas här.

Vill krama om och säga att det blir bra. Att det går över. Det är inte du som gjort något fel, utan en del förstår inte bättre. Det är ingen tröst, eftersom ageranden ibland sätter sig som äckliga tuggummin utan möjlighet till förnuftiga slutsatser.

Mitt hjärta är alltid hos mina barn. Jag kommer alltid att finnas här för dem. Vill krama om och säga att det blir bra. För det blir bra tillslut.

Ett nytt kapitel

180831 barnen

Igår åt vi middag, jag och barnen. Det var bara Linn som fattades. Elias hade varit hos sin mamma i 14 dagar och nu var det dags att komma till pappa. Han har varit lite krasslig men verkade nu vara på bättringsvägen.

Frida flyttar nu in till mig på heltid och anledningen är helt enkelt att det inte fungerade i stan. Det jag fick höra förvånade mig egentligen inte, även om jag i mitt stilla sinne förundras över hur svårt det kan vara med rak kommunikation, konsekvens och att agera som en vuxen.

Nu fokuserar jag på mina barn och tänker inte lägga mer energi på det som inte går att förändra. Barnen ger mig energi. Vi pratade, skrattade och hade trevliga timmar tillsammans. Hoppas jag ger mina barn kraft och energi att vara sig själva. Försöker vara rak och prata om det som de vill berätta för sin pappa.

180831 Johan

Det var så roligt att träffa Johan. Han berättade om sitt liv och idag jobbade han i den lokala skolan. Allt pekar i rätt riktning och vår relation känns idag väldigt fin och den tacksamhet jag känner för det går inte att sätta ord på.

Egen lya, eget ansvar och jobb. Härligt att få vara en del av allt detta och lyssna till framgångarna i livet.

Idag ska jag kapa äppleträd (det är enormt) och sedan tänkte jag gå en promenad med Frida. Hon har mycket hon behöver få ur sig och mitt öra finns där för henne.

Ett nytt kapitel har inletts där Frida nu bor hemma hos mig på heltid, Min älskade dotter som jag kommer att göra allt för nu att det nu ska vända och att hon ska må bättre. Välkommen hem!

Familjeflytt & halverad dos

180829 rosor

Rosorna på baksidan börjar att tackla av.

Frida flyttar till mig på fredag. Situationen just nu gör att ingen annan möjlighet finns. Hastigt men inte alls lustigt har det blivit på det viset. Jag är mest förbannad för hennes skull och hoppas att hon efter allt som hänt ändå mår ok.

180829 äpplen

Märkvärdigt röda äpplen med en mörk himmel i bakgrunden.

Du kan väl skaffa en ny katt? 

De orden kändes och jag försökte verkligen förklara vad Maxi betytt för mig genom åren. Men det verkade inte som hon riktigt förstod mig. Det kändes att höra det.

Sen detta med att viljan saknas när det gäller motion. Nog kan du ta dig ut en liten stund, även om du är trött… ungefär så gick orden… försökte berätta så ärligt det bara gick hur jag mår idag. Det är svårt med vissa saker, eftersom jag skäms för att jag känner på det viset. Men till stora delar gick det bra.

Hon är ganska rak och lite ”karg” min husläkare, men hellre det än tvärtom. Hon bestämde att jag ska halvera min medicinering och se om likgiltigheten släpper. Tog blodtryck (som var bra 140/88) och försökte skoja med henne om att hur fet jag än är, så är trycket jämnt i alla fall, men det gick inte riktigt hem… Däremot när jag berättade om gruppterapin i början av året då jag kände mig mer deprimerad efter än innan när dam efter dam under sessionen berättade om den ena depressionen och kollapsen efter den andra. Då skrattade hon i alla fall…

Tog dessutom blodprover och ska tillbaka om en månad för kontroll och se om jag mår bättre med minskad dos. Alla reagerar olika gällande antidepressivt och jag har tidigare hamnat i dessa zoombieliknande tillstånd. Känner att jag måste bryta det mående jag bär på sedan en tid. Det framförde jag mycket klart att så här kan jag inte må utan att jag måste försöka med någonting.

På fredag flyttar som sagt Frida till mig och det ska bli intressant att höra vad hon har att säga om den uppkomna situationen. Elias kommer också eftersom det är skifte i umgängesfabriken.