Etikettarkiv: barnen

På nätterna kommer det

silhouette of man during nighttime

Photo by brenoanp on Pexels.com

På nätterna bearbetas det. Då kommer tankarna och ”framtiden” till mig. Sömnen blir lidande när tankarna kommer. Försöker slå bort, men det går inte. På nätterna kommer det jag slår bort på dagarna.

Måste till något drastiskt i mitt liv. Mår inte så bra av den situation som råder. Dränerad, trött men ändå en kraft som gör att det fungerar. Kanske är jag på väg in i gamla hjulspår igen och ljuger för mig själv?

Byta jobb skulle säkert vara nyttigt för mig efter snart 35 år med samma arbetsgivare. Men jobbet är idag min livlina. Utan mina närmaste arbetskamrater skulle jag inte ha något socialt liv alls och vem vore jag då? Rutiner och att vara behövd i någon mån är en grundbult.

181020 stuga boende

Flytta från Storvreta kommer till mig ofta. Idag bor jag för stort, samtidigt som det är bra för den situation som min yngsta dotter nu befinner sig i. Min son går i skolan som ligger ett stenkast från min bostad och i det finns en stor fördel. Han bor hos mig på halvtid sedan lång tid tillbaka. Men jag mår inte bra i boendet längre. Energierna uppifrån påverkar mig mycket negativt. Situationen har blivit mycket sämre sista månaderna och jag har svårt att vistas hemma.

Det jag har råd med är ett mindre boende, vilket skulle ge konsekvenser för barnen. Samtidigt kan jag inte bo kvar i något som påverkar mig så negativt och i det får jag ångest och dåligt samvete. Vet inte riktigt vad jag ska göra och längtar dagligen till nästa år när grabben går sista terminen i skolan. Stå ut några månader till och börja spana lite på ställen. En 2:a vore drömmen, så nära jobbet som det bara går. Men då blir det som sagt problem med barnen.

181020 himlen

Det smärtar mig att situationen förändrats sedan en tid och att insikter inte finns där. Vet att man inte kan tvinga fram insikt och ageranden, men som det är nu påverkas saker och ting som inte gagnar någon.

För det är så att själv måste jag måste göra någonting snart. Äter och blir bara större. För att jag inte kan/orkar prata med någon så blir det mat istället. Så förbannat medveten om det, men orkar inte ändra på det. Törs inte kanske är ett bättre ord. Så rädd att falla ner i någonting som jag precis kommit upp ifrån. Har 2016 i starkt minne och kanske är det paradoxalt nog någonting jag omedvetet är på väg tillbaka till, just för min rädsla att i djupet berätta hur jag faktiskt mår. Men jag ljuger för mig själv också och intalar mig att allt är så bra så.

181020 ensamhet

Sen ska vi inte tala om ensamheten och längtan som visar sig i tårar och jobbiga tankar nästan varje natt. Att leva på det viset vet jag någonstans är ohållbart i längden. Jag vet så förbannat mycket tror jag och ändå lever jag inte på det sättet. Det hjärnan tror sig veta går sällan i mitt liv att integrera med hjärtat.

181020 lönnlöv

Men det är bara jag som kan göra någonting. Det är jag som kan förändra mitt eget liv, ingen annan. Det ger mig så mycket ångest att inte ha någon som ”räddar” mig längre. Jag står ensam. Patetiskt är bara förnamnet.

Annonser

Det blir bra

close up of tree against sky

Photo by Pixabay on Pexels.com

Vill krama om, säga att allt blir bra men när människor gång efter annan sviker blir det allt svårare att få bort taggen. Den tagg som förpestar och gör livet till ett stort test hela tiden. När ska det bli lugn och ro?

Barnen är mitt allt och när de mår dåligt, då påverkas jag än mer än om jag själv har några problem. När barnen sviks och blir ledsna, då vill jag bara ta bort det onda och ta över smärtan själv. Det gör ont i mig att se sveken och inte kunna göra mer än att finnas här.

Vill krama om och säga att det blir bra. Att det går över. Det är inte du som gjort något fel, utan en del förstår inte bättre. Det är ingen tröst, eftersom ageranden ibland sätter sig som äckliga tuggummin utan möjlighet till förnuftiga slutsatser.

Mitt hjärta är alltid hos mina barn. Jag kommer alltid att finnas här för dem. Vill krama om och säga att det blir bra. För det blir bra tillslut.

Ett nytt kapitel

180831 barnen

Igår åt vi middag, jag och barnen. Det var bara Linn som fattades. Elias hade varit hos sin mamma i 14 dagar och nu var det dags att komma till pappa. Han har varit lite krasslig men verkade nu vara på bättringsvägen.

Frida flyttar nu in till mig på heltid och anledningen är helt enkelt att det inte fungerade i stan. Det jag fick höra förvånade mig egentligen inte, även om jag i mitt stilla sinne förundras över hur svårt det kan vara med rak kommunikation, konsekvens och att agera som en vuxen.

Nu fokuserar jag på mina barn och tänker inte lägga mer energi på det som inte går att förändra. Barnen ger mig energi. Vi pratade, skrattade och hade trevliga timmar tillsammans. Hoppas jag ger mina barn kraft och energi att vara sig själva. Försöker vara rak och prata om det som de vill berätta för sin pappa.

180831 Johan

Det var så roligt att träffa Johan. Han berättade om sitt liv och idag jobbade han i den lokala skolan. Allt pekar i rätt riktning och vår relation känns idag väldigt fin och den tacksamhet jag känner för det går inte att sätta ord på.

Egen lya, eget ansvar och jobb. Härligt att få vara en del av allt detta och lyssna till framgångarna i livet.

Idag ska jag kapa äppleträd (det är enormt) och sedan tänkte jag gå en promenad med Frida. Hon har mycket hon behöver få ur sig och mitt öra finns där för henne.

Ett nytt kapitel har inletts där Frida nu bor hemma hos mig på heltid, Min älskade dotter som jag kommer att göra allt för nu att det nu ska vända och att hon ska må bättre. Välkommen hem!

Familjeflytt & halverad dos

180829 rosor

Rosorna på baksidan börjar att tackla av.

Frida flyttar till mig på fredag. Situationen just nu gör att ingen annan möjlighet finns. Hastigt men inte alls lustigt har det blivit på det viset. Jag är mest förbannad för hennes skull och hoppas att hon efter allt som hänt ändå mår ok.

180829 äpplen

Märkvärdigt röda äpplen med en mörk himmel i bakgrunden.

Du kan väl skaffa en ny katt? 

De orden kändes och jag försökte verkligen förklara vad Maxi betytt för mig genom åren. Men det verkade inte som hon riktigt förstod mig. Det kändes att höra det.

Sen detta med att viljan saknas när det gäller motion. Nog kan du ta dig ut en liten stund, även om du är trött… ungefär så gick orden… försökte berätta så ärligt det bara gick hur jag mår idag. Det är svårt med vissa saker, eftersom jag skäms för att jag känner på det viset. Men till stora delar gick det bra.

Hon är ganska rak och lite ”karg” min husläkare, men hellre det än tvärtom. Hon bestämde att jag ska halvera min medicinering och se om likgiltigheten släpper. Tog blodtryck (som var bra 140/88) och försökte skoja med henne om att hur fet jag än är, så är trycket jämnt i alla fall, men det gick inte riktigt hem… Däremot när jag berättade om gruppterapin i början av året då jag kände mig mer deprimerad efter än innan när dam efter dam under sessionen berättade om den ena depressionen och kollapsen efter den andra. Då skrattade hon i alla fall…

Tog dessutom blodprover och ska tillbaka om en månad för kontroll och se om jag mår bättre med minskad dos. Alla reagerar olika gällande antidepressivt och jag har tidigare hamnat i dessa zoombieliknande tillstånd. Känner att jag måste bryta det mående jag bär på sedan en tid. Det framförde jag mycket klart att så här kan jag inte må utan att jag måste försöka med någonting.

På fredag flyttar som sagt Frida till mig och det ska bli intressant att höra vad hon har att säga om den uppkomna situationen. Elias kommer också eftersom det är skifte i umgängesfabriken.

Vi hittade ut!

180804 hittaut 01

Över 9 km och 13 000 steg i det varierande vädret blev det när vi hittade ut!

180804 hittaut 03

Åtta stycken så kallade checkpoints skulle hittas. De var utplacerade runtom i Storvreta. Måste säga att upplägget var roligt och hittaut.se Uppsala är någonting jag själv skulle kunna tänka mig att anmäla mig till.

180804 hittaut 02

Nu gjorde vi detta åt L och hjälpte honom att hitta bokstäverna. Vädret var växlande och till en början gick allt väldigt bra i ett halvklart väder.

180804 hittaut 04

Gubben var i stöten och pinnade på trots skavsår på båda hälarna, men vad gör man inte för att ”hänga med”. Det är bara att bita ihop och traska vidare.

180804 hittaut 05

En av checkpointens låg en bra bit in i Storskogen. Vi gick bland en massa irriterande flugor och mygg som högg så fort de såg hud.

180804 hittaut 06

En del hängde på stolpar och en del stod på meterstora aluminiumpinnar, här vid en grillplats i skogen.

180804 hittaut 07

Vi kämpade på och både Elias och Frida var snabba och rappa i steget. Jag gjorde allt för att inte sacka efter.

När vi var på väg ut från skogen öppnade sig himlens portar. Vi blev helt genombläta av den korta men intensiva störtskuren.

180804 hittaut 08

Här tar vi igen oss blöta och danna. Jag kunde ta av mig min tröja och vrida ur vatten. Våra mobiltelefoner klarade sig som tur var.

Vi hittade alla åtta checkpoints tillslut och de två sista letade Elias själv upp, medan jag och Frida gick in på Coop för att handla mat till kvällen.

Det var roligt det här och att göra det med två av mina barn. Skulle gärna leta efter mer bokstäver tillsammans med ungarna. (;-)

Nu har jag precis vaknat från en eftermiddagslur. Det gick bara inte efter detta att hoppa över detta, men nu är jag pigg och nyter igen!

Trötthet, jobbet & hittaut.se

180804 Smultron

Får symbolisera samhörighet.

Nu har jag jobbat en hel vecka efter min semester. Känner hur välsignad jag är som har detta jobb. Trots att jag har haft samma arbetsgivare i många år nu har jag inte tröttnat, utan känner tillförsikt inför framtiden. Det beror på att jag under åren fått prova på nya arbetsuppgifter och nu dessutom fått en ny inkännande chef sedan ett par år. Hittar inget annat ord än att jag är välsignad över den tålmodighet som de visat mig efter min sjukskrivning och den ständiga trötthet som jag lever med.

180804 Rosor

Min rosenbuske ger kraft.

Trodde det skulle bli jobbigt när så många arbetskamrater slutat, men det har funkat förvånansvärt bra. De som kommit och som jag jobbar nära numera, har varit väldigt bra att ha att göra med. Hoppas det fortsätter så och denna vecka jag jobbat lovar gott.

180804 Äppleträd

Det stora äppleträdet.

Mitt stora äppleträd på baksidan växer så mycket att det tynger ner sig själv väldigt mycket. Så många äpplen! Har aldrig sett något liknande. Hoppas trädet orkar med alla frukter som nu är på väg.

Frida och Elias är hos mig. Idag ska vi ut på jakt efter koder. Vi ska hjälpa mormors andra hälft L som är med i någonting som heter hittaut Uppsala. Man letar efter så kallade checkpoints där det finns siffror som ska samlas in. I Storvreta ska det finnas åtta olika checkpoints och vårt mål är att hitta dem alla åt L. Projektet drivs ideellt av orienteringsklubben OK Linné. Noterar att det regnar en del nu på förmiddagen, så kanske blir jakten uppskjuten tills i morgon, söndag.

Vi får se hur mycket jag orkar lunka runt efter koder. Just orken och min trötthet oroar mig. Nu när jag jobbat är det inte så mycket mer som jag klarar av. Samtidigt finns det en del i mig som vill kämpa vidare och har svårt att acceptera att jag bara fungerar bra halva dagar. Det måste finnas mer kraft i mig än den jag nu har. Sakta men säkert har jag sedan jag blev sjuk blivit starkare och tyckt mig orka mer, men nu känns det som om det tagit stopp. Det oroar mig. Det har inte gått bakåt nämnvärt, men får jag inte vila en stund på eftermiddagen, då orkar jag max till kl 22 på kvällen. Om ens det.

Det kanske ser ”normalt” ut men i detta finns också denna ständiga trötthet som jag känner. Det är bara de första timmarna på morgonen som det känns som ”förr” och ju längre dagen går, ju mindre orkar jag. Är det dessutom stressigt och många bollar (för mig) i luften så tar jag slut än snabbare. Ett exempel är att jag i onsdags hjälpte styvsonen att flytta och den ansträngningen gjorde att jag två kvällar i rad var helt osocial trots att Frida var här. Det gör mig ledsen att jag inte orkar ett dugg och måste gå och sova flera timmar före mina barn.

Det är en daglig kamp detta. Försöker att inte oroa mig och försöker att leva efter mina förutsättningar och liksom portionera ut orken, men ofta så går det inte bra eftersom jag vill så mycket mer än jag kan. Detta tär på mig även psykiskt och gör att jag bara vill lägga mig ner. Orkar liksom inte med oväsentligheter och känner mig både sur och vresig inför petitesser.