Etikettarkiv: barndom

Tacka fan för det svarta stora täcket

180512_alternativslinga

Tjugofyra grader varmt i skuggan. Alternativ slinga på låga 3,1 km men jag orkade inte mer. Gick förbi den lokala butiken och handlade ”all in” inför kvällens final i Eurovision Song Contest.

Egentligen bryr jag mig inte om hur det går. Det känns bara så futtigt detta engagemang som jag tidigare haft. Vad spelar det för roll vem som vinner? Nej, jag har inte orken att engagera mig i sådant när annat i mig river och sliter.

Tillåter mig inte att tappa greppet och låta gråten komma fram. Saknar Maxi väldigt mycket och tänker så på varför, även om jag vet att just ordet varför bara tar energi ifrån en. Varför går aldrig att få svar på. Utan det jag ska fokusera på är lärdomen och vad jag kan lära mig av det som hänt. Det klarar jag inte av just nu, utan det enda jag känner är ilska och en jädra bitterhet över att den jag älskade togs ifrån mig.

Blir så ilsken över att även han försvann. Visst, jag har Felix och Maja men de kan aldrig ersätta Maxi. Klarar liksom inte av att tänka för mycket på honom eftersom jag då känner att gråten är på väg. Min älskade katt som jag aldrig mer kommer att få träffa och gosa med. Som var mitt enda vardagliga stöd under långa perioder och som på något märkligt sätt alltid tröstade mig när det var som värst. Lojal, kärleksfull och de där ögonen. Nej, en del av mig försvann tillsammans med Maxi. Det känner jag.

730625_jerry.jpg

Sommaren 1972 i Bergvik

Det där svarta stora täcket som finns över mig i perioder kommer från mig själv, Inte från någon eller några utifrån som vill mig illa oavsett dimension och verklighet. Jag är inte utsatt för negativa energier eller existenser. Det där svarta stora täcket har alltid varit med mig, så länge jag kan minnas. Åtminstone efter sex års ålder och händelsen i Bergvik sommaren 1972.

7206_Bergvik

Ibland kan jag tänka att det var i den där jävla kojan som mitt liv förändrades för alltid. Bilden är dålig men den är från juni 1972, alltså snart 46 år gammal.

Visst kan jag skylla allt på det som där hände i den där jävla kojan, men mycket i mig kommer hela tiden tillbaka till hur jag behandlades då. Mycket av svaren blev kvar där och kanske var det detta att det tog så många år innan jag förstod kopplingen som gjort att jag fastnat i detta lite längre än vad som hade behövt vara fallet.

Värst har varit skulden och skammen och att jag fick gå med den i säkert 10 år till. Ingen sa till mig någonsin att de hade agerat fel och de förstod det inte heller. Jag tog åt mig allt och trodde att deras förmanande var rätt och att det jag kände var så jävla fel. Det gick jag med alldeles för länge och en del får jag nog fan aldrig bort i mig.

Jag vet att jag ältar och dravlar om detta hela tiden. Men jag måste för att förstå mig själv och kanske en dag inte tycka att jag är smutsig och äcklig. Förra posten om snygga killar och min längtan är ett sätt att stå för den jag är. Men ändå hör jag ekot av mammas och pappas skrikande på mig, hur jävla dum och fel allting var. Hur jag skulle skämmas och att jag minsann INTE skulle få vara kvar på sommarhemmet eftersom jag betett mig så illa… arma mamma och pappa, ni visste fanimej inte vad ni gjorde då! Och ni begrep ingenting senare heller. Tacka fan för att jag gick längst husväggarna och gömde mig själv under alla år, tacka fan för att jag gick från fikabordet så fort ämnet homosexualitet kom upp och tacka fan för att jag trodde att alla homofoba killkompisar hade rätt under hela mitt uppväxt, även om jag idag vet att en och annan var lika nyfiken som jag var.

Tacka fan för allt. Tacka fan för det där svarta stora täcket som nästan kvävde mig och som idag på något konstigt sätt är den enda ”tryggheten” jag vet om, även om den gör mig illa. Den falska tryggheten är den svåraste att komma förbi.

Många är trygga av det dom känner igen, även om det är negativt för dem och förstör livet. Man dras till det man tagit till och som fick det jobbiga att försvinna en stund. Idag funkar det inte för mig längre, men jag tar ändå till det eftersom det är det enda jag har. Det stora svarta täcket som gör att jag gömmer mig och får vara ifred en liten stund.

Sen är det en sak jag måste få skriva till de nära och kära som eventuellt läser här. Det är tack vare er som jag är kvar och har orkat så här långt. Det är ni som betyder någonting för mig och som fått mig att orka fortsätta kämpa och se ljus och möjligheter. Utan er hade jag inte blivit kvar så länge som jag nu har blivit. Ingen nämnd, ingen glömd.

Annonser

Den vita rökdoftande Volvo Duetten

21 februari 2017 Vänskap

Tre äldre själar går alltid bredvid varandra med sina rullatorer och har gjort så under lång tid nu. Ibland när jag är ute och promenerar ser jag dem och blir varm om hjärtat.

Synen fick mig att tänka tillbaka på mitt liv och vänskaper som kommit och gått genom åren. Tilliten och förmågan att se bortom det svarta eller vita har varit svårt för mig och då speciellt under åren då alkoholen fanns i mitt liv. Alkoholen förstärkte de sämre sidorna hos mig och fick det svart-vita än starkare. Det har resulterat i flera förluster av vänner som jag idag kan sakna under vissa perioder.

Sommaren 1972 i Bergvik

Den där 6-åringen som kastades in i den rökdoftande vita Volvo Duetten förföljer mig fortfarande.

Att gråtandes titta framåt mot framsätena och inte få någon förståelse, inte ens från mor, utan bara tystnad, har nog vingklippt pojken mer än han först trodde.

Detta på flera olika plan eftersom han fortfarande känner sig illa till mods när han tänker tillbaka på den där sommaren 1972. Tror relationer oavsett karaktär tagit stryk av detta svek pojken då tvingades utstå.

Det tog många år som sagt innan pojken ens kunde koppla ihop detta med de relationsproblem som kom senare i livet. Vänskap, rädslan att inte duga och förgå istället för att förgås genom att straffa ut sig från någonting som kom för nära eller blev för allvarligt har skett flera gånger under pojkens år i det här livet. Det är som om pojken stannat känslomässigt och aldrig kunnat komma vidare.

21 februari 2017 Soldis

Idag finns mycket ledsenhet över hur mycket detta har påverkat. Tror att det är en stor orsak till problemen även med relationer där fröet till kärlek gentemot någon person och då helst av sitt eget kön funnits. Skam och känslor av äckel.

Det var ju detta som pojken inte förstod när han var 6 år att det var fel enligt hans föräldrar att “leka” med en annan pojke och oskyldigt utforska varandras kroppar. När man är 6 år styr nyfikenheten och någonting rätt eller fel finns inte i den åldern. Det visste inte pojken och hur skulle han kunna ha veta det?

Tankarna kring detta pratas det inte om inför någon… varje avvisning, varje bakslag och oförmåga att behålla en vän eller få ett positivt gensvar vid de få tillfällena känslor fanns med i bilden, de sätter sig som stora feta taggar i hjärtat.

Det finns någonting i pojken som hatar och säger att han förtjänar detta öde där han idag sitter ensam sedan flera år. Intellektuellt förnuft har inte en chans i detta.

21 februari 2017 Soldis

Det går inte att skylla situationen på andra. Ansvaret för sina relationer och att det gått som det har gjort med en del saker ligger inte på någon annan. En annan insikt finns idag om varför närmandet till andra människor varit svårt under livet och varför det i många fall slutat med konflikter och tråkigheter.

Det är väldigt få som varit med under många år. Kärlek och modet att våga har varit nästan obefintlig. Vågar inte och då vinner ensamheten. Så fungerar det ju.

Stor sorg kring tankarna om detta. Social och öppen i grunden, men många gånger finns inte förmågan att visa detta på grund av dålig självkänsla. Duger inte, värd mindre på något sätt. Tankar på hypnos för att “gå tillbaka” finns där och kanske är det en väg framåt?

För pojken i baksätet i den rökdoftande vita Volvo Duetten och hans vingklippta känslor är ständigt närvarande.

Kärleken till livet

bok fredriksson 2015Marie Fredrikssons självbiografi “Kärleken till livet” som hon skrivit med hjälp av Helena von Zweigberk är en väldigt rak och ärlig bok.

Här berättar hon som det var, både i barndomen och med hjärntumören som så när tog hennes liv.

När jag berättar om min barndom i boken, gör jag det med viss tvekan. Det är inte skammen jag är rädd för när jag berättar helt ärligt om hur det var i vår familj. Den har jag befriat mig ifrån. Fattigdom, alkoholism, varför ska man skämmas för att man varit med om det?

Jag vill däremot inte att allt ska låta som elände. Vi barn klarade oss bra, för att vi kunde skratta och sjunga och spela och för att vi hade varandra.

Att hon var så illa däran som att hon idag inte kan läsa en bok eller tidning, inte klarar av undertexterna på en film och inte kan sköta en dator, det visste jag inte. Hennes comeback på scenen och livet i stort blir än mer mäktigt och fantastisk, i skenet av de djupa avtryck som sjukdomen satt i hennes vardag.

Vilken resa hon har och är på i detta livet, Marie Fredriksson! Det tar andan ur mig att läsa om alla svängningar, från renaste lyckan till det mörkaste av mörka. Tala om att prövats av alla de känslor som finns åt alla håll genom åren. Det är bara en stark själ som klarar av detta.

Problem med ena foten (som kom 9 år efter sjukdomen!), ett ben som blivit allt svagare, knappt seende på ena ögat och även problem med att skriva. Går det för fort så blir det fel och oläsligt. Marie Fredriksson har verkligen fått kämpa med allt för att komma tillbaka. Idag har hon problem med balansen och rädslan för att foten ska bli sämre finns hela tiden hos henne.

Jag är en kaxig och sprallig människa som är instängd i en skadad kropp. Det är så oerhört frustrerande.

Jag blir ödmjuk inför livet och känner stor respekt för henne efter att ha läst den här boken.

En del kapitel berör mer än andra. Som när hon berättar om sommaren 2003 då sjukdomen gjorde att ingen kände igen henne längre:

Plötsligt så blev det tyst. Färre och färre ringde. Jag kände mig så ohyggligt ensam. Det var så tyst omkring mig. Från att ha varit i händelsernas centrum hamnade jag nu långt ut i periferin. Många vänner försvann under sjuktiden.

Vi människor är märkligt funtade. Rädda för det annorlunda och det vi inte kan greppa. Många går undan och tror verkligen att det är bäst så. Märkligt som sagt. Som om det svåra och smärtsamma ska smitta av sig.

Om Per Gessle har Marie bara fina saker att säga:

Jag kan nog inte säga vad det betyder för mig att Per alltid har trott på mig. Att han är positiv och peppande. Han kan få mig på gott humör, och då blir man stark automatiskt.

Jag är verkligen mycket imponerad av Per Gessle. Hur han håller igång, skriver låt på låt, tror på Roxette, tror på att gå vidare. Han gör bara bättre och bättre låtar. Tack vare att han är så stark har vi kommit tillbaka.

Maries make och stora stöd Micke Bolyos beskriver väldigt naket hur livet är för dem idag:

Varje dag försöker jag förlika mig med vårt öde, men det är svårt. Livet är inte som matematik där plus och minus tar ut varandra. Glädjeämnena neutraliserar inte sorgerna utan de lever bredvid varandra.

Det är rutiner som hjälpt och hjälper honom att orka. Vardagslivet med barnen är en tröst när allt annat under åren varit rädsla och kaos. Känner så igen det han berättar i boken om hur jag själv kommit vidare när det gjort ont i själen.

Att leva i nuet är också en strategi som fungerat. Deras relation är remarkabel på många sätt och vis och i boken berättas det om deras fantastiska kärlekshistoria och hur sedan livet för dem båda sedan ändrades drastiskt. Det berör djupt att läsa om deras kamp tillsammans. Hjärta, smärta, svärta och allt däremellan.

Vill avsluta med en liknelse som kom till mig när jag läste boken. I ett kapitel så berättar Marie om att hon älskar blommor. Där berättar hon bland annat om den gigantiska häggen som de hade i sin trädgård.

Ett år så blev den sjuk och tappade alla sina blad och blomklasar. Den var så nära att dö, men sen helt plötsligt en vår så väcktes häggen till liv igen! Den återvände och var återigen till glädje för många. Precis som med Marie Fredriksson! Liknelsen är klockren!

För hon är idag en inspirationskälla och glädje för så många människor därute! Den här boken visar att det går att komma tillbaka, det går att lysa igen och att det aldrig är kört! Visst, det är väldigt tufft ibland, men det går att hitta ljusglimtarna i livet trots svårigheter och hinder.

Fragment av lycka hoppar också upp som diamanter i gruset.

Vila i frid, Magnus!

Magnus Härenstam 1941-2015

I augusti 2014 så dog Brasse. Idag så lämnade även Magnus Härenstam oss.

Hans familj skriver på Facebook:

Det är med sorg i hjärtat vi meddelar att vår älskade Magnus på eftermiddagen lördagen den 13 juni har avlidit efter sviterna av sin cancer. Magnus fick stilla och fridfullt somna in i hemmet omgiven av oss.

I vår stora sorg och saknad är vi i familjen berörda av alla kärleksfulla och varma ord vi får om Magnus, både från vänner och familj men även från allmänheten. Det ger oss sådan glädje och det känns naturligt att försöka samla tankarna på ett ställe, "Magnus I Våra Hjärtan". Här kan ni dela med er av tankar och anekdoter, så kan vi tillsammans le åt glada minnen – det hade Magnus gillat!

Varma hälsningar från Magnus familj.

Vill du dela med dig av dina minnen av Magnus Härenstam så skriv på denna fina sida till minne av honom.

Man trodde ju att han var på väg tillbaka, hade vunnit kampen mot cancern som han kämpat emot i mer än 12 år, så beskedet ikväll kom lite oväntat.

Har ju så många minnen av Magnus. Givetvis så är det Fem myror är fler än fyra elefanter som gick på TV i min barndom som jag tänker främst på. Hans roll som den som visste mest, som tillrättavisade och som liksom var ordningsmannen eller vad jag ska säga. Jag kan nästan höra hans röst när jag tänker på detta. Nu får han förenas med Eva och Brasse. Hoppas de kommer att ha mycket roligt, där de befinner sig.

Han var ju med i många filmer också under åren. Minns speciellt Tuppen (1977) där han var en kvinnotjusare och doktorn i Sällskapsresan (1980) som lärde oss alla att flyga. Kronofogderollen i Göta Kanal-filmerna kommer jag också att tänka på.

Han gjorde så mycket annat också på TV och var också ute i landet med olika enmansföreställningar under flera år och under olika perioder.

Morsning och goodbye Magnus! Vila i frid! Tack för alla TV-minnen genom åren. Du har ju liksom alltid funnits där…

Vila i frid, Brasse!

På fredagskvällen så avled Brasse Brännström endast 69 år gammal. Dödsorsaken är inte känd när detta skrivs.

femmyror
Succégänget i Fem myror är fler än fyra elefanter.

Eva Remaeus avled redan 1993 42 år gammal till följd av en hjärntumör. Nu är det bara Magnus Härenstam som är kvar i livet från Fem myror…

brasse2014

När Fem myror är fler än fyra elefanter gick på TV i min barndom, så var det ju Brasse jag längtade till. Han var ju så rolig och man skrattade ofta åt honom. Hans Lattjolajbanlåda var ju någonting som jag alltid såg framemot.

Enligt IMDB så medverkade Brännström i 44 filmer under sitt liv.

Vila i frid, Brasse!

En bild kan säga så mycket…

Mår faktiskt lite illa när jag tittar på den här bilden.

Hittade den av en slump i farsans gamla fotohögar. Det går faktisk ilningar genom mig när jag tittar på den. Många tankar om hur jag mådde just då, det året 1977, och hur farsan då betedde sig emot mig och de som då var min trygghet. Hur hårt jag svalde och var i min egen bubbla, för att överleva.

Ser att jag har en fin skjorta på mig och kanske var det så att min farmor fyllde år, eller så var det bara ett av dessa ovanliga besök vi gjorde och just av den anledningen skulle ha fina kläder på oss.

Vet ni vad det värsta är? Jag tycker inte om den killen jag ser på bilden. Fråga mig inte varför, men jag har så mycket konstiga känslor kvar i mig, även om det nu gått ytterligare trettiosju år… det är svårt att se honom. Sen när hans så kallade far tittar på honom med avsky, så känner jag bara obehag. Men jag tittar och tittar och vet att idag är jag säker. Jag är vuxen och jag formar mitt eget liv. Min far lever visserligen fortfarande, men han kan inte göra mig illa längre. Inte på det sättet som han gjorde då.

Men det är märkligt att hitta dessa gamla kort. Att våga stanna kvar i dem och känna hur det var på den tiden. Och att då även kunna förstå att det är helt andra tider nu. Men visst fastnar vissa saker inom en. Har försökt genom åren att befria mig från vissa saker utan att lyckas. Det handlar numera om att kunna fortsätta att leva med det, acceptera och låta det vila inom en.

Jag glömmer aldrig… det är väl mitt stora problem. Bilder kan ibland säga allt… Året var 1977.