Etikettarkiv: barn

Vidgade vyer på flera sätt

För fjärde gången tog jag mig till Stockholm och Gamla Stan.

En blandning av tillförsikt och flyktkänslor fanns inom mig när jag återigen gick på Prästgatan i Gamla Stan.

Dessa 75 minuter med A bara svischar förbi. Egentligen vet jag inte riktigt vad det är som händer, mer än att svaren finns inom oss själva. Idag pratade vi en del om skuld.

Hon är otrolig på att få mig att slappna av och kunna ”öppna upp”. Det är jag som har svaren och hon förstärker mig i det jag säger. Hon vägleder mig och finns med i min inre resa på ett sätt jag inte trodde var möjlig för mig.

Det häftiga i det hela är att vi själva har svaren. Jag har svaren själv och med A:s hjälp hittar jag dem inom mig. Känner mig välsignad över att ha fått den här möjligheten tillsammans med A.

Efteråt kände jag mig nästan som ett litet barn som hade hittat någonting nytt och det liksom bubblade inom mig. Jag som innan hade helt andra tankar kring dagens sejour. Tänk så annorlunda det kan bli, men det visar väl också hur viktigt det är att jag tillåter mig att känna det som jag vet finns inom mig. Det som vill mig väl. Inte vara rädd och orolig som alltid tidigare över att tappa kontrollen. I det har jag fått en helt underbar livslärare i A.

Glad och lätt i sinnet vågade jag även vidga mina vyer en aning utanför mig själv. Gick över Helgeandsholmen och förbi kaos.. riksdagshuset.

När jag stod på Riksbron såg jag ut mot bland annat Kungliga Operan.

Kungliga Slottet är ju svårt att undvika oavsett vilken sida man går på så att säga.

Norrbro och långt därborta Grand Hotel.

Gick en bit på Drottninggatan och såg flera souvenirbutiker och en bar till och med namnet Swedish Souvenirs.

Har inte gått förbi Sergels Torg på flera år. Som vanligt massa byggen på gång runtom torget. Byggkranar i parti och minut. Den 25 juni 2018 återinvigdes det renoverade torget.

Klarabergsgatan står Nils Ferlin (1898-1961) på sitt egna torg.

Grunden av Stockholm Centralstation byggdes redan 1871. Den stora centralhallen byggdes mellan 1925-1928. Sedan 2008 har stationen renoverats och byggts om i flera etapper.

Mitt tåg tillbaka var inställt. Sen blev det spårfel på det tåg som jag istället skulle ta. Lugn och fin så gick även detta. Inga oro utan lugnt väntande och då fick jag tid att spatsera runt lite på centralstationen för att ordentligt studera allt som bara flimrar förbi annars.

Känner mig omhuldad och trygg. I mig själv på något vis. Har fått en visshet. En mer tro på mig själv och min egen förmåga att läka. Ständig påminnelse och ständigt jobb med tankarna kring detta.

Det är som det är

180928 hösten

Igår kändes det att hösten var på intåg. Kalla vindar och en extra tröja måste till för att inte frysa. Hemma har elementen slagits på för att höja temperaturen till hyggliga nivåer.

Livets skiftningar slog emot mig nu på morgonen. Läser om en avlägsen ”släktings” död och som vanligt i min släkt, förutom syrran och en moster som jag pratar med ibland, är kontakten lika med noll med de andra få som fortfarande är i livet. Hade hört om eländet, men visste inte att det gick så fort. Hade inte sett personen på år och dar. Det är som det är. Min pappa gjorde allt under min uppväxt för att bränna alla broar som fanns till släkten, vilket idag gör att jag i många fall inte vet vilka släktingar som fortfarande vandrar på jorden. Har heller inget intresse av att forska kring detta. Det är som det är.

Så synd att självinsikt är en bristvara.

Tisdag till torsdag hade jag kraft och det är dagar som jag inte varit med om på flera år. Vet att jag måste vara försiktig, så att jag inte bränner ut mig igen, men det är svårt när jag då mådde så bra. Det är svårt att hålla tillbaka, men jag tror mig ha lyckats lite att landa emellanåt och inte bara köra på. Oerhört tacksam att jag kunde känna glädje, nyfikenhet och en lust på ett sätt som inte funnits där under flera år.

Utan människorna omkring mig, min familj, mina arbetskamrater hade jag inte kommit dit jag är idag. Är dålig på att säga hur glad jag är i dem och hur viktiga de är för mig. Visst hemfaller jag åt ömklighet och grubblerier, men jag fastnar inte lika länge idag. Det mörka och jobbiga fångar mig inte så att det tar över, utan lusten att leva tar alltmer plats.

Självbilden förändras

19 maj 2017 Självbilden

Oerhört snabbt tecknat. Knappt utan att tänka ett dugg. Självbilden.

Har alltid haft problem med min egen självbild. Som vanligt tror jag det bottnar i hur jag blev bemött som barn. Tryggheten och orden jag fick till mig under de åren.

Många tycker jag tragglar och borde släppa sargen nu. Kom in i nuet och strunta att se tillbaka. För din egen skull!

Till dem kan jag bara säga att JAG FÖRSÖKER och har så gjort med olika metoder länge nu. Svälja, ignorera och motsatsen prata, skriva och vädra men lik förbannat återkommer vissa saker till mig.

En del annat flyter då samtidigt upp och ibland känns det som om det är som att skala en lök detta. Det är nya lager som vill fram! Varför tror ni att jag har denna blogg?

I perioder under min skoltid kallades jag för badbollen för att några i klassen tyckte att jag hade för stort huvud. Det kan man skratta åt idag, men vad det satte sig i mig! Vad jag avskydde det öknamnet! Sen när jag hade ett stort födelsemärke på hakan (som togs bort när jag var 15 år, tack Sven!) som ett snille i klassen kallade för pyshålet i badbollen. Man tror kanske inte att sådana ord fastnar, de må vara oskyldigt och så, men hos mig fastnade detta.

Bögjävel, överkänslig, fjant och till och med psykopat är också ord som fastnat hos mig. Pappa hånade under perioder och då främst när han var berusad. Jag var ju inte den som var ihop med tjejer utan för mig var de kompisar. Det fick jag nog höra att det var bögigt och inte alls någonting att förvänta sig av en pojke. Om man nu då inte var bög…

Det fastnar. Så till den milda grad att det psykiska var helt övertygad om att huvudet växte. Endast en datortomografi kunde övertyga om motsatsen och då brast det för att inte kunna “skylla på” detta mer. Alltid en katastrof för att ens överleva. Sjukligt och paradoxalt, men så var det.

Mycket av den negativa känslan kring orden sitter kvar, även om åren gör att det bleknar och tunnas ut. Men nog finns synen på mig själv kvar och hur människor såg på mig. Hur jag trodde att de såg på mig.

Det är nog främst pappas ord som varit svårast att “komma förbi” eftersom jag själv under åren och då speciellt tidigt trott att det varit på det viset. Fel att känna som jag gjorde. Att som 6-åring bli helt osynliggjord med bara negativa ord och i princip ett samstämmigt kvitto från båda mina föräldrar över hur fel det var. Det fastnar och formade min självbild under många år.

Har skämts och gjort allt för att inte känna vissa känslor. Tillintetgjort mig så till den milda grad att jag tappat bort mig helt över vem jag egentligen är. En stark bild som funnits där i alla år är bilden jag har inom mig där jag som pojke står rak i ryggen som en liten tennsoldat i en trappuppgång som vi bodde i. Folk slår mig och jag gungar fram och tillbaka, men jag står kvar. Minns inte ens tårar utan bara en stenhård mur inom mig. Ingen jävel ska få komma nära och ingen jävel ska få veta någonting! Det är en bild som förföljt mig under åren.

Pojken som står där stenhård och inte låter sig beröras av någon. På sista tiden har jag blivit väldigt känslosam när jag ser pojkar i den åldern och det hänt dem någonting hemskt. Påminner de dessutom om hur jag såg ut…

Såg en film där en pojke farit illa och då bara flödade mina tårar. Tyckte så synd om honom och ville bara skydda. Såg en grabb på bussen häromdagen som påminde om den självbild jag har. Tankarna for i mig och jag kände sympati för honom samtidigt som jag ville honom väl. Log för mig själv. Så någonting har hänt med självbilden. Kanske var det mig själv jag såg och ville väl?

Men det har tagit många år och fortfarande gör jag mig själv illa. Det är som om jag alltid måste ha någonting att “skylla på” eller hur jag ska förklara det. Att må bra till 100%, det går ju inte för sig, eller?

Mitt intag av onyttigheter är just nu och idag ett kvitto på att min självbild fortfarande inte är helt positiv. En del av smärtan som finns kvar sitter i varje sked glass jag trycker i mig. För mig står min tjockhet för det jag inte kan prata om. Svagheten jag inte har kontroll över. Döljer smärtan i det tjocka. Istället för att släppa ut allt. Det sitter hårt åt och det finns fortfarande saker som är väldigt svåra att dela med andra. Vissa saker (som en del anser djupa och att jag är väldigt öppen med) har jag inte haft problem med.

Som sagt, varför tror ni jag bloggar?

Självbilden gjuts fast hårt till stora delar under uppväxten och är väldigt svår att ändra. Det tar tid och ibland stora delar av ett liv! Men det går att få en positivare bild av sig själv. För mig har det dock suttit väldigt hårt åt och jag är fortfarande kritisk till mig själv och fortfarande destruktiv även om de allra värsta metoderna numera inte används såsom alkohol och droger. Överkonsumtion och missbruk av sådant har i alla fall hos mig berott på att jag på något undermedveten plan velat göra mig själv illa.

Balansen har helt saknats under många år och det enda jag kunde göra var att sluta helt. Beroendet och vetskapen hur illa det gjorde mig och andra har äntligen fastnat i mig. Men det tog tid och satt hårt åt. Att lura sig själv och tro att det beror på andra saker och inte var alkoholen som var problemet, det tog många år för mig att begripa. Det var ju en tröst! Dessa vägar är stängda även om jag inte till 100% vågar säga aldrig mer. Men det ska väldigt mycket till om jag ska gå tillbaka och förstöra mig själv mer med dessa gifter.

Självbilden. Innan jag började skriva detta var det helt andra ord jag ville förmedla, men när jag väl började skriva blev det något helt annat. Ibland känns det som om jag inte är riktigt medveten om vad jag skriver, även om stolparna finns där. Det liksom bara kommer.

18 maj 2017 Gömda påskliljor

Igår när jag var ute och gick en sväng såg jag dessa påskliljor gömda i buskaget. För mig blev det så symboliskt gällande mitt eget liv just nu.

Kom fram, visa dig! Vad kan hända? Vad är det värsta som kan hända?

Det är fantastiskt hur symboliskt vissa saker kan bli. Dessa påskliljor är vackra och varför ska de gömma sig? Nu säger jag inte att vackert är någonting som är en framträdande egenskap hos mig… (;-) Ni ser… självbilden. Den där komplicerade självbilden.

Till mina barn 2063

4 maj 2063

Tänk om mina barn kunde läsa detta den 4 maj 2063. Tänk om… …tänk om det är möjligt?

Då skulle jag fråga dem hur de mår och hur det går med livet, givetvis. Be dem tänka tanken på hur obeständigt allting är och att tiden aldrig står stilla. Fråga dem om glädjen och ljuspunkterna i deras liv.

2016-05-04 Jerry 50 år
Så här såg jag ut när jag var 50 år gammal. Fotot är taget den 4 maj 2016.

Vet ju inte ens hur nätet och platsen min blogg ligger på ser ut då. Finns mina texter kvar då någonstans eller är det raderat och borta för alltid? Kan mina barn, om de vill gå in och minnas sin pappa genom att läsa om hans tankar genom de år han var aktiv på nätet? Vill de det ens? Ids de eller har de nog med sitt efter ett ganska långt liv?

Jag är helt säker på att jag fortfarande är med dem, fast på ett helt annat sätt, som jag inte kan konkretisera mer än att det är totalt annorlunda än att vara i en kropp som jag är nu. En del skickliga medier kan ge oss en glimt, men även hos dem finns chansningar och önskningar om hur de tror/vill att det ska vara. Ni vet, det jordiska egot har mycket mer kontroll över oss än vad vi tror, så även om personen är ett känt medium färgas allt av egna kamper och upplevelser genom många liv. Allt är tolkningar och egna värderingar, även om det givetvis finns beröringspunkter genom många människors vittnesmål om den Andra sidan.

Den 4 maj 2063 så kommunicerar vi på helt andra sätt än idag. Det är min övertygelse.

Givetvis hoppas jag att jag får vara med så länge sinnet och kroppen orkar. En dröm har jag och det är att jag ska få uppleva mitt yngsta barns 50 årsdag i den kropp jag nu vandrar i. Och det har ju redan passerats med 15 år när/om mina barn läser detta 2063, om jag nu får drömma lite…

Frågorna som maler inom mig: Hur har livet varit med er? Har ni egna barn? Kanske till och med barnbarn? Har livet varit snällt emot er? Vad gör ni idag, när ni är pensionärer, förutom Elias som “endast” är 61 år gammal?

Har ni lyckats att älska er så pass mycket att ni står där med rak rygg och känslan av att kunna värdera er till de unika guldklimpar ni är? Är ni, mina älskade barn, nöjda och har ni tagit er själva på allvar och givit er de chanser som ni är värda?

Åhhh, vad jag ber om detta… att ni ska älska er själva på ett sätt som gör att ingen trycker ner er eller förminskar er. Att ni förstår ert eget unika värde och att ingen annan ska förminska er eller tro att ni är mindre värda än någon annan. Ni är lika värdefulla som alla andra! Att ni tagit för er och levt livet fullt ut!

Många människors problem är att acceptera sig själva och kunna ge sig själva en chans att blomstra och lyckas. Gud vad jag hoppas att ni kommit förbi det när ni 2063 läser detta, mina barn! För jag vet hur det påverkar en när man begränsar sig själv och tror att man ingenting klarar. Ingenting kan vara mer fel! Man klarar så mycket mer än man tror.

Vad som än har hänt från det att jag skriver dessa rader, så är jag med er hela tiden. Om inte kroppsligt och jordisk så med medvetandet och genom andra kanaler. Det lovar jag er, mina barn. Jag kommer att göra allt jag kan för att finnas där för er och stödja er med alla tillbuds medel som finns. Det är jag skyldig er alla fyra.

Tanken på att ni läser detta år 2063 när jag sedan länge “gått vidare” nu när jag 2016 skriver detta är för mig en helt relevant och häftig tanke. Här och nu, jag vet… men med denna post gör jag ett kraftigt undantag.

Tänker inte ens försöka mig på att gissa hur livet ser ut på jorden 2063. Min förhoppning är dock att toleransen och humanismen ligger i framkant och att religion och fanatism är tillbakatryckt. Att miljövänliga lösningar dominerar och att fossila lösningar har minskat kraftigt.

Att jorden helt enkelt är en vänligare och tolerantare plats att leva på.

År 2063 skulle jag ha fyllt 98 år. Så gammal kommer jag inte att bli i det här livet. Men jag kommer att sträva högt och be om att få vara med om datumet 31 juli 2052. Då skulle jag bli väldigt tacksam och glad. Dock vet jag att detta inte går att styra, för stolparna är redan utlagda och kanske är det till och med så att mitt dödsår redan står i stjärnorna?

Ni vet, jag tror att medvetandet är en stor sak som vi bara har en liten kunskap om idag. Jag tror att medvetandet och tankarna är någonting helt fantastiskt och som hänger ihop med varandra, med allt levande. Kan bara säga vad jag förnimmer och tror om varat och evigheten. Detta är inte slutet, utan en fortsättning som aldrig kan ta slut. Evigheten är ett ord som skapar alla känslor i mig. Evigheten känns tryggt men samtidigt skrämmande.

Kanske syns vi trots allt 2063? Då är jag någon annan än den här gubben som år 2016 sitter bakom tangenterna och skriver dessa rader, i vissa ögon säkert prilligt och galet, om saker som vi bara kan spekulera i. Livet är hela tiden oavsett vad jag tror eller önskar.

Vi är så mycket mer än den jordiska kropp som vi bär på. Ju mer jag tänker på detta och tankarna kring här och nu och datumet 4 maj 2063 så får jag känslan av att facit redan finns och att allt bara handlar om repetition och upprepningar. För att vi kan och vill.

Den 4 maj 2063 hoppas jag är en solig och varm dag, precis som idag 47 år tidigare… när mina älskade barn läser denna bloggpost.

Varm i hjärtat

Träffade världens goaste grabb idag, Jace en månad gammal. Han var lugn och harmonisk och tillsammans med hans moder fikade jag och pratade igenom tillvaron och hur landet ligger just nu.

2015-12-03 Jace

Med Jace kändes det självklart att jag skulle hålla honom en stund. Tyckte visst att vi fick ögonkontakt en stund och det var så häftigt.

2015-12-03 Jace

De ögonen alltså… blir så varm i hjärtat när jag tittar på bilden.

Allt är så självklart eller hur jag ska uttrycka det när jag snackar med Caroline, det är liksom inga skygglappar på alls och det är allt lite märkvärdigt att det är på detta viset. Berättar om saker som jag näppeligen skulle prata med så många om. Det är en gåva att det finns sådana själar runtom mig i dessa tider.

För att få ihop denna fikastund så jobbade jag endast förmiddag. Det var skönt att kunna åka hem vid lunchtid och det positiva med mitt jobb är just den flexibilitet som finns i att kunna styra så pass mycket över sina arbetstider, så att man kan pussla ihop sådana här mysiga träffar då och då.

Varm i hjärtat denna mörka årstid.

Bagar Bengtssons pappa är död

boken-om-bagar-bengtsson

Bagar Bengtsson är död
han har bränt sig på bröd.
Han har själv bakat in sig i limpan.

Han har jobbat som en man
med en falukorv i hand
och en rödmålad potta på skallen!

Detta var det första jag tänkte på när beskedet kom att Lennart Hellsing idag avlidit i en ålder av 96 år.

Vet inte varför denna ramsa fastnat hos mig, men så är det i alla fall. Nu vet jag inte om den exakt går på det viset, men så lärde jag mig den i alla fall när jag var liten.

Boken om bagar Bengtsson är bara en av alla de böcker som Lennart Hellsing är pappa till. Några andra är Krakel Spektakel, Kusin Vitamin och ABC-boken från 1961.

Vila i frid!