You are currently browsing the tag archive for the ‘balansen’ tag.

19 maj 2017 Självbilden

Oerhört snabbt tecknat. Knappt utan att tänka ett dugg. Självbilden.

Har alltid haft problem med min egen självbild. Som vanligt tror jag det bottnar i hur jag blev bemött som barn. Tryggheten och orden jag fick till mig under de åren.

Många tycker jag tragglar och borde släppa sargen nu. Kom in i nuet och strunta att se tillbaka. För din egen skull!

Till dem kan jag bara säga att JAG FÖRSÖKER och har så gjort med olika metoder länge nu. Svälja, ignorera och motsatsen prata, skriva och vädra men lik förbannat återkommer vissa saker till mig.

En del annat flyter då samtidigt upp och ibland känns det som om det är som att skala en lök detta. Det är nya lager som vill fram! Varför tror ni att jag har denna blogg?

I perioder under min skoltid kallades jag för badbollen för att några i klassen tyckte att jag hade för stort huvud. Det kan man skratta åt idag, men vad det satte sig i mig! Vad jag avskydde det öknamnet! Sen när jag hade ett stort födelsemärke på hakan (som togs bort när jag var 15 år, tack Sven!) som ett snille i klassen kallade för pyshålet i badbollen. Man tror kanske inte att sådana ord fastnar, de må vara oskyldigt och så, men hos mig fastnade detta.

Bögjävel, överkänslig, fjant och till och med psykopat är också ord som fastnat hos mig. Pappa hånade under perioder och då främst när han var berusad. Jag var ju inte den som var ihop med tjejer utan för mig var de kompisar. Det fick jag nog höra att det var bögigt och inte alls någonting att förvänta sig av en pojke. Om man nu då inte var bög…

Det fastnar. Så till den milda grad att det psykiska var helt övertygad om att huvudet växte. Endast en datortomografi kunde övertyga om motsatsen och då brast det för att inte kunna “skylla på” detta mer. Alltid en katastrof för att ens överleva. Sjukligt och paradoxalt, men så var det.

Mycket av den negativa känslan kring orden sitter kvar, även om åren gör att det bleknar och tunnas ut. Men nog finns synen på mig själv kvar och hur människor såg på mig. Hur jag trodde att de såg på mig.

Det är nog främst pappas ord som varit svårast att “komma förbi” eftersom jag själv under åren och då speciellt tidigt trott att det varit på det viset. Fel att känna som jag gjorde. Att som 6-åring bli helt osynliggjord med bara negativa ord och i princip ett samstämmigt kvitto från båda mina föräldrar över hur fel det var. Det fastnar och formade min självbild under många år.

Har skämts och gjort allt för att inte känna vissa känslor. Tillintetgjort mig så till den milda grad att jag tappat bort mig helt över vem jag egentligen är. En stark bild som funnits där i alla år är bilden jag har inom mig där jag som pojke står rak i ryggen som en liten tennsoldat i en trappuppgång som vi bodde i. Folk slår mig och jag gungar fram och tillbaka, men jag står kvar. Minns inte ens tårar utan bara en stenhård mur inom mig. Ingen jävel ska få komma nära och ingen jävel ska få veta någonting! Det är en bild som förföljt mig under åren.

Pojken som står där stenhård och inte låter sig beröras av någon. På sista tiden har jag blivit väldigt känslosam när jag ser pojkar i den åldern och det hänt dem någonting hemskt. Påminner de dessutom om hur jag såg ut…

Såg en film där en pojke farit illa och då bara flödade mina tårar. Tyckte så synd om honom och ville bara skydda. Såg en grabb på bussen häromdagen som påminde om den självbild jag har. Tankarna for i mig och jag kände sympati för honom samtidigt som jag ville honom väl. Log för mig själv. Så någonting har hänt med självbilden. Kanske var det mig själv jag såg och ville väl?

Men det har tagit många år och fortfarande gör jag mig själv illa. Det är som om jag alltid måste ha någonting att “skylla på” eller hur jag ska förklara det. Att må bra till 100%, det går ju inte för sig, eller?

Mitt intag av onyttigheter är just nu och idag ett kvitto på att min självbild fortfarande inte är helt positiv. En del av smärtan som finns kvar sitter i varje sked glass jag trycker i mig. För mig står min tjockhet för det jag inte kan prata om. Svagheten jag inte har kontroll över. Döljer smärtan i det tjocka. Istället för att släppa ut allt. Det sitter hårt åt och det finns fortfarande saker som är väldigt svåra att dela med andra. Vissa saker (som en del anser djupa och att jag är väldigt öppen med) har jag inte haft problem med.

Som sagt, varför tror ni jag bloggar?

Självbilden gjuts fast hårt till stora delar under uppväxten och är väldigt svår att ändra. Det tar tid och ibland stora delar av ett liv! Men det går att få en positivare bild av sig själv. För mig har det dock suttit väldigt hårt åt och jag är fortfarande kritisk till mig själv och fortfarande destruktiv även om de allra värsta metoderna numera inte används såsom alkohol och droger. Överkonsumtion och missbruk av sådant har i alla fall hos mig berott på att jag på något undermedveten plan velat göra mig själv illa.

Balansen har helt saknats under många år och det enda jag kunde göra var att sluta helt. Beroendet och vetskapen hur illa det gjorde mig och andra har äntligen fastnat i mig. Men det tog tid och satt hårt åt. Att lura sig själv och tro att det beror på andra saker och inte var alkoholen som var problemet, det tog många år för mig att begripa. Det var ju en tröst! Dessa vägar är stängda även om jag inte till 100% vågar säga aldrig mer. Men det ska väldigt mycket till om jag ska gå tillbaka och förstöra mig själv mer med dessa gifter.

Självbilden. Innan jag började skriva detta var det helt andra ord jag ville förmedla, men när jag väl började skriva blev det något helt annat. Ibland känns det som om jag inte är riktigt medveten om vad jag skriver, även om stolparna finns där. Det liksom bara kommer.

18 maj 2017 Gömda påskliljor

Igår när jag var ute och gick en sväng såg jag dessa påskliljor gömda i buskaget. För mig blev det så symboliskt gällande mitt eget liv just nu.

Kom fram, visa dig! Vad kan hända? Vad är det värsta som kan hända?

Det är fantastiskt hur symboliskt vissa saker kan bli. Dessa påskliljor är vackra och varför ska de gömma sig? Nu säger jag inte att vackert är någonting som är en framträdande egenskap hos mig… (;-) Ni ser… självbilden. Den där komplicerade självbilden.

Salvador Sobral

Salvador Sobral vann årets Eurovision Song Contest med bidraget Amar Pelos Dois. Det var Portugals första vinst i tävlingen.

Vet inte riktigt vad jag ska tycka om årets vinnare. Visst, killen kör sin egen stil och bidraget är avskalat och väldigt annorlunda mot de övriga men att vinna? Kanske är det en protest mot allt de jämntjocka i årets startfält där det allra mesta går i samma musikaliska spår?

Min favorit Lucie Jones från Storbritannien hamnade på 15:e plats med endast 111 poäng. En besvikelse eftersom jag tyckte hon hade känslan och sen sjöng hon oerhört bra. En annan favorit var Cypern, men de försvann helt och hamnade långt bak.

Robin Bengtsson kom på en 5:e plats och det tycker jag han ska vara nöjd med. Ingen vinnarlåt som efter några lyssningar blir ganska tjatig.

Hela resultatlistan hittar du här!

Hade oerhört svårt att sova efter detta. Tror att jag gick över någon gräns och sen var det liksom kört. Det blev ju ingen middagslur heller efter timmarna med syrran eftersom jag kom hem så sent. Hade svårt att varva ner redan då och även om jag försökte vila lite var det väldigt svårt. Egentligen ska jag se detta som ett friskhetstecken eftersom jag tidigare inte orkat någonting och har sovit väldigt mycket utan problem.

Vi får se idag om sovarrutinerna kan fixas till igen. Ska ju nu jobba tre dagar i rad med sista dagen som heldag. Men det känns bra och jag går in i det med positivitet. Vad är liksom alternativet om jag vill hänga med ett tag till? Att sitta hemma och känna efter för mycket är inget liv, även om jag är ensam en hel del. Igår kändes det lite extra kan jag säga under finalen. Men jag ska inte klaga, jag är på väg tillbaka på ett sätt som jag inte alls såg för några månader sedan. Det känns väldigt bra och då får det vara som det är med den sociala biten. Förhoppningsvis blir det bättre…

Ni ska veta att jag är en mästare att ljuga för mig själv. Åtminstone tidigare i livet.

Idag ska jag vila och kanske ta mig ut en liten sväng. Behöver fortfarande sådana dagar. Att tro något annat är som sagt att ljuga för mig själv och det kan fortfarande ge bakslag. Den där jädra balansen i allt, som genomsyrar saker och ting vad man än gör.

1 maj 2017 Solen

Ett villkorat liv för att vara kvar i ljuset. Det inre fängelset finns där, har alltid funnits där. Bestämt sedan vilan.

1 maj 2017 Solen

Då tar man sig närmare och tittar nogsamt på maskorna. Letar efter luckor och möjligheter om tillfällig frihet. Stolparna färdiga, men inte detaljerna. Alternativet är att stanna kvar och vara nöjd med det man har.

1 maj 2017 Solen

En helg där ingenting gjorts för att uppmärksamma det almanackan säger. Det räcker gott ibland att bara vara. Ibland måste batterier laddas. Om och om igen utan planer och förhävelser.

1 maj 2017 Solen

Det är en ynnest att få uppleva det blåa. De dagarna fladdrar förbi någon gång ibland och ger ljus i sinnet. Ibland villkorat men oftast helt utan skygglappar. Då måste det tas om hand för att inte gå överstyr.

En vecka där 3 av 4 dagar innehåller aktivitet med mer timmar än tidigare. En vecka där allvaret knackar på. Frågan är om det håller hela vägen? Men vågar man inte pröva, får man aldrig några svar. Universellt och gäller inte bara detta lilla liv. Balansen har jagats länge, men villkorandet i ljuset har alltid funnits där.


Wonder if you wonder
Witt Lowry

13 mars 2017 Ekorre

Denna lilla ekorre sprang över vägen när jag var ute på min förmiddagspromenad igår. De är så rädda men jag fick med ekorren, även om det är lite suddigt, på bilden.

Just det här med rädsla hemsöker mig väldigt just nu. Det gör mig låg och självförebråelserna piskar sig in i märgen på mig. Ser den där lilla killen som står som en tennsoldat och bara tar emot. Så fort jag inte klarar av någonting kommer bilden till mig.

Har svårt att skriva om detta och med intellektet vet jag att för många är det väl ingen stor sak, men för mig blir det en svaghet att inte kunna klara av vissa saker. Rädslan av närhet och att komma för djupt ner i själen på mig skrämmer skiten ur mig. Det är som om det vänder sig totalt i mig och jag blir helt handlingsförlamad. Den förlamningen medför mer ångest och oro och sen ger det ena det andra.

13 mars 2017 Träd med ekorre

Håller mig så fast vid rutinen att gå ut på förmiddagen. Det har nästan blivit som ett tvång att ta mig ut oavsett. Lyssnar också mycket på musik för att dämpa och slippa känna.

Detta eviga traskandet. Det enda som ger mig egentlig ro. Går och går vilket ger skavanker och smärta både inom och utan. När får en ro? Att acceptera och förstå? Dag ut och dag in. Trösten att fylla sig själv med mat är stark och vinner oftast. Det ger andra problem som ökad vikt, men jag klarar inte av att bryta detta just nu när så mycket annat slåss inom mig.

Ingen dag är den andra lik. Balansen är rubbad och jag längtar alltid till förmiddagen då jag tar mig ut och går. Förmiddagarna är min räddning. Då mår jag som bäst. Sen är det som om hela jag dör och energin är så låg, så låg.

Får jag ro idag?

Besviken och trött på mig själv. Frustrerad och helt slut i både kropp och knopp. Känns nästan som bakslag, men jag vet att jag inte ska tänka på det viset. Det finns lärdomar i allt och att vilja men inte kunna allt, det skapar både ångest och frustration i mig, vilket i sig hur paradoxalt det än kan låta är ett bra tecken, även om det känns precis tvärtom.

24 februari 2017 Norra Luthagen

Åkte dubbla bussar för att besöka Clabbe och Inger i fredags. Blev nästan chockad över all bebyggelse i Norra Luthagen. Har nog inte varit där på en 4-5 år och det såg helt annorlunda ut.

24 februari 2017 Norra Luthagen

Tidigare var det bara en stor äng där det nu står massor av hus. Det finns till och med ett nytt torg med en flera olika affärer. Det var nog lite väl länge sedan som jag hälsade på Clabbe och Inger…

24 februari 2017 Ikoner

De bjöd på lunch och fika. Vi pratade i ett par timmar och det var väldigt roligt att träffa dem båda.

När jag skulle hem tog jag mig en promenad så att jag slapp att åka två bussar för att komma hem. Överskattade nog min förmåga för jag var helt slut efter detta, men hade ändå svårt att komma till ro. Tror att det blev lite för mycket intryck och sådant för mig.

24 februari 2017 Maxi

Helt plötsligt så har Maxi börjat sova på Majas sovplats. Det har nu pågått under några dagar. Märkligt att han nu väljer den platsen efter att helt ha ignorerat den tidigare. Han är söt i alla fall där han ligger och snusar.

25 februari 2017 Collage barndomen

Frida överraskade mig totalt när hon skickade detta collage till mig. Det är bilder på mig, min mamma och syrran under min barndom. Många tankar och känslor väcker collaget. Blir väldigt varm om hjärtat över att Frida gjorde detta till mig.

På förmiddagen igår hade jag tänkt att ta mig en promenad, men orkade inte riktigt. Det blev en kort sväng eftersom krafterna helt enkelt inte fanns där. Tror att äventyret i fredags tog mer på mig än vad jag ville inse. Somnade och sov ett par timmar och vaknade av att syrran ringde på dörren.

Hon ringde mig tidigare och ville träffas. Hon kom hit och hade med sig tulpaner, semlor och ett gott humör. Vi pratade länge och hjärnan min gick på högvarv ännu en dag. Nya intryck och känslorna for åt alla håll.

Tror som sagt att jag har kört på lite för hårt de sista dagarna. Varit social i flera dagar i sträck, vilket gjort att jag har svårt att hejda mig och då kommer upp i varv när jag känner mig bättre. Lurar liksom mig själv.

Vill mer än jag orkar och har väldigt svårt med balansen. Att inte bara köra på nu när jag mår bättre och hjärnan liksom har “vaknat till” igen behärskar jag inte. Det är så svårt att hålla igen och jag blir ledsen och frustrerad på mig själv. Tror mig orka mer än jag gör. Har börjat få problem att sova längre perioder på nätterna sedan några dagar, vilket troligtvis beror på att hjärnan är mer aktiv än i början då den var helt utslagen.

Det bästa nu är att vara själv och tanken är att jag inte ska träffa någon idag. Vara ensam och bara ta det lugnt, för i morgon måndag ska jag ut och åka buss igen för att ta mig till jobbet och där ha ett möte om hur det blir fortsättningsvis. Inför detta är jag ganska nervös av flera olika anledningar.

Idag har jag redan hunnit att ta mig en förmiddagslur.  Det är frustrerande att inte ha den kraft som fanns där för ett år sedan.

23 februari 2017 Nakna björkar

Måendet stiger ju blåare himlen är. En härlig förmiddagspromenad fick jag igår.

23 februari 2017 Arbetskamrater

På eftermiddagen fick jag besök av tre arbetskamrater. Det var mycket roligt att träffa dem. Det har ju nu gått ett tag sedan vi sågs.

23 februari 2017 Matar katter

Katterna fick godis av Gunilla.

De gav mig energi och jag hade svårt att sova på natten. Så lite behöver jag i dagsläget för att få sömnproblem… men överlag märker jag att jag mår bättre just av att hjärnan “vaknat till” och det blir svårare med sömnen överlag.

Det är aldrig riktigt bra, den där balansen…å ena sidan och å andra sidan. Det viktiga är nu att som sagt hitta balansen i detta.

23 februari 2017 Maja

Gunilla tog en fin bild på Maja.

23 februari 2017 Felix & Maxi

Denna bild på Felix och Maxi tycker jag mycket om, därför så lägger jag ut den även här. Det speciella är att båda tittar in i kameran. Så fina.

Idag ska jag ut och åka buss. Förr i tiden inga problem alls och det tror jag inte det blir idag heller. Andas lugnt och tror på mig själv. Det är förbättringar på gång i gubben. Helt klart. Nu kör vi!

Arkiv

Kategorier

Senaste bilder

Första stapplande försök att "komma tillbaka" med löpningen. Så lugnt och försiktigt men ändå. #jogging söndags #selfie När hon börjar andas som "en hund" då får hon gå in. Blir orolig och undrar om någonting är fel? #catlovers #katt Det klart att Maja ska få vara ute i det fantastiska vädret! #sommarkänsla #katt #catlovers Maja är ute!! #catlovers #katt Maja ligger på soffans armstöd. #snuslass #catlovers #katt Påven och Trump! Hahaha.. 🌈

Twitter

Tweets jag gillar