Etikettarkiv: bakslag

Köra lastbil i modden

Ojämn vecka. Började uselt med en trötthet som jag “bad om”. För i slutet på veckan innan kände jag mig så pigg och full med kraft. Men återigen, för jag vet inte vilken gång i ordningen, lurade jag mig själv. Inte medvetet egentligen, men tanken på att inte bara köra på i förebyggande syfte tappade jag bort igen. Resultatet var än värre hjärntrötthet i början på denna vecka, vilket påverkade humör och tålamod negativt.

Det är som en ond cirkel det hela. För när jag får mer ork vill jag ju leva och försöka, vilket ger mig mindre ork och jag måste backa. Hitta balans i någonting som inte är jag, hur gör man det i återstoden av sitt liv? Bara tanken på att det alltid kommer att vara så här med små variationer sänker mig.

Tänk att inte ens ha någon som kan bevittna en fullmakt. Det är väl höjden av ensamhet? Inte alltid ofrivillig, men alltför ofta för att det ska bli tragiskt. Men så är det just nu och en del av förklaringen att det gått åt det hållet är just den trötta hjärnan. Orken att socialisera finns inte där de flesta dagarna. En bra dag jobbar jag hyfsat, men sen när jag kommer hem orkar jag inte så mycket mer. En dålig dag fungerar inte mycket och jag tvingas sluta redan vid lunchtid. Tyckte mig se en ljusning förra veckan, men då blev som sagt genast ett bakslag eftersom jag har så evinnerligt svårt att hitta balansen.

Trots allt är jag glad över att ha livet kvar efter det som hände mig. Att ändå orka jobba som jag gör idag och i det hitta meningsfullheten under de perioder det är vardag.

En mellanstor lastbil

På söndag ska jag köra lastbil. Köra lastbil i modden. En mellanstor lastbil är det egentligen så det kommer att gå bra. Bära tvättmaskin, resårbottnar som ska kastas. Köpa ett köksbord och kökssoffa samt stolar av Tofflan. Slutklämmen blir att kasta mitt eget köksbord i återvinningen.

Annonser

Backa bandet, gubbe!

Blommor på jobbet

Vill inte ens tänka tanken på bakslag. Men kanske är det ett sådant som jag just nu går igenom? Tredje dagen och lika djävulskt trött. Orkar fanimej ingenting och efter ett par intensiva timmar framför datorn på jobbet var dessutom hjärnan helt slut.

För det är så roligt att hålla på med internwebben och då glömmer jag bort att jag faktiskt inte är lika pigg som tidigare och kör bara på. Varning, stopp och belägg. Begränsningarna gör i sin tur mig nedstämd, men samtidigt måste jag tänka tillbaka på hur illa det faktiskt var för drygt ett halvår sedan.

Backa bandet, gubbe! Tänk på december 2016 och inse skillnaden. Allt kommer troligtvis inte bli som förr. Inse och var glad för att det ändå gått så pass bra. Backa bandet!

Måste hela tiden påminna mig själv.

Tvingas helt enkelt till vila och balans. Det går inte att jobba som förr. Det är bara att inse. Så att inte jobba i morgon är nog bra för mig. Jobbar sen torsdagen för att bara vara på midsommarafton.

Vissa människor klickar jag direkt med. På bussen i morse träffade jag Åsa (som är syrrans kompis) och det kändes som om att träffa en av sina bästa vänner, trots att vi ses väldigt sällan. Det var säkert ett halvår sedan men vi tjattrade på som om vi alltid känt varandra. Åsa har jag alltid klickat bra med och hon fick den jobbiga morgonen att förblekna med sin härliga energi. Bra start på dagen, tack Åsa!

I morgon är det tyvärr några måsten som måste till. Har inte orkat schasa iväg dammråttorna som jag ska nu på ett tag och de börjar bli lite väl stora och sen håller baksidan på att växa igen. Men jag behöver inte kliva upp i ottan, vilket bara det är en skön känsla. Sen att jag ändå går upp nästan lika tidigt, det är en annan sak, men jag behöver inte passa några tider och ta mig ut till bussen.

Sommarens hit?
När man festar då festar man – Edward Blom & Tonsatt

Tycker den är störtskön jag…

Intakt “bucketlist”

Tatueringsmässan är flyttad och personen som skulle tatuera mig kan inte komma på den nya tiden. Så mitt lilla bi får sitta kvar på kylskåpet och även denna så kallade dröm blev inställd detta år. Min så kallade lilla bucketlist blir intakt.

Tidigare detta år blev det ju inga vattenskidor för mig och nu detta med drömtatueringen. Ja, ja.. det är väl en mening med detta också att detta inte ska ske nu, detta år.

Det är för övrigt mycket som inte ska ske detta år 2016. Inte är jag bitter inte (eller?!) men nog börjar det bli lite för mycket nu som inte går min väg. Vad är meningen med det, tro?

Tidigare år har jag knappt stuckit fram hakan eftersom jag inte orkat gällande drömmar av olika slag. Haft nog att gå runt så att säga. Börjar komma tillbaka i det läget när det blir bakslag på bakslag och då handlar det inte bara om inställda praktiska saker. Det är så mycket mer som inte går min väg.

Inte är jag bitter inte…

Att gå är mer än motion

2015-03-22

Idag fick jag ihop 37 minuter när jag var ute och gick. Då går jag snabbt och stannar icke. Väjer och far mellan de få som var ute i morse. Vinterväglag på vissa sträckor.

Madonna gör mig sällskap. Har nu kört detta i två veckor och börjar komma till den punkten då jag VILL ut… då det inte känns som något tvång för att. Då är mycket vunnet och sen har jag detta malande i huvudet om alternativen… det hjälper mig mer än stjälper just nu. Med stjälper menar jag att det kan bli tvångsmässigt och maniskt. Det är inte bra i min värld, vis av tidigare erfarenheter. Men där är jag inte.

Om en vecka, när jag har hållit på i tre veckor med gåendet på detta sätt, då tänker jag väga mig igen. För att se om det går åt rätt håll och att hekton blivit kilon. När det gäller kosten, så är det fortfarande så att när jag väl köper hem bär eller nötter, så har jag svårt att spara, utan jag drar i mig allt nästan direkt. Så fungerar jag, så därför kan jag inte ha lager på det jag tycker om inom LCHF. Då överäter jag. Men jag är så pass disciplinerad numera att det aldrig skulle finnas på matkartan att jag köper sådant som inte är inom mina kolhydratgränser. För då är jag förlorad och har tappat hela konceptet. Det vet jag och det kommer inte att ske.

Målet mitt är klart och målet ska nås! Så är det bara och i det har jag hjälp på vägen. Det känner jag väldigt starkt inom mig.

Att gå har också betytt mer än motion och att jag blir mindre. Tankarna på det jobbiga kommer fram och då tar jag i lite till. Saker som irriterar mig får komma fram genom tempot och den frustration jag känner för vissa skeenden känner jag då fullt ut. Det har faktiskt gjort att ångesten (den som jag inte riktigt visste vad den stod för) har minskat en hel del som ett resultat av detta tankesätt när jag vandrar. Det är en skön känsla att liksom veta att denna metod även får det psykiska att må bättre.

Vissa dagar så trivs jag bäst ihop med mitt svarta arv. De gamla invanda tankemönstren som är tuffa att förändra. Men nog sjuttsingen går det framåt allt. Det tror jag fler än jag själv märker. Bakslag ibland visst, men allt mer sällan. Måste ju tro på förändring i positiv riktning, för annars är det ju lika bra att slå igen butiken. Eller hur?

Att jag ens skriver… bloggar och berättar… vad är det för hål det fyller inom mig? För vem och varför? Ja, jag tänker för mycket och ja, det har jag fått höra flera gånger. Men när jag mår bättre, då går hjärnan igång på alla sätt och vis.

Bla, bla bla…