Etikettarkiv: ätandet

Bara det att leva i nuet

Felix nu på morgonen. Så viktig, så mysig att leva med.

Får inte stopp på okynnesätandet. När kvällen kommer och ensamheten smyger sig på är jag inställd på att äta. Det ligger djupt sedan alkoholen försvann i mitt liv och att bryta detta med att ”känna känslorna” fullt ut och då istället ta till min nyfunna meditationsmetod klarar jag inte av. Istället för att göra detta går jag till skafferiet och tar mig en chokladbit eller tar fram en påse med M-kulor.

Oavsett vad som stoppas i munnen äter jag tills det är slut. Varje påse, varje sötsak jag handlar hem överlever inte morgondagen. Det ska ätas upp och i det ligger min kamp. Först att ge sjuttsingen att ens handla hem och sen i fall jag nu gör det, att bara ta en bit eller några kulor. Men det är nog som med alkoholen, allt eller inget. Precis som då, fast nu med annat missbruk, är det väldigt svårt att inte ha någonting att ta till när jag inte kan vara still eller bara vara i det som är.

Bara det att leva i nuet och försöka ”andas rätt” med hela kroppen är för mig en kamp att ens ge mig in i några minuter varje dag. När jag jobbat de senaste dagarna har det varit lättare. Då har jag satt mig i en av de vita fåtöljerna, tänt ett ljus och slutit mina ögon. I några minuter går det bra, men sen är det precis som om jag måste göra någonting annat. Pallar inte ensam, utan behöver ledas. Försöker, men misslyckas.

Detta kommer igen i allt jag gör. När jag tänker efter lite har jag väldigt svårt att bara att vara i nuet utan att göra någonting. Det ska alltid hända någonting. Varför vågar jag inte möta mig själv på allvar? Vad finns därinne som skrämmer så mycket att jag sedan många år anammat det här beteendet? Någonstans vet jag och i det har jag och A börjat nysta, men det räcker med några dagar efter senaste besöket i Gamla Stan, så är jag tillbaka i gamla negativa mönster.

Får inte slå på mig och tycka att jag är ett misslyckande, fiasko eller alla de elaka tankar som far i huvudet på mig. Måste förändra lite i taget och om det bara så är att byta ut någonting mot något annat som gör mig mindre fet, så är det en framgång. Det måste jag intala mig, även om det är svårt. 2019 ska bli mitt år. Nu eller aldrig. NU!

Är säker på att många som läser här fajtas med liknande tankar och beteenden. Att fly från sig själv in i beteenden som gör att man inte behöver se på sig själv. Många därute behöver kanske inte se inåt så mycket, utan klarar sig bra i vardagen utan missbruk av något slag. Lyckos, de människorna.

Annonser

Släpp medvetandet fritt

Ett gammalt ägg, dålig musli eller var det vaniljyoughurten? Illamåendet har legat på som ett lock över dagen. Trots det kände jag ett inre tvång att ta mig ut och promenera. Slingan i dess mest traditionella mening gav mig 3,8 km i benen.

Kanske är det en vändning på gång, när ätandet idag ersattes av motionen? Första gången på mycket länge…

Hur kan de veta? (;-)

Grått och ett par plusgrader. Men vädret spelade liksom ingen roll idag, ut skulle jag. Kände mer som ett inre tvång. Illamåendet ligger där på lur och tankarna på det som komma skall skapar en del ångest i mig. Försöker verkligen att se det som om det är bra saker för mig, men det är av någon outgrundlig anledning svårt.

Det kanske är så enkelt att jag behöver en samtalspartner. Någon att dela mitt inre med. Få ut det som finns därinne och liksom få respons på det jag går och bär på. Men hur lätt är det att hitta någon som orkar att lyssna utan att ta betalt? Orkar ju inte ens med mig själv utan trycker tillbaka så gått det går.

Släppa medvetandet fritt. Ge tankarna en chans. Inte värdera och trycka tillbaka. En medvetande med alla dess olika tankar och riktningar ska vara fritt och inte inlåst. De som kommer till en oavsett från vart ska inte tryckas tillbaka på det sätt som gjorts i alla år.

På nätterna kommer det

silhouette of man during nighttime

Photo by brenoanp on Pexels.com

På nätterna bearbetas det. Då kommer tankarna och ”framtiden” till mig. Sömnen blir lidande när tankarna kommer. Försöker slå bort, men det går inte. På nätterna kommer det jag slår bort på dagarna.

Måste till något drastiskt i mitt liv. Mår inte så bra av den situation som råder. Dränerad, trött men ändå en kraft som gör att det fungerar. Kanske är jag på väg in i gamla hjulspår igen och ljuger för mig själv?

Byta jobb skulle säkert vara nyttigt för mig efter snart 35 år med samma arbetsgivare. Men jobbet är idag min livlina. Utan mina närmaste arbetskamrater skulle jag inte ha något socialt liv alls och vem vore jag då? Rutiner och att vara behövd i någon mån är en grundbult.

181020 stuga boende

Flytta från Storvreta kommer till mig ofta. Idag bor jag för stort, samtidigt som det är bra för den situation som min yngsta dotter nu befinner sig i. Min son går i skolan som ligger ett stenkast från min bostad och i det finns en stor fördel. Han bor hos mig på halvtid sedan lång tid tillbaka. Men jag mår inte bra i boendet längre. Energierna uppifrån påverkar mig mycket negativt. Situationen har blivit mycket sämre sista månaderna och jag har svårt att vistas hemma.

Det jag har råd med är ett mindre boende, vilket skulle ge konsekvenser för barnen. Samtidigt kan jag inte bo kvar i något som påverkar mig så negativt och i det får jag ångest och dåligt samvete. Vet inte riktigt vad jag ska göra och längtar dagligen till nästa år när grabben går sista terminen i skolan. Stå ut några månader till och börja spana lite på ställen. En 2:a vore drömmen, så nära jobbet som det bara går. Men då blir det som sagt problem med barnen.

181020 himlen

Det smärtar mig att situationen förändrats sedan en tid och att insikter inte finns där. Vet att man inte kan tvinga fram insikt och ageranden, men som det är nu påverkas saker och ting som inte gagnar någon.

För det är så att själv måste jag måste göra någonting snart. Äter och blir bara större. För att jag inte kan/orkar prata med någon så blir det mat istället. Så förbannat medveten om det, men orkar inte ändra på det. Törs inte kanske är ett bättre ord. Så rädd att falla ner i någonting som jag precis kommit upp ifrån. Har 2016 i starkt minne och kanske är det paradoxalt nog någonting jag omedvetet är på väg tillbaka till, just för min rädsla att i djupet berätta hur jag faktiskt mår. Men jag ljuger för mig själv också och intalar mig att allt är så bra så.

181020 ensamhet

Sen ska vi inte tala om ensamheten och längtan som visar sig i tårar och jobbiga tankar nästan varje natt. Att leva på det viset vet jag någonstans är ohållbart i längden. Jag vet så förbannat mycket tror jag och ändå lever jag inte på det sättet. Det hjärnan tror sig veta går sällan i mitt liv att integrera med hjärtat.

181020 lönnlöv

Men det är bara jag som kan göra någonting. Det är jag som kan förändra mitt eget liv, ingen annan. Det ger mig så mycket ångest att inte ha någon som ”räddar” mig längre. Jag står ensam. Patetiskt är bara förnamnet.