Etikettarkiv: ärlighet

Ärlighet i orden

180610_jerry egot

Det känns som om jag är inne i en depression av något slag. Tankarna skrämmer mig och i detta verkar inte min medicinering bita riktigt bra. Måendet blir inte bättre av vissa saker som sker omkring mig. Det är lite för många saker just nu.

Vet att sådant här ska man inte skriva om. Man ska inte oroa och så. Spela spelet, även om du imploderar och försöker hålla borta smärtan med ätande. ”Sök hjälp då för fan, och sitt inte där och skriv en massa skit” – rösten inom mig påminner mycket om mina belackares. Jag applåderar dem i den del av mig som vill mig illa och den delen är fortfarande stor. Lämna mig, läs mig inte och ge mig det jag känner igen, svek, hån och förakt.

Är det mina egna hjärnspöken som säger åt mig allt detta? Tänker också på tystnadskulturen och att alla ska må så jävla bra hela tiden? Som jag själv i högsta grad är en del av. Om ältandet och de stora offerkoftorna som jag har en hel garderob av?

När jag var i England var det inga problem utan jag kunde släppa vissa tankar, men nu när jag är på hemmaplan och mest möts av sådant som inte gör mig gott, då faller allt. Jag bär inte själv hela vägen och det har de senaste dagarna varit exempel på.

Har väldigt svårt att anförtro mig åt någon och verkligen berätta hur jag mår. Har så svårt att vara ärlig, mer än på min blogg (till viss del även här). Är så ledsen över så mycket. Att bara skaka av sig och säga ”kom igen” funkar inte lika bra nu som tidigare. Tror att min ensamhet i mina tankar är en stor bov. Att jag inte har någon livskamrat att dela allt med. Jag sluter mig och orkar inte prata med någon, om och om och om igen. Blir så uppgiven över att känna så här om och om igen i mitt liv. Ärlighet i orden, även om jag egentligen bara vill lägga mig under en sten. Kanske är det ett rop på hjälp?

Det går över, det måste gå över. Har fått uppdrag nu som jag måste klara av. Har människor i min närhet som behöver mig. Vissa saker går före ens egna behov, så är det bara. Har en sådan oro inombords. Den gnagande oron som aldrig släpper mig helt.

Jag gör så gott jag kan och jag kan inte göra mer.

Annonser

Kattvakt, bilkörning & en kamp med viljan

Tillfällig andningspaus. Känner mig pressad på flera plan. Ett pling i telefonen från en vänlig själ gör att ett av planen tillfälligt inte plågar mig. Det finns väldigt snälla människor som vill mig väl. Mina tankar fokuserar på dessa vänliga människor och då går det lättare att leva.

På söndag ska jag till syrran. Under en vecka ska jag få låna hennes bil för att lättare kunna ta hand om hennes katt Morris när hon far ut på en resa. Mitt största äventyr i sommar blir detta att vara kattvakt åt Morris. Det är inget jobbigt i sig, men jag oroar mig ändå. Oroar mig för allt numera och har svårt att tänka positivt.

Klarar jag av att köra bil? Vad ska jag ha bilen till när jag inte kan göra någonting? Jobbets parkeringsplats är avstängd på grund av ombyggnad så jag kommer inte att kunna ha den till jobbet. Har inte ens råd med parkering i stan. En vecka till är jag i tjänst innan semestern. Samtidigt är det ett bra tillfälle för mig att få köra överhuvudtaget. Det är flera år sedan sist, men jag oroar mig lite för mina egna tankar kring detta.

Snart har det gått fyra dagar sedan jag drog ut min visdomstand. Läkningen går fint men jag kan fortfarande inte vara helt utan värktabletter. I natt var nog den första natten som jag sov någorlunda “normalt”. Sen att jag drömmer och befinner mig i parallellvärldar, det är någonting helt annat…

Märker hur passiv jag har blivit. Hur viljan än mer försvunnit att göra bra saker för mig själv. Eller rättare sagt orken att vilja. Förr kunde jag pressa mig, men idag finns inte den där extra växeln att tillgå. Då händer ingenting i ett liv och det är min egen förskyllan. Men viljan finns inte där. Att grabben nu är hos sin mor känns bra eftersom jag inte kan erbjuda honom någonting.

Bara att sköta hemmet och baksidan är nästintill ogörligt för mig. En liten sak tar mycket längre tid än förr, innan jag blev sjuk. Allt är liksom förgjutet i någonting som jag inte kommer ur. Fastnar och drar mig för att ens försöka. Grejar bara det mest akuta, när jag verkligen måste. Måste för mitt eget välmående så att säga, på den minimala nedre gränsen. Tur ändå att jag har någon form av måttstock kvar gällande vissa saker.

Det är verkligen inget synd om mig. Fiskar inte efter sådant längre. Det är därför det känns bra att avsluta denna blogg 31 juli med en hyllning till min son när han fyller 15 år. Det är en perfekt avslutning på denna blogg. Idag är jag väldigt kluven till att blogga, även om det känts bättre den sista tiden att skriva om mitt liv. Kanske beror det på att jag ser ett slut? Fast jag berättar inte allt längre. Det blir för mörkt och svart då och kan jag inte vara ärlig helt och fullt då är liksom vitsen borta med att ha en blogg enligt mitt sätt att se på saken. Allt eller inget. Som med det mesta.

Nu ska jag tvinga mig ut på baksidan för att klippa gräsmattan. Sen ska jag tvinga mig iväg på någon form av promenad. Sen får vi se…tittar på mycket film just nu. Ett bra sätt att slippa tänka för mycket.

Prata eller vara tyst?

Det är så dubbelt för mig att skriva om mitt liv just nu. Ska jag prata eller vara tyst? Bloggen har ju alltid tidigare varit min ventil, även om jag efteråt när jag går tillbaka (vilket jag sällan gör) kan tycka att jag blottat mig lite väl mycket i perioder.

20 januari 2017 Vägen är isig

Det kan pendla från timme till timme detta och det speglar väl mitt mående ganska bra. Å ena sidan öppen och så ärlig som det bara går och å andra sidan sluten och tyst om det som är jobbigt inom mig.

Jag vet inte jag vad jag egentligen vill och så är det ju med hela mitt liv. Vad fan vill jag egentligen och vad har jag velat? Det är dubbelt det med när jag tänker tillbaka. Vad jag gjort och hur jag ser på det idag. Fortsättningen ska vi bara inte tala om… veligheten personifierad.

20 januari 2017 Vägval hela tiden.

Är jag snäll emot mig själv när jag berättar det jag gör här på bloggen? Ibland undrar jag faktiskt och det är när detaljerna blir alldeles för specifika, men som sagt å andra sidan vill jag prata om BÅDE det goda och det dåliga med att vara den jag är i det här livet. Inte bara framhäva det som fungerar bra utan även i tider av motstånd och kamp kunna skriva och berätta även om detta.

20 januari 2017 Ljuset

Ändå är jag inte totalt öppen med allt. Det skulle liksom inte fungera. Det finns saker inom mig som ska just vara inom mig. Men min gräns är väldigt lös om jag jämför med andra människor, det tror jag. Jag är väldigt öppen om mitt mående oavsett om det är positivt eller negativt för mig.

Tycker faktiskt jag är mindre öppen den här vändan av negativt mående, just för att det helt enkelt inte funnits någon marginal att berätta och för att det gjort så ont och varit så smärtsamt för mig. Det är först nu när jag mår lite bättre som den finns där. Lusten att vara öppen och berätta.

Prata eller vara tyst? Det är frågan det…

Aktiv deltagare i det sociala spelet

Den här veckan har varit intensiv ur ett jobbhänseende. Faktiskt mest roligt och stimulerande. Tänker på om det är “bubblan” som räddat mig eller om jag faktiskt blivit mer “öppen” till sinnet? Jag vill ju tro på det senare…

Saker som ett litet enminutssnack, en handskakning eller en positiv blick betyder kanske inte mycket för andra vana minglare, men för mig är det stora segrar att bli sedd och att jag liksom själv kan ta emot det utan att titta ner i backen och verka sur och grinig.

Grubblar och funderar på varför jag alltid fungerat på det sättet, att jag liksom satt upp en mur som uppfattas som arrogant och avståndstagande?

Men som sagt, lite framåt har jag nog gått och det handlar mer om att jag är tryggare i mig själv i agerande och tron på mig själv. Vill tro att jag vågar öppna upp mer för samtal och sådant. Det sociala spelet fascinerar mig utifrån många olika utgångspunkter. Att vara en del i det har alltid varit svårt för mig, men kanske är det så att jag har blivit modigare med åren?

Tror faktiskt också att det är en av få saker som är positivt med att åldras. Att markörerna för att duga, visa upp hur “bra” man är och sådant, det klingar av och folk får ta en för den man är. Inre föreställningar och tankar om hur andra ser på en minskar också och faktiskt vågar jag tro på att en del accepterar mig för den jag är. Det finns liksom ingenting att försvara ju äldre man blir och jag ser sådant som positivt. Revirpinkandet minskar.

Tyvärr så har både kost och motion de sista två veckorna inte fungerat på ett bra sätt (eller på det sätt som JAG vill att det alltid ska fungera (;-)), men där försöker jag inte att döma mig själv. Det är inte så att jag har spårat ut totalt, men jag känner mig inte nöjd med mig själv helt enkelt. Det är också en bra träning för mig att inte vara stenhård mot mig själv, utan acceptera att det ibland inte fungerar att träna 3 gånger i veckan och springa en mil eller att vara hård och bara äta mat utan kolhydrater. Det kan faktiskt vara ok med en gång i veckan och att det slinker ner lite för många chokladöverdragna nötter i påsen då och då…

Ibland är det svårt att vara den människa som jag vill vara. Och det är bra eftersom livet handlar om acceptans och att man inte är perfekt. Det är främst inför mig själv jag tänker så, men jag vet också att jag speglar mig i andra för att kunna reta upp mig och tycka att va fan sysslar den där personen med, när det egentligen är mig själv som jag är arg på.

Men det händer saker inom mig, det känner jag. Både i det jordiska men främst i mitt medvetande och hur jag ser på varat. Det är nästan lite övermäktigt vissa dagar, men jag försöker vara cool och bara fokusera på det jordiska då när jag är på väg att tappa fotfästet.

Jobb med nya webben 160422

Samarbetet med C på jobbet är väldigt bra. Vi förstår varandra på ett sätt, utan att behöva säga det. Det flyter på och vi ger varandra utrymme att tycka saker och ting, utan att döma varandra. Nyanserna och blicken kan ibland räcka för att en stämning ska förändras, men det upplever jag inte negativt med C när vi nu suttit intensivt i två dagar med den nya webben.

Viss irritation blir det ibland när man ska enas, men det har vi liksom kryssat förbi utan att vi fastnat och sen kör vi vidare. Det har känts lika bra efteråt tycker jag. Vi förstår varandra utan att behöva säga det och den känslan är fin och det är inte med många jag känner så faktiskt.

Hon har min respekt. När man ger mig utrymme utan baktankar och sen är rak och ärlig emot mig, då blir jag likadan. Visst, jag försöker alltid att möta människor på samma sätt även om jag inte direkt känner ett förtroende, men om det finns dolda agendor så känner jag det ganska tidigt i en relation och då backar jag direkt. Tyvärr så har jag många gånger svårt att “spela spelet” och det tror jag en del märker på mig. Men är man sig själv gentemot mig, då blir jag faktiskt likadan tillbaka.

Det går att reparera relationer bara man är raka emot varandra. Jag har inga baktankar medvetet gentemot människor för att genera eller göra dem illa. Det jobbar jag stenhårt med inom mig att komma bort ifrån. Vad vinner jag på att ha det? Vad vinner jag på att utgå från det negativa och inte se det positiva?

Jag har lärt mig så pass mycket av livet idag att jag nu börjat att upptäcka de som är negativa och som jag tidigare inte ens tänkte om i de banorna. Det är utveckling anser jag att kunna se det positiva FÖRE det negativa. Försöka utgå från det positiva FÖRST innan man blir negativ. Om man nu ens måste bli det? Det handlar inte om att gömma undan de som är jobbigt och gör ont. För mig handlar det om att försöka vända något negativt till positivt. Ibland så går det inte, men man måste åtminstone försöka först.

Jag vet hur jag har varit och jag vet hur jag vill bli.

Första dagen

2016-02-04
Ärtsoppa och en salladstallrik blev det idag på Fröjas sal.

Det är svårt att uttrycka det i ord det som jag idag fick vara med om på lunchen. Uppriktigheten och känslan av att vara totalt hel i samtalet var befriande. Första dagen, i ett som jag känner ett nytt kapitel, med en själ som berör mig djupt på flera plan.

Jag tycker mycket om den här själen. När jag väl vågade bejaka de känslorna så var det liksom bara så självklart det hela. En gåva är det. Mycket mer värt än allt materiellt som går att uppbringa.

2016-02-04

Första dagen var det också i det nya versionen av webbverktyget för mig. I april så ska hela vår webbplats vara klar för det nya och jag måste säga att jag blev positivt överraskad över hur bra det funkade.

Har ju läst och hört om vilka problem som en del har haft, men jag tyckte inte att det var så mycket sådant för mig. Utan jag slogs av hur lättanvänt, fräscht och luftigt allting var. Visst, det finns funderingar och sådant men jag spar på detta och ser hur utvecklingsarbetet fortskrider innan jag hör av mig till kanslistöd. Det viktiga fungerar redan nu alldeles utmärkt.

Det blir en stor tumme upp för införandeteamet. Tycker de lyckats bra så långt med den Nya webben för Svenska kyrkan.

Första dagen kan det vara många gånger under ett liv. Det beror alldeles på vilken syn man har… (;-)

Hur slutar man att tänka?

Hur slutar man att tänka? Att överanalysera ALLT och försöka hålla kontroll på tankarna? Hur vågar jag tänka tanken och sedan agera hela vägen ut? Inte backa när jag får motstånd eller någonting gör mig rädd? Rädd för vad andra ska tycka och tänka om mig?

Regnbågsflaggan

För mig är detta mycket svårare än vad det kanske låter? Det jag har allra svårast med är min sexuella läggning, helt klart. Varenda litet motstånd, kommentar eller elakhet genom åren har fått mig att backa, tvivla på mig själv och lyssna åt helvete för mycket på de som kritiserar sådana som mig. Det har gjort mig förlamad. I flera år. Att för mig själv vara ärlig med att jag är homosexuell, det är som en Lars Norén-pjäs inom mig… gånger 10!

Tvivlet har grott i mig väldigt mycket kring vem jag egentligen är. Trots att jag innerst inne vet det. Men ändå… och detta måste jag sluta och grubbla på och dessutom gömma mig bakom. De allra flesta skiter i vem jag älskar och vad jag längtar efter. De har nog med sina egna tankar och kamper kring kärlek, sex och relationer.

Men det är svårt för mig att sluta tänka på detta och istället leva och vara praktisk i min längtan. Så har det varit hela tiden och jämnt har jag skyllt på andras agerande. För att jag inte ska våga och vara mig själv.

Min längtan är att träffa en man. En kille att älska. Ingenting annat. Efter gårdagen så känns det lite lättare att skriva de orden. Egentligen så ska jag bara följa mitt hjärta och gå på första känslan. Det vet jag ju någonstans trots allt.

Hur slutar man att tänka? 10 000-kronors frågan för mig. För i och med detta inlägg så skriver jag ner mina tankar. Såsom jag alltid har gjort. Det är hög tid att göra någonting mera nu och inte bara tänka och längta.