Tidig uppgång trots semester igår. Åkte med syrran, Magnus och C till Arlanda för att sedan få låna deras bil under de tre veckor som de är på resa i USA. I gengäld ska jag sköta lite saker under deras semester.
Los Angeles, Las Vegas, Grand Canyon och San Francisco vet jag står på programmet. De kommer att hyra bil och jag hoppas att de får ett minne för livet.
Själv jobbar jag i morgon igen. Sommarmode finns knappt längre eftersom det alltmer är väldigt utspritt på jobbet när personalen har semester. Kanske är det en eller två veckor som vi är under 10 personer. Förr var det större skillnader under sommaren.
Jobbar i två veckor för att sedan ha semester igen i fyra. Det enda bokade är en natt i Sala med Elias. Vill han så går vi ner i Sala Silvergruva, annars blir det nog besök i staden för rundvandring och sen lite bad i någon lokal sjö.
Den enda fördelen med att bli äldre är att man får fler semesterdagar, därav att jag kan ta ut så många i år. Vad vi mer ska göra förutom att vara hemma och ta det lugnt vet jag inte än riktigt. Att åka ut till Upplandskusten skulle vara kul, får spana vidare på någonting.
Maja är riktigt duktig nu när det handlar om att vara ute och då helst på tomten. Hon är säkert ute ett par timmar om dagen nu och idag gjorde hon en sak hon inte gjort tidigare:
Uppdrag har jag som sagt fått av syrran under deras semester. Är med bil nu så mitt på dagen drar jag iväg med E och förenar nytta med nöje.
Kämpar med att vara i nuet och inte oroa mig så mycket för saker och ting. Vissa dagar går det bra, för att andra spåra ur rejält. Men livet lär hela tiden, man blir aldrig för gammal för nya lärdomar.
Elias gick ut åttonde klass igår. Traditionell skolavslutning med nationalsång, uppträdanden av elever, utdelning av stipendier och betyg i klassrummet efteråt. Fröken slutar inför sista året och alla fick en kram innan de lämnade klassrummet.
Gubben vipsade och Anna gjorde resten. Lika god som tidigare, den traditionella jordgubbstårtan. Vi fikade, pratade om nuläge inom familjen och hade en fin samvaro tillsammans. Nu har han ett år kvar, vår yngsta son… ett år till i samma lägenhet… Tiden går så fort.
Det är nog så att när jag ”är igång” mår jag bättre. Orkar liksom inte tänka så mycket och det är bra för mig.
Avbröt min semester tillfälligt idag för att vara med på en kursdag om Public 360. Det är ett nytt dokument- och ärendehanteringsprogram som ska införas på jobbet under sommaren och jag känner att jag vill vara med från början så jag hänger med i utvecklingen. Jag hängde med hyfsat fram till kl 15.00, då vet var som att få en klubba i skallen. Försökte dölja mina gäspningar, men det gick bara inte. Vad som sades minns jag knappt eftersom jag kämpade med att hålla mig vaken. Ja så illa var det faktiskt, men jag klarade av det!
I morgon är det full fart igen. Ska till Arlanda och vända tidigt. USA-resenärer i tre veckor ska lämnas av för flyg till Los Angeles och gubben blir med bil i dessa veckor! Jippie!!
Resan startade klockan 07:39 från Storvreta station den 28 maj och avslutades från samma ställe en vecka senare den 4 juni klockan 14:20.
Allt som hände däremellan är lite svårt för mig att samla ihop känner jag. Det är tur att jag fotar mycket och att jag även sparade de flesta kvitton, så att jag den vägen får hjälp med minnet. Några små filmsnuttar blev det också under resan.
Det var en fantastisk resa, rakt igenom. Ett sagolikt äventyr som jag inte ville skulle ta slut. England är verkligen i mitt hjärta och att dessutom få förmånen att besöka min älskade dotter var liksom grädden på moset. Det är som om jag nu lider av en sorg och ledsenhet när allt är över och förbi.
Min yngsta dotter Frida var mitt resesällskap när jag var på semester i England 28 maj – 4 juni 2018 och det var en ynnest att få dela detta äventyr med henne. Vi har haft så mycket roligt ihop under denna vecka. Saknar henne och våra samtal.
Det kommer inte att räcka med en bloggpost, utan det blir flera under de närmaste dagarna för den som är nyfiken och vill följa med mig på denna resa genom mina ord, bilder och filmer. Välkommen!
28 maj 2018
På Arlanda växlade Frida in lite pund. Planet skulle gå 10:35 från Arlanda. Vi flög med Norwegian. Smidigt och lätt genom kontrollerna, även om Frida blev av med sitt schampo, balsam och allergimedicin. Lite tykna tycker jag nog att de var (om man jämför med hemresan från Manchester, där hon fick behålla allt).
Har alltid bokat hotell tidigare när jag rest, men den här gången testade jag på att hyra via airbnb. Fick tag i ett rum som låg på Page Street Rogers House i Westminister. Vår värd hette Jasmin och hon var tillmötesgående och vänlig. Vi hade nära till det mesta och läget var superb.
Någon frukost fick vi inte och dessutom var den garderob som utlovades full med hennes egna kläder. Vi hade behövt hänga upp våra genomblöta kläder (berättar om det äventyret i en senare post) vid ett tillfälle, men visste inte riktigt vart vi skulle hänga allt. Detta var väl de enda minusen och airnb kan jag tänka mig att testa igen, då ska det dock vara tomt och inte med hyresgästen, hennes barn och en person till. Det kändes aningen begränsande när vi behövde gå på toaletten eller ville fixa till oss.
Men i det stora hela var det ok till det priset på 522 kr per person och natt. [Instagram]
Vi tog oss ut så fort vi installerat oss och som ni ser var vädret helt ok första dagen. En del sol och ganska bra väder emellanåt. Parliament Street med Parliament Square Garden till vänster passerades. Vårt första mål var dock att ta oss till tunnelbanestationen i Westminister för att ta oss till det berömda övergångsstället i norra London.
Abbey Road och det berömda övergångsstället där The Beatles gått över en gång för länge sedan ville jag uppleva live. Jag gav mig den på att nu när jag äntligen var där, då skulle jag gå på övergångsstället som om jag ägde det. Det var en härlig känsla.
Vi fick inte komma in på Abbey Road Studios, så ett foto på dörren var det enda som blev resultatet. Men jag var nöjd ändå, dörren var ju öppen och lite kunde man se in… (;-)
Ett mål var också att nå 7 Cavendish Avenue. Vi gick, svettades och hittade inte riktigt rätt direkt, men så här glad blev gubben när han stod utanför den ganska modesta bruna porten där Paul McCartney har ett av sina hem. Detta hus har han ägt sedan 13 april 1965, men visste man inte om adressen skulle ingen kunna ana att en av Beatlarna bor här.
Denna första dag gick vi mycket. Baker Street och två butiker var nästa mål. The Beatles Store och Its Only Rockn Roll där Frida köpte T-shirts av både Beatles och David Bowie. Om jag inte missminner mig så fick hon tillslut med sig tre T-shirts av Bowie och två av The Beatles.
Holmes Fish & Chips blev middagsstället denna fina kväll på Baker Street. Tala om att jag njöt av atmosfär och stämning. Vi åt en fish & chips och gick sedan vidare. Mitt högra ben började bråka med mig, men jag kunde bara inte sluta gå. Hur ofta får man chansen liksom att gå i London en sådan här fin kväll i maj?
Vi gick sedan en del i området och en bra bit på Edgware Road som slutade med att vi hamnade i Marble Arch. Där har jag varit flera gånger tidigare och tyvärr var hästhuvudet inhägnad så någon bild av det blev det icke. Men det var skönt att vila lite och kolla på folk.
Vi gick igenom Hyde Park mot Wellington Arch och hamnade tillslut hos den berömda 92-åringen och hennes lilla boning. Har jag sagt att jag älskar London av hela mitt hjärta? Detta förstärktes än mer under denna första dag.
Vilka guldportar de har intill Buckingham Palace. Tror de var minst tre stycken. Det var kö till att fotograferas framför portarna och jag ville passa på när jag ändå var på plats.
Buckingham Palace är öppet för allmänheten under augusti och september då drottningen befinner sig i Skottland. Palatset består av 19 representationsrum, 52 huvudsovrum, 188 personalsovrum, 92 kontor, och 78 badrum. Buckingham Palace är arbetsplats för 450 personer.
Drottning Elizabeth II var inte hemma. Många tror att hon är hemma om brittiska flaggan vajar uppe på palatsets tak, men det är precis tvärtom. Då är hon inte hemma. Det är när flaggan Royal Standard är hissad som hon är på plats i palatset.
När vi sedan gick på Birdcage Walk mot Westminister började det åska och mullra en del. Vi hann fram till S:t James Park tunnelbanestation innan störtregnet kom. Vi blev stående där ett bra tag innan vi kunde ta oss vidare. Jag filmade en liten snutt.
Vi var väldigt trötta när vi kom hem till rummet på Page Street. Men vi hade sett mycket denna första dag och många intryck gjorde att vi somnade relativt tidigt på kvällen. [Instagram]
Hur mycket ska jag förbereda inför min och Fridas resa till England? Hur mycket kontroll ska jag ha innan vi går på bussen nu på måndag förmiddag mot Arlanda och teminal 5?
För mig ger denna resa många tankar och känslor. I grunden är jag jättetaggad och vill verkligen komma iväg. Mantrat ”Vad är det värsta som kan hända?” tröstar de stunder då rädslan försöker ta över.
Sen är frågan, vart går gränsen mot vanlig sund planering och besatthet i att försöka ha kontroll på allt?
Jag har till exempel fixat alla biljetter som går att förbeställa innan. Har också beställt två stycken Oyster Card som ska funka i London. Det enda som fortfarande inte är förbeställt är första resan mellan Storvreta och Arlanda. Resten har jag lyckats att få ner i Apple Wallet på mobilen. Men jag är lite orolig, så det blir nog en utskrift på allt, i fall mobilen skulle gå sönder eller bli stulen. Hängslen, livrem och dubbla knappar på allt.
När vi kommer till rummet vi hyrt vid Pimlico, i Westminster är tanken att vi ska ta oss till London Beatles Store på Baker Street. När vi ändå är i närheten av It’s Only Rock’n’ roll slinker vi även in där så Frida riktigt får grotta ner sig i rockens hjältar genom åren.
Den berömda bilden var omslag på The Beatles 11:e studioalbum som släpptes 26 september 1969. Bilden togs den 8 augusti. Foto: Iain MacMillan
Beroende på vad klockan sedan hunnit bli och hur pigga vi känner oss vore det kul att även hinna med Abbey Roads studio och se det berömda övergångsstället. I närheten ligger också Paul McCartneys hem i London sedan 1965 7 Cavendish Avenue och dit skulle jag väldigt gärna vilja gå, även om man bara möts av en stor brun grind.
Som ni märker är det Beatlestema den första dagen och det återkommer även lite längre fram på vår resa.
Den andra dagen går mer i skräckens tema eftersom vi då ska till London Dungeon och uppleva den mörka sidan av staden. Det ska bli spännande.
Efter det hoppas jag att vädret tillåter att vi vandrar och går en del dit lusten tar oss. Det är detta jag älskar mest med London. Att liksom bara gå omkring och insupa atmosfären och kolla in det som intresserar för stunden. Här kan vi tala om spontanitet, äntligen! (;-)
Den tredje dagen blir nog till största delen en resdag. Vi måste checka ut före 11 och sen är målet att nå Kings Cross före 14.45. Så här finns också tid för en aningens spontanitet, även om vi då släpar på våra resväskor.
Färden går sen mot Bradford. Tågresan tar över tre timmar och vi är då mitt i England när vi är framme. Underbart och så spännande!
Vi ska besöka Linn och hennes Jordan i några dagar. Här måste jag också släppa kontrollen och det känns ok. Har pratat med Linn och hon har beställt tågbiljetter till Liverpool och då kanske även fortsätta lite på Beatlestemat med ett besök på The Beatles Story.
Det enda jag vet med säkerhet vet är att vi åker hem igen den 4 juni och är på Arlanda strax före 13. Då hoppas jag vara fylld med härliga minnen och vara påfylld med positiv energi som räcker länge.
De praktiska sakerna löser sig. Det kan ta lite extra tid, men vad gör det. Det som gör mig mest orolig är min ork. Att liksom inte palla med allt vi vill göra. Att inte orka gå så mycket som jag vill.
Det är häftigt att få göra detta med Frida och sen också att få komma till Linn och Jordans hem i Bradford. Vem trodde detta? Att få uppleva mer än London känns som sagt lite overkligt faktiskt att det nu äntligen blir av. Drömmar och önskan har funnits där länge att se mer än London.
Nu gör jag det här för att skakas om och ge mig själv chansen att vakna till. En vecka med nya intryck och möjligheter. Blir alltmer taggad för varje dag som går!
Kattvakt är fixad, så det kommer inte gå någon nöd på Felix och Maja under dessa dagar. Han sover till och med kvar varje natt så de behöver inte känna sig ensamma alls.
Tillsammans med delar av mina arbetskamrater gjorde vi en studieresa till Israel mellan den 9-13 maj 2016
Femte dagen 13 maj 2016 Tidig morgon och mycket väntan innan vi var uppe i luften med första planet mot Istanbul. Det blev mer än en timmes försening dit.
Birgitta skickade traditionella vykort till nära och kära. Både postlåda och frimärken fanns på Ben Gurion-flygplatsen.
På flygplatsen så fick alla sitt beställda kaffe – utom jag! När sen personalen fick det till att det var mitt fel, då rann sinnet över på mig – igen! Trots att jag ser så vän och snäll ut på bilden, så var jag förbannad och trött på dessa arroganta människor som serverade kaffet i bakgrunden på bilden. [Instagram]
Nog har väl flygplansmaten sett likadan ut sedan Hedenhös? Det kanske inte går att variera det så mycket… första turen från Tel Aviv till Istanbul. Den så kallade lunchen.
På både flygningarna så fick vi gå på planen utomhus. Hemma i Sverige försenade en 40 minuter, men sen försvann en väska för en i arbetslaget, vilket gjorde att bussen väntade ett bra tag på Arlanda innan avfärd.
I Uppsala och utanför kansliet vid 19:30-tiden. Hemma i Storvreta strax efter 20:00.
Sammanfattning En fantastisk resa, inte tu tal om annat. Jag är så glad att jag följde med och fick uppleva allt detta. Tisdag, onsdag och halva torsdagen var helt magnifika och jag fick flera gånger nypa mig i armen för att förstå att jag verkligen fick vara med om allt detta.
Trädgården i Getsemane.
Sången i Getsemane och lapparna i Gravkyrkan (Heliga gravens kyrka) var mäktiga upplevelser för mig. Det är inte ens överord att säga att det var magiskt och något som jag kommer minnas för livet. Det var så mycket positiv påfyllnad och vi som åkte fungerade så bra tillsammans. Inga spel och inga hierarkier kände jag av någonstans och bara det är unikt. Att det skulle vara farligt för oss att resa, av de farhågorna märkte jag heller ingenting.
Det finns alltså mycket positivt att säga om den här resan. Jag kommer att bearbeta detta i månader och denna resa kommer att finnas nära mitt hjärta i hela mitt liv. Jag kommer aldrig att glömma resan till Israel med delar av mitt arbetslag.
Visst såg jag skillnaden som görs på människor och då speciellt under torsdagseftermiddagen. Då kände jag både ilska och ledsenhet. Att man ska behöva bygga murar och i princip låsa in människor för att rädslan regerar, det måste göra vilken normalt funtad människa berörd på ett negativt sätt.
Några filmsnuttar blev det under resan. De har jag satt ihop och du hittar filmen på min YouTube-kanal.
Tack På ren svenska är jag så förbenat tacksam över så mycket att jag bara måste skriva en tacksamhetslista:
Vilka arbetskamrater jag har alltså! Tack till er alla för en otrolig upplevelse. De små gesterna, samtalen och att känna sig bekväm i alla lägen. Det är ovanligt må jag säga, men på den här resan kändes allt naturligt och självklart för mig. Jag nämner inga namn eftersom känslan är god och positiv inför er alla.
Jan Olof Johansson berättar om Bebådelsekyrkan i Nasaret för delar av arbetslaget.
Tack till vår reseledare och guide Jan-Olof Johansson. Informativ, lugn och trygg i sitt sätt gentemot oss alla. Att få följa med honom på Via Dolorosa och verkligen kunna ta in orden han berättade för oss utan störningar och många människor omkring oss. Det gick in på ett helt annat sätt när vi gjorde om detta en tidig morgon. Han tog också med oss ut på en joggingtur en tidig morgon när solen var på väg upp i Jerusalem. Fantastiskt! Hans son John vill jag också nämna som ett positiv kraft mitt i bland oss under våra äventyr i det heliga landet.
Tack till biskop Ragnar som fick mig att ta emot välsignelsen för första gången när vi hade mässa vid Saligprisningarnas berg. Det kändes så rätt att göra det just då och jag tror att biskopens predikan fick mig att känna delaktighet på ett sätt jag inte känt tidigare.
Tack till min arbetsgivare och den generösa gesten att erbjuda oss en studieresa till Israel för att gå i Jesu fotspår. Jag känner en sådan tacksamhet för att jag fick vara med om detta. Tack, Uppsala stift!
Tack Anna, Elias och Frida för att ni tog hand om hemmet och katterna. Tack för att ni tog hand om Felix när han behövde åka till veterinären och fixa till sitt öra. Tack till Johan som lade ut ekonomiskt så att Felix kunde få den behandling som han behövde.
Till sist vill jag tacka Jesus som gjorde allt detta möjligt.
Tillsammans med delar av mina arbetskamrater gjorde vi en studieresa till Israel mellan den 9-13 maj 2016.
Det är en resa som jag inte kan berätta om i en enda bloggpost. Jag har mycket intryck, minnen och tankar och de ryms helt enkelt inte i en enda post, utan att det då skulle bli helt oöverskådligt.
Nu kommer jag att skriva om varje dag för sig med bilder och de tankar som de ger mig. Alla ord är personliga och ska inte tolkas in i någon politisk kontext. Läget i Israel är komplext och det är nästintill omöjligt att skriva om detta utan att någon reagerar och tycker annorlunda. Jag utgår från mina upplevelser och det jag varit med om. Punkt.
Dessutom så behöver jag fortfarande smälta vissa saker och då kan det vara bra att ta det dag för dag. Vissa upplevelser har berört mig så in i de djupaste delarna av mig, att jag har svårt att fortfarande samla tankarna rationellt. Vi får som om det ens går att formulera det jag nu bär på.
Första dagen 9 maj 2016 Detta var en resdag. Från tidig morgon och faktiskt fram till midnatt, innan vi nådde vårt första mål med studieresan.
Här sitter vi på Arlanda och väntar på att få flyga iväg mot det heliga landet via en mellanlandning i Istanbul, Turkiet.
Småpirrig och viss resfeber, dock inte som förr i tiden. Nyfikenheten var för stor helt enkelt på den här resan med delar av arbetslaget.
Vi åkte med Turkish Airlines och mellanlandade som sagt i Istanbul. Total flygresa på ca 5 timmar. Min rumskamrat de fyra nätterna var Mats som här tittar ut genom flygplansfönstret på ditresan.
Uppåt värre när Gunilla och jag poserar i Istanbul där vi hade ett par timmar innan nästa flight.
Flight nummer 788 mot Tel Aviv. Vår andra flygning den första dagen bjöd på en härlig solnedgång. Att flyga är som sagt obehagligt för mig oavsett men jag är inte rädd längre. Det är en känsla jag tar med mig efter dessa fyra flygningar.
Efter att vi hämtat bagaget samlades vi alla, innan vi skulle gå mot bussen.
Det var både en märklig och häftig känsla att stå i Tel Aviv och vänta på bussen som skulle ta oss till resans första mål kibbutzen Ein Gev.
Det tog ett par timmar att ta sig dit och ett stopp blev det utanför Magal, där vi fick ett par rediga nattamackor. Det var här mitt förfall från LCHF-kosten drog igång på allvar… …men jag hade inget alternativ om jag inte skulle svälta ihjäl…
Vid midnatt var vi framme i Ein Gev. Jan-Olof Johansson som var vår guide under dessa dagar, delade ut nycklar till oss.
En lång resdag var över. Tankarna for och flög och jag hade ingen aning då om vad som väntade… …upplevelser som förändrat mig för alltid.
