Etikettarkiv: arbetsuppgifter

Tänka en tanke fullt ut

181009 Felix

Lycka är att ha Felix vid sin sida när måendet är kasst. Dimor vände på allt och vad skönt det är att må ”normalt” igen…

181009 Hösthack

Häcken har intagit höstskrud. Visst, nu är det vackert och så men om några veckor är alla löv på backen, mörkret är en mer dominerande och kylan konstant.

181010 Höstloven

Träden vid centralstationen är så röda just nu. Bilden tog jag när jag väntade på bussen idag efter att ha kommit iväg till jobbet efter min magsjuka.

Var nästan helt ensam på min avdelning idag. De andra var på möte på annat håll i stan hela dagen, men det var ganska skönt faktiskt. Kunde gå igenom saker och ting och dessutom vila lite emellan. Att liksom kunna tänka en tanke fullt ut, hela vägen hör inte till vanligheterna, utan oftast blir det att jag hoppar fram mellan olika arbetsuppgifter.

Tar en dag i taget. Det som är så svårt att förstå är att livet är nu, inte sen. Det är nu det händer, inte sen. Det finns liksom inte tid för att bara vara, men jag försöker se det positiva. Det går ok.

Annonser

Mer rensning & starka känslor

22 maj 2017 MacIntosh SE från 1988 och en CityNote Notebook 486DX från 1989

Macintosh SE från 1988 och en CityNote Notebook 486DX från 1989 är de första datorerna som användes på kansliet. Jag har sparat dem främst av nostalgiska skäl och nu är frågan om de ska gå till återvinningen eller ej? Mycket talar för det. Båda datorerna kräver startdiskett som jag inte hittar.

Det pågår utrensning inte bara i mitt rum utan på hela kansliet. I vår källare är det fullt med saker och det behöver helt enkelt rensas ut en hel del.

22 maj 2017 Disketter

Hittade en massa gamla disketter som också sparats främst av nostalgiska skäl. De flesta åkte till återvinning men några sparade jag faktiskt. Känns lite tufft att kasta allting på en gång.

170522_03

Jerry! Behöver man spara de här? Birgitta

Nostalgi på hög nivå!

170523_01

I källaren fanns det backupband från mer än 20 år tillbaka. Det mesta ska nu gallras ut eftersom nutidens backuper finns “uppe i molnet”.

170523_02

Almanackan säger i slutet av maj och då sitter jag ute och fikar även om de kyliga vindarna drar förbi på förmiddagen. Tiden går och perioden för att ens kunna sitta ute är begränsad. Det gäller att passa på.

Igår var det en omtumlande dag för mig. Egentligen vet jag inte varför jag reagerar som jag gör när jag på grund av min sjukdom känner att jag inte kan göra en sak på jobbet. Det är då precis som om jag slår på mig själv och får ett kvitto på hur värdelös jag är.

Trots chefens kloka ord till mig reagerar jag väldigt starkt när hon förklarade för mig att det är ok. Mina förutfattade förväntningar och tankar dagarna innan vi pratade kan jag med intellektet förstå hur konstigt det är, men i mina känslor oavsett hur jag försökt tänka logiskt såg jag bara katastrofen framför mig. Det är precis som om jag förväntar mig skäll och att jag ska få negativa ord för att jag inte orkade med en arbetsuppgift. Att då bli bemött med tillit och förståelse grejar jag inte riktigt. Jag tror att det möte jag var med på i måndags (som var jobbigt för mig) förstärkte det hela genom att gamla mönster kom fram där av bland annat exkludering. Många gånger är det mina egna tankar, men de finns där lik förbenat.

Nej, gårdagen var känslomässigt väldigt påfrestande. Och egentligen finns det ingen anledning, men allt går rakt in och jag kan fortfarande inte sortera. Det visar gårdagen väldigt tydligt. Sen blir jag uppgiven och arg på mig själv för att jag bara inte kan “slappna av” och ge fan i att känna så mycket. Nu blev det bra tillslut och jag ska gå in som administrativt stöd för B som tagit över huvudansvaret för data och telefoni. Sen ska jag fortsätta med att bygga om internwebben tillsammans med C.

Elias kom till mig igår efter skolan. Han sov över en natt och det beror på att de i skolan hade fågelskådning och skulle träffas redan klockan 5 på morgonen. Fick göra middag och umgås med honom igår kväll vilket var bra för mig så att jag fick tänka på annat.

Nu jobbar jag först på fredag igen. Känner att det är lite svårt nu att landa i att ta hand om mig själv. Jobbet tar upp alltmer av mina tankar och det vete fåglarna om det är ett friskhetstecken eller inte?

Hoppfullt & lite skrämmande

Några av de största motgångarna jag haft har jag idag kunnat vända till min fördel.

Orden kommer från Terron Musgrove som fick exakt samma diagnos som jag själv för några år sedan. Han menar att han aldrig kommer att bli helt återställd, men att han idag har verktyg för att hålla sig frisk och välmående.

Vilken inspiration! Det är precis som om det var jag som sagt alla orden i artikeln. Alltid bra att kunna se sig själv i någon annan som fightas miot samma saker. Tack Terron!

11 maj 2017 Ljuset finns där...

Idag var en både hoppfull och lite skrämmande dag på jobbet. Helt plötsligt kom det folk till mig och stod utanför dörren och inte bara en gång, utan tre gånger. De som tagit över mina arbetsuppgifter gällande data, telefoni och inloggningar har inte funnits på plats vad jag förstår under flera dagar.

De ville ha hjälp med sådant som jag idag inte jobbar med och jag kände hur oron steg i mig när jag berättade detta och faktiskt sa nej till dem.

Det var lite skrämmande och jobbigt, men ändå gick det hyfsat för mig utan att för den skull efteråt känna skuld att jag inte hjälpte dem, trots att jag nog hade kunnat göra det. För säger jag ja till en kanske jag triggar igång någonting som jag sen tappar kontrollen över, vilket just fick mig att bli sjuk. Detta att hela tiden vara tillgänglig och inte kunna sortera, prioritera och vara till hjälp hela tiden var ju faktiskt det som gjorde att min hjärna inte ville mer.

När jag dessutom också fått en inbjudan till ett möte på en eftermiddag (jag jobbar förmiddagar nu) för en ny arbetsuppgift som chefen erbjuder mig, då går ju tankarna kring detta också om jag klarar av det osv…ska jag rucka än mer i mina rutiner för att utvecklas redan nu eller är det för tidigt osv osv…ja, idag blev det lite mycket ett tag, men jag försöker tänka positivt och se möjligheterna istället. Våga testa och inse att funkar det inte, har jag ändå försökt och gjort mitt bästa.

En positiv sak (eller är det inte det?!) var att för första gången sedan jag blev sjuk för över 5 månader sedan glömde jag idag bort tiden när jag satt och jobbade med internwebben. Det var så roligt och jag var så engagerad att jag höll på att missa tåget hem. Det är väl ett tecken om något att jag tagit ett par steg framåt igen, eller? Man kan ju tolka det på lite annat sätt, men det gör inte jag…positivt framför negativt, eller hur var det nu igen?

Men jag kände mig positiv idag och mer social eller hur jag ska uttrycka det. På ett sätt jag inte känt på länge. Det gäller att ta vara på detta och ta in så mycket det bara går, för det där steget tillbaka brukar komma förr eller senare…

I morgon är det skifte i umgängesfabriken och en så kallad svart fredag i  min värld. Vi får väl se hur det går. Grabben ska dessutom vara hos Anna i 2 1/2 vecka den här gången och sen efter det lika länge hos mig eftersom hon har en utlandsresa planerad i slutet av min peropd och då ställer jag givetvis upp så han kan bo hos mig då.

Två steg framåt och ett steg tillbaka

27 april 2017 JerryDet går liksom inte att förklara. Nu handlar det inte om negativa känslor eller tankar utan precis det motsatta. Men då kommer hela tiden tvivlen inom mig och den där som sitter på axeln och flinar när jag under en längre period känner positivitet och tendenser till inre ro. Vänta du bara…

Igår hade jag telefonkontakt med min husläkare. Vi diskuterade min sjukskrivning och hur det fungerat för mig de senaste veckorna. Två steg fram och ett steg tillbaka tycker jag ganska väl stämmer in på det som hänt de sista veckorna. Det har fungerat relativt bra på jobbet och den sista veckan har givit mig än mer hopp om att jag ändå kanske kan “ta mig ur” detta tillslut.

Två alternativ pratade vi om och det var att jag skulle ligga kvar på 25% en tid till eller om jag skulle kunna ta nästa steg och gå upp på 50% arbetstid under maj månad. Efter en stunds diskuterande kom vi fram till att jag ska försöka steppa upp ett steg till nu. Det mesta går som sagt framåt och med 50% så kan jag ändå få en vilodag mitt i veckan.

Så från den 2 maj ska jag jobba 50% vilket då kommer att bli förmiddagar fyra dagar i veckan, med ledigt på onsdagar. Ju mer jag tänker på det, ju bättre känns det. Ett par dagar senare ska jag sedan vara med på ett möte om internwebben med C och det känns väldigt spännande. Då är jag liksom med på riktigt igen eller hur jag ska uttrycka det.

Idag hade jag medarbetarsamtal med chefen. Den transparens och flexibilitet hon visar inför min fortsättning på kansliet inger hopp och gör mig lugn. För mig är det nästan svårt att ta till mig detta. Nu menar jag inte att det tidigare inte kunnat vara positivt, men det har då varit klara gränser på vad jag ska och inte ska göra. I det är det en stor skillnad idag och den nya inriktningen som chefen idag har gör att jag får ett hopp om förändrade arbetsuppgifter permanent och att jag kan styra bort det som gjorde mig sjuk. Faktiskt lite svårt att ta in det fina möte vi hade idag.

Det ger mig som sagt var ett lugn och hopp och efter dagens möte börjar jag tro på att jag kan vända i detta och se en framtid. Det är varit väldigt svårt under långa perioder för mig när känslorna varit överallt och jag inte riktigt kunnat sortera.

Har alltid haft garden uppe och väntat på det där MEN så är det på detta viset och så blir det ändå på ett annat sätt. Men det kom inte idag utan medarbetarsamtalet var helt förutsättningslöst med kreativa instick från chefen. Vi tittade också på förra året och vad som då hände.

Lärdomarna under denna sjukskrivning är många. Acceptans, tålmodighet och ta mig själv på allvar i känslorna. Men det menar jag att lita på min intuition och inte blint tro på vad andra tycker. Den lärdomen har varit tuff och kommer väl sent i livet för mig, men jag har alltid varit den där som säger jag bara skojade och så tror jag ändå inte på det som jag säger eller känner där innerst inne, även om det faktiskt är vettiga saker och senare visar sig stämma. Det har blivit något bättre de sista åren, men inom mig säger jag ofta så eftersom jag känner mig som en bluff och jag vet inte allt.

När jag satt på tåget på väg hem efter arbetsdagens slut var tacksamheten stor inom mig. Det är märkligt hur saker och ting utvecklas och hur tankarna påverkar en. Nu handlar det om balansen och varken känna efter för mycket eller rusa på för snabbt. Det är det där mellantinget som måste fram. Både ock.

Sen också att gapa tillbaka på den där som sitter på axeln…

Fadäs i genomgången

Står och går igenom arbetsuppgifter med min nya arbetskamrat. Då stövlar h*n in som alltid och på samma sätt som bara fick mig att tappa allt. Samma frågor hela tiden och även om jag försökte så gick det liksom bara inte. Vi har tjatat om att man mejlar om man vill ha hjälp och att man inte bara avbryter och tror att allt annat ska stanna upp. Gå före och inte ta hänsyn för fem öre är personens melodi genom åren. När ska människan lära sig någonting?

Tyvärr så fick jag dåligt samvete senare. Som vanligt så slår jag på mig själv tillslut. Det var som om hela den händelsen drog ner mig helt och energin blev allt svagare ju längre dagen gick. Blir så irriterad på mig själv att vissa människor alltid ska trigga igång det sämsta inom mig. H*n är verkligen en utmaning för mig, nu och sedan många år tillbaka.

Visst, blir man störd tillräckligt många gånger så spelar det ingen roll hur mycket intellektet vet hur man ska reagera på ett arbetsmässigt och neutralt sätt. För när samma problem kommer upp hela tiden, då undrar jag när någon ska reagera och se det som är helt uppenbart? Ingenting förändras och att hela tiden komma undan utan att behöva anstränga sig det minsta, det retar gallfebern på mig och då speciellt när samma person aldrig tycks lära sig någonting, utan hela tiden ska åka snålskjuts på att andra ska hjälpa personen hela tiden.

Så det var svårt efter den händelsen att fokusera och som vanligt så tog jag på mig det mesta genom att återigen försöka lappa och sen skicka länkar om hur man gör och jag vet inte vad. Ingen reaktion och inget svar. Människan har en räv bakom örat och har tidigare varit jävligt beräknande gentemot mig. Sådant sitter kvar och det är fanimej inte lätt med människor som vägrar att komma vidare i sin utveckling gällande sitt eget arbete och hur de agerar mot mig. Blev så negativt triggad så att jag sen var helt slut i psyket.

Tror också att jag är mer öppen nu än tidigare för energier och hur folk är. Det märker jag främst på fikapauserna. Sen också på den här personens sätt emot mig resten av dagen.

Så gårdagens positiva text, den fick jag sota för direkt. Men jag är van, det är ju så det är i mitt liv. Två steg framåt och sen ett stort steg bakåt… (;-)