Det är väldigt svårt det här, att skriva om en människa som lever men ändå inte. I april så berättade jag om min arbetskamrat som blev svårt sjuk efter en stroke. Nu har det gått mer än fyra månader och tillståndet för honom är oförändrat.

Han andas själv och han lever, men ändå inte. Det är som om han sover hela tiden. Det är en mycket konstig situation och jag kan knappt tänka mig hur det måste vara för familjen.

Så trots att han andas och finns kvar mitt ibland oss så var det idag ändå dags för att ta bort honom från alla system och gå igenom dator och telefon. Det kändes inte alls bra och var bara konstigt det hela.

Willy Hagel började i stiftsorganisationen i december 1989. Han jobbade alltså nästan i 25 år för Svenska kyrkan och Uppsala stift. Han var en oerhörd arbetsmyra och väldigt duktig på det han gjorde. Flit och noggrannhet var hans signum. En annan fin egenskap han hade var att han aldrig vad jag kände hade baktankar om folk och att han alltid var oerhört tillmötesgående och vänlig. Ingen illvilja eller elakhet så långt ögat nådde. Hans humor var blixtsnabb och han var väldigt underfundig i orden.

Mina minnen av honom är ljusa och när jag tänker på honom så är det just ärligheten och hans oerhörda kunskap som jag tänker på. Han var både smart och klok och hade ofta snabbt svar på saker och ting. Känner också att han var väldigt lojal mot sin arbetsgivare.

Mina personliga minnen av honom är givetvis många men det är speciellt två tillfällen jag tänker tillbaka på och det var när vi delade rum i Rom på vår personalresa dit 1999 och sen när han satt bredvid mig på flyget när vi hade varit i Tyskland 2006. Jag var säkert inte alls rolig att ha att göra med då, men han var väldigt tålmodig med mig.

Nu kanske ni tycker att jag pratar om honom som om han inte levde längre. Visst, han lever ju fortfarande men han kommer aldrig att kunna leva ett sådant liv såsom jag och du som läser här kommer att kunna göra. Det är mycket ledsamt att det blev på det här viset.

En egenskap som han hade var att han aldrig slängde någonting. Han sparade allt. Nu när hans rum ska plockas ur så är det många saker som han sparat genom åren som ska gås igenom. Det finns material kvar sedan han började på stiftet 1989.

Mycket arkiveras i flyttkartonger.

Väldigt mycket går också vidare till återvinning. Mina tankar stannar kvar i hur fort saker och ting kan förändras. Hur det kan gå från en månad till en annan. Nya människor kommer in och allt går liksom vidare. Spåren av en mångårig arbetskamrat liksom bara försvinner. Avslutat och klart bara sådär efter alla år.

Livet är ibland väldigt märkligt. Väldigt svårt att ta in många gånger.

Bilderna som fanns i hans mobiltelefon la jag i ett USB-minne. De ska familjen få. En bild fastnade jag för och det är den ovan. Den är så fin och jag tror att Willy inte har något emot att jag publicerar den. Det är en sådan där bild som jag kan fastna i och titta på hur länge som helst. Den togs i oktober 2013.

Hans konto är nu avslutat och hans rum är urstädat. E-postadressen avslutad och alla filer arkiverade. Ett avslut på ett långt arbetsliv. Ibland kan man nästan se honom i korridorerna. Hans leende och han hejade alltid på mig.

Jag kan höra honom fortfarande. Hans skratt och snabba replik. Han har funnits ofta i mina tankar sedan detta hemska hände i april.