Etikettarkiv: arbetskamrater

Matt & kluven

gdpr hat

Blir alldeles matt av GDPR. Försöker verkligen inte att bry mig om vad som händer och sker, hur tokigt jag än tycker att det är, utan bara tugga i mig det som kommer emot mig, men det är svårt. Lite som att börja gräva i någonting som legat still under årtionden, bara för att GDPR nu tolkas på ett sätt som jag ibland inte riktigt förstår av dem som tolkar detta. Det yr och far över så mycket som ingen brytt sig om under årtionden!

Blir alldeles matt som sagt. Huvudvärk som tilltog ju längre förmiddagen fortskred och dekreten staplades upp. Vet att jag överdriver en aning, men för en som jobbat på ett sätt nu i 35 år blir dessa förordningar in i minsta detalj så svårförståeliga vad i som förändrats helt plötsligt i tänket på att skydda den enskilde medborgaren. Epitetet ”känsliga personuppgifter” har dragits åt pepparn för långt i vissa avseenden. Min tolkning av det hela som sagt.

181029 lunch thai

Blev bjuden på lunch idag av två arbetskamrater. Så fina och gulliga emot mig. De fick mig att ”öppna mig” och jag är lite kluven till det nu i efterhand. För när vi satt där och pratade om mina 35 år på stiftet (som var anledningen till att de ville bjuda mig på lunch) kom vi in på lite djupare grejor och jag bara pratade på.

Berättade om mammas självmord, pappas ondska, fosterhem, alla ständiga flyttar, mitt drickande och min sexualitet på ett sätt som jag efteråt inte riktigt förstår att jag vågade. Det liksom bara rann ur mig. Känslan var inte odelat positiv, utan jag kände mig ångestfylld och undrande om jag hade sagt för mycket om vissa saker.

Det här med att förlåta sig själv kom vi också in på och jag vet att där är nyckeln. Både för mig och alla som slåss med sig själva och försöken att gilla sig själv. Det gav mig ångest i hur jag fastnat, hur jag hör mig själv och inte riktigt är rotad i det jag säger. Svamlar och gör mig till, inkapslad och ganska svårfångad i känslorna. Försöker skoja bort, men känner då hur fel allting blir.

De vill mig väl och det vet jag. De var trevligt att umgås på annat sätt än på jobbet. Inte tu tal om annat. Det paradoxala är att ju ärligare vi blev, ju mer tog den där jävla knuten av ångest tag i mig. När människor vill mitt väl, så har jag så svårt att stå kvar.

Annonser

Trettiofem år på stiftet

Hon hette Birgitta och ledde mig upp på högsta våningen hos Fjellstedska skolan, den där dagen för exakt 35 år sedan. Den 26 oktober 1983 började jag att jobba för Uppsala stift! Första halvåret var jag ungdomslagsplats och gjorde mest springjobb och det som ingen annan ville göra.

1983 Jerry

December 1983 då jag var med jobbet och tittade på Lill-Babs på Flustret i Uppsala. Notera den svenska flaggan vid örat. (;-)

Men jag trivdes och klickade direkt med Claes (Clabbe) som var hövdingen på kontoret. Tre kontorsplatser och en disk, där vi välkomnade allmänheten. När det var lugnt kastade vi pil och rökte så dimman låg tät. På den tiden fanns det inga rökförbud någonstans, utan man bolmade överallt.

1983 troja

Stiftets egen tröja 1983. Jag ”mannekängade” tillsammans med Leif och Elisabeth.

1984 skrivhjälp

Informationsblad till personalen som hette ”Kyrkbullen” 1984.

Första åren på Fjellstedska skolan (1983-1989) var väldigt ”oskyldiga” och jag fick alltmer att göra. Blev vikarie, fick halvtid och sen hade jag vips en egen tjänst som kanslist/vaktmästare. Jag gillade aldrig vaktmästaruppgifterna, så jag blev väldigt glad när det kom en annan kille på den tjänsten efter att vi flyttat till Trädgårdsgatan 1989. Då slogs Stiftsbyrån ihop med Domkapitlet och Stiftsnämnden som det hette på den tiden.

1990 Jerry

1990 Trädgårdsgatan.

Det var roliga tider på ett sätt. Så många minnen och så många personligheter har passerat revy under åren och vi har gått från en gemensam Macintosh-dator 1988 till dagens bärbara små datorer och smartphones som snart kan göra allt.

Vi har varit på fina personalresor till bland annat Island och Tyskland. Blivit väl omhändertagen av stiftet under alla år. Är stolt över att tillhöra Svenska kyrkan och allt vad den står för idag. För mig har stiftet betytt stabilitet och en trygghet i ett annars ganska påfrestande liv på flera sätt.

Det har givetvis varit berg- och dalbanor under dessa 35 år, men alltid när jag har känt trötthet och börjat fundera på något annat, då har det dykt upp en utmaning och jag har blivit kvar. Så även nu!

Så nu vet jag inte, kanske blir jag kvar i några år till eftersom utmaningarna nu är roliga och jag känner en lusta igen som var på väg bort för ett par år sedan. Att få prova på nya saker stimulerar och att ha en sådan fantastiskt chef som ”ser mig” och underbara nära arbetskamrater som alltid vill mitt bästa gör inte saken sämre.

Så nu gå vi mot 40! (;-)

Det är som det är

180928 hösten

Igår kändes det att hösten var på intåg. Kalla vindar och en extra tröja måste till för att inte frysa. Hemma har elementen slagits på för att höja temperaturen till hyggliga nivåer.

Livets skiftningar slog emot mig nu på morgonen. Läser om en avlägsen ”släktings” död och som vanligt i min släkt, förutom syrran och en moster som jag pratar med ibland, är kontakten lika med noll med de andra få som fortfarande är i livet. Hade hört om eländet, men visste inte att det gick så fort. Hade inte sett personen på år och dar. Det är som det är. Min pappa gjorde allt under min uppväxt för att bränna alla broar som fanns till släkten, vilket idag gör att jag i många fall inte vet vilka släktingar som fortfarande vandrar på jorden. Har heller inget intresse av att forska kring detta. Det är som det är.

Så synd att självinsikt är en bristvara.

Tisdag till torsdag hade jag kraft och det är dagar som jag inte varit med om på flera år. Vet att jag måste vara försiktig, så att jag inte bränner ut mig igen, men det är svårt när jag då mådde så bra. Det är svårt att hålla tillbaka, men jag tror mig ha lyckats lite att landa emellanåt och inte bara köra på. Oerhört tacksam att jag kunde känna glädje, nyfikenhet och en lust på ett sätt som inte funnits där under flera år.

Utan människorna omkring mig, min familj, mina arbetskamrater hade jag inte kommit dit jag är idag. Är dålig på att säga hur glad jag är i dem och hur viktiga de är för mig. Visst hemfaller jag åt ömklighet och grubblerier, men jag fastnar inte lika länge idag. Det mörka och jobbiga fångar mig inte så att det tar över, utan lusten att leva tar alltmer plats.

Äventyret i Linköping

För gemene man är det jag nu ska berätta inget att yvas över, men för mig med mitt ”bagage” så var det sannerligen ett äventyr.

180924 Norrköping2

En oväntad paus i Norrköping.

Tåget i Uppsala var inställt på grund av fordonsfel. När jag mötte upp Eva och Annika på centralstationen vid 8-tiden bestämde vi efter detta besked att vi hoppar på nästa tåg mot Stockholm. Vi hade då inte tappat så många minuter till vårt anslutningståg i Stockholm som skulle ta oss till Linköping. Hoppet om en bra resa fanns då fortfarande kvar…

Men, så var inte tanken med denna dag att förmiddagen skulle flyta på. Tåget vi satt på stannade plötsligt och vi blev stående strax innan Knivsta på grund av att det stod ett trasigt tåg framför oss. Tiden gick och tillslut hade vi inte en chans att hinna med vårt anslutningståg. SJ lovade att försöka få det att vänta, men icke.

180924 Snälltåget

Snälltåg mellan Stockholm och Norrköping, sen fick vi kliva av…

Vi bestämde då att hoppa på ett annat tåg mot Linköping när vi kom till Stockholm. Jag fattade inte att det var ett annat bolag, men visst var det konstigt med både tassar och ordet snälltåg på sätena. Men uppriktigt sagt, var jag redan nu ganska trött i skallen och liksom bara ”hängde med”. Vi ville ju också komma till Linköping i hyfsad tid eftersom vi inte hade så många timmar på oss så att säga.

180924 Norrköping

En konduktör på snälltåget var inte alls snäll, utan vi blev avkastade i Norrköping för att vi saknade biljetter. Vi hade ju våra ursprungsbiljetter men de ”dög” inte även om de samarbetar med SJ så var de ett eget bolag och våra biljetter funkade inte, utan det var bara att kliva av.

Anders, en annan arbetskamrat, som tog bilen till mötet, hörde om vår nöd och var så schysst att han hämtade upp oss i Norrköping. En annan resenär som hette Tilda led också nöd över tågbolagens agerande och fick hänga med oss till Linköping. Det var då skönt att slippa allt som hade med tåg att göra. Tack Anders!

Vi träffade Ingegerd och en annan Anders från Linköpings stiftskansli. De mötte upp oss vid ett lunchställe där vi blev bjudna på lunch. Eftersom vi nu var en timme sena kände åtminstone jag alltmer stress att få komma iväg och se programmet Public 360 ”på riktigt” i aktion. Försökte elda på mina arbetskamrater så gott jag nu kunde. (;-)

180924 stiftskansliet Lin3

De har sina lokaler i en gammal byggnad i centrala Linköping. På deras hemsida hittar jag följande information om stiftet:

Linköpings stift är en av Svenska kyrkans 13 regionala enheter och omfattar norra Småland och Östergötland. Stiftets uppgift är att stötta de 103 församlingarna i området och att förvalta kyrkans tillgångar. Biskopen i Linköpings stift heter Martin Modéus

180924 stiftskansliet Lin4

En bok och ett vedträ. Detalj i en av trapporna hos Linköpings stift.

Programmet Public 360 har de kört sedan juni 2017 och med det vet de vilka fällor och vad vi ska undvika när vi nu själva ska börja använda 360. Programmet är ett system för enkel och effektiv hantering av ärenden, dokument och arkiv.

Efter den två timmar långa genomgången kände jag bara: ”Kör igång, vi börjar i morgon” eftersom jag ser potentialen i programmet och att det kommer att både förenkla och lösa trögheten i de system vi har idag.

180924 stiftskansliet Lin2

Dessa godsaker var till andra gäster hos Linköpings stift.

180924 stiftskansliet Lin

Linköpings stift har häftiga kontorslokaler.

Tiden gick fort och mitt tåg tillbaka gick klockan 15. Mitt huvud var fullmatad, dels av förmiddagens upplevelser och dels av all information om programmet, att det kändes skönt att få åka hem. Jag var ganska slut som människa, men jag hittade till järnvägsstationen i alla fall.

180924 Linköping

Allt gick som en vårbäck, ”flowet” var där på hemvägen. Inga förseningar och inget konstigt hände. Tack SJ, tack för det. Sen att en dam konstant pratade i mobiltelefonen som gjorde att jag var tvungen att lyssna på musik för att stå ut, det var liksom helt ok, bara tåget gick som det skulle.

Äventyret i Linköping kommer jag komma ihåg ett tag. Sitta bland hundar och få beskedet om att vi måste kliva av, då kunde jag inte annat än skratta i mitt inre…

Trötthet, jobbet & hittaut.se

180804 Smultron

Får symbolisera samhörighet.

Nu har jag jobbat en hel vecka efter min semester. Känner hur välsignad jag är som har detta jobb. Trots att jag har haft samma arbetsgivare i många år nu har jag inte tröttnat, utan känner tillförsikt inför framtiden. Det beror på att jag under åren fått prova på nya arbetsuppgifter och nu dessutom fått en ny inkännande chef sedan ett par år. Hittar inget annat ord än att jag är välsignad över den tålmodighet som de visat mig efter min sjukskrivning och den ständiga trötthet som jag lever med.

180804 Rosor

Min rosenbuske ger kraft.

Trodde det skulle bli jobbigt när så många arbetskamrater slutat, men det har funkat förvånansvärt bra. De som kommit och som jag jobbar nära numera, har varit väldigt bra att ha att göra med. Hoppas det fortsätter så och denna vecka jag jobbat lovar gott.

180804 Äppleträd

Det stora äppleträdet.

Mitt stora äppleträd på baksidan växer så mycket att det tynger ner sig själv väldigt mycket. Så många äpplen! Har aldrig sett något liknande. Hoppas trädet orkar med alla frukter som nu är på väg.

Frida och Elias är hos mig. Idag ska vi ut på jakt efter koder. Vi ska hjälpa mormors andra hälft L som är med i någonting som heter hittaut Uppsala. Man letar efter så kallade checkpoints där det finns siffror som ska samlas in. I Storvreta ska det finnas åtta olika checkpoints och vårt mål är att hitta dem alla åt L. Projektet drivs ideellt av orienteringsklubben OK Linné. Noterar att det regnar en del nu på förmiddagen, så kanske blir jakten uppskjuten tills i morgon, söndag.

Vi får se hur mycket jag orkar lunka runt efter koder. Just orken och min trötthet oroar mig. Nu när jag jobbat är det inte så mycket mer som jag klarar av. Samtidigt finns det en del i mig som vill kämpa vidare och har svårt att acceptera att jag bara fungerar bra halva dagar. Det måste finnas mer kraft i mig än den jag nu har. Sakta men säkert har jag sedan jag blev sjuk blivit starkare och tyckt mig orka mer, men nu känns det som om det tagit stopp. Det oroar mig. Det har inte gått bakåt nämnvärt, men får jag inte vila en stund på eftermiddagen, då orkar jag max till kl 22 på kvällen. Om ens det.

Det kanske ser ”normalt” ut men i detta finns också denna ständiga trötthet som jag känner. Det är bara de första timmarna på morgonen som det känns som ”förr” och ju längre dagen går, ju mindre orkar jag. Är det dessutom stressigt och många bollar (för mig) i luften så tar jag slut än snabbare. Ett exempel är att jag i onsdags hjälpte styvsonen att flytta och den ansträngningen gjorde att jag två kvällar i rad var helt osocial trots att Frida var här. Det gör mig ledsen att jag inte orkar ett dugg och måste gå och sova flera timmar före mina barn.

Det är en daglig kamp detta. Försöker att inte oroa mig och försöker att leva efter mina förutsättningar och liksom portionera ut orken, men ofta så går det inte bra eftersom jag vill så mycket mer än jag kan. Detta tär på mig även psykiskt och gör att jag bara vill lägga mig ner. Orkar liksom inte med oväsentligheter och känner mig både sur och vresig inför petitesser.

Åldrande & bättre på jobbet

Trädet Resecentrum

Vid Resecentrum står detta stora träd just nu naket och bara väntar på värmen. Bilden togs igår när jag satt i solen och väntade på bussen. Innan hade jag varit på lunch med goda vännen Clabbe.

Det blev en kort arbetsdag eftersom jag före lunchen träffade C för andra gången. Hon är bra och jag har förtroende för henne när vi kryssar mellan mina delpersonligheter enligt psykosyntesens idealmodeller.

180411_02

Det är inte ofta jag fångar alla tre katterna på samma kort. Här sover de ganska nära varandra i soffan.

Tyvärr börjar Maxi visa oroande tendenser som indikerar på att han inte mår riktigt bra. Jag ska avvakta lite till innan jag tar honom till veterinären, men det skrämmer mig väldigt mycket eftersom jag då inte riktigt vet vad som kommer att hända med honom. Så länge han äter, kurrar och inte dra sig undan avvaktar jag, men han har smalnat av en del och så för jag för mig att han dricker mer vatten än vanligt. Tycker också att han är sävligare och mer trött än tidigare. Allt går liksom lite sakta, men jag ser inte att det är fel på balansen eller att han verkar konstig. Är lite orolig för att det är saker som det inte går att göra så mycket åt. Han fyller 14 år den 15 augusti.

Förmiddagsfika ute 12 aptil 2018

Vi har haft några riktigt fina dagar nu. För andra dagen i rad blev det utefika både vid förmiddagsfikat och lunchen. I solen värmde det på riktigt fint. Vi var inte så många som vågade ut, men både Eva och Mats gjorde mig sällskap.

12 april 2018 Eva i solen

Hon kommer att bli en av mina närmaste arbetskamrater på den ena halvan av min tjänst. Det handlar om administration och flera olika system som vi ska ta hand om tillsammans. Personalsituationen på jobbet har ändrats under våren och flera problem måste lösas. Måste säga att saker och ting börjar komma ”på plats” på ett riktigt bra sätt och jag trivs bättre än på flera år. Visst kan det vara jobbigt att tänka för mycket på allt som kommer till och att ansvaret ökar, men samtidigt jobbar vi så bra tillsammans i den administrativa gruppen där chefen varit så stöttande, att det också stimulerar mig och gör att jag vill göra det bästa jag kan för att få allt att funka utifrån det jag kan påverka. Får man förtroende, ansvar och pushning från sin chef som jag inte upplevt tidigare, då växer jag. Då vill jag dra mitt strå till stacken helt enkelt så gott jag nu kan.

Mitt medvetande har förändrats och kanske är det inte något som jag ska grubbla över. Att jag åldras samtidigt som jag klarar av att vara i nuet på ett litet annat sätt är nog de största anledningarna. Ibland skrämmer det mig, men lika ofta är det på ett sätt skönt att inte riktigt vara ”med” på samma sätt som förr. Vet inte riktigt hur jag ska förklara det på något annat sätt och nej, det handlar inte om demens eller att jag börjar bli än mer virrig än vanligt.

Förkyld och snorig har gjort att Elias inte gått i skolan den här veckan. Han är hos sin mamma och vi får se om han orkar ta sig till mig i morgon eller om det blir i helgen. En mamma som ändrade siffror igår och som jag ska fira på söndag. En riktig femetta om du frågar mig! (;-)