Etikettarkiv: arbetskamrat

Avtalshantering & Maxis minne

Avtalshantering med organisationsstruktur, avtalstyper och kategorier, behörigheter och grupper samt mallar var en del av innehåller i den tre timmar matiga utbildning i Multinets program Avtalshantering som jag var på i Stockholm idag.

180919 Utbildning

Först kändes det mesta som upprepningar och sådant som jag redan själv hade lärt mig, men efter ett tag så listade jag upp fem saker som jag ska ta upp ”hemma på jobbet”. Menyhantering, motpartsfunktionen, funktionen skanna dokument och rättighetshanteringen samt att det även går att använda som inventarieförteckningsprogram. Tänkte då direkt på våra datorer och mobiler.

Första gången på över två år som jag åker iväg på någonting liknande. Det var lagom med en förmiddag och dessutom hade jag med mig en arbetskamrat som jag väldigt snabbt blivit mycket djup och samtalande med om allt. Hon är verkligen ett bra stöd för mig och samtidigt tror jag att mitt sätt kan vara ett stöd för henne. Inte vet jag, det visar sig vad det blir, vi ska i alla fall vara backup för varandra i detta program.

Har fått några saker nu att bita i på jobbet. Dels detta program Avtalshantering, men sen också infotavlan och dess funktioner som var mer komplexa än jag föreställt mig. Nästa måndag ska jag åka och titta på 360 hos Linköpings stift, som är ett ärendehantering, arkiv- och dokumenthanteringsprogram för kansliet. Det ska jag också lära mig från grunden så att säga.

Det är spännande och roligt och jag ska göra allt för att greja detta på ett tillfredsställande sätt. Vill jobba och vill vara en ”kugge i hjulet” som gör mitt bästa och finns där och känna mig behövd.

180919 Rosor

Sorgen efter Maxi biter sig kvar och den har förändrats. Den har blivit råare eller hur jag ska uttrycka det, förlusten känns ”hårdare” nu än tidigare och det gör ont på ett annat sätt. För tre veckor sedan halverade jag min dos av antidepressivt och kanske är det resultatet att jag liksom känner mer på riktigt nu eller hur jag ska säga? Saknar honom så förbannat mycket och då speciellt på kvällarna när jag ska sova. Detta jävla slut alltså…

Annonser

”Inte jag inte, hur kan de tycka så?”

Tidig lördag morgon. Snorig och ont i halsen. Kom inte undan den här gången, men blir det inte värre än så här, är det ok.

Snackade om att äntligen komma iväg på Mamma mia! Here we go again med Frida, men nu vete fåglarna, vi får se om det känns bättre senare under dagen. Har ju velat se den filmen ett tag nu, mycket för att Cher är med…

Veckan som varit utmanar mig när det handlar om att våga komma nära människor. Med nära menar jag då känslor och djup utan någon som helt sexuell innebörd. Att öppna upp och prata om det som jag numera inte pratar med någon så mycket om. En lite märklig situation eftersom jag inte var beredd på detta och då speciellt inte på jobbet.

Hur nära ska man komma en arbetskamrat? Oftast har jag inga problem med gränserna och det brukar lösa sig själv. Men ni som följer mig vet att jag en gång i tiden inte riktigt klarade av detta och för mig personligen påverkade det mig mest negativt, även om jag då vissa dagar var tacksam och längtade till jobbet. Men i det stora hela blev det jobbigt och sen löste sig detta av sig själv eftersom personen slutade på jobbet.

Men då kom jag nära med hela mitt känsloregister utan att vara beredd på det och därför är jag försiktig. Kanske mer än nödvändigt och kanske för att det denna gång inte är inblandat något mer än vänskap, visserligen med djupa ord och tankar som ibland är tunga och som jag har svårt att dela med mig av numera. Blir också orolig över att jag ska ”ta över” för mycket och liksom uppfattas som en stor egoist.

En ung kille 1984 på Stiftsbyrån. Lokalerna låg högst upp på Fjellstedtska skolan i Uppsala. Det var tider det, eller? (;-)

Det var stor skillnad i början på ”Hedenhöstiden” (då talar jag om 80-tal). Då var jag totalt gränslös och fick två fina vänner som jag fortfarande i perioder umgås med, fast det var ändå på ett annat sätt då. Jag tyckte mig då kunna ”styra” saker och ting på ett annat sätt. Tala om att ha lärt sig den ”hårda vägen” genom livets realiteter, vilket nog banat iväg till det läge där jag befinner mig idag.

Känner mig mer omtyckt och respekterad än tidigare. Kanske för att jag nu mer kan ta emot människors välvilja och att de faktiskt på riktigt bryr sig om mig. Kanske för att jag har en chef och nära arbetskamrater som är helt otroliga emot mig? Fast även det är lite läskigt och obehagligt med de mönster som jag känner ligger där och lurar.

”Inte jag inte, hur kan någon tycka om mig?” ”De överdriver och säger så bara för att vara till lags och att de vill någonting arbetsmässigt”. ”Inte jag inte, hur kan de tycka så?”

Det finns många gamla tankemönster som jag har cementerat in i mig under många år. Tänker oftast, och då speciellt före min utbrändhet 2016, att det är bäst att inte öppna upp garden, utan hålla sig på sin kant. Hålla sig undan och liksom prata förbi eventuella betygelser i positiv riktning. Det skrämmer mig faktiskt att någon kan tycka att jag är ok och ibland till och med lite till. Men de är så fina emot mig att det liksom inte längre går att ”värja” sig fullt ut med gamla sätt att vara. Tacksamheten är stark.

Det är inget koketterande över detta, jag lovar. Det är ren och skär överlevnad som det handlat om. Åtminstone tidigare. Nu försöker jag verkligen att ändra mitt tänkande och se att det faktiskt kan vara så som de säger. Men nog fan är det svårt vissa dagar och nog sjuttsingen är det svårt att få en gammal inventarie att tänka om. Men de dagar med annat tänkande blir alltfler och sakta men säkert blir den där negativa själen alltmer positiv.

Projekt ”Tankeförändring” pågår… ….sedan 1965… (;-)

Energi & ork – som vanligt…

Försökte att föra någon slags dagbok för den gångna veckan, men som med så mycket annat orkade jag inte hela vägen. Men lite blev det i alla fall:

**********

Måndag 13 augusti
Tycker inte om den jag har blivit. Visst, en del kan kanske förklaras med utmattningen och att någonting har ”gått sönder” men jag får sådan otrolig ångest av att inte klara av det som jag tidigare inte hade några problem med.

I måndags morse var det hemskt. Så ångestladdat att ens komma ur sängen och jag kan inte ens med någon del på ett förnuftigt och intellektuellt sätt förstå varför. Kanske gör det att jag får än mer ångest och tappar liksom än mer. Det är hemskt och tankarna som jag inte kan stoppa ser bara slutet på allting. På mitt jobb och att jag inte kommer att klara av det i framtiden och vad det för med sig både på det sociala och ekonomiska planet.

Orkar inte tänka, få ihop trådarna och liksom bara släppa taget. Flyta med och ta det för var det är. Det ger mig sådan förbannad ångest och denna morgon var fruktansvärd.

Tillslut kom jag iväg. Halvt någon annanstans, halvt här. Tycker inte om de alternativ jag ser framför mig. Så förbannat ångestriden och en oro jag inte riktigt kan hantera. Vågar inte släppa fram det där lejonet inom mig. Är rädd för konsekvenserna. Tillslut finns det kanske inget val om jag inte ska gå samma vägar igen. De som inte leder någonvart.

Tisdag 14 augusti
Slår upp mina melerade ögon med gröna drag exakt 05:37 det klockslag som jag har gått upp före semestern för att hinna med bussen till jobbet. Före detta en stark dröm och att jag låg i lumpen och som vanligt sumpade en massa saker. I slutet satt jag med Kim och ”vänner” till honom och drack shots… någon som kallades för ”Ryssen” bjöd mig på alkohol. Han såg bra ut, ljusblond och ganska grova men fina drag. Ville sitta kvar, men vaknade tyvärr till och kom ifrån denna märkliga dröm.

I alla fall, när jag såg tiden bestämde jag mig för att gå upp. Fortfarande inte riktigt vaken så virrade jag omkring hemma och gjorde morgonrutinerna. Bädda sängen, släppa in Felix och ge dem mat. Släppa ut dem och tömma kattlådorna. Kolla att det ser ok ut i köket och sen gå in i duschen. Allt ska vara klart cirkus 06:15-20 då jag går till bussen.

Som tur var kändes inte kroppen lika konstig som igår. Jag orkade ta tag i saker och ting och känslan från igår var inte lika stark. Tack för det. Maja hann att komma in innan jag skulle gå till bussen, så båda katterna var inne när jag gick.

**********

Sen tog det som sagt var stopp att skriva något mer. När jag försökte var det tomt på ord och jag gav upp. Men vem bryr sig egentligen? Det är bara jag för att ha som eget arkiv och kunna gå tillbaka så att jag minns vad jag gör. För övriga måste det vara en golgata av ständigt klagande, ångest och jag vet inte allt negativt som jag bär på.

Veckan blev dock allt bättre föutom mornarna som tyvärr blivit väldigt kämpiga för mig. Så var det inte tidigare. Men när jag väl kommer upp funkar jag fram till 13-14…. sen är det som om ridån går ner. Pratade lite om detta med en arbetskamrat och hon hade så vettiga tankar. Hon ger mig energi och berättade personligt om detta med att hushålla med sin energi och att det liksom bara finns en pott att ta av. Den förändras inte så mycket och går man över gränsen för att man känner just då att man orkar, får man alltid betala tillbaka genom att tvingas att vila. Detta har jag så svårt att inse och gång efter annan så ”straffas” jag för min envishet att försöka mer.

Märker själv hur trött jag blir av att bara prata om detta hela tiden. Resurserna är numera begränsade på ett sätt jag inte upplevt tidigare. Punkt och slut.

Nu tar vi det positiva och det rörde mig nästan till tårar när jag fick orden till mig. Hur paradoxalt det än kan låta fick jag höra att JAG ger människor energi på jobbet!? Blev så paff och hade svårt att förstå när jag fick höra detta eftersom jag själv inte känner att jag tillför så mycket. Tala om att missta sig på vad man sänder ut… men det var ju positivt så det försöker jag verkligen att ta till mig.

Avslutar denna post med ett litet bildspel om veckan som var:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Avtackad på jobbet

Avtackning med tårta

Ibland gör livet lite större avtryck än vardagen som bara rullar på. Igår var en sådan dag. Hon har jobbat sedan 1972 och igår gjorde hon sin sista arbetsdag. Det bjöds på tårta och hon fick avskedsgåvor både av arbetskamraterna och arbetsgivaren.

Tårta på jobbet

Hon vill helst inte synas på offentliga bilder och liksom ta plats. En arbetsmyra som alltid verkat utan att synas. I nästan 46 år har hon varit jobbet troget. Där ligger man för närvarande i lä…

Har många minnen genom åren. Vi har liksom sett på livet lite lika och det har alltid funnits en förståelse mellan oss, även om vi ibland inte varit ense i sak. Har alltid kunnat gå och prata med henne om saker och ting. De personerna på jobbet blir allt färre och i det var gårdagen jobbig. Lite samma humor har vi också haft vilket gjort att skratten varit många.

Men jag måste slå ifrån mig och liksom gå vidare. Inte tänka så mycket på förändringar runtomkring mig, även om det kommer att kännas märkligt utan henne på jobbet. Hon har liksom alltid funnits där och nu är det slut.

På måndag ska jag och en annan arbetskamrat bjuda henne och en annan person som nyligen slutat på en middag. Det ska bli trevligt att kunna umgås på ett lite mer avslappnat sätt. ”Passionär” istället för pensionär är viktigt. Att sätta sig ner och inte göra något efter arbetslivet tror jag inte är bra. Då går det snabbt utför.

Avtackad och klar av teamet. Allt snurrar på i en allt snabbare takt och nu är vi verkligen i framtiden där jag tidigare bara föreställde mig hur det skulle bli. Min bästa vän Clabbe gick i pension för fyra år sedan. Fatta vad tiden springer!

Lördagar är bästa dagen. Idag ska jag åka och möta Clabbe och sen ska vi storhandla. Han är schysst och ställer upp med bil så jag kan få med mig hem basvarorna som ska räcka hela månaden ut.

Utflykt & inställd mellofinal

Portionera ut orken. Fördela resurserna. Balans och att allt det där. Igår tog jag bussen till en arbetskamrat. Vi köpte med oss sushi som hon bjöd mig på.

Hennes hem var så fint och ombonat. Gästfriheten var påtaglig.

2 mars 2017 Katter

Kolla in samlingen av katter. Så fina.

2 mars 2017 Ugglor

Två ruggugglor i dess finaste bemärkelse. Det fanns många fina saker hemma hos henne.

2 mars 2017 Dåren och Biggan Hon ger mig mycket positiv energi. Det känner jag idag. Vi kan prata om allt – högt och lågt – och tillsammans med henne kan jag vara mig själv och behöver inte förställa mig att det är bra när det inre känner tvärtom.

Hon tar mig för den jag är och konstlar inte till det och det känner jag, vilket gör mig lugn. B är en klippa och förhoppningsvis kan jag själv ge något tillbaka. Hoppas det.

Det är märkligt vilka vägar livet tar. När jag testas och inte klarar av att hålla upp murarna eller vad det är, så öppnar sig andra vägar av kraft och positiva möten. Märkligt att mitt mod kommer först i en stor och jobbig livssituation att våga förändra. Tänker inte analysera sönder det som sker utan försöker bara att hänga med.

Skifte i umgängesfabriken och en aktivitet bokad nästa vecka. Skulle sen gå på melodifestivalfinalen lördagen den 11 mars tillsammans med Elias men jag får ställa in det för egen del. Jag vågar helt enkelt inte som det är just nu med mitt mående. Anna fick biljetten samt hotellvistelsen som en förtida 50-års present av mig. Det kändes bra att kunna ge henne upplevelsen tillsammans med vår son nu när jag inte riktigt orkar med. Jag kommer att heja på dem i TV-soffan.

Min favorit? Jag gillar Nano, Loreen och Robin Bengtsson mest, men lyssnar även på Jon Henrik, Axel Schylström och Owe Törnqvist med stor behållning.

Fadäs i genomgången

Står och går igenom arbetsuppgifter med min nya arbetskamrat. Då stövlar h*n in som alltid och på samma sätt som bara fick mig att tappa allt. Samma frågor hela tiden och även om jag försökte så gick det liksom bara inte. Vi har tjatat om att man mejlar om man vill ha hjälp och att man inte bara avbryter och tror att allt annat ska stanna upp. Gå före och inte ta hänsyn för fem öre är personens melodi genom åren. När ska människan lära sig någonting?

Tyvärr så fick jag dåligt samvete senare. Som vanligt så slår jag på mig själv tillslut. Det var som om hela den händelsen drog ner mig helt och energin blev allt svagare ju längre dagen gick. Blir så irriterad på mig själv att vissa människor alltid ska trigga igång det sämsta inom mig. H*n är verkligen en utmaning för mig, nu och sedan många år tillbaka.

Visst, blir man störd tillräckligt många gånger så spelar det ingen roll hur mycket intellektet vet hur man ska reagera på ett arbetsmässigt och neutralt sätt. För när samma problem kommer upp hela tiden, då undrar jag när någon ska reagera och se det som är helt uppenbart? Ingenting förändras och att hela tiden komma undan utan att behöva anstränga sig det minsta, det retar gallfebern på mig och då speciellt när samma person aldrig tycks lära sig någonting, utan hela tiden ska åka snålskjuts på att andra ska hjälpa personen hela tiden.

Så det var svårt efter den händelsen att fokusera och som vanligt så tog jag på mig det mesta genom att återigen försöka lappa och sen skicka länkar om hur man gör och jag vet inte vad. Ingen reaktion och inget svar. Människan har en räv bakom örat och har tidigare varit jävligt beräknande gentemot mig. Sådant sitter kvar och det är fanimej inte lätt med människor som vägrar att komma vidare i sin utveckling gällande sitt eget arbete och hur de agerar mot mig. Blev så negativt triggad så att jag sen var helt slut i psyket.

Tror också att jag är mer öppen nu än tidigare för energier och hur folk är. Det märker jag främst på fikapauserna. Sen också på den här personens sätt emot mig resten av dagen.

Så gårdagens positiva text, den fick jag sota för direkt. Men jag är van, det är ju så det är i mitt liv. Två steg framåt och sen ett stort steg bakåt… (;-)