Etikettarkiv: antidepressiva

Likgiltig & frånvarande

duloxetin.jpgDuloxetin har varit min räddning nu i flera år. Men frågan är om jag nu mår så pass bra att jag mår sämre av dem? Eller att jag nu behöver höja min dos? Någonting är det i alla fall som behöver förändras.

När jag i december 2016 drabbades av depression med utmattningssyndrom fanns det liksom inget alternativ för mig. Jag var tvungen att medicinera för att ens orka existera. Sakta men säkert har jag under åren mått bättre och medicinen har varit en grundbult i detta. Med den har inte de djupa dalarna blivit så djupa utan jag har kommit ur dem relativt fort de få gånger de försökt få grepp om mig. Den förlamande tröttheten har mildrats, även om jag nu upplever en backlash, men det kan bero på annat. Hjärntrötthet i kombination med hettan och att man faktiskt åldras påverkar mig negativt.

Har väl ända fram till i början av sommaren 2018 tyckt att medicinen varit mig till gagn och att de känts bra att fortsätta med dem. Visserligen kände jag redan då en tilltagande overklighetskänsla blandat med likgiltighet och ibland även apati inför livet och det som hände mig. Men då var det inte så farligt, utan det var känslor som kom och gick. Ibland är det ju väldigt svårt att veta vad som är vad i ett mående som så mycket är präglad av djupa känslor åt alla håll på skalan genom ett helt liv.

Frånvarokänslan och likgiltigheten har blivit allt värre och i perioder har den börjat att skrämma mig. Blir bara av den orolig och får stigande ångest. Tycker liksom inte att jag ”är med” i livet och känner mig som en zoombie. En levande död.

Kanske är det så att jag nu ska ändra min medicinering? Att jag idag inte behöver ha samma dos som jag hade i början av min depression? Att jag i grunden mår bättre, vilket gör att medicinen nu är för stark för mig? Eller kan det vara tvärtom, att jag behöver höja min dos? Vet faktiskt inte vad som är vad i detta, bara att någonting gör att jag mår allt sämre.

Jag misstänker att jag behöver byta antingen medicin, minska/öka dosen eller kanske helt skippa antidepressiva nu. För så här kan jag inte må längre. Det finns också en historia i mitt liv kring detta där jag under tidigare år haft samma känslor när jag medicinerat under lång tid med samma medicin. Då har jag också tappat all livsglädje och i princip inte velat göra någonting och detta känner jag igen även nu.

Den 29 augusti har jag tid hos min husläkare och jag tänker berätta om min teori kring varför jag idag mår sämre med den medicin jag har. Måste komma ur den här likgiltigheten som smugit sig på de sista veckorna och att jag äntligen kom till skott för att beställa tid, visar att jag vill leva vidare.

Det är någonting inom mig som säger att jag inte ska medicinera med sådant här år ut och år in. Det är väldigt bra att det finns, men för mig hämmar det den jag är om jag inte försöker utan när jag så att säga hamnar i dessa tillstånd. Det jag önskar är att ha något lugnande hemma i fall att jag skulle få ångest och må dåligt akut så att säga. Bara det är en trygghet, som gör att jag vet att måendet blir bättre. Hoppas husläkaren ser på det som jag gör.

Kanske måste jag välja ett liv där kaoset ligger på lur hela tiden då jag känner ”på riktigt” så att säga eller ett liv utan känslor och där allt bara är… …likgiltigt… ? Min låga energi och min trötthet kanske förbytts i någonting äkta och någonting som gör att jag känner mig levande igen om jag försöker utan medicineringen? För det här går inte. Likgiltig och frånvarande – det är inte jag!

Annonser

Den här tröttheten…

Nu blir det ett sånt där gnälligt och lite mörkare inlägg igen. Pratade om två steg fram och ett steg tillbaka tidigare. Steget tillbaka verkar vara lite djupare den här gången. Men jag vet att det kan ändras om några dagar. Igen.

Egentligen ska jag inte behöva förtydliga vissa saker, men jag gör det främst för den där som sitter på min axel och försöker rubba mitt mående. Detta är min blogg och här skriver jag om det som finns inom mig. Är det mycket mörker och upprepningar får det vara så. Denna blogg är verkligen mitt vattenhål och mitt tjatande är kanske bättre att det kommer här än hos människor som finns i min närhet. Ok?

Tröttheten

Mitt liv är verkligen en berg- och dalbana. Upp och ner hela tiden och bara tanken hur det skulle vara utan de antidepressiva tabletterna jag nu äter, det kan jag inte ens föreställa mig. Vet inte om det hade funkat överhuvudtaget utan dem, så viktiga känns de just nu för mig.

Den här tröttheten som kommer emellanåt är så tung. Försöker stå emot, men någonstans vet jag att det är meningslöst. Det är liksom bara att vila och inte ens försöka. När jag sedan är känslig för människors tankar till och om mig gör det saken både bättre och sämre i de möten jag nu tvingar mig till. Detta givetvis beroende på hur jag mår just då.

Jobbade igår och det var väldigt påfrestande. Orken tog slut, men jag ville inte erkänna det för mig själv. Försökte och försökte, men när även den mest positiva på jobbet säger till mig att jag inte ser ut att må bra, då förstår jag att det även syntes utanpå.

Egentligen har jag ingen anledning till detta mående just nu. Men jag är otroligt känslig för stämningar, förnimmelser och blickar. Det har inte förändrats så mycket sedan kraschen i december. Människors tystnad som kanske är helt befogad påverkar mig också, trots att jag försöker se klart på situationen.

Mina katter känner hur jag mår. I natt sov Maxi hos mig hela natten och Maja låg på en stol bredvid. Det händer sällan, men kanske kände de att jag återigen är låg och orolig. Skyddsänglar i förklädnad av katter.

Börjar fundera på om jag återigen är pollenkänslig och att det också gör mig trött? Har ätit allergimedicin i några dagar och det kanske också sänker mig? Vet inte vad som är vad längre. Kampen och kämpaglöden som vissa dagar är så stark är andra dagar helt borta. Vill liksom bara lägga mig ner och inte göra någonting. Denna berg- och dalbana alltså…

Elias hade kräkts i skolan igår. Magsjuka och idag blir han hemma. Ingen middag och han gick och lade sig före klockan åtta. Datorn avstängd och då är grabben verkligen dålig. Vi får se hur han mår idag.

Livet, detta livet testar och försöker få mig mer modig och att våga. Men jag är livrädd, ja nästan skräckslagen, inför framtiden. När måendet är bättre kommer tankarna om framtiden och då kommer oron.

Igår började jag att rensa ur i mitt rum på jobbet och kasta gamla saker och tömma pärmar. Det var svårt och jag kände mig som en samlare som inte ens kunde kasta fakturakopior från 1996 utan att fundera både en och två gånger. Kanske någon vill se på detta i framtiden… så tänkte jag men tillslut, med stigande ångestklump i magen, kastade jag. Men det satt hårt åt. Röjde nog ur en 8-10 pärmar i alla fall och det var jobbigt. Vissa nostalgiska saker kunde jag bara inte kasta, utan de fick följa med mig hem i en kasse.

Att inte jobba med IT i framtiden, åtminstone operativt, känns märkligt även om det också är skönt på ett annat plan. Att hela tiden vilja att saker och ting ska vara på topp och fungera hela tiden och jämt, ha koll på listor och inköp, hänga med i det senaste, att människor ska vara nöjda med sin utrustning och ständigt vara i beredskapsläge, det har tärt på mig. Jag har ju ändå hållit på med detta i 20 år och det tar på en. Men är man som jag en trygghetsjunkie så sitter man still i båten, oavsett vad det handlar om och oavsett vartåt mående barkar. För det är kanske sämre på andra sidan s a s. Det är alltid yttre omständigheter som tvingar mig att agera i mitt liv.

Det är sorgligt kan tyckas, men så har och så fungerar jag. Försöker förändras, men jag är en gammal hund som knappt kan sitta och har jag väl fått ner baken då sitter jag kvar. Ni hör, tankarna är inte särskilt ljusa denna dag, även om vi är i min favoritmånad maj. Men var lugna, rätt som det är, så strålar gubben igen. Ibland är det skönt att bara få skriva av sig skiten och visa upp byken för den som bryr sig.

Thörnblad & depressionen

Linus Thörnblad

Höjdhopparen Linus Thörnblad berättar rakt och mycket öppet om sina psykiska problem. Han är en av Sveriges främsta höjdhoppare med ett personligt rekord på 2.38 och höga placeringar i de stora mästerskapen.

Förra hösten så började 26-åriga Thörnblad känna sig orkeslös. Han gjorde en massa tester men inget fel hittades. Allt var normalt rent kroppsligt. En psykolog kunde tillslut sätta diagnosen utbrändhet. Thörnblad skulle vila under ett par månader.

Det var då han tappade allt eller som han säger själv:

Och det var då jag slutade att känna igen mig själv.

Han ville ingenting och sov bort dagarna, ibland upp till 20 timmar om dagen. Detta pågick ända till mars i år då han fick kontakt med en psykolog genom eget initiativ. Livet gick upp och ner för att i maj bli väldigt svart och då orkade inte Linus mer. Han bad om medicinsk hjälp och äter nu antidepressiv medicin sedan drygt en månad tillbaka.

Han tycker att det hjälper honom och ångrar att han inte stod på sig redan i början av året. Han har omvärderat detta med att ta medicin och tror att många fortfarande ser det som tabu och lite skamligt. Eller som han så vettigt uttrycker det:

Det hade varit enklare om jag hade haft ont i ett knä, då hade alla fattat. Den här skiten är inte lika konkret. Men jag vill inte skämmas, tvärtom känns det bra att prata om det. Kan jag hjälpa någon genom det är det jävligt gött. För att må så dåligt unnar man ingen.

Strongt gjort att stå upp för detta i media! Själv så medicinerar jag sedan januari och är ganska säker på att det hjälper mer än det stjälper mig, även om inte det är lösningen på allt. Jag avskyr dessutom ordet lyckopiller för det är så långt ifrån det som det kan bli! Stabiliseringspiller är ett bättre namn.

Varje så kallad känd person som berättar rakt och öppet om psykiska problem är värd all respekt. Det är inte ett nederlag att ta hjälp och försöka få ordning på sitt liv. Sådant här ska och kan inte gömmas och tystas ner eftersom det i förlängningen bara blir värre. Jag lovar, jag vet precis vad jag pratar om.

Jag vet själv hur jag har resonerat genom åren gällande antidepressiv medicin, men jag har faktiskt ändrat mig. Behövs det så äter jag det livet ut. Det får mig att hålla näsan ovanför än under livsytan och då är det värt allt. Att Thörnblad berättar om sin väg och inte skäms, det tror jag dessutom är bra för hans rehabilitering. Människor som smyger och gör sig själv finare, de förlorar sig själva. Förr eller senare. Tänk att få släppa ut skiten och inte smyga med problemen för sig själv. Det är lättnad det.

Thörnblad tar en dag i taget nu. Det viktigaste för honom är att bli bra igen. Bara det så kallade normala kommer tillbaka igen.

Jag vet nu att det är höjdhoppet jag brinner för, men om jag hamnar som städare någonstans skulle det också vara helt okej. Bara jag blir helt bra igen.

Läs även andra bloggares åsikter om Linus Thörnblad, depression, höjdhopp, antidepressiva, sport, idrottsman, intressant?