Etikettarkiv: ansvar

Ormar, casinon & nytt sällskap

Soligt men kallt 1 mars 2018

Med vissa flyter orden bara på. Med vissa är allt bara så naturligt även om det handlar om totalt olika uppfattningar och/eller balansen i att veta hur man ska agera i olika situationer. Är väldigt tacksam över min chef idag. Vi är inte ense om allt, men att kunna medge det och säga det rakt ut, det är något nytt för mig.

En del går det inte alls att prata med och med andra finns som sagt var ingen hejd. Även om jag alltid är på min vakt och inte helt släpper in människor i det som jag ser som svagt och litet hos mig, så är det ändå inte långt borta. En del kan vara likt ormar och hugga till när man minst anar det och av det finns tyvärr mer än ett exempel vilket jag blivit varse sista dagarna.

180301_02

Vägen är så fin. Men skyltningen saknas, Vem är jag att ta fullt ansvar över mitt egna liv?

180301_03

Matas överallt med sådant jag varken vill se eller lyssna till. Att slå på TV:n i dessa tider på de reklamfinanserade kanalerna är rent bedrövligt. Hur många olika sorters casinoföretag finns det inte som gör allt för att lura av naiva människor deras pengar? Sen att gamla brottare, skådespelare och så kallade halvkändisar eldar på och får det att låta som om alla blir miljonärer är bara för illa. För mig är det verkligen mammon personifierad i dessa som sålt ut sin själ för pengar. Tittar allt mer på SVT enbart för att slippa denna hysteriska hjärntvätt!

Jobbade förmiddag. Backat och tänkt att förekomma än förekommas. Sista dagen med grabben, men har ändå sällskap av en äldre pöjk så tyst i huset blir det inte.

Annonser

Sakgranskning pågår…

2015-02-18

Himlen i morse när jag var på väg till jobbet. Så vackert!

Jobbar på och tänkte idag på hur mycket mer ansvar jag har fått bara på ett år. Ett sätt att mäta detta på är det man sakgranskar när det gäller fakturor. Numera så får jag sakgranska alltmer saker gällande datorer och telefoni samt för fler än bara min eget team. Sakgranskning pågår…

Blir lite orolig över vissa saker, det måste jag erkänna och en del saker som jag liksom ska hitta lösningar och vara den som dessutom driver på. Men jag gör mitt bästa och försöker ha ett öppet sinne. Fick ok av chefen att anmäla mig till en webbredaktörskurs som pågår under tre tillfällen under 2015. Läskigt som sjuttsingen av flera olika skäl, men samtidigt spännande och så kanske jag kan få någonting på papper av allt det jag kan. För det är alltmer och det säger jag inte för att skryta, utan för att det just är på det viset.

Men det är ju ansvar jag vill ha över mitt eget arbete och det visar ju också på att de tror på mig. Min stora skräck hänger ju kvar i gamla tankemönster om att inte duga och att alltid fråga om saker och ting. Träningen i att ta egna beslut och lita på mitt eget omdöme, det testas ofta numera.

I morgon ska jag luncha med Caroline (Linns kompis) och det ska bli så roligt. Hon kommer förbi en sväng och jag har tagit en ledig eftermiddag. Nyfiken på vissa saker och ett stort gemensamt intresse har vi… BUUU!!! Hahaha…

I afton?
Ett par program ska jag se, sen ska jag dela säng med Camilla igen…(;-)

GIP-normalisering & minusgrader

Det börjar normaliseras på jobbet nu. Den gemensamma IT-plattformen (GIP) börjar att sättas sig även om jag fortfarande förundras över det ansvarsvakuum som inträdde när det var som intensivast, men även när det gäller saker som skulle ha varit gjorda, både innan och efter önskan från teknikerna som var på plats hos oss.

2012-10-25

I morse så var det minusgrader och där krattning inte förekommer så samlas löven i stora högar  just nu.

Solen är knappt uppe numera. Frosten är synlig och jag biter ihop.

2012-10-25

Funderar mycket på resan som komma ska. Irland om drygt en vecka och ett besök i dess huvudstad. En stor dröm som kommer att gå i uppfyllelse. Ett ljus i mörkret.

Har haft sömnproblem senaste veckan. Sovit mindre än jag behöver och det gör saker med mig, men jag ska inte tynga er med sådant längre. Vandrar vidare på linan och jag går dessa dagar väldigt sakta för att inte ramla.

I morgon kommer Ellet. Stortjejen är kvar hos Anna och lilltjejen ska till sin käresta. Det är ju höstlov som hägrar och snäll som Anna är så ska hon hjälpa mig en del nästa vecka eftersom jag jobbar. Det kommer att kompenseras, sanna mina ord…

Just för detta…

…så går det.

På stan med Ellet igår. Han ville ha en digital nedräknare och i den tredje affären så fick vi napp. Dagen räddad och vi båda blev nöjda.

Mitt fina barn. Min guldklimp och min ängel. Att hitta balansen i relationen med honom är ett av livets svåra prov. Att hålla kvar men inte kväva. Att vara en trygghet men även ge eget ansvar. Att släppa fri och ändå finnas där.

Jag försöker och jag gör mitt bästa. Så mycket jag förmår med de resurser och brister jag har inom mig. Samvetet lever och livslågan hålls vid liv tack vare barnen.

Utan dem vore jag absolut ingenting. Så är det och den vetskapen är bättre att vara ärlig med än att fortsätta att ljuga för mig själv. För det är bättre att ha ett sådant liv än inget liv alls. Att säga saker som ändå inte är sanna till människor är bara att bedra både dem och mig själv. För barnen är mitt liv och kanske beror det på egna erfarenheter. De erfarenheter som idag är grunden till vad jag tycker om mig själv. Visst lägger jag börda på deras axlar genom att uttrycka detta, men det är ju sant och jag kan inte ljuga om det. De betyder allt för mig även om jag ibland har svårt att visa det på ett bra sätt. Jag försöker dock…

Jag vet mycket väl att deras beroende av mig minskar med varje år som går och att mina egna förutsättningar till ett egetliv måste utvecklas. Jag är så fullt medveten om detta att det gör ont ibland och vet precis vad det kommer att innebära på sikt.

Personlig men inte privat. Ja, ni ser ju själva… vart drar man dessa gränser?

Ryck upp dig! Tyck inte synd om dig själv!

Fick en berättelse till mig som stack till i hjärtat. Vissa dagar, trots att jag försöker intala mig själv att detta är positiva veckan, är djupare och mer ledsamma än andra. Idag känns det som om det är en sådan dag.

Ibland undrar jag varför jag är som jag är. Varför jag inte bara kan följa med strömmen och visa intresse för vissa saker, som skulle vara bra för mig. Men jag sprattlar omkring helt ensam, nu på fjärde året och allt oftare har jag svårt att ha näsan ovanför vattenytan. Vännerna flyr och jag tycker att jag förtjänar det.

Leva i nutid. Göra sakerna nu. Inte tveka och vänta. För 1924 och dess människor som tvekade och inget gjorde, för dem är det försent nu. De har fått sin chans. Fast det som skrämmer mig är att allt oftare så känner jag att det spelar ingen roll. Låt gå då. Har nada självkärlek och vill inte något för mig och min egen skull.

Jag har aldrig egentligen kunnat meditera och den vägen försöka få inre ro. Jag har försökt under några år och var väl på väg, men sen händer det saker som gör att jag omöjligt kan fokusera och sitta still med mig själv. Nu var det länge sedan det fungerade…

1105_05

Ryck upp dig! Tyck inte synd om dig själv! Gå vidare och ta en dag i taget. Kom igen nu!

Drar jag till mig det svarta och mörka? Har jag en personlig del i det som möter mig? Alltid? Skuldkänslor och tankar på otillräcklighet. En promenad med ett resultat chockade mig nästan. Chocka är ett starkt ord, men jag har inget annat att ta till. Får jag alltid skylla mig själv för det som drabbar mig? Lärdomen?

1105_06

Jag gömmer mig bakom bloggen. Visst, jag skriver om sådant som många kanske inte ens skulle vilja prata om, MEN jag gömmer mig bakom bloggen. Inbillar mig ibland att ingen läser och att det bara handlar om egenterapi. Att stå i centrum har aldrig varit något för mig. Att prata inför folk får mig förlamad av ångest. Ändå så lockar den tanken, att utmana det som gör mig mest rädd. Att stå i centrum. Att göra skillnad.

Ibland så känner jag mig inte hemma någonstans. Visst, jag har ett fysiskt hem och jag trivs ok där. Ni vet vad barnen betyder för mig, men sen då? När jag har egna veckor, vart hör jag hemma då? Tanken skrämmer mig ibland att jag inte har något rot någonstans… jag svävar bara och känner mig inte tillfreds och önskvärd någonstans. Så har det egentligen varit sedan jag var liten. Ibland förundras jag själv över att jag är kvar och ändå funkar så pass bra som jag gör. Jag skulle lätt kunna anpassa mig till att bo på hotell i veckor, eller varför inte i favoritstaden London. Min rot saknas.

Blunda och sträva uppåt. Spela roll vad du möter. Le och spela med. Det är bra. Jag vill ju detta. Eller?

Jag har gått i terapi många gånger, i omgångar. Jag har och jag medicinerar i perioder. För att stanna kvar och inte välja en väg som gör mina nära anhöriga ledsna. Jag tar hjälp och det är väl det mest positiva. Även om jag gömmer mig ibland fortfarande och i undantagsfall tar till alkoholen.

Många tårar kom tillslut. För att sedan försvinna igen. De första 35 åren så grät jag inte en gång nykter. Bara fylletjut. Sen var det tvärtom ett bra tag. Nu känner jag mig tömd på tårar och på förnuftigheter. Men hur gör man i praktiken? När det ändå känns som om roten är bortsliten och ångesten tränger igenom oavsett vad jag gör? Just det, så var det ju:

Ryck upp dig! Tyck inte synd om dig själv! Gå vidare och ta en dag i taget. Kom igen nu!

Ändå så spelar jag. För att överleva. Jag kan berätta om en massa saker om mig själv och många kallar mig modig. Jag är inte ett dugg modig, jag skyddar mig ju just genom att berätta om mig själv och det jag tror mig ha kontroll över. Grundfundamentet, det som ska vara drivkraften för att leva pratar jag sällan om. Om de känslor och tankar som är förbjudna, svarta och så mörka.

Livet pågår alltid. Allt förändras hela tiden. Min och mångas existens är bortglömd om X-antal år. De allra största själarna kanske nämns i några böcker, lyssnas till eller syns i några filmklipp. Är det något att sträva efter?

Varför tror ni att jag tror på flera liv och på en fortsättning? För att någonstans ändå ha ett hopp om att jag har betydelse någonstans och för någonting. Det vill jag ha. Jag vill ju göra skillnad någon gång.

1105_12

Mina katter blir alldeles galna när det vankas räkor. De kan göra saker som de aldrig skulle göra annars. Titta på bilden och titta på Maxi. Han brinner, han vill så gärna ha räkan. Han skulle göra allt för att få den räkan… Föredöme?

Maxi

Mina katter är verkligen härliga och min förhoppning är att de är med mig länge.

Men jag är en mörk jävel i botten. Men jag försöker ofta tänka möjlighet istället för hinder, men ibland blir jag så trött på mig själv. Positiva veckan? För att ljuga för mig själv och vara någon jag egentligen inte är… eller är jag så förgiftad av martyrskap att jag inte ser klart längre? Jag kan mörkret och vet hur det fungerar, men är jag i ljuset för länge så skruvar jag på mig och vill bara därifrån. Människor som alltid är i ljuset har jag svårt att identifiera mig med. Människor som alltid tror på att blunda och gå vidare. För deras explosion kommer en dag, var så säker.

Vissa tycks växa oavsett förutsättningar och uppväxt. De kan släppa taget och gå vidare. Åtminstone så pass mycket att de kommer vidare och inte fastnar i någonting. För de människorna måste ju finnas som också med hjärtat menar detta och inte bara med läpparna. De med läpparna föraktar jag och ofta så ser jag igenom dem. De som är så positiva och flåshurtiga både i min närhet och i media. De som lever i en värld på ett ställe och en helt annan värld när man väl skrapar lite på dem. Jag känner bara förakt när jag tänker på dem.

Men ljusen finns ju där. För dem kämpar jag och för dem går jag upp varje morgon. För dem och inte för min egen skull. För så är det. För dem och alltid för dem.

1105_17

Ja, jag känner mig ledsen och djup idag. Känner mig otillräcklig och så jävla trött. Fast på något konstigt vis så går ju en dag till. För att jag måste och har ett ansvar. Otillräckligheten och känslan av förvaring gör ibland att jag får sådan råångest att jag inte vet vad jag ska ta vägen. Men det handlar väl återigen om min egen självbild och den jag tror mig vara.

Kanske är det då bättre att skriva en sådan här post och berätta lite om hur det är just idag. Och lyssna till:

Ryck upp dig! Tyck inte synd om dig själv! Gå vidare och ta en dag i taget. Kom igen nu!