Etikettarkiv: Ann-Britt Pettersson

Tankar kring mammas död

Den sista bilden på min mamma, i december 1980.

Mamma kom och hälsade på mig och syrran på Videvägen i Uppsala i mellandagarna 1980. Har väldigt fragmentariska minnen av detta, men minns att vi fikade i källaren. Mamma mådde inte bra, men jag hade då ingen förmåga att se sådana signaler. Vid 15 års ålder var i alla fall inte jag så pass mogen, att jag förstod vad som komma skulle.

Du kanske undrar varför jag ska gräva i detta efter snart 40 år? För att jag aldrig riktigt kommit ner i det djupt smärtsamma i det hela. Själva självmordet för 38 år sedan sörjer jag inte idag på det sätt jag gjorde i början. Det är på ett annat djupare plan nu. Visst, det är en sorg, men en helt annan slags sorg att hon aldrig fick följa med mig på vägen i detta livet.

Har för första gången vågat tänka tanken ”tänk om” kring om hon hade varit med och upplevt mina barn och mig själv. Hur det skulle ha varit att ringa mamma och fråga om råd, om hur hon skulle ha anammat den nya tekniken som formligen bara exploderat de senast 25 åren. Hur hade kontakten varit? Vågat mig ner lite i tankarna kring mamma och om hon hade varit här. Tidigare har jag direkt slagit bort sådant. Vissa kallar det ältande, jag kallar det bearbetning (även om det tar ett helt liv för ”vissa”) nu på ”rätt” sätt och inte via vinflaskan.

Visst, det gjorde att jag blev aningen gråtmild på jobbet i morse när jag försökte köra min andningsövning. Det liksom går inte att hejda och bra är väl det efter alla år. Känna känslan fullt ut och inte backa när det gör för ont. Då kommer tårarna. Nu gör jag detta ensam, men kanske vågar jag så småningom även att släppa upp ”kranarna” tillsammans med A? Det skrämmer skiten ur mig, samtidigt som jag vet att det är dithän jag måste för att bli ”fri”.

Det är eoner av tid, den där dagen för 38 år sedan som jag aldrig kommer att glömma. Hur min styvfar stängde dörren till vardagsrummet och jag då begrep direkt. Hur min kompis Ralf skickades hem och hur jag låg helt apatisk i sängen. Vi spelade pingis i källaren och hade skitkul. Sen rasade bara allt… …det som hände efteråt och dagarna efter minns jag ingenting av.

Tände ett ljus idag på mammas dödsdag.

Ett minne har jag i alla fall och det är hur vi sitter i kapellet den dagen urnan ska ner i jorden och hur jag ser mammas namn på urnan med vit remsa, skriven med en sådan där märkmaskin (dymo?) som man har på ett kontor. Det minns jag, men så mycket mer minns jag inte från den tiden. Begravningen var ett töcken, minns farmors min och hur jag snyftade och inte kunde hålla ihop utan grät som ett litet barn. Bara då aldrig mer.

Dagarna och veckorna efter är blanka. Vet dock att jag åkte till moster i Stockholm för att liksom få vara nära den lilla släkt jag hade. Kommer inte ens ihåg om syrran var med. En mycket märklig tid i början på 1981.

Tog mig till graven idag för att tända ett ljus för mamma. Bad om stöd och hjälp där jag är i mitt liv idag. Det ger mig tröst att gå till graven och prata med mamma. Den plats som jag tidigare bara tyckte var ”symbolisk” har nu fått en djupare innebörd för mig. Det känner jag varje gång jag tar mig dit, även om det inte är så ofta.

Min mamma var 33 år när hon dog den 3 januari 1981. Det har jag lite svårt att få in när jag idag är 20 år äldre. Hon ville inte mer och kunde inte se klart tror jag. Mycket märklig känsla att hon fick vara med om så kort tid på jorden i livet som Ann-Britt Pettersson. Mammas dödsdag är en dag för mig att minnas tillbaka och tänka på mamma. Så kommer det alltid att vara i någon form.

Mamma 71

Idag hade en födelsedag firats om allt hade varit som det var före 1981. Min mamma skulle idag ha fyllt 71 år.

mamma1977

Ann-Britt Margareta Pettersson 1977

Mamma har inte varit med på min resa i det här livet. Inte fått se mina barn växa upp, inte fått dela mina glädjeämnen och sorger. Har aldrig fått veta vad hon tycker om de val jag gjort och aldrig kunnat prata på djupet med henne. Min mamma födde mig och idag vet jag att utan hennes kärlek de första åren hade jag varit någon annanstans idag.

Grunden gav hon mig att stå på. Hon var min mamma och de första åren fick jag tillsammans med henne i alla fall. Det försöker jag ta fram och tänka på de dagar jag saknar henne som mest.

Den 23 oktober 1947 föddes min mamma. Den 3 januari 1981 lämnade hon jordelivet. Hon blev 33 år gammal. Idag har jag levt nästan 20 år längre än vad hon gjorde och det känns mycket märkligt.

Idag minns jag inte hennes röst eller skratt. Det finns inga rörliga bilder på min mamma. Det lite läskiga är också att åren försvagar mitt minne av henne och sådant som hände. Hennes avskedsbrev försvann för många år sedan. Det jag har kvar från min mamma får plats i en gammal Oboy-burk.

Sorgen kommer alltid att finnas där. Det såret kommer aldrig att läka helt. Det går att leva med det och acceptera, men att glömma går inte. Tiden läker inte alla sår. De kan lindras, men de försvinner inte helt.

Visst har förlusten av min mamma påverkat mig negativt. Det är inte tu tal om annat. Men jag lever fortfarande och för det får jag vara tacksam. Hon finns inte med mig hela tiden nu, även om jag ofta tänker på henne. Hon känns längre bort eller hur jag ska säga det, men visst kommer dagarna då jag är så jävla arg och ledsen över det som blev och hur det blev. Det går nog aldrig över helt.

Idag skulle min mamma ha fyllt 71 år. Jag tänder ett ljus för henne och tillåter mig att tänka lite mer på henne och på vad som skulle kunna ha varit, även om jag vet att det är meningslöst. Men jag tillåter mig att få fantisera om ett liv med en mamma och hur jag tror att det skulle ha varit.

Hur fan kunde det bli på det här viset?!! Älskade fina mamma…

Relaterat
Mammas födelsedag (161023)

Tröst hos mor

180721 graven

I lätt duggregn satte jag mig på bussen mot stan. Måste till mamma. Hon har varit ifrån mig sedan 3 januari 1981. Saknar henne så oerhört mycket just nu. Ann-Britt Pettersson föddes den 23 oktober 1947 och var min mamma tills jag fyllde 15 år. Tröst hos mor så gott det nu gick.

I samma grav ligger min morfar Isidor Pettersson som lämnade jorden den 11 december 1979. En begravning och jordfästning som min mor var med och arrangerade. Minns så väl mörkret och alla svarta kläder. Honom hade jag ingen relation till eftersom han valde flaskan före människor.

180721 mormor grav

Min mormor Britta Pettersson fick inte ens en egen gravsten, så jag har lite svårt att hitta till den graven. Vet inte ens om detta är hennes sista viloplats? Hon dog i alla fall den 17 maj 1999 vid en ålder av 79 år. Den begravningen minns jag som ljus och fin. På något sätt kändes det som om hon var med.

Henne tyckte jag om även om vi inte träffades ofta. En mild och mjuk människa som tyvärr var ganska styrd av de karlar hon levde tillsammans med. Den ena värre än den andra där också flaskan var det allra viktigaste. Men henne hade jag i alla fall en relation till som var hyfsad så här när jag ser tillbaka. Svårt att förstå att nästa år har hon varit borta i 20 år.

180721 okänd grav

På många ställen finns ingenting kvar. Namn och allt är borta, bara en stor sliten sten står kvar. De är förpassade in i evigheten utan att någon bryr sig om dem mer här på jorden.

För mig en befriande tanke eftersom jag inte vill ha någon gravplats utan min aska måste de strö för vinden någonstans. Någon begravning vill jag inte heller ha. Människor ska inte samlas för min skull genom tvång och för att de måste. Vill inte ha en sådan sista föreställning. Vill försvinna utan falska åthävor från denna värld.

180721 helga tref

Sakta mak genom Uppsala där jag passerade Helga Trefaldighets kyrka. Hörde tyskar som skrattade och tog bilder.

180721 domkyrkan

Uppsala domkyrka går inte att undvika. Har så många bilder på den med tornen.

180721 fonster

Nedre Valvgatan med dess rediga och robusta fönster.

180721 blommor

Vissa blomsterarrangemang är fina i Uppsala. Åt lunch på Burger King och sen blev det bussen hem igen. Klibbigt och ganska kvavt. Lite åska i luften.

Så här ser mina dagar ut numera. Självvalt till viss del, men visst känns det ledsamt emellanåt. Det inre gör ont och jag kan inte bara sitta hemma och fastna i mitt mörker. Måste ut innan kraften tar slut i mig. Det blev 6,6 km och 9 052 steg allt som allt och det får jag vara nöjd med, även om jag vet att det mesta försvinner i kostens virrvarr just nu.

Har också hunnit med att sova en redig eftermiddagslur. Antecknar ni? Resten av dagen är förvaring för att få gå och sova igen. Känns som om jag är på ”hemmet” redan när jag ser vad jag skriver. Håller liksom bara några timmar per dag numera.

Jag är där jag är idag för de val jag har gjort i livet. Det är den hårda men sanna verkligheten. Så är det. Försöker hitta det positiva över att jag fortfarande andas och inte har tappat förståndet. Att jag så att säga fortfarande ”hänger med” hur dumt det än kan låta. För det är absolut ingen självklarhet efter de sista årens händelser.

Mors dag 2018

mamma-julen77.jpg

Till min mamma, Ann-Britt Pettersson

I femton år gick vi tillsammans på jorden, mamma. De första åren vet jag att du gav mig mycket kärlek. Annars hade jag torkat ut för länge sedan i svek, hat och bitterhet. Din kärlek till din enda son de första åren har räckt länge, kära mamma! Bränslet börjar dock ta slut nu. Men jag tycker det räckt länge ändå med de förutsättningar som varit.

Det är som om jag vet att vi träffas snart. Som om allt har sin tid. Du gör annat nu, det vet jag.  Jag har inte orkat att sköta din symboliska gravplats inför denna dag. Har liksom inte plats inom mig inför resan i morgon. Klarar inte så mycket som du vet samtidigt numera. Orken tryter men tanken på att snart få återförenas med dig, det gör att jag orkar lite till.

Du är en bit ifrån mig nu, jag känner det. Du vill att jag ska klara av vissa saker själv utan att behöva dig på det sätt som tidigare. Jag vet det. Ibland får jag för mig att du är med om andra viktiga äventyr just nu och inte riktigt har tid med mig och livet på jorden.

Den kramen du gav mig ett halvår efter din död, den tänker jag på ibland och längtar efter igen. Snart så.

Får jag vara lite egoistisk, mamma? Du är väl med mig i veckan som kommer? Jag vet, det handlar inte om Elvis, men Beatles var väl ok de också? Eller var de för mesiga för dig? (;-) Kan du inte prata med de ”däruppe” också om att vi vill ha lite sol och inte bara åska och regn… ok? Vet att London ofta bjuder på regn och skurar, jag vet ju det, men hela tiden?

Åker med Frida, ditt barnbarn på resan, det är så roligt! Sen ska vi ju också besöka ditt andra barnbarn Linn. Det är en overklighetskänsla, men samtidigt känns det så häftigt att det nu blir av. Ser väldigt mycket framemot att få se hennes egna hem i Bradford. Hon har ju sällskap också. Det är så roligt att det går bra för henne.

Saknar dig, mamma. Det går upp och ner och jag vet att det var menat på det här viset, men det spelar ingen roll. Prövningen är hård och tuff. Älskar dig och kommer snart.

 

Mammas födelsedag

Mamma 1949
Mamma 1949.

Den 23 oktober 1947 föddes Ann-Britt Margareta Pettersson. Hon var nummer två i en syskonskara på tre tjejer.

1949_01 Mamma

Hennes mamma hette Britta och hennes pappa Isidor. De två bilderna är från 1949 då mamma är 2 år.

1950-tal Mamma

På 50-talet byggde Isidor sitt eget hus som fick adressen Tegelgatan 61 i Uppsala och flyttade dit med sin familj. Anteckningarna är från den enda fotobok jag har från min mamma. 80% av alla bilder är borta, men några finns kvar och de är några av dessa som finns i detta inlägg.

1962_Mamma

1962 konfirmerades min mamma, då 15 år gammal. 1965 träffade mamma min pappa. Hon var då 18 år gammal. Jag föddes i november. Mammas första barn.

Idag skulle hon ha fyllt 69 år om hon hade valt livet före döden. Mamma levde alltså mellan åren 1947-1981 där hon under sista året bara var med till den 3 januari.

Vissa händelser är som fastgjutna i mig. Synen på mammas val förändras genom åren, så är det, men saknaden är lika stark som den alltid har varit. Känner mest en ledsamhet över att jag aldrig fick lära känna henne ordentligt i det här livet.

När hon dog mindes jag hennes skratt ett tag efter, men tillslut så försvann även det. En sorg att tappa detta. Skrattet tröstade. Nu är det som det är och jag minns henne som livgivare. Det är vackert så efter allt som hände henne i det här livet. Det var en plågsam resa för henne de sista åren.

Det är som ett annat liv, en annan värld de åren jag fick med mamma. När jag dessutom i hela livet har haft en frånvarande pappa som valde flaskan före sina barn, har det varit lite krokigt här och där under åren.

Terapin kring detta är slut och över. Nu är jag här 2016 och tänker bara minnas min mamma på ett sätt som gör mig gott.


Mamma 1967

Mamma är med och ser allt detta. Det vet jag. Ett par gånger har hon också visat sig efter sin död. Det räcker för mig att förstå att vi kommer att träffas igen. Vissa dagar vill jag inget annat. Få lägga mig i hennes knä och gråta ut. Det är inget att hymla om, så är det.

Idag skulle min mamma fyllt 69 år. Tänker på hur jag skulle agerat om hon hade varit i livet. Går inte att låta bli en dag som denna. Tror inte ens att jag skulle vara där jag är nu om hon hade valt att fortsätta. Spekulationer, jag vet men det är min känsla.

När jag själv nu blir äldre är saknaden på ett annat sätt än tidigare. Hålet eller vad jag ska kalla det för blir tydligare på ett annat sätt. Saknaden kommer aldrig att försvinna oavsett vad de så kallade experterna säger. Det är ett hål som aldrig kommer att läka helt. Plåstret är borttaget, men märket kommer alltid att finnas där. Men som sagt, terapin kring detta är över och förbi.

Några utdrag om mamma från min så kallade Livsbok vill jag ändå bjuda på:

Mamma var mer självständig, argsint och skulle ha sin vilja igenom. Hon fick tidigt glasögon för att hon skelade. Hon kastade dem i backen ofta och det gick sönder då och då.

På ett annat ställe skriver jag:

En sak vet jag och hade jag inte fått den kärlek som min mor gav mig de första åren, då hade jag inte skrivit dessa rader idag.

Men jag har sörjt henne genom alla år. Hon har liksom alltid fattats mig. Tyvärr så var det så, att min sorg i början alltid kom när jag var berusad. Jag släppte aldrig ut någonting nykter. Så var det under lång tid.

Grattis älskade mamma!

Fy fan vad jag saknar dig! Snart ses vi igen! Hoppas din mamma och pappa sjunger för dig idag och att syster Berit är med dig denna dag, den 23 oktober 2016. Ett ljus ska brinna för dig hela dagen och Elvis ska spelas! (;-)

För 68 år sedan

2015-10-23

Den 23 oktober 1947 föddes min mamma Ann-Britt Pettersson. Idag skulle vi ha firat hennes 68-årsdag om hon hade levat. Men det gör hon inte. För den 3 januari 1981 så ville hon inte mer. Hon var 33 år gammal då.

Det är idag väldigt konstigt att tänka tillbaka på detta som hände. Hon har snart varit död i 35 år. För det känns som ett helt annat liv, en annan tid då hon fanns i mitt liv. Det var inte många år, utan mellan 1965-1980 så var hon min mamma. Sen har det liksom bara handlat om tankar och fantasier om att ha en mamma.

Detta är mammas dag. En dag varje år. För mig har det blivit alltmer självklart att åka till minnesplatsen där hennes och morfars gravstenar finns. Ett av få spår jag har kvar av mitt tidigare liv, även om det bara är två nötta och gamla gravstenar som står där.

För efteråt så känns det skönt att ha gjort fint och snyggat till. Det gör det och det lutar nog åt att jag kommer att fortsätta att sköta detta eftersom det ändå är en tröst för mig att ha och gå till.

Sen pratar jag med mamma oavsett vad jag befinner mig ändå. Gravplatsen är inte en viktigare plats än någonting annat men det har ändå blivit någonting att hålla sig i, en tröst och något att skingra tankarna med ifrån denna sjuka värld som bara känns allt konstigare.

2015-10-23

Egentligen är det märkligt vilka monument vi sätter upp över döda människor. En del har ju rent groteska stenar tycker jag. För vem egentligen? Många stenar är väldigt gamla och de ser inte ut som om någon besöker dem.

2015-10-23

Är inte detta lite väl bisarrt? Att liksom förbereda i många år innan… roligt att vara den som går förbi och veta att här hamnar man tillslut.. bisarrt är ordet.

Minneslund och ingen sten. Ingenting som påminner om att jag en gång varit på den här jorden. Det är min önskan. Jag lever här och nu. Sen är det liksom andra som ska uppmärksammas, de levande och de som lever då. Om 100 år är vi alla som lever nu ändå bortglömda. Nästan alla i alla fall…

2015-10-23

Här och nu. Vara i detta som händer idag. På bilden är jag på väg till familjen för en kort visit. Hälsade på Linn och Elias. Allt var bra. Gosade lite på kattungarna också. [Instagram]

Den 23 oktober 1947 föddes min mamma. Henne kommer jag att komma ihåg så länge jag lever. Kanske kommer mina barn att tänka på henne någon gång också, men sen…? Det är liksom livets gång att bli bortglömd tillslut…