Etikettarkiv: ångestriden

Bottennappet

Funktioner som inte var som det sagts, framförhållning noll i ärenden och beslut som tas tillbaka. Dessutom denna jädra GDPR som går mig på nerverna!

180918 Bussen

Att få åka hem och kliva av bussen kändes så bra. I morgon är jag på kurs i Stockholm och ska utbilda mig i ett enskilt program istället.

180918 Mininypon

Rethosta på bussen (är luften sämre där?!) gjorde inte starten bra överhuvudtaget. Sen tolkningarna av GDPR som jag inte förstår riktigt. Ibland är det ”journalistiskt arbete” som det så fint kallas och ibland inte.

Tycker inte det finns någon klar linje i detta och det påverkar jobbet negativt. Det känns som om man ska kasta så mycket som möjligt för rädslan att bli granskade. Man kastar och sen behöver man vissa saker av det man kastat. Det har redan hänt och det kommer att hända igen.

Nej, GDPR är inkonsekvent och uppriktigt sagt förstår jag mig inte på detta. Försöker att inte bry mig om det så mycket som det bara går, men det försvårar saker och fördröjer ibland arbetsflödet.

180918 Overgangsstalle

Har fått en inbjudan till en inflyttningsfest. Mitt gamla tankemönster skriker hela tiden nej, nej… men jag har några dagar till på mig innan jag måste svara. Får en sådant obehag över att inte bara kunna tacka ja och sen låta det bli som det blir. Ångestriden helt enkelt på ett sätt jag inte grejar.

180918 Rosen

Har känt mig så arg idag. Över många saker. Irriterad när det inte funkar eller flyter på som det ska. När jag ”misslyckas” med saker och ting. Så påverkbar in i märgen. Idag har det inte varit till min fördel att vara känslig utan denna dag har varit ett riktigt bottennapp.

Vill bara stoppa i mig sötsaker för att liksom döva känslorna. Men jag vet att det inte blir bättre av det. Ja, för stunden, men sen känns det än värre. Ytterligare en negativ sak till listan som gjort den 18 september till en dag av gamla tankemönster, ångest och ett mående jag inte får fastna i.

I morgon nya tag. Mot Stockholm och en kurs. Att bara ”utsätta” mig för det är en framgång. Helt otänkbart för ett år sedan. Bra jobbat, Jerry! Måste ge mig lite credd också efter denna rapa av negativiteter ovan.

Annonser

Tombola med fler lotter i olika färger

tombola

Det har nu gått drygt 10 dagar sedan jag halverade mitt intag av Duloxetin. Kan inte med säkerhet säga vad som är vad i mitt mående, men vissa känslor är förstärkta just nu. Tycker mig också ha fått mer energi och en nyfikenhet på saker och ting som saknats under flera månader. Den där zoombieliknande känslan har minskat.

Så på plussidan är att jag vill mer, orkar lite längre och känner känslor som nästintill varit avdomnade under lång tid. Dessa känslor blir tyvärr också en del av minussidan eftersom min längtan förstärks och jag liksom knappt står ut med att känna såsom jag gör inför vissa saker.

Vet att jag pratar i gåtor, men jag vill inte outa någon mer än nödvändigt. Så stark dröm i natt och en sådan ledsenhet blandad med saknad för att det liksom blev som det blev. Nästan fysiskt i känslotombolan där allt blandades omkring på ett sätt jag inte känt på länge. Dröm om beröring, underbara tankar men även svartsjuka och en stark samhörighet.

Det är fler lotter idag av olika kulörer i känslotombolan, helt klart. Tidigare var den nästan tom och fylld med nitlotter. Färgerna var entoniga utan någon som helst innehåll. Men nu fylls det på med alltfler färger och virrvarret blir påtagligt. Både på gott och ont, men mest gott faktiskt eftersom jag är glad för att kunna känna vissa känslor igen.

De rena så kallade ångestritterna finns där, men har inte blivit värre än tidigare. Kanske fler, men inte djupare och värre. Känner igen dem och vet vad de står för idag. Inte heller folksamlingar bekommer mig så mycket, om det inte blir för mycket olika ljud förstås, då måste jag fly.

Nu handlar det mest om att hitta vinstlotten i min tombola. Den röda, med kärlek och någon att älska. Den lotten har jag inte sett på många år.

 

Energi & ork – som vanligt…

Försökte att föra någon slags dagbok för den gångna veckan, men som med så mycket annat orkade jag inte hela vägen. Men lite blev det i alla fall:

**********

Måndag 13 augusti
Tycker inte om den jag har blivit. Visst, en del kan kanske förklaras med utmattningen och att någonting har ”gått sönder” men jag får sådan otrolig ångest av att inte klara av det som jag tidigare inte hade några problem med.

I måndags morse var det hemskt. Så ångestladdat att ens komma ur sängen och jag kan inte ens med någon del på ett förnuftigt och intellektuellt sätt förstå varför. Kanske gör det att jag får än mer ångest och tappar liksom än mer. Det är hemskt och tankarna som jag inte kan stoppa ser bara slutet på allting. På mitt jobb och att jag inte kommer att klara av det i framtiden och vad det för med sig både på det sociala och ekonomiska planet.

Orkar inte tänka, få ihop trådarna och liksom bara släppa taget. Flyta med och ta det för var det är. Det ger mig sådan förbannad ångest och denna morgon var fruktansvärd.

Tillslut kom jag iväg. Halvt någon annanstans, halvt här. Tycker inte om de alternativ jag ser framför mig. Så förbannat ångestriden och en oro jag inte riktigt kan hantera. Vågar inte släppa fram det där lejonet inom mig. Är rädd för konsekvenserna. Tillslut finns det kanske inget val om jag inte ska gå samma vägar igen. De som inte leder någonvart.

Tisdag 14 augusti
Slår upp mina melerade ögon med gröna drag exakt 05:37 det klockslag som jag har gått upp före semestern för att hinna med bussen till jobbet. Före detta en stark dröm och att jag låg i lumpen och som vanligt sumpade en massa saker. I slutet satt jag med Kim och ”vänner” till honom och drack shots… någon som kallades för ”Ryssen” bjöd mig på alkohol. Han såg bra ut, ljusblond och ganska grova men fina drag. Ville sitta kvar, men vaknade tyvärr till och kom ifrån denna märkliga dröm.

I alla fall, när jag såg tiden bestämde jag mig för att gå upp. Fortfarande inte riktigt vaken så virrade jag omkring hemma och gjorde morgonrutinerna. Bädda sängen, släppa in Felix och ge dem mat. Släppa ut dem och tömma kattlådorna. Kolla att det ser ok ut i köket och sen gå in i duschen. Allt ska vara klart cirkus 06:15-20 då jag går till bussen.

Som tur var kändes inte kroppen lika konstig som igår. Jag orkade ta tag i saker och ting och känslan från igår var inte lika stark. Tack för det. Maja hann att komma in innan jag skulle gå till bussen, så båda katterna var inne när jag gick.

**********

Sen tog det som sagt var stopp att skriva något mer. När jag försökte var det tomt på ord och jag gav upp. Men vem bryr sig egentligen? Det är bara jag för att ha som eget arkiv och kunna gå tillbaka så att jag minns vad jag gör. För övriga måste det vara en golgata av ständigt klagande, ångest och jag vet inte allt negativt som jag bär på.

Veckan blev dock allt bättre föutom mornarna som tyvärr blivit väldigt kämpiga för mig. Så var det inte tidigare. Men när jag väl kommer upp funkar jag fram till 13-14…. sen är det som om ridån går ner. Pratade lite om detta med en arbetskamrat och hon hade så vettiga tankar. Hon ger mig energi och berättade personligt om detta med att hushålla med sin energi och att det liksom bara finns en pott att ta av. Den förändras inte så mycket och går man över gränsen för att man känner just då att man orkar, får man alltid betala tillbaka genom att tvingas att vila. Detta har jag så svårt att inse och gång efter annan så ”straffas” jag för min envishet att försöka mer.

Märker själv hur trött jag blir av att bara prata om detta hela tiden. Resurserna är numera begränsade på ett sätt jag inte upplevt tidigare. Punkt och slut.

Nu tar vi det positiva och det rörde mig nästan till tårar när jag fick orden till mig. Hur paradoxalt det än kan låta fick jag höra att JAG ger människor energi på jobbet!? Blev så paff och hade svårt att förstå när jag fick höra detta eftersom jag själv inte känner att jag tillför så mycket. Tala om att missta sig på vad man sänder ut… men det var ju positivt så det försöker jag verkligen att ta till mig.

Avslutar denna post med ett litet bildspel om veckan som var:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Tappade tänder & sammelsurium

180617_samsurum

Sammelsurium, mischmasch och oreda.

I natt hade jag sådana fruktansvärda mardrömmar att hälften vore nog. Mina tänder lossnade ytterligare och jag kunde själv nästan dra ut dem. Det märkliga är att det var fortsättning på en tidigare dröm, men nu åkte de sista gaddarna ut.

Hånflinet från före detta vännen och tvånget att jaga busslinjer och resor där guppen var så höga att vi svävade innan dunsen kom. Fy fan vilket sammelsurium, mischmasch och oreda. Vaknade ur detta och var helt övertygad om att jag var tandlös. Så verkligt med att de åkte ur en efter en… det är väl symboliskt för det som pågår i mitt liv just nu.

Låg sedan och grubblade i timmar. Måste förändra mitt liv. NU! Det som ligger närmast till hands är att flytta och göra som så många andra gör. Fly ifrån platsen som gör att jag mår och drömmer så konstigt. För att liksom göra någonting.

180617_ cyklar skrap

Satt sedan på baksidan och var så fruktansvärt ångestriden att jag bara måste göra någonting. Det slutade med att jag röjde ur och gjorde fint på ena sidan av min baksida där jag har ett par vinbärsbuskar och där det lagrats en massa skrot. För att jag liksom inte orkar med mig själv och de tankar jag har. De skrämmer mig dessutom ibland när det är riktigt mörkt och svart. Då måste jag bryta tankemönstret och göra någonting praktiskt.

Ingenting flyter på just nu. Det är stopp och oro ta mig fan i så mycket nu att jag liksom inte vet vad jag ska göra. Känner för att ta den lånade bilen och bara åka ifrån hela skiten. Vore det inte för min son och katterna skulle jag inte tveka en sekund. Är så less på så mycket just nu omkring mig. Och detta ska kallas för semester? Jag fungerar fanimej bättre när jag jobbar!

Måste avsluta positivt. Titta på Felix och Maja nu i morse;

180617_katterna

Vilka sötnötar!

Ångestritt & Israelvinst i Eurovision

Kanske måste ångestnivån vara tillräckligt hög för att jag ska börja motionera regelbundet igen. Idag var en sådan dag att jag bara måste ut. Kunde inte sitta inne eftersom jag var ångestriden att jag bara måste ut och gå… gick och gick vilket slutade med Super-slingan 6,7 km och nästan 8 900 steg… ångest är inte bara skit alltså när det genererar aktiviteter som är bra för kroppen.

180513_53

När jag såg dessa siffror på ett elskåp under min vandring började tankarna kring åldrandet igen och hur svårt jag har att begripa de höga siffrorna som jag själv uppnått.

Siffror som för mig är helt overkliga. Går liksom inte att förstå för en evig ungdom…hahaha… nej, men allvarligt så är det verkligen bara siffror och betyder egentligen ingenting. Ser mig inte alls i det åldersspannet och när jag tittar på människor i min ålder på TV:n begriper jag ingenting.

Men jag erkänner att jag avskyr att åldras. Det går ju bara åt ett håll och då får alla hurtisar säga vad dom vill. Det är en cirkel som sluts och tillslut blir man som ett litet barn igen. Bävar för att hamna på äldreboende och vara beroende av andra.

180513_gallring

Dessa hus såg jag inte tidigare. De har gallrat ut en massa träd på en del av slingans väg. Tänker då givetvis på att gallra ut en massa i ens liv. Ser man andra saker då? Kan det vara bra rentutav? Eller bara obehagligt och läskigt? Gallra för gallrandets skull eller för att faktiskt komma vidare?

Från att ha gått ut ångestriden som sagt och väldigt frustrerad och negativ i tanken så gjorde promenaden mig gott och jag fick tänka över ett och annat ett varv till. Allt måste inte mötas med ultimatum och mina egna behovs bästa hela tiden, utan det går att hitta andra vägar, just också för att inse att en dag kanske det är jag som behöver hjälp.

Mina fina systers ord hjälpte mig också när hon ringde och berättade om sin hälsoresa på Kreta. Hon verkar må så bra just nu och det gör mig så glad.

180513_felixskinka

Felix var så sugen häromdagen på…

180513_felixskinka2

…en bit skinka. Det klart att hans önskan uppfylldes.

180513_majabus2

Fikade ute igen i morse. Maja fick då också vara ute.

180513_majabus

Sisen trivs ute och undersöker allt. Jagar flygfän, smyger på allt som rör sig och verkligen gillar läget. Idag hade hon tendenser att vilja dra utanför tomten, vilket jag som husse inte gillar. Då kommer bollen fram och det räcker med att jag sparkar lite på den så rusar hon in. Frågan är bara hur länge det går att ta till den metoden?

Om Eurovision Song Contest 2018 har jag några ord att säga. Blir så trött på allt politiserande kring tävlingen. Nu gillade jag inte vinnaren personligen, men att utgå från att politiken vann och inte musiken är verkligen att nedvärdera Netta och vinnarbidraget ”Toy”. Nästa år blir det alltså tävlingar i Jerusalem.

Jag röstade på Nederländerna som kom på 18:e plats med 121p. Härlig country med tryck i! Stackars Sara Aalto från Finland kom näst sist med sin ”Monster” och fick endast 46p och en 25:e plats. Snålt tycker jag, hon var värd en mycket bättre placering och fick också en röst av mig under kvällen, men vad hjälpte det?

Sverige kom på en 7:e plats med 274p. När jurygrupperna hade röstas låg Benjamin Ingrosso 2:a, men sen när folket fick säga gick det inget vidare. Näst sämst av alla finalbidrag! Men det var ungefär som förväntat, bidraget saknar någonting helt enkelt. Men Benjamin var lika glad för det.

Hela resultatet.

Grattis Israel och grattis Netta, vi ses i Jerusalem 2019!

 

Det ”guldiga” i livet

Känner mig ur kurs på något vis. Allt är trögare och jobbigare än vanligt och egentligen har jag ingen anledning till det. Öppnade upp mig en aning idag, men klarade inte riktigt av det fullt ut. Vet inte riktigt varför.

10 april 2018 Gathörn i Uppsala

Satt och fikade ute för första gången i år på lunchen. Kyligt men i solen gick det riktigt bra. På väg hem, tittade upp och för första gången såg jag det ”guldiga” på byggnaden. Tala om att gå i månader och missa det ”guldiga”. Vad missar jag mer? Det ”guldiga” i livet?

Kommer på mig själv att säga saker till andra som att vara i nuet, inte ta ut allt på en gång och det ordnar sig. Exakt samma saker som jag själv så väl behöver ta till mig. Det är hela tiden lättare att säga till andra hur man ska komma vidare, men sen när orden når mig själv studsar de bara iväg. Märkligt är det.

I natt var jag vaken länge och kunde inte somna om. Den existentiella ensamheten slog till och tanken på att dö ensam. Att aldrig få vara nära någon igen. Jag vet, samma gamla känslor som jag aldrig kommer att kunna göra upp med. Min lott. Mitt öde känns det som.

Har nu testas idealmodellen i tre versioner. Den för jobbet, den för arbetet och den för vännerna. Lika ångestriden av dem alla tre. Klarar liksom inte av att vara kvar i mig själv och känna allting. Flyktkänslorna som hela tiden kommer tillbaka. Så att vara i nuet, inte ta ut allt på en gång och ha visshet i att det alltid ordnar sig, det är någonting jag själv måste få in i mitt egna system. Om det så sker på min dödsdag.