Etikettarkiv: ångestfylld

Rollercoaster deluxe

Fy bubblan vad det far åt alla håll, Det är rollercoaster deluxe och jag får verkligen hålla i mig. Fick också en bild av jättevågor som kommer emot mig och jag får verkligen kämpa för att inte drunkna. Tillslut viker vågen undan och det blir härligt en stund, men snart är nästa på gång.

Vet att jag själv utsätter mig för allt detta, men att inte ens försöka förändra är inget alternativ för mig. Det går liksom inte längre. Vill på något sätt mer innan kistlocket faller över mig med en del av mig själv, samtidigt som den där andra inte vill inte skit. Det är detta som skapar friktionen av vågor och rollercoasters i tid och otid.

Jag är inte ensam. Tre underbara själar säger utan omsvep att ring om det är något och strunta i vilken tid det är. Tre stycken! Jag är väldigt tacksam över detta. Sen min syster, mitt ankare som håller mig kvar. Så tacksam alltså.

När jag blir för orolig och ångestfylld nu blir jag arg och ilsken. Än mer än förr. Känner mig så irriterad på andningsankare och scanningar av kroppen. Blir så förbannat anti allt vad andlighet och självinsikter heter och det är jag medveten om idag. Det var jag inte tidigare.

Idag var vi hemma hos den blivande biskopen Karin Johannesson och filmade. Hon är verkligen en ödmjuk själ och ett otroligt proffs framför kameran. Hon fick oss alla att känna oss bekväma och allt gick så bra. Det ska bli väldigt spännande att följa hennes mission som Uppsala stifts nya biskop. Hon vigs på söndag i Uppsala domkyrka.

Mitt mående spelade mig ett spratt och jag kände mig stundtals helt värdelös och som ”femte hjulet” under dessa timmar. Men jag vet att det är mina tankar som bråkar med mig och att det handlar om ”förgöraren” som kommer fram såsom det alltid har varit i mitt liv när jag exponerar mig för någonting som jag inte har full kontroll på. Jag duger inte, jag är ingenting värd och så vidare. Det triggar i sin tur igång ilskan i mig för att jag inte kan ge fan i att tänka på det sättet. Hur paradoxalt det än kan låta så hatar jag offerkoftan och allt självömkande.

Det var så mycket intryck och så mycket som hände att när jag kom tillbaka till jobbet sen var det stopp. Var yr och klarade inte av att tänka. Fanns bara en sak att göra och det var att åka hem. Bara tanken på att jag nu på fredag ska jobba 100% oroar som sjuttsingen. Har liksom inga som helst ”marginaler” idag att ta till och jag ser löneavdrag framför mig för minustid.

Låter som att allt bara är skit men så är de inte. Många saker är positiva inför framtiden och det gäller att jag tar fram dem när vågen kommer, vagnen i rollercoastern går på två hjul och när ilskan försöker styra mina tankar. Så många fina och underbara själar som vill mig väl och min intuition vet också att en förändring kommer! Tillit och tålamod in absurdum eller inte, det är vägen framåt.

De små detaljerna & ångestritt utan dess like

Det är i de små detaljerna jag finner tröst. När jag tänker på vad jag är mest rädd om av de materiella som finns hemma hos mig, fastnar jag i de små sakerna. 

En ny TV är visserligen bra efter 12 år, men det är inte ”halleluja moment” utan mer ett konstaterande att nu ser jag ju bättre de gånger jag kollar på TV. Ser det inköpet som en impulsgrej när ångesten var som starkast i veckan.

Nej, det är i det lilla jag finner glädjen. Minnas tillbaka och konstatera hur det var just då den saken kom till mitt hem.

Men det klart, ingen sak som finns i mitt hem är så värdefullt att jag skulle gråta över om de försvann. Det skulle vara tråkigt, men mer än så känner jag inte. Har ingenting som jag verkligen är rädd om, mer än känslomässigt bundna saker som mammas brev och saker som hon lämnade efter sig. Det är inte mycket, men kanske är det därför jag månar mer om det, än om övriga saker i mitt hem.

Det är väl en fördel att inte vara så fast i det materiella längre. 

En ångestfylld vecka är slut. Så förbannat ångestriden. Det går så fort allting och kanske är det bra nu i november. Har varit vaken en del på nätterna och det beror på flera saker. En resa nästa vecka är inställd för att jag helt enkelt inte får ro i tanken över min roll och vad jag ska göra där. Klarar just nu inte av att utmana mig själv överhuvudtaget. Livshinnan är så tunn och sårbar. Klarar inte av för många människor samtidigt.

Julen närmar sig med stormsteg. Den verkar inte bli som det varit tidigare år och det känns väldigt tråkigt samtidigt som det ger mig en del ångest. Tänker mycket på de låsningar som finns och kan inte begripa att den ”vuxna i rummet” ingenting begriper över sitt eget ansvar i den situation som uppstått. Men som jag skrivit tidigare, jag kan ingenting göra i detta mer än hoppas på att förnuftet ”vaknar till” innan såret är permanent och det är helt kört för all framtid. Men det kanske är detta som önskas?

Ja, jag kan inte tolka situationen på annat vis efter veckor av tystnad gentemot den berörda samt efter en text som jag läst om familjen tidigare, vilket först förvånade men sen gjorde mig mest ledsen. När man exkluderar på det viset, tacka sjuttsingen för att det bli reaktioner bland oss andra i den så kallade familjen. Vet inte vad jag ska tro längre…

Julen är så mycket tradition och i familjen är detta en av få som vi har kvar tillsammans. Ska den nu bara upphöra efter alla dessa år? Ja, inte vet jag men det kanske är dags att vi firar på det sätt som så många andra familjer gör? Det fina vi hade tillsammans som hel familj var att kunna samlas åtminstone på julen. Det verkar nu vara ett minne blott.

Den 30 november har jag tid hos min husläkare igen. Det bävar jag för eftersom jag inte riktigt vet vad som kommer att hända när jag ärligen berättar för henne om hur jag mår just nu.

Det har i perioder varit en ångestritt utan dess like. Efter ett samtal kanske får jag hjälp från ett håll som jag inte räknat med om allt går i lås…

Gravskötsel & utflykt

2013-07-25

Första anhalten var att göra fint på mors och morfars grav. Det såg för hemskt ut, även om de röda blommorna fick sitta kvar för att de fortfarande såg fina ut. Blommor som suttit där en tid.

2013-07-25

Vi köpte några tagetes som jag satte runt de röda blommorna. Det var så fint att Frida och Elias var med. Vi pratade om farmor och jag är glad att de ville besöka hennes gravplats.

Förutom min moster så är det ingen annan som bryr sig om mammas och morfars gravplats. Det gör mig ledsen och ibland även förundrad. Visst känner jag av pressen att se till graven så att den ser ok ut någon gång ibland så att inte den tas bort på grund av vanvård. För mig vore det väldigt sorgligt och då är det bara att se till att den ser ok ut.

För nu ser den väl ok ut?

2013-07-25

Det är också så att ju äldre jag själv blir, ju viktigare är det att denna symboliska plats blir kvar. Det är liksom någonting att gå till och prata en stund med mamma. Ja, det känns allt bättre att ha platsen kvar.

Det är så svårt i perioder att ens försöka hålla uppe energin. Det är också svårt att förstå och acceptera vissa saker och vad som verkligen hände när min mamma lämnade jorden. För ett par år sedan så fick jag en sak bekräftad och inte gjorde det mitt eget liv enklare utan snarare så blev jag än mer ångestfylld efter det.

Det är svårt att tänka på det. Även om jag någonstans har vetat att det låg till på det viset. Att det vi pratade om bara dagar innan var något som min mor sedan använde sig av när hon lämnade jordelivet. Det är svårt, även om jag med intellektet vet annat och att jag inte ska känna skuld. Men det gör jag. Sådan stark skuld när känslorna tar tag i mig och tankarna far iväg.

2013-07-25

När vi var klara på gravplatsen och det var fint hos mamma och morfar så kom denna svarta fågel och satte sig. Den var lite märklig och den tittade rakt in i kameran en stund. Sen flög den bara iväg…

2013-07-25

Vi gick på Åsgränd och i Pelle Svanslös-land på väg mot de centrala stadsdelarna.

Vi lunchade på favorithaket och Frida köpte ett klädesplagg som jag hade lovat henne.

2013-07-25

Uppsala är klätt i sommarskrud nu. Lugnt tempo och varmt! Några timmars utflykt blev det och nu är alla lite trötta och vissa av oss har ömmande fötter.

Men jag är glad att vi kom iväg idag. Att barnen fick träffa sin farmor. Även om det bara är på ett symboliskt plan och plats så kändes det ändå gott inom mig.