Etikettarkiv: ångest

Det dubbla i mig

Första snön kom den 27 oktober.

Så var vi där igen. Första snön och temperaturer nedåt nollan. Ingenting att ens bli upprörd över eftersom det inte går att förhindra. Vore jag rik hade några månader i södra Spanien nu varit att föredra, men det är en dröm och kommer så att förbli.

Felix och Maxi en dag i april 2015.

Den här bilden krossar mitt hjärta. Felix och Maxi, tre år innan Maxi dog. Tiden går så fort och det är väldigt svårt att fortfarande begripa att Maxi inte finns med mig längre. Hans bortgång har tagit hårt. Pratar med honom mycket och inbillar mig att han är hos mig. Ett par gånger har jag fysiskt fått känslan, men jag vet inte. Kanske är det så att jag vill så mycket att jag känner någonting som bara finns i min fantasi.

Han är så saknad.

Det finns en sådan dubbelhet i mig. Den blir tydligare när jag är på väg mot någonting nytt. Å ena sidan å andra sidan, hela tiden och ibland in i minsta detalj så det nästan blir löjligt.

Känner å ena sidan en mera grundlighet och trygghet inom mig inför allt som kommer, å andra sidan en sådan trötthet över att ens försöka. Drömmer om själen som fick mig i sådan gungning var och varannan natt. Förstår inte vad det ska vara bra för eftersom jag bara blir ledsen när jag vaknar.

En del av mig vill berätta och prata. Inspirera i bästa fall och vara så rak och ärlig som det bara går, en annan vill strunta i allt och stänga ner. Det har blivit så tydliga tankar kring detta, som om något mellanläge inte finns. Antingen eller. Ibland känner jag för att försöka ett tag till och förbättra de bitar där jag sitter fast. För det gör jag eftersom mitt missbruksbeteende fortfarande styr mig till stor del. Ibland är tröttheten total och jag får känslan av att det är kört, oavsett vad jag gör. Det gör ju inte mitt ätande bättre så att säga.

Hur kommer jag in på banan igen där jag var sommaren 2014? Två år var visserligen missbruket att motionera, men hellre det än mat. Före 2014 var det alkoholen som ”tröstade” mig, men den vägen är för alltid stängd. Det törs jag säga idag. Vet i hela mitt väsen att passerar jag den gränsen igen och ens dricker en öl, då är det kört för mig. Då kommer jag aldrig att kunna komma tillbaka igen.

Fastnar i sorg och omöjlig längtan. Något som aldrig blev. En ledsenhet som förlamar mig. Ensamhet i tankarna och när någon försöker prata med mig blir jag tyst och säger ok eller att jag inte vill prata om det. För att inte belasta och verka ömklig och patetisk. Ja, det är så jag ser på mig själv om jag blir ”svag” igen och pratar om det som jag idag istället äter mig till ett bedrägligt lugn som aldrig får nog. Drar mig undan för att undvika risken att blotta det som gör ont.

Det dubbla regerar i många. Det vet jag. Det bedrar och gör illa. Det skvallrar om att inte ta sig själv på allvar. Det är rädsla att inte duga till. Det är att göra mig liten och rädd. För ibland känner jag motsatsen på ett sätt som ger mig hopp idag. Det dubbla är starkare än tidigare, helt klart.

Att stå för den jag är fullt ut är ett livsprojekt. Den dagen jag inte behöver äta eller använda mig av ”missbruk” i någon form kanske jag dör av förvåning? Kanske är det därför jag helt enkelt inte vågar att må bättre? För att jag är rädd att det då är slut och att jag då måste gå vidare till nya utmaningar.

Jag vet att jag är oförbätterlig i vissas ögon, att jag ältar år ut och år in. Men kanske är det min enda chans att överleva? Att få göra det här på min blogg? I de små penseldragen ser man tillslut förändringarna, även om det kan uppfattas som så otroligt träligt för vissa att läsa samma saker (i olika formuleringar) år ut och år in. Men jag kan inget bättre, så är det… och ändå tar det negativa så mycket hårdare än det positiva. Är det 9 positiva och 1 negativ kan ni ju tänka er vart mina tankar fastnar. Det är också en träning i att hitta proportionerna i detta.

Ena stunden tillförsikt och kraft, andra stunden ångest och olust inför framtiden.

Annonser

Energi & ork – som vanligt…

Försökte att föra någon slags dagbok för den gångna veckan, men som med så mycket annat orkade jag inte hela vägen. Men lite blev det i alla fall:

**********

Måndag 13 augusti
Tycker inte om den jag har blivit. Visst, en del kan kanske förklaras med utmattningen och att någonting har ”gått sönder” men jag får sådan otrolig ångest av att inte klara av det som jag tidigare inte hade några problem med.

I måndags morse var det hemskt. Så ångestladdat att ens komma ur sängen och jag kan inte ens med någon del på ett förnuftigt och intellektuellt sätt förstå varför. Kanske gör det att jag får än mer ångest och tappar liksom än mer. Det är hemskt och tankarna som jag inte kan stoppa ser bara slutet på allting. På mitt jobb och att jag inte kommer att klara av det i framtiden och vad det för med sig både på det sociala och ekonomiska planet.

Orkar inte tänka, få ihop trådarna och liksom bara släppa taget. Flyta med och ta det för var det är. Det ger mig sådan förbannad ångest och denna morgon var fruktansvärd.

Tillslut kom jag iväg. Halvt någon annanstans, halvt här. Tycker inte om de alternativ jag ser framför mig. Så förbannat ångestriden och en oro jag inte riktigt kan hantera. Vågar inte släppa fram det där lejonet inom mig. Är rädd för konsekvenserna. Tillslut finns det kanske inget val om jag inte ska gå samma vägar igen. De som inte leder någonvart.

Tisdag 14 augusti
Slår upp mina melerade ögon med gröna drag exakt 05:37 det klockslag som jag har gått upp före semestern för att hinna med bussen till jobbet. Före detta en stark dröm och att jag låg i lumpen och som vanligt sumpade en massa saker. I slutet satt jag med Kim och ”vänner” till honom och drack shots… någon som kallades för ”Ryssen” bjöd mig på alkohol. Han såg bra ut, ljusblond och ganska grova men fina drag. Ville sitta kvar, men vaknade tyvärr till och kom ifrån denna märkliga dröm.

I alla fall, när jag såg tiden bestämde jag mig för att gå upp. Fortfarande inte riktigt vaken så virrade jag omkring hemma och gjorde morgonrutinerna. Bädda sängen, släppa in Felix och ge dem mat. Släppa ut dem och tömma kattlådorna. Kolla att det ser ok ut i köket och sen gå in i duschen. Allt ska vara klart cirkus 06:15-20 då jag går till bussen.

Som tur var kändes inte kroppen lika konstig som igår. Jag orkade ta tag i saker och ting och känslan från igår var inte lika stark. Tack för det. Maja hann att komma in innan jag skulle gå till bussen, så båda katterna var inne när jag gick.

**********

Sen tog det som sagt var stopp att skriva något mer. När jag försökte var det tomt på ord och jag gav upp. Men vem bryr sig egentligen? Det är bara jag för att ha som eget arkiv och kunna gå tillbaka så att jag minns vad jag gör. För övriga måste det vara en golgata av ständigt klagande, ångest och jag vet inte allt negativt som jag bär på.

Veckan blev dock allt bättre föutom mornarna som tyvärr blivit väldigt kämpiga för mig. Så var det inte tidigare. Men när jag väl kommer upp funkar jag fram till 13-14…. sen är det som om ridån går ner. Pratade lite om detta med en arbetskamrat och hon hade så vettiga tankar. Hon ger mig energi och berättade personligt om detta med att hushålla med sin energi och att det liksom bara finns en pott att ta av. Den förändras inte så mycket och går man över gränsen för att man känner just då att man orkar, får man alltid betala tillbaka genom att tvingas att vila. Detta har jag så svårt att inse och gång efter annan så ”straffas” jag för min envishet att försöka mer.

Märker själv hur trött jag blir av att bara prata om detta hela tiden. Resurserna är numera begränsade på ett sätt jag inte upplevt tidigare. Punkt och slut.

Nu tar vi det positiva och det rörde mig nästan till tårar när jag fick orden till mig. Hur paradoxalt det än kan låta fick jag höra att JAG ger människor energi på jobbet!? Blev så paff och hade svårt att förstå när jag fick höra detta eftersom jag själv inte känner att jag tillför så mycket. Tala om att missta sig på vad man sänder ut… men det var ju positivt så det försöker jag verkligen att ta till mig.

Avslutar denna post med ett litet bildspel om veckan som var:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Till TippToppens topp

180723 Tipptoppen

Nu har jag ingen aning om hur hög TippToppen är, men för en 50+ och numera ganska fetlagd gubbe var det inga problem att ta sig upp. Visst, lite mer fart på andningscirkulaturen noterades en liten stund efter uppstigandet, men annars gick det finfint.

Kring 25 grader är perfekt väder för en sådan som mig och när det även blåste lite gjorde det dagens promenad behaglig. 5,4 km och 7369 steg stannade siffrorna på och då tog jag det väldigt lugnt och försökte njuta av att vara ute denna fina högsommardag.

180723 Tipptoppen2

Här finns många minnen från de tidiga åren i Storvreta, då med barnen framförallt. Noterade den fina lekplatsen i vänster som jag inte sett tidigare samt flera uppställda bord och en iordningställd grillplats.

Märker att jag fastnar i det gamla en del. Tänker tillbaka och minns. Det är väl ifrån detta en stor del av min ångest och oro får sitt bränsle. Det som en gång var och det som försvann och att jag liksom inte lyckats att ersätta detta i nutid med ny partner, vänner, socialt liv och att se mig själv som ”värdig” att få leva ett hyfsat liv i några år till.

180723 Tipptoppen4

Tog mig vidare och hittade fler vägar upp mot TippToppen. Torrt och gult i terrängen.

180723 Tipptoppen3

Trädets rötter växer till stora delar ovan jord.

Om jag bara ska göra sånt som jag verkligen vill, då gör jag ingenting. Leva ett liv som enbart utgår från mina egna önskemål. Så känns det idag och egentligen är det jävligt tragiskt att jag hamnat där. Känner mig så trött hela tiden.

180723 Blå huset

Det finns faktiskt en skjutbana i Storvreta bakom Skogsvallen. Där står denna blåa lilla bod. Ser ut som en liten kiosk. Gillar det gamla, övergivna och det som bara står där.

180723 Smutsvatten

Mitt emot skjutbanan finns det en ganska avlång vattenpöl som såg smutsig och död ut. Undrar jag vad det är för slags vatten som hamnar här?

Måste ut och det är väl en styrka fortfarande. Att jag har så mycket ångest och oro i mig att jag måste ut och vandra.

Börjar att jobba igen på fredag. Om inte annat så ger det mig rutiner igen och av det mår jag bättre. Det vet jag idag.

Skura golv dämpar oro

Mitt lilla kök har nu äntligen ett skinande rent golv.

Oro och ångest kanske är bra ibland? För nu har jag skurat köksgolvet samt ena toaletten. Just för att jag drivs av en oro som gör att jag inte kan sitta still. Detta kommer också göra att jag tillsammans med Elias idag ska gå till Fullerö Hage för att ta lite nya bilder. Är så tacksam att han vill följa med mig dit.

Promenaden dit är lång och jag vet att det kommer att kännas i kroppen. Men alternativet att sitta stilla med allt vad det innebär är bra mycket värre. Det är skönt att röra på sig när ångesten försöker ta ett grepp om mig.

En del av min oro beror på tankar kring nära och kära. Om deras framtid och hur det ska gå för dem. Jag är med dem lite väl mycket kanske i tanken och måste släppa dem vidare till egna vuxna liv. Men det är väldigt svårt eftersom jag vill känna mig behövd. Bävar för tanken på att inte vara behövd.

Mina barn är min motor och min motivation att vilja leva vidare. De har fått mig till höjder som jag aldrig skulle ha nått annars. Det vet jag idag. Jag kommer alltid att finnas där för dem så länge jag orkar och kan.

Staketfetisch & tankar på vin

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ett redigt rött staket med rejäla plankor. Har jag sagt att jag gillar staket? Dessa bilder är tagna på ett ställe i Storvreta, där jag undrat länge när de gamla slitna skulle bytas ut. Nu har det skett och givetvis måste staketfetischisten föreviga det hela innan grönskan återigen tar sitt grepp över staketet och gömmer delar av det.

180708 Staket 09

Först en vända på förmiddagen med Frida och sen ytterligare en där Elias anslöt på eftermiddagen. Det enda jag klarar nu är att gå och tacksamheten är stor när barnen hänger på. Vi pratar också på ett annat sätt då än om vi bara sitter hemma.

Annars var gårdagen rent vädermässigt helt perfekt. Sol och lagom varmt. Men både djur och natur skulle behöva ett redigt regn nu på många millimeter. Det är otroligt torrt i marken nu.

Fantiserar om iskallt vin och hur gott det skulle vara att få bli lite ”lullig” igen. Den kloka delen av mig vet att det är bedrägliga tankar som i förlängningen innebär en ångest av helt annat slag och att en linje då skulle passeras som inte går att vända tillbaka ifrån. Men jag skulle ljuga för er om jag inte berättade att tankarna finns där och att de har förstärkts nu under sommaren. Vet sedan 2014 att det är helt fel sätt att fly från ångest och oro. Det har livet faktiskt lärt mig och i det står jag bergfast. Men som sagt, jag kan ibland tänka tankarna.

Det är en linje som bara inte får passeras. Det vet jag idag.

Börjar få tillbaka det där ”tvånget” att röra på mig när ångesten tar över. Kanske är det ett plus trots allt i det som idag tynger mig? Dubbla slingor är ett tecken på det.

Rebeccas ord om psykisk ohälsa så på pricken

Rebecca Amiri twittrar så på pricken om psykisk ohälsa och när det inte går längre. Sådan igenkänning.

Jag har fått hennes tillåtelse att återge hennes kloka ord om hennes resa och de tankar de givit henne:

********************
Precis innan jul förra året bröt jag ihop. Totalt. Det var resultatet av flera års överbelastning och att jag vägrade lyssna på kroppens signaler.

Något eller några saker triggade det. Men ffa handlade det om att jag hade kört på helt aningslöst i flera år. Jobb och politik i ett. Heltidsjobb kombinerat med uppåt tio politiska uppdrag samtidigt som jag saknade balans i mitt privatliv. Även privat hände saker som bidrog.

Det slutade med att jag gick i väggen. Ett totalt mörker. Som den duktiga flicka jag alltid varit med tron på att man fixar allt bara man skärper till sig, tar sig i kragen, slutar tycka synd om sig själv och kör på. Avfärdade alla kroppens signaler gång på gång i flera år.

Resultatet blev total handlingsförlamning. Mörker. Livet saknade plötsligt all mening. Ingen visste. Ville inte prata med någon om det. Ville inte ens erkänna det för mig själv tills den dagen då kroppen bara lade av. Det var förenat med stor skam. Att inte kunna prestera längre.

När jag till slut blev tvungen att be om hjälp hade det gått för långt. Vägen tillbaka var väldigt lång och kantad av ännu mer skam, skuld och dåligt samvete. Hur kunde jag låta det gå så långt? Varför orkade jag inte mer? Svaghet. Misslyckande. Totalt mörker.

Nu har det gått ett halvår snart och jag har kommit en bra bit på vägen. Har lärt mig att hantera den dagliga ångesten. Panikångestattackerna är färre nu. Har påbörjat en resa mot försoning med mig själv. Det är okej att jag inte klarar av att vara så stark som jag alltid varit.

På en bra dag kan jag till och med se att det är en styrka i sig att jag äntligen vågar erkänna problemet och finna mig i att det här är läget just nu. Det kommer bli bättre. Det går framåt varje dag även om det inte alltid syns. Ibland blir det även bakslag. Jobbiga bakslag.

Men det viktiga är att det fortsätter gå framåt. Acceptans och tålamod är extremt viktigt. Likaså att vara snäll mot sig själv. Den inre monologen gör stor skillnad. Vad säger du till dig själv dagligen? Och att faktiskt kunna se framåt även om det inte är så långt framåt.

Varför man inte vågar prata om det här med andra när det är så många som lider i tysthet, beror nog på att allt som rör känslolivet fortfarande är stigmatiserat. Men faktum är att det är vi själva som bidrar till den bilden. Förståelsen från omgivningen är mycket större än man kan tro.

Och det är faktiskt så att det hjälper att prata om det öppet. Att våga ta steget. Så fort man belyser problemet tappar den en hel del av sin makt över en. Så länge man döljer det växer den sig starkare inom en.

Fysiska sjukdomar och skador pratar vi om dagligen. Men det känslomässiga och psykiska är problematiskt. Jobbigt. Skamligt. Privat. Varför är det så? Jag har slutat att känna skam. Det tog lång tid att komma hit men insikten har gjort mig starkare. Det är tillåtet att inte alltid vara på topp. Det är tillåtet att känna sig svag. Det är tillåtet att inte alltid ha koll på läget. Det är bara vi själva som ställer de kraven. Man kan vara stark och samtidigt må dåligt. Man är inte en sämre människa för att man befinner sig i en tillfällig svacka.

Nu vet ni. Och jag haft förmodligen aldrig skrivit om det här om jag inte hade kommit så långt i min tillfriskning. För några månader sedan hade det varit en omöjlighet. Men nu tar jag varje dag som den kommer. Och det börjar kännas riktigt bra faktiskt. Är stolt över mig själv.

Och en sista sak: många människor har svårt att hantera människor som mår dåligt. Det är jobbigt att bli påmind om den egna sårbarheten eller så vet de helt enkelt inte vad de ska säga. Det räcker att bara finnas där och visa förståelse. Behövs inte så mycket mer.

********************
Tack Rebecca för dina ord, de är en sådan bra beskrivning på psykisk ohälsa och att drabbas av utmattningssyndrom som man själv inte klarar av att hantera. Det är många som drabbas av detta och att prata öppet om det tar udden av skammen och att man känner sig misslyckad.

kandelaber ljus

Acceptans, tålamod och att vara snäll emot sig själv. Kan låta så lätt, men är så svårt. Hon skriver också om hur viktig den ”inre monologen” med sig själv är. Det förstår jag idag mycket bättre än tidigare. Matar jag mig själv med att alltid ha taggarna utåt, se saker och ting negativt först, så tacka sjuttsingen för att det positiva verkligen får kämpa i motvind. Varför inte vända på det? Börja med det positiva och möjligheterna och sedan om det inte håller, ifrågasätta och påtala det där andra som alltid, för mig i alla fall, alltid kom först. Hindren istället för möjligheterna.

Det är en lång resa det här. Som aldrig tar slut med det bagage jag nu fått. En del blir alltid kvar och i det måste jag lära mig att leva. Hjärntröttheten, att orken är sämre och att jag duger som jag är. Det är svårt vissa dagar att leva upp till sina mål, men motsatsen är än värre, att lägga sig ner och dö. Ge upp och inte kämpa mera. Det får jag bara inte göra oavsett hur jag mår och hur djupa bakslagen än blir. Måste, måste fokusera på det som gått framåt. Måste är ett ord som kan ge ångest, likaså ordet varför. Men de finns där lik förbannat och förgiftar hjärnan på mig.

Min resa till England tillsammans med yngsta dottern är ett bra exempel på att det gått framåt. Den hade varit helt omöjlig för ett år sedan. Att jag skulle vara ansvarig för allt och liksom driva en resa, det såg jag inte vara möjligt. Visst, jag känner en del ångest och oro, men då försöker jag numera vända på tankarna. Det positiva och möjligheterna före det negativa och hindren. Och idag fungerar det oftast. Resan till England i en vecka, med start på måndag, kommer bli ett stort test för mig om jag ”håller”. Skulle ångesten och minnet få sig en blackout, då vet jag att det handlar om att andas och ta det lugnt. En sak i taget och att det går bra. Det går över.