Rebecca Amiri twittrar så på pricken om psykisk ohälsa och när det inte går längre. Sådan igenkänning.

Jag har fått hennes tillåtelse att återge hennes kloka ord om hennes resa och de tankar de givit henne:

********************
Precis innan jul förra året bröt jag ihop. Totalt. Det var resultatet av flera års överbelastning och att jag vägrade lyssna på kroppens signaler.

Något eller några saker triggade det. Men ffa handlade det om att jag hade kört på helt aningslöst i flera år. Jobb och politik i ett. Heltidsjobb kombinerat med uppåt tio politiska uppdrag samtidigt som jag saknade balans i mitt privatliv. Även privat hände saker som bidrog.

Det slutade med att jag gick i väggen. Ett totalt mörker. Som den duktiga flicka jag alltid varit med tron på att man fixar allt bara man skärper till sig, tar sig i kragen, slutar tycka synd om sig själv och kör på. Avfärdade alla kroppens signaler gång på gång i flera år.

Resultatet blev total handlingsförlamning. Mörker. Livet saknade plötsligt all mening. Ingen visste. Ville inte prata med någon om det. Ville inte ens erkänna det för mig själv tills den dagen då kroppen bara lade av. Det var förenat med stor skam. Att inte kunna prestera längre.

När jag till slut blev tvungen att be om hjälp hade det gått för långt. Vägen tillbaka var väldigt lång och kantad av ännu mer skam, skuld och dåligt samvete. Hur kunde jag låta det gå så långt? Varför orkade jag inte mer? Svaghet. Misslyckande. Totalt mörker.

Nu har det gått ett halvår snart och jag har kommit en bra bit på vägen. Har lärt mig att hantera den dagliga ångesten. Panikångestattackerna är färre nu. Har påbörjat en resa mot försoning med mig själv. Det är okej att jag inte klarar av att vara så stark som jag alltid varit.

På en bra dag kan jag till och med se att det är en styrka i sig att jag äntligen vågar erkänna problemet och finna mig i att det här är läget just nu. Det kommer bli bättre. Det går framåt varje dag även om det inte alltid syns. Ibland blir det även bakslag. Jobbiga bakslag.

Men det viktiga är att det fortsätter gå framåt. Acceptans och tålamod är extremt viktigt. Likaså att vara snäll mot sig själv. Den inre monologen gör stor skillnad. Vad säger du till dig själv dagligen? Och att faktiskt kunna se framåt även om det inte är så långt framåt.

Varför man inte vågar prata om det här med andra när det är så många som lider i tysthet, beror nog på att allt som rör känslolivet fortfarande är stigmatiserat. Men faktum är att det är vi själva som bidrar till den bilden. Förståelsen från omgivningen är mycket större än man kan tro.

Och det är faktiskt så att det hjälper att prata om det öppet. Att våga ta steget. Så fort man belyser problemet tappar den en hel del av sin makt över en. Så länge man döljer det växer den sig starkare inom en.

Fysiska sjukdomar och skador pratar vi om dagligen. Men det känslomässiga och psykiska är problematiskt. Jobbigt. Skamligt. Privat. Varför är det så? Jag har slutat att känna skam. Det tog lång tid att komma hit men insikten har gjort mig starkare. Det är tillåtet att inte alltid vara på topp. Det är tillåtet att känna sig svag. Det är tillåtet att inte alltid ha koll på läget. Det är bara vi själva som ställer de kraven. Man kan vara stark och samtidigt må dåligt. Man är inte en sämre människa för att man befinner sig i en tillfällig svacka.

Nu vet ni. Och jag haft förmodligen aldrig skrivit om det här om jag inte hade kommit så långt i min tillfriskning. För några månader sedan hade det varit en omöjlighet. Men nu tar jag varje dag som den kommer. Och det börjar kännas riktigt bra faktiskt. Är stolt över mig själv.

Och en sista sak: många människor har svårt att hantera människor som mår dåligt. Det är jobbigt att bli påmind om den egna sårbarheten eller så vet de helt enkelt inte vad de ska säga. Det räcker att bara finnas där och visa förståelse. Behövs inte så mycket mer.

********************
Tack Rebecca för dina ord, de är en sådan bra beskrivning på psykisk ohälsa och att drabbas av utmattningssyndrom som man själv inte klarar av att hantera. Det är många som drabbas av detta och att prata öppet om det tar udden av skammen och att man känner sig misslyckad.

Acceptans, tålamod och att vara snäll emot sig själv. Kan låta så lätt, men är så svårt. Hon skriver också om hur viktig den ”inre monologen” med sig själv är. Det förstår jag idag mycket bättre än tidigare. Matar jag mig själv med att alltid ha taggarna utåt, se saker och ting negativt först, så tacka sjuttsingen för att det positiva verkligen får kämpa i motvind. Varför inte vända på det? Börja med det positiva och möjligheterna och sedan om det inte håller, ifrågasätta och påtala det där andra som alltid, för mig i alla fall, alltid kom först. Hindren istället för möjligheterna.

Det är en lång resa det här. Som aldrig tar slut med det bagage jag nu fått. En del blir alltid kvar och i det måste jag lära mig att leva. Hjärntröttheten, att orken är sämre och att jag duger som jag är. Det är svårt vissa dagar att leva upp till sina mål, men motsatsen är än värre, att lägga sig ner och dö. Ge upp och inte kämpa mera. Det får jag bara inte göra oavsett hur jag mår och hur djupa bakslagen än blir. Måste, måste fokusera på det som gått framåt. Måste är ett ord som kan ge ångest, likaså ordet varför. Men de finns där lik förbannat och förgiftar hjärnan på mig.

Min resa till England tillsammans med yngsta dottern är ett bra exempel på att det gått framåt. Den hade varit helt omöjlig för ett år sedan. Att jag skulle vara ansvarig för allt och liksom driva en resa, det såg jag inte vara möjligt. Visst, jag känner en del ångest och oro, men då försöker jag numera vända på tankarna. Det positiva och möjligheterna före det negativa och hindren. Och idag fungerar det oftast. Resan till England i en vecka, med start på måndag, kommer bli ett stort test för mig om jag ”håller”. Skulle ångesten och minnet få sig en blackout, då vet jag att det handlar om att andas och ta det lugnt. En sak i taget och att det går bra. Det går över.