Etikettarkiv: ångest

Gamla tankemönster

Bild från i tisdags på väg till A i Gamla Stan.

Mitt tålamod ställer till det för mig. Att jag inte kan ta saker och ting i ”rätt ordning”! Tacka sjuttsingen för att gamla tankemönster hela tiden försöker ta kommandot efter år av första tjing i min skalle.

Före 32 års ålder var jag stängd på känslor och det som fanns inom mig. När topplocket väl gick hamnade jag på akuten. Benen bar mig inte… så det är ju inte undra på att det tar tid detta.

Tillit, tålamod och kärlek låter så bra när jag läser det. Men att integrera det i hela mitt system möter på motstånd. Starkt motstånd. Gamla tankemönster går ibland på på ren automatik. Jag märker det inte ens och när jag gör det, har det liksom passerat, det som jag skulle undvika.

Gillar att gå i Gamla Stan.

Har tagit ner en app som heter Mindfulness. Där finns övningar, meditationer och en massa för att lugna ner systemet och att försöka vara här och nu. Låter väl härligt och bra på alla vis, men så svårt för mig att fullfölja och köra vidare, ens på de inledande korta övningarna.

Blir otålig, får ångest och känner bara för att stänga av den sammetslena rösten som låter så grötmyndig att jag ibland bara vill stänga av allt. Det blir liksom för mycket för mig. Gamla tankemönster kastar sig över mig och undrar vad det är för trams jag lyssnar på. Sen ska man till och med betala för eländet..?!

Skeppsbrokajen till höger.

Om jag ”står ut” i 8 veckor så kommer det att vända har jag blivit informerad om. 8 veckor!? Trots att jag har börjat med komma-igång övningarna så känns det redan efter 4 dagar väldigt jobbigt att göra detta. Jag gör det, men har svårt att ta det rösten säger på allvar. Ja, så fast är jag i gamla tankemönster av att fly och inte vara still. Efter en kort stund får jag oro och har väldigt svårt att lyssna på vad hon säger…

Men jag ska fortsätta, även om jag inte klarar av att följa instruktionerna helt och fullt. Det ska ju leda till något bra sägs det. Mindfulness behöver jag, inte tu tal om annat, men det kommer för mig att ta betydligt längre tid än dessa 8 veckor att nå någon form som bryter de gamla tankemönstren i mig.

Fortsätta att försöka och inte slå på mig själv så hårt. Det gäller flera saker än detta, men det får vi ta en annan gång…

Rädslan är första känslan – fortfarande…

Gamla Stan rörde om. Är jävligt orolig inför tisdagen även om jag vet att det gör mig väl på sikt. Men att gammalt skit bubblar upp och helt plötsliga stunder av sorg bara tar över, det är jävligt jobbigt. Har sådan plågsam ångest som förlamar mig i perioder sedan jag var i Stockholm.

Varför skriver jag om mitt mående här istället för att prata med någon? Är det en del av mitt mönster sen gammalt? Att ha en blogg och blotta sig är så mycket enklare än att möta två ögon. För ändå någonstans vill jag berätta om mig själv och mitt liv. Mitt Ego är stort. För stort för mitt eget bästa.

Fundera kring riktning och syfte med samtalsterapin. Fundera kring vad du önskar uppnå och vad du vill utforska.

Får man inte ”komma undan” även den här gången? Får jag inte ta till de ”ofarliga” lagren som jag har kontroll på? Får jag ta ”genvägar” igen?? Snälla, kan jag inte få ”komma undan”…..??

Amaryllis polkavarianten – bara för att bryta av det tunga tugget.

Ungefär så går mitt snack med mig själv. En del och den ”friska” delen i mig säger absolut inte, det är dags nu. Smärtan och sorgen som du gömt i alla år MÅSTE upp nu oavsett hur du kommer att må efteråt. Detta självbedrägeri måste få ett slut!!

En annan del av mig, som krymper alltmer, vill springa bort från det som gör ont, gömma sig och äta ytterligare ett paket av den vita chokladglassen. 

Springer jag och gömmer mig är det kört. Den vet jag eftersom marginalerna med stigande ålder minskar för varje dag. För det räcker inte såsom det är nu. Nöjer mig inte med att slå igen kistlocket och må som jag gör idag. Måste kämpa vidare, måste framåt än mer med tankarna och det som gömmer sig i den svarta källaren. Måste köra allt i botten, men den här gången på den ljusa vägen. Blotta mig, visa vem jag är! Komma uoo i ljuset istället för att jag går ner och sätter mig igen bland det jag så jävla väl känner igen, men som i det långa loppet gör det så illa för mig. Vad är det här för liv att leva som jag lever idag? Så jävla självdestruktivt och det vet jag ju för sjuttsingen och ändå är fortfarande rädslan för stor för ljuset och att stå där stolt med allt vad jag faktiskt har inom mig.

VARFÖR är det alltid lättare att stå kvar i mörkret än att gå ut i ljuset? Varför, VARFÖR??

Men jag klappar lite på mig. För jag åkte i alla fall till Gamla Stan och ska dit igen. För jag har inget annat val idag. Ska verkligen försöka fundera på vad jag vill med allt detta utan att låta rädslan vara första känslan som så många gånger förr. Flyktvägen är nu stängd!

Släpp medvetandet fritt

Ett gammalt ägg, dålig musli eller var det vaniljyoughurten? Illamåendet har legat på som ett lock över dagen. Trots det kände jag ett inre tvång att ta mig ut och promenera. Slingan i dess mest traditionella mening gav mig 3,8 km i benen.

Kanske är det en vändning på gång, när ätandet idag ersattes av motionen? Första gången på mycket länge…

Hur kan de veta? (;-)

Grått och ett par plusgrader. Men vädret spelade liksom ingen roll idag, ut skulle jag. Kände mer som ett inre tvång. Illamåendet ligger där på lur och tankarna på det som komma skall skapar en del ångest i mig. Försöker verkligen att se det som om det är bra saker för mig, men det är av någon outgrundlig anledning svårt.

Det kanske är så enkelt att jag behöver en samtalspartner. Någon att dela mitt inre med. Få ut det som finns därinne och liksom få respons på det jag går och bär på. Men hur lätt är det att hitta någon som orkar att lyssna utan att ta betalt? Orkar ju inte ens med mig själv utan trycker tillbaka så gått det går.

Släppa medvetandet fritt. Ge tankarna en chans. Inte värdera och trycka tillbaka. En medvetande med alla dess olika tankar och riktningar ska vara fritt och inte inlåst. De som kommer till en oavsett från vart ska inte tryckas tillbaka på det sätt som gjorts i alla år.

Fast och rädd

Då får man hänga där ensam…

Idag la jag ansökan på brevlådan. Flera sidor där jag berättade om mig själv och sen kanske får terapi på ett litet annat sätt. Vi får se vart detta slutar, men jag känner att jag tappar fart och måste göra någonting.

Jag är livrädd. För att känna för mycket och tappa kontrollen. Så är det när det gäller allt i livet. Ljuger för mig själv och andra hela tiden. Försöker jag själv eller någon annan gå över den gränsen där det blir för nära, då funkar det inte. Jag backar. 

Egentligen vet jag inte varför idag. Har liksom ingenting att ”försvara” eller hur jag ska uttrycka det. Detta håller på att knäcka mig. Äter när det kommer för nära och ångesten är där och jag inte får bort den. Vilket i sin tur innebär att kroppen inte alls mår bra.

Vill ju inte gå omkring som jag gör nu. Rädd för saker och ting. Backar så fort det blir för djupt och jag inte har kontroll. Mer eller mindre. Är nog rädd att tappa det helt då.

På ren svenska, är så jävla trött på mig själv och att jag inget vågar!

Det dubbla i mig

181027 första snön

Första snön kom den 27 oktober.

Så var vi där igen. Första snön och temperaturer nedåt nollan. Ingenting att ens bli upprörd över eftersom det inte går att förhindra. Vore jag rik hade några månader i södra Spanien nu varit att föredra, men det är en dröm och kommer så att förbli.

1504 felix maxi

Felix och Maxi en dag i april 2015.

Den här bilden krossar mitt hjärta. Felix och Maxi, tre år innan Maxi dog. Tiden går så fort och det är väldigt svårt att fortfarande begripa att Maxi inte finns med mig längre. Hans bortgång har tagit hårt. Pratar med honom mycket och inbillar mig att han är hos mig. Ett par gånger har jag fysiskt fått känslan, men jag vet inte. Kanske är det så att jag vill så mycket att jag känner någonting som bara finns i min fantasi.

Han är så saknad.

Det finns en sådan dubbelhet i mig. Den blir tydligare när jag är på väg mot någonting nytt. Å ena sidan å andra sidan, hela tiden och ibland in i minsta detalj så det nästan blir löjligt.

Känner å ena sidan en mera grundlighet och trygghet inom mig inför allt som kommer, å andra sidan en sådan trötthet över att ens försöka. Drömmer om själen som fick mig i sådan gungning var och varannan natt. Förstår inte vad det ska vara bra för eftersom jag bara blir ledsen när jag vaknar.

En del av mig vill berätta och prata. Inspirera i bästa fall och vara så rak och ärlig som det bara går, en annan vill strunta i allt och stänga ner. Det har blivit så tydliga tankar kring detta, som om något mellanläge inte finns. Antingen eller. Ibland känner jag för att försöka ett tag till och förbättra de bitar där jag sitter fast. För det gör jag eftersom mitt missbruksbeteende fortfarande styr mig till stor del. Ibland är tröttheten total och jag får känslan av att det är kört, oavsett vad jag gör. Det gör ju inte mitt ätande bättre så att säga.

Hur kommer jag in på banan igen där jag var sommaren 2014? Två år var visserligen missbruket att motionera, men hellre det än mat. Före 2014 var det alkoholen som ”tröstade” mig, men den vägen är för alltid stängd. Det törs jag säga idag. Vet i hela mitt väsen att passerar jag den gränsen igen och ens dricker en öl, då är det kört för mig. Då kommer jag aldrig att kunna komma tillbaka igen.

Fastnar i sorg och omöjlig längtan. Något som aldrig blev. En ledsenhet som förlamar mig. Ensamhet i tankarna och när någon försöker prata med mig blir jag tyst och säger ok eller att jag inte vill prata om det. För att inte belasta och verka ömklig och patetisk. Ja, det är så jag ser på mig själv om jag blir ”svag” igen och pratar om det som jag idag istället äter mig till ett bedrägligt lugn som aldrig får nog. Drar mig undan för att undvika risken att blotta det som gör ont.

Det dubbla regerar i många. Det vet jag. Det bedrar och gör illa. Det skvallrar om att inte ta sig själv på allvar. Det är rädsla att inte duga till. Det är att göra mig liten och rädd. För ibland känner jag motsatsen på ett sätt som ger mig hopp idag. Det dubbla är starkare än tidigare, helt klart.

Att stå för den jag är fullt ut är ett livsprojekt. Den dagen jag inte behöver äta eller använda mig av ”missbruk” i någon form kanske jag dör av förvåning? Kanske är det därför jag helt enkelt inte vågar att må bättre? För att jag är rädd att det då är slut och att jag då måste gå vidare till nya utmaningar.

Jag vet att jag är oförbätterlig i vissas ögon, att jag ältar år ut och år in. Men kanske är det min enda chans att överleva? Att få göra det här på min blogg? I de små penseldragen ser man tillslut förändringarna, även om det kan uppfattas som så otroligt träligt för vissa att läsa samma saker (i olika formuleringar) år ut och år in. Men jag kan inget bättre, så är det… och ändå tar det negativa så mycket hårdare än det positiva. Är det 9 positiva och 1 negativ kan ni ju tänka er vart mina tankar fastnar. Det är också en träning i att hitta proportionerna i detta.

Ena stunden tillförsikt och kraft, andra stunden ångest och olust inför framtiden.

Energi & ork – som vanligt…

Försökte att föra någon slags dagbok för den gångna veckan, men som med så mycket annat orkade jag inte hela vägen. Men lite blev det i alla fall:

**********

Måndag 13 augusti
Tycker inte om den jag har blivit. Visst, en del kan kanske förklaras med utmattningen och att någonting har ”gått sönder” men jag får sådan otrolig ångest av att inte klara av det som jag tidigare inte hade några problem med.

I måndags morse var det hemskt. Så ångestladdat att ens komma ur sängen och jag kan inte ens med någon del på ett förnuftigt och intellektuellt sätt förstå varför. Kanske gör det att jag får än mer ångest och tappar liksom än mer. Det är hemskt och tankarna som jag inte kan stoppa ser bara slutet på allting. På mitt jobb och att jag inte kommer att klara av det i framtiden och vad det för med sig både på det sociala och ekonomiska planet.

Orkar inte tänka, få ihop trådarna och liksom bara släppa taget. Flyta med och ta det för var det är. Det ger mig sådan förbannad ångest och denna morgon var fruktansvärd.

Tillslut kom jag iväg. Halvt någon annanstans, halvt här. Tycker inte om de alternativ jag ser framför mig. Så förbannat ångestriden och en oro jag inte riktigt kan hantera. Vågar inte släppa fram det där lejonet inom mig. Är rädd för konsekvenserna. Tillslut finns det kanske inget val om jag inte ska gå samma vägar igen. De som inte leder någonvart.

Tisdag 14 augusti
Slår upp mina melerade ögon med gröna drag exakt 05:37 det klockslag som jag har gått upp före semestern för att hinna med bussen till jobbet. Före detta en stark dröm och att jag låg i lumpen och som vanligt sumpade en massa saker. I slutet satt jag med Kim och ”vänner” till honom och drack shots… någon som kallades för ”Ryssen” bjöd mig på alkohol. Han såg bra ut, ljusblond och ganska grova men fina drag. Ville sitta kvar, men vaknade tyvärr till och kom ifrån denna märkliga dröm.

I alla fall, när jag såg tiden bestämde jag mig för att gå upp. Fortfarande inte riktigt vaken så virrade jag omkring hemma och gjorde morgonrutinerna. Bädda sängen, släppa in Felix och ge dem mat. Släppa ut dem och tömma kattlådorna. Kolla att det ser ok ut i köket och sen gå in i duschen. Allt ska vara klart cirkus 06:15-20 då jag går till bussen.

Som tur var kändes inte kroppen lika konstig som igår. Jag orkade ta tag i saker och ting och känslan från igår var inte lika stark. Tack för det. Maja hann att komma in innan jag skulle gå till bussen, så båda katterna var inne när jag gick.

**********

Sen tog det som sagt var stopp att skriva något mer. När jag försökte var det tomt på ord och jag gav upp. Men vem bryr sig egentligen? Det är bara jag för att ha som eget arkiv och kunna gå tillbaka så att jag minns vad jag gör. För övriga måste det vara en golgata av ständigt klagande, ångest och jag vet inte allt negativt som jag bär på.

Veckan blev dock allt bättre föutom mornarna som tyvärr blivit väldigt kämpiga för mig. Så var det inte tidigare. Men när jag väl kommer upp funkar jag fram till 13-14…. sen är det som om ridån går ner. Pratade lite om detta med en arbetskamrat och hon hade så vettiga tankar. Hon ger mig energi och berättade personligt om detta med att hushålla med sin energi och att det liksom bara finns en pott att ta av. Den förändras inte så mycket och går man över gränsen för att man känner just då att man orkar, får man alltid betala tillbaka genom att tvingas att vila. Detta har jag så svårt att inse och gång efter annan så ”straffas” jag för min envishet att försöka mer.

Märker själv hur trött jag blir av att bara prata om detta hela tiden. Resurserna är numera begränsade på ett sätt jag inte upplevt tidigare. Punkt och slut.

Nu tar vi det positiva och det rörde mig nästan till tårar när jag fick orden till mig. Hur paradoxalt det än kan låta fick jag höra att JAG ger människor energi på jobbet!? Blev så paff och hade svårt att förstå när jag fick höra detta eftersom jag själv inte känner att jag tillför så mycket. Tala om att missta sig på vad man sänder ut… men det var ju positivt så det försöker jag verkligen att ta till mig.

Avslutar denna post med ett litet bildspel om veckan som var:

Detta bildspel kräver JavaScript.