You are currently browsing the tag archive for the ‘ångest’ tag.

Är inte i kontakt med mig själv. Ställer frågan vem är jag då i kontakt med? Någon ytlig räddhågsen hybrid med övervägande jordisk egoistiska handlingar som bromsar upp? Ett samtal som gav mig gåshud flera gånger, men samtidigt drar det igång en del ångest. Det ska inte förnekas.

15 maj 2017 Rensa ur

Detta är bara dagens utrensningar från mitt arbetsrum. Medger att det skapar en del känslor i mig som inte bara är positiva. Vill gå igenom allt och hittar många saker som gör mig nostalgisk och faktiskt lite nedstämd emellanåt. Tiden flyr och kastar man blir det liksom väldigt definitivt.

Har sparat saker från 1983. Väldigt duktig på att inte kasta informationsbrev, listor på datorer och vad folk hade och en massa lathundar, licenspapper och fakturakopior. Vet egentligen inte varför allt sparats, men det är väl någon form av trygghet att ha kvar, i fall att. I fall att… som aldrig inträffar!

Men det är tid nu för förändring. Det känns i hela mitt väsen, även om det känns om om hela mitt arbetsliv går på tippen.

15 maj 2017 Licensavtal för registerprogrammet Ordo

Registerprogrammet Ordo var en tidig favorit på Stiftsbyrån som det hette på 80-talet. Idag håller det inte långt, men att kasta dokumentation och disketter rörande det programmet var svårt. Nostalgi lång väg. Vet att det låter larvigt, men det är som en del av arbetslivet tas ifrån en när det kastas och vissa saker sitter hårdare åt än andra att kasta. Symboliskt och mycket fungerar ju inte idag, men ändå. Den känslomässiga aspekten är mycket starkare än vad jag trodde från början.

170515_02

Kasta alla gamla visitkort gav många minnen på försäljare och människor som passerat genom åren. Nu åkte alla kort i återvinningslådan. Som sagt, många tankar och händelser passerade revy.

En del ångest bråkar med mig just nu. Det är som om hela systemet vet om vad som är på gång. Som om det gått i beredskapsläge. Är orolig för att gå för fort fram och kanske är det detta som skapar denna ångest i mig? För tvivlet finns där och de gamla tankemönstren om kapitulation och flykt är ständigt närvarande. Inbillar mig dock att de senaste månadernas process har lärt mig någonting om att inte åka in i virveln en gång till.

13 mars 2017 Ekorre

Denna lilla ekorre sprang över vägen när jag var ute på min förmiddagspromenad igår. De är så rädda men jag fick med ekorren, även om det är lite suddigt, på bilden.

Just det här med rädsla hemsöker mig väldigt just nu. Det gör mig låg och självförebråelserna piskar sig in i märgen på mig. Ser den där lilla killen som står som en tennsoldat och bara tar emot. Så fort jag inte klarar av någonting kommer bilden till mig.

Har svårt att skriva om detta och med intellektet vet jag att för många är det väl ingen stor sak, men för mig blir det en svaghet att inte kunna klara av vissa saker. Rädslan av närhet och att komma för djupt ner i själen på mig skrämmer skiten ur mig. Det är som om det vänder sig totalt i mig och jag blir helt handlingsförlamad. Den förlamningen medför mer ångest och oro och sen ger det ena det andra.

13 mars 2017 Träd med ekorre

Håller mig så fast vid rutinen att gå ut på förmiddagen. Det har nästan blivit som ett tvång att ta mig ut oavsett. Lyssnar också mycket på musik för att dämpa och slippa känna.

Detta eviga traskandet. Det enda som ger mig egentlig ro. Går och går vilket ger skavanker och smärta både inom och utan. När får en ro? Att acceptera och förstå? Dag ut och dag in. Trösten att fylla sig själv med mat är stark och vinner oftast. Det ger andra problem som ökad vikt, men jag klarar inte av att bryta detta just nu när så mycket annat slåss inom mig.

Ingen dag är den andra lik. Balansen är rubbad och jag längtar alltid till förmiddagen då jag tar mig ut och går. Förmiddagarna är min räddning. Då mår jag som bäst. Sen är det som om hela jag dör och energin är så låg, så låg.

Får jag ro idag?

ÄngelDet är ni som läser här och bryr er om mig som jag skriver denna post för.

För ungefär tio dagar sedan gick det inte längre. Jag tog slut, bränsletanken var tom och orken var helt borta.

När jag igår tittade tillbaka på mitt 2016 hittade jag några bloggposter om mitt mående och jag ser nu att allt började redan i september.

Känslan av otillräcklighet, ångest och oro. Hur flera saker gick i negativ riktning och kraften att vända det inte fanns där. Allt eftersom under hösten accelererade det hela med fler jobbigheter och ju mer jag svalde och ignorerade, ju värre blev det tillslut.

Den 30 oktober skrev jag om en av förklaringarna och ungefär två veckor senare beskrev jag ytterligare en orsak. Lyckades då inte med det jag föresatte mig att göra vid krissituationer mer än ytterligare i en månad. En större förändring krävdes, fast jag då inte ville se det. Alla mina fina ord till andra som mått och mår dåligt, allt snack hit och dit och sådant var bara en tom verkstad. När jag själv skulle leva efter mina så kallade visdomsord gick det åt helvete.

Mitt minne sviktade, jag tappade fokus och det blev bara värre. Den 24 november beskrev jag det så här:

Glömmer bort vad jag ska göra om en timme. Orkar inte tänka överhuvudtaget utan bara är, vilket resulterar i att jag kastar upp alla bollar samtidigt och fångar jag en är det bra. Orkar inget annat, kastar iväg allt bara och hoppas på det bästa. Försöker ändå plocka upp dem efter ett tag, men hittar dem inte.

Står jag precis framför väggen och känner lukten av total galenskap? Blir yr och konstig av att inte kunna se framåt och ha kontrollen.

Det var hemskt och tillslut gick det inte längre. Återigen fanns inga alternativ än att slå på bromsen helt och jag måste be om hjälp. Ensam är inte stark. Det har nu resulterat i flera olika saker och jag kämpar med att acceptera och vara tålmodig. Men jag är så trött och oron har fortfarande ett starkt grepp om mig. Det är ju så med medicinering att det först blir sämre innan det blir bättre.

Kanske är det här det första steget framåt för att jag själv äntligen ska ta mig själv på allvar? Inte skyffla undan, inte svälja och våga vara den jag är fullt ut? Kan man säga så eller är det ett självbedrägeri efter att ha hållit på med detta sedan första kraschen 1997? Ljuger jag för mig själv bara?

Vet inte om jag kommer att orka skriva så mycket mer i år. Men jag sitter och filar på mitt 2016 vilket ändå visar att jag inte är helt apatisk, även om jag just idag känner mig liten och bräcklig. Att visa sig svag ska ju stärka en på sikt. Så har jag ju själv sagt hela tiden…

Vill önska alla mina läsare en god jul och ett gott nytt 2017 redan nu.

Först så tog jag fel på ett möte. Försökte få tag i människor som skulle vara där, bara för att få beskedet att det var fel tid. Det började en halvtimme senare. Göra bort sig och visa upp sin förvirring återigen.

Sen sitter jag i ett annat möte och pladdrar. Hör mig själv säga saker som inte är ett dugg relevanta för ämnet. Mycket obehagligt och ångesten bara toksteg. Vad är det som händer?

Glömmer bort vad jag ska göra om en timme. Orkar inte tänka överhuvudtaget utan bara är, vilket resulterar i att jag kastar upp alla bollar samtidigt och fångar jag en är det bra. Orkar inget annat, kastar iväg allt bara och hoppas på det bästa. Försöker ändå plocka upp dem efter ett tag, men hittar dem inte.

Står jag precis framför väggen och känner lukten av total galenskap? Blir yr och konstig av att inte kunna se framåt och ha kontrollen.

Vaknar på nätterna och kan omöjligt somna om. Äter kopiösa mängder för att göra mig själv illa. Klarar liksom inte av att hålla upp det som jag var så bra på för bara ett halvår sedan. Det går bara inte att vara snäll emot sig själv i allt, utan det måste finnas hakar och smärta för att det ens ska gå. Det jag känner igen osv som jag pratat mig kräkfärdig om så många gånger tidigare.

Emellan varven känner jag som jag skrev igår. Allt detta har pågått länge nu. Alla känslorna från det mörkaste mörkt till ett ljus som kan få mig att börja gråta. I det en känsla av att inte vara här överhuvudtaget. Det är en annan som uttrycker sig. Tjugoen gram huserar i den här kroppen och de har aldrig varit mer aktiva. De små betydelsefulla men mytomspunna grammen. Det är en metafor för någonting större.

Mitt inre rum

Sitter under vattenfallet och sträcker ut ena benet för att känna strålarna och lyssna till vattnets fall. Lutar mig bakåt mot en klippa och bara njuter av det varma marinblå vattnet. En inre oas som dämpar det värsta. Blundar.

Solen bränner sådär lagom och jag är där länge länge… känslan, ljudet och ljuset. I mitt inre rum.

Helt lost samtidigt full kontroll på det viktiga. För hur konstigt det än kan låta så blomstrar det inre livet med framsteg som är stora för mig. Kunna känna känslor som varit försvunna i hela mitt liv. Men så fort jag börjar tänka på dem med mitt jordiska ego så går det åt helvete. Förvirrad och sen uppstår det jag berättat om i början på den här bloggposten. Medveten om allt samtidigt som jag ibland inte får ihop 1+1 i mer praktiskt jordiska jobbsituationer. Blankt och försök till att börja om. Allt fler gånger.

Plötsliga känslostormar där jag bara vill gråta. Sorgsenhet och samtidigt sekunden efter ilska över att jag aldrig lär mig någonting om de jordiska balanserna eller hur fan jag nu ska uttrycka det. Hela jag förändras med stormsteg just nu. Inte ytan och det man kan ta på. Inte jordiska saker utan de 21 gram som tagit den här kroppen i besittning sedan 1965.

Var helt övertygad om att det var fredag idag. Helt jävla övertygad och nu är det jobb och kaos en dag till. Gud, hjälp mig att orka!

Varit igång en vecka nu på jobbet. Det märks att det fortfarande är semestertider. Lugnare än vanligt gör att jag hinner med sådant som annars kommer i “sista hand”. Gott så. Har också kunnat sluta lite tidigare varje dag, vilket gjort att jag sakta men säkert betar av mina övertidstimmar.

Det är en skillnad i mitt medvetande numera. På något sätt inkapslad. Det är väldigt svårt för mig att förklara hur jag egentligen mår. Orden blir fel hela tiden när jag tänker på hur jag ändå ska försöka berätta. Det fungerar och samtidigt funderar jag väldigt mycket på saker och ting. Försöker verkligen släppa vissa saker och bara vara i nuet, men det är svårt. Funderar på att ta hjälp från ett visst håll, men så fort jag närmar mig detta så får jag hjärtklappning och ångest.

Ja, ja… lugn och fin i detta bara… det löser sig om det är meningen att det ska lösa sig så att säga.

Dagarna ser ganska lika ut. Det är nog bäst så just nu. I morgon ska vi ändå ner på stan, jag och sonen för att handla byxor åt honom inför skolstarten på onsdag.

Nu har jag varit helt avskuren från jobbet i snart fem veckor. Första dagen på min semester tog jag bort e-posten från mobilen. Det gjorde jag även förra året och det var så skönt.

Det har inte lockat mig ett dugg att kolla av e-posten. Samtidigt så har jag ändå haft svårt att slappna av och bara vara. Min inställning till semester är just att man ska ha semester och inte hålla på fara hit och dit så man aldrig vilar. Det är min inställning i alla fall till att ha semester och då måste jag även ta bort jobbmejlen från mobilen för att överhuvudtaget kunna släppa jobbet.

Jag skulle ljuga för er om jag sa att jag inte oroar mig för att koppla på e-posten igen. Det känns lite ångestladdat i år att gå tillbaka till jobbet efter fem veckors semester. Har också helt andra känslor än tidigare år och de försöker jag tolka positivt. Som om det är försök från mitt inre att skaka om och förstå att saker och ting inte är statiska. Att våga lite.

Sammantaget så har det varit en semester där jag inte riktigt vet vad jag har gjort. Malmöresan är det mest bestående minnet när jag bodde där några dagar med Elias, men sen? Bara vara, småutflykter och egentligen är det ju detta som jag vill när jag är ledig och har semester. Titta på film när jag har lust, lyssna på musik och vissa sommarprogram. Ta långa promenader och ibland jogga. Vara ute mycket i solen. Vädret har ju med ett par dagars undantag i år varit helt perfekt.

Ångesten har förändrats det här året. Det är väldigt dubbelt i känslorna för mig. Den stora vinsten är att alkoholångesten är borta men samtidigt så ersätts den med känslor och en slags ångest som jag just med alkoholen höll tillbaka.

Nu har jag varit helt nykter i 2 år och 4 månader. Tankar på att dricka kommer nog alltid att finnas där. Så är det ju, men redskapen att låta bli har växt sig så starka och i mina tankebanor klarar jag av att tänka flera steg nu, vilket gör att jag avstår alkoholen helt. Tidigare så tänkte jag bara kortsiktigt och på hur jag den kvällen jag drack kunde komma bort lite.

Att vara helt nykter gör att en annan ångest kommer fram. Den riktigt livsexistensiella och ibland är den väldigt jobbig att känna. En total meningslöshet i kombination med ett självhat kan vissa dagar vara tuffa att bearbeta med förnuftet och det sunda inom mig. Asocial samtidigt som jag längtar efter kärlek och ömhet. Nästan så jag skäms över det jag känner och då blir det förstås än värre.

Men det går. Det går fanimej!

Vet ingenting om framtiden och så får det nu vara. Försöker att inte tänka på relationer, jobb och vad jag kommer att vara längre fram. Dels för att jag får ångest av det och dels för att jag försöker intala mig själv att det är nuet som är det viktigaste. Nuet är det viktigaste.

Den sista semesterdagen tar jag det bara lugnt. Varit och handlat i den lokala butiken eftersom det idag är skifte i umgängesfabriken. Väntar också på att Upplands Boservice ska höra av sig (förra gången fick jag påminna dem 3 ggr) med anledning av att vredet på altandörren krånglar. Det i sin tur gör att jag inte kan ha öppet som tidigare och det påverkar Maja som inte kan gå ut som hon är van vid. Idag släppte jag ändå ut henne en stund. Det gick bra, men det är krångligare eftersom dörren knappt går att få igen sen.

Livet lär, även om det ibland inte känns så. Vi får det vi behöver. Det här är en resa jag måste göra ensam, även om visst stöd på vägen underlättar vissa passager. En dag tar den slut och då är det dags att gå vidare till nästa liv.

Nej, nu ska jag sluta och dravla. Unnat mig en hel del under min semester, vilket visar sig på antalet kilo upp på min feta lekamen. Men det är ok. Nya tag på måndag när semestern är slut och jag måste börja att jobba igen.

Arkiv

Kategorier

Senaste bilder

Saknar henne redan. Min dotter @trinklied ❤️ Maja vet precis hur hon ska göra nu för att få lite "torrisar". Tack för tipset @krumelutten #katt #catlover Majsan med sin nya leksak. #catlover #katt Tisdagsgotta, tisdagsmys och på det en skräckis med @trinklied #tisdagsmys Felix i gröngräset... #katt #catlover Första grillningen... 🙏 #grilla

Twitter

Tweets jag gillar