Etikettarkiv: Andra sidan

Drömmar eller verklighet?

Drömmar eller verklighet? Vad är vad och i begreppet verklighet, vad lägger man där? För den som drömmer kan det vara så oerhört verkligt, att det är svårt att hantera när man vaknar. Drömmar eller verklighet? Vad är vad i det stora hela?

Vet inte till vem eller vilka jag ska adressera följande? Har ingen jag vill ”besvära” med mina saker. När jag växte upp var det en ”svaghet” att visa känslor och vara ledsen. Det var en ”svaghet” och riktigt varifrån detta kommer vet jag inte. Men jag var ”svag” om jag grät och visade sådant. Jag pratade aldrig med någon om det jag hade inom mig. Aldrig.

När jag satt i Gamla Uppsala kyrka igår bad jag om vägledning och hjälp. Vet efter många år av öppenhet mot andligheten att den hjälpen ibland inte alls blir det man tror. De ger en det som är bäst för en, det som för en vidare utifrån där man är idag, även om man ser det som ett straff när man får den så kallade hjälpen. För det blir bättre i förlängningen, om ni förstår vad jag menar? De på ”Andra sidan” vet alltid vad de gör. Men jag ska vara ärlig, för allt oftare förstår jag ingenting av det som kommer emot mig. Tycker mig ha fastnat och ser ingen ljusning i det här livet för egen del. Det handlar om dessa jävla rädslor och proppar som bara kan förändras med radikala metoder som den här jävla drömmen jag hade i natt.

Har nu som en klump i magen och gråten ligger nära hela tiden. För i natt var det som om jag slungades tillbaka till när jag var 7-8 år. Kände mig så oerhört utsatt och jag kunde ingenting göra. Jag till och med hörde pappa hur han hotade och skrek. Mamma hade inte en chans och jag kunde inte göra ett skit.

Fy fan vad verkligt det kändes när jag ändå försökte hindra det hemska som pappa gjorde. Tog knivar och tillhyggen och gömde dem. Men pappa hittade andra saker att hota mamma med. Han rispade, slog med knytnävarna och skrek. Hon var ett luder, hora och jag vet inte allt. Jag kunde inte göra någonting.

Jag ser henne sitta i soffan med pappa över sig. Han slår och hon blöder. Jag skriker och försöker distrahera. Slår på pappas ben, men han sparkar bara bort mig. Fy fan vad verkligt allting var och när jag tillslut vaknar och någonstans begriper att det inte händer nu kan jag inte sluta gråta.

Tiden verkar inte spela någon roll i detta. Det var som om jag var där igen och skillnaden mot förr var alla detaljer jag såg. Matrester, glas, tallrikar och sen dessa tavlor på väggarna. Det fula och skitiga. Förnimmer dofterna av gamla matrester, alkohol och cigarettrök nu när jag skriver.

Efter ett tag var mamma och syrran helt plötsligt borta och jag var själv kvar i lägenheten med pappa. Så rädd och vilsen. Denna elaka jävel skickade ut mig för att han skulle sova ruset av sig. Ungjävel, vad fan gör du här! Allt var som vanligt i hans värld och vad morsan fanns fick jag aldrig reda på.

Det värsta var utsattheten och att jag liksom inte kunde göra någonting. Då hade jag inga verktyg alls. Lagrade allt inom mig. När jag igår bad om hjälp så kanske det var just detta, att få återuppleva misshandeln och det jag inte klarat av att prata med någon terapeut om, åtminstone inte i det smärtsamma djup som jag nu känner. Att i förlängningen förstå att jag inte är fast i detta längre. Jag är fri och jag formar själv min fortsättning utan pappa!

Min blogg är min räddning. Min egen terapeut med er som läsare och varför jag väljer att berätta för er vet jag inte riktigt. Kanske för att visa att det inte är en ”svaghet” att berätta och dessutom gråta. Det är fanimej inte en ”svaghet” att vara ärlig och berätta precis som det var! Det kan det inte vara!

Drömmen var så verklig. Jag känner alla känslorna i hela min kropp, som om jag varit där igen i den där lilla Jerrys kropp. Då hatade jag mig själv så mycket för att jag inte kunde stoppa allt och hjälpa mamma. Jag kunde bara inte få stopp på misshandeln. Inte någon gång, för det skedde många gånger under de år vi bodde hemma. Stackars mamma som träffade en sådan djävul till så kallad man. Ja, så såg jag på honom under många år och ända till slutet hatade han mig.

Vårt sista telefonsamtal var ett av de värsta faktiskt. Han var så elak och dum emot mig. Jag sa ingenting utan lyssnade bara. Blev som förstelnad och slängde inte på luren utan det var han som gjorde det när han hade orerat klart. Det var ungefär ett år sedan. Tacka fan för att jag inte vill ha någonting med honom att göra någonsin! Han svek mig gång på gång under hela mitt liv. Det enda han lärde mig var vad riktigt hat är. Det finns inget försonande i hans gärningar och kanske förstår jag senare varför det var på det viset. Nu klarar jag inte riktigt av att försonas med de tankarna.

Det är lager på lager på lager. Verkar aldrig ta slut. Min enda riktiga terapeut är min blogg. Här kan jag skriva det jag vill och här kan jag visa mig ”svag”. Här kan jag stångas med tankarna om och om igen. Det är så mycket svårare i verkliga livet och öga mot öga. Jag erkänner utan omsvep att jag känner mig så liten och orolig, trots att det bara var en dröm. Men det var så jävla verklig. Kan inte påminna mig om intensiteten och detaljerna på många år och dar.

Längtar så oerhört mycket efter min mamma. Den här drömmen gjorde inte längtan mindre, utan tvärtom. Jag stod där och kunde inte skydda henne. Inte en enda jävla gång. Saknar henne så mycket och har så svårt att förstå varför det blev så här i mitt liv. Får inte ihop pusselbitarna. Samtidigt har jag accepterat mitt öde genom att jag kämpar vidare och inte bara ger upp, men för den skull kan jag längta efter en förändring så förbannat mycket. En förändring som bara jag själv kan ordna.

Drömmar eller verklighet? Ibland känns hela skiten som en enda stor dröm.

Annonser

Drömmarnas värld

pexels-photo-279467.jpeg

I drömmarnas värld kan allting hända. Ofta vill jag inte vakna till, utan somna om och var kvar i den världen.

I natt var alla där. Vi gjorde en gemensam resa med ett fordon som jag bara kan beskriva som ett mellanting mellan en buss och ett tåg. Har nog aldrig i vaket tillstånd sett något liknande. Vi svävade och farten var hög.

Det var som en stor yta där vi alla satt och pratade, men samtidigt gick det framåt på något märkligt vis. Fast i drömmarnas värld är ingenting märkligt. Det häftiga i natt var att många nära och kära som gått över till Andra sidan var där med mig i drömmen.

Mormor Britta, morfar Isidor, farmor Inger och farfar Nils såg jag främst och de pratade mest. Det konstiga var att i denna värld var de vänner på ett sätt som jag aldrig såg i detta livet där jag befinner mig nu. Allt var bekvämt och de umgicks med varandra på ett sätt som om de känt varandra i all evighet.

De var oroliga för mig. Vi svischade framåt i detta märkliga fordon medan orden kom till mig och oron de uttryckte för att jag var så envis och höll kvar vid det gamla och inte vågade mer minns jag väl. Samtidigt var känslan positiv trots allt. De fanns där och skulle så alltid göra. Nu när jag är vaken är den bestående känslan just tryggheten och att ingenting är försent. Tiden existerar inte på samma sätt som i denna verklighet och det är liksom aldrig kört eller över. Den känslan fick jag med mig.

Det konstiga var att när jag tittade upp och försökte se längre bort utanför där jag satt, så fanns där själar som jag bara anade vilka de var. De tog liksom inte samma plats, men fanns ändå där. Jag anade min kompis Micke och faktiskt även min pappa Nils-Åke. Även min mamma Ann-Britt höll sig en bit bort. Hon var inte så tydlig för mig i den här drömmen. Sen var det ytterligare själar där som jag inte kunde komma på vilka de var, men jag kände att de fanns där lite på avstånd.

IMG_8949.jpg

I drömmarnas värld är mycket subtilt och när jag vaknade saknades många detaljer. Men jag vet att det var en kraftsamling för min skull och det känns nu när jag tänker på det väldigt märkligt samtidigt som jag är oerhört tacksam över att de bryr sig om mig. För de når mig inte i den här verkligheten just nu eftersom jag är ganska avstängd och i en bubbla stor del av dagen. Vågar inte riktigt släppa ut den lilla Jerry som just nu är väldigt orolig och rädd för framtiden. Fast ändå inte hur konstigt det än kan låta.

pexels-photo-533864.jpeg

Samtalade med äldsta dottern igår. Reseplaneringen till England fortskrider och nu hjälpte hon mig att boka upp tåget från London till Bradford. Allt faller sakta men säkert på plats och jag längtar efter att få ta med mig lilltjejen och flyga iväg en vecka på äventyr i slutet på maj/början på juni. Att äntligen få besöka andra delar av England ser jag väldigt mycket framemot, även om jag också älskar London av hela mitt hjärta. Tre dagar i huvudstaden samt fyra inåt landet där basen blir hemmet hos stortjejen. Hon och hennes kille Jordan har lovat att ta med oss ut på äventyr…

Orden att jag är ”en del av framtiden” på lunchen igår försöker jag ta till mig. Denna dröms tydliga budskap likaså. Kanske är jag inte förbrukad och för gammal, även om de negativa känslorna tyvärr tagit över sinnet på mig väldigt ofta den senaste tiden. Det som chefen då berättade för mig förbluffade mig väldigt mycket. Världen är liten och en del saker sammanflätas på ett sätt som är väldigt häftigt. Tacksamhet och hopp.

healthy-man-bike-bicycle-5991.jpg

Kanske är ett steg på gång idag när jag om en liten stund ska åka iväg och hämta en cykel som jag ska få av kära vännen Tofflan. Cykeln står hos exsvärmor Ing-Marie och hennes Lasse och de är lika morgonpigga som mig, därav den tidiga timmen.

Vädret ser ut att arta sig riktigt fint idag och jag tänker försöka mig på att cykla hem den dryga milen i lugn takt och känna hur det känns att cykla efter alla dessa år utan cykel. Någonting måste göras och med den färska drömmen i minnet känns det bra mycket bättre än vad det gjorde igår.

Tacket i mig är stort till de som finns runtomkring mig.

Prata om självmord

Ni som följt mig genom åren vet att min mor tog sitt liv 1981. Den händelsen vågar jag idag säga har präglat hela mitt liv. Allt kring hur, varför och den skuld jag kände har jag gråtit, skrikit men allra mest svalt och varit tyst om under åren. Speciellt i början då jag som 15-åring inte riktigt förstod vad som hände och varför. Visa känslor fanns liksom inte på kartan vid den tiden.

Direktbild lånad från SVT

Nu går en serie som heter 30 liv i veckan med Sofia Helin och Anne Lundberg. Den serien handlar om självmord och egentligen får innehållet handla om vad som helst, det allra viktigaste är att de nu PRATAS ÖPPET om självmord.

Det är väldigt befriande eftersom det då när min mor valde att lämna jorden inte pratades alls om självmord och varför man endast 33 år gammal väljer det oåterkalleliga sättet. Det var tyst och allt skulle bara gå vidare som vanligt. De trodde väl att det var det bästa. Till och med mamma skrev i ett avskedsbrev att vi tids nog skulle glömma bort henne?!

Anne Lundberg pratar om sin pappa och hur arg hon varit på honom varför han lämnade henne. Hur kunde han lämna sina barn? De tankarna hade jag inte i början. Jag svalde bara och begravde. I 16 år pratade jag bara om mamma när jag var full och det var ju fel sätt. Att få ur sig det jobbiga på kemisk väg fungerar sällan. Det finns ändå kvar där inom en.

Vid 31 års ålder orkade jag inte mer, då small det och topplocket gick. År 1997 hamnade jag på sjukhus och kunde knappt gå. Orsaken var att jag hade svalt och svalt i alla år. Inte fått ur mig någonting och tillslut sa kroppen ifrån. Ja, det gjorde även knoppen eftersom jag drabbades av panikattacker och märkliga känslor en lång tid efter detta. Sen tog det ytterligare år innan jag någotsånär bearbetat detta, men samtidigt finns alltid det ett sår kvar. Folk får säga vad dom vill, men tiden läker inte alla sår. Det är bullshit. Man kan lära sig att leva hyfsat, men såren finns alltid där.

Att flera år senare också få höra att mamma inspirerats av mig på det sätt hon tog livet av sig, har också fördröjt läkandet och gjort mig väldigt ledsen. Detta fick jag höra för inte alltför många år sedan av hennes bästa väninna och det blev som om ytterligare en tagg satte sig i mitt hjärta.

Julen 1977

Ilskan över att min mamma lämnade mig kom senare. Då när det hände kunde jag ens tänka de tankarna.

Min tro gör dock att det idag inte gör lika ont eftersom jag vet att hon följer mig från Andra sidan. Men ändå, inte vara här kroppsligt och inte kunna krama henne och prata såsom jag pratar med andra själar som finns i livet tynger ner. Det saknar jag väldigt mycket emellanåt.

När man sen har en far som svikit gång efter annan och sedan många år inte finns i mitt liv, så har taggarna varit utåt och jag har haft väldigt svårt att låta någon komma nära mig. Relationer har alltid varit svårt för mig.

Serien väcker upp tankar hos mig som varit relativt vilande sista åren. Om självmord och varför människor väljer den vägen. Vet ni att de som tar sitt liv är till 70% män! Det tror jag beror just på att de inte pratar och får ur sig skiten, utan det fastnar och sen ser de ingen annan utväg. Det är sorgligt egentligen hur det ska vara och i detta är denna serie viktig genom att det äntligen pratas om självmord mer öppet.

Många gånger under den tid jag drack i mitt liv har jag snackar om självmord och skrämt nära och kära. Det skäms jag för idag men det var väl ett rop på hjälp på något vis. Nu när jag är absolutist får tankarna inte lika djupt fäste i mig och jag skulle aldrig gå hela vägen. För jag vet att det då är definitivt med de relationer jag har i detta livet och jag tror att meningen för mig i alla fall, är att leva ut detta liv utan att aktivt försöka avsluta det. Men jag skulle ljuga om jag inte sa att tanken funnits där i de allra mörkaste stunderna. Det som alltid fått mig på andra tankar är de syner på mina barn som då kommit upp. De liksom skyddar mig och får mig på bättre tankar. Mina barn är mina jordiska skyddsänglar och jag älskar dem mest av allt!

Ibland tänker jag på att varför fick inte min mamma upp sådana bilder eller syner? Var hon så sjuk och dålig att hon inte ens kunde leva för sina barns skull? Trodde hon istället att hon skonade sina barn om hon försvann? Kan man leva för någon annans skull även om det handlar om sina barn? Och om man kan det, hur länge orkar man? Kanske mamma hade sådana här tankar tidigare i sitt liv? Det vet jag ingenting om, men tanken slår mig ibland.

En dag får jag svar i alla fall. Det vet jag.

Relaterat

30 liv i veckan
Hit kan du vända dig angående självmord och psykisk ohälsa

Var är mamma? (2010)

Evigheten & medvetandet

Evigheten och medvetandet i mina tankar. Kan bli ganska djup när den sidan sätter in. Försöker undvika det eftersom jag vet att för mycket grubblande över sådant påverkar mig negativt. Fastnar ofta i rädslan och det mörka.

Gå mot ljuset...

Men detta med evigheten var svårt att släppa och när det nu även blir en bloggpost i ämnet, förstår ni att jag fastnade och bara måste skriva av mig. I tanken om ljuset, vägledning och mod. Lyssna på det som länge nu försökt nå mig men där jag värjer mig hela tiden.

Evigheten är ett läskigt begrepp. Att leva för evigt och aldrig dö. Smaka på det och tänk er in i det på djupet. Är inte det ganska konstigt att förstå att vi aldrig kommer att dö? Vår kropp försvinner och förmultnar, men vårt medvetande försvinner aldrig.

Vad är ett medvetande? Kan det gränsas av eller går jag in i andra själars medvetande den dagen då jag går över till Andra sidan? Hur begränsas det i så fall av? Vart tar min lilla del vägen i det stora medvetandet? Där allt är ett.

Är ju inne i någonting märklig själv med mitt eget medvetande där just känslan av en helhet skrämmer mig en hel del. Där jaget, den lilla Jerry, är någonting mycket större tillsammans med andra medvetanden. Just detta med gränser och vart jag så att säga “upphör” och går upp i andra medvetandet, det är svårt att greppa med mitt jordiska jag, mitt ego.

Hela mitt väsen känner att vi lever för evigt. Men evigheten och tankarna kring det gör mig trött. När får man ro? Ska man vandra och utmanas för evigt? Känner att jag varit igång länge redan nu och vissa perioder dominerar tröttheten och jag känner mig gammal. På att vandra, på att lära mig saker som jag ibland bara känner som upprepanden och meningslösa samtidigt som jag någonstans vet att det är just detta allt handlar om, att känna en meningsfullhet i det hela.

Att tänka på evigheten i djupet är jobbigt. Att man inte kommer undan när man dör, utan då ställer man om och stöter på nya utmaningar. Detta pågår liv efter liv. För evigt. När får man vila?

Det som komplicerar det hela och som gör att jag grubblar är rädslan för den så kallade döden samtidigt som jag vet om evigheten men jag har inte kontroll över den. Det är kontrollen som jag alltid jagat och så har det varit i det här livet, hela tiden. Alltid kontroll och så lite friktion som möjligt. Naivt och så egoistiskt, men så har det varit för mig.

Det är svårt att skriva ner mina tankar i ord när det handlar om medvetandet och den förskjutning som pågår inom mig utan att jag låter helt tokig. Ibland tror jag själv att jag är tokig för att nästa stund vara helt på det klara med meningen och varför jag går igenom detta just nu. Det är en märklig dubbelhet i detta.

Känner av skillnaden mellan mitt jordiska ego och det högre som finns inom mig alltmer. De båda har blivit mer markerade emot varandra och att själv acceptera vissa saker är väldigt tufft för mig. Att vila i det som sker, acceptera och inte låta det jordiska egot styra på grund av rädsla i den längtan jag har efter kärlek och närhet är väldigt plågsamt för mig emellanåt. För jag vet egentligen inte vad det är som styr och som gör att jag inte bara kan slappna av i det hela.

Humbug, flummerier och struntprat må det vara, men allt detta finns inom mig och för mig är det en verklighet, vad det nu är för någonting? Jag lever med allt detta inom mig och försöker få ordning på tankarna med en balans och ett mod i att låta det som kommer komma och inte vara rädd för det. Kan inte ens skylla på droger och att jag är påverkad av saker utanför mig själv, utan detta blir allt starkare och tydligare inom mig. Kanske just därför?

Så här säger professor i biofysik Hans Liljenström i en intervju från 2006 om medvetandet och utvecklingen av densamma:

Vårt medvetande är kopplat till vårt ”jag”, och jaget är kopplat till tänkande och minne. Ett vidgat medvetande handlar mycket om att lära känna detta ”jag”. Men det är när vi släpper fixeringen vid det egna jaget som vi kan leva mer etiskt i ett globalt perspektiv – och det, menar han, är en viktig del av mänsklig utveckling.

– Jag tror att medvetandet är en fundamental egenskap i universum, och direkt kopplat till meningen. Meningen är att vi ska utveckla medvetandet. Det tror jag mänskligheten som sådan är på väg att göra.

Har också hittat en intressant TV-intervju med professorn från 2012.

Just för att jag själv känner som jag gör så intresserar ämnet mig alltmer.

Jesus o korset

Ber om hjälp att hitta en andlig mental coach. Som kan hjälpa mig att släppa de blockeringar av rädsla som är svåra att komma förbi och där jag inte klarar att komma vidare ensam. Ber om hjälp.

Till mina barn 2063

4 maj 2063

Tänk om mina barn kunde läsa detta den 4 maj 2063. Tänk om… …tänk om det är möjligt?

Då skulle jag fråga dem hur de mår och hur det går med livet, givetvis. Be dem tänka tanken på hur obeständigt allting är och att tiden aldrig står stilla. Fråga dem om glädjen och ljuspunkterna i deras liv.

2016-05-04 Jerry 50 år
Så här såg jag ut när jag var 50 år gammal. Fotot är taget den 4 maj 2016.

Vet ju inte ens hur nätet och platsen min blogg ligger på ser ut då. Finns mina texter kvar då någonstans eller är det raderat och borta för alltid? Kan mina barn, om de vill gå in och minnas sin pappa genom att läsa om hans tankar genom de år han var aktiv på nätet? Vill de det ens? Ids de eller har de nog med sitt efter ett ganska långt liv?

Jag är helt säker på att jag fortfarande är med dem, fast på ett helt annat sätt, som jag inte kan konkretisera mer än att det är totalt annorlunda än att vara i en kropp som jag är nu. En del skickliga medier kan ge oss en glimt, men även hos dem finns chansningar och önskningar om hur de tror/vill att det ska vara. Ni vet, det jordiska egot har mycket mer kontroll över oss än vad vi tror, så även om personen är ett känt medium färgas allt av egna kamper och upplevelser genom många liv. Allt är tolkningar och egna värderingar, även om det givetvis finns beröringspunkter genom många människors vittnesmål om den Andra sidan.

Den 4 maj 2063 så kommunicerar vi på helt andra sätt än idag. Det är min övertygelse.

Givetvis hoppas jag att jag får vara med så länge sinnet och kroppen orkar. En dröm har jag och det är att jag ska få uppleva mitt yngsta barns 50 årsdag i den kropp jag nu vandrar i. Och det har ju redan passerats med 15 år när/om mina barn läser detta 2063, om jag nu får drömma lite…

Frågorna som maler inom mig: Hur har livet varit med er? Har ni egna barn? Kanske till och med barnbarn? Har livet varit snällt emot er? Vad gör ni idag, när ni är pensionärer, förutom Elias som “endast” är 61 år gammal?

Har ni lyckats att älska er så pass mycket att ni står där med rak rygg och känslan av att kunna värdera er till de unika guldklimpar ni är? Är ni, mina älskade barn, nöjda och har ni tagit er själva på allvar och givit er de chanser som ni är värda?

Åhhh, vad jag ber om detta… att ni ska älska er själva på ett sätt som gör att ingen trycker ner er eller förminskar er. Att ni förstår ert eget unika värde och att ingen annan ska förminska er eller tro att ni är mindre värda än någon annan. Ni är lika värdefulla som alla andra! Att ni tagit för er och levt livet fullt ut!

Många människors problem är att acceptera sig själva och kunna ge sig själva en chans att blomstra och lyckas. Gud vad jag hoppas att ni kommit förbi det när ni 2063 läser detta, mina barn! För jag vet hur det påverkar en när man begränsar sig själv och tror att man ingenting klarar. Ingenting kan vara mer fel! Man klarar så mycket mer än man tror.

Vad som än har hänt från det att jag skriver dessa rader, så är jag med er hela tiden. Om inte kroppsligt och jordisk så med medvetandet och genom andra kanaler. Det lovar jag er, mina barn. Jag kommer att göra allt jag kan för att finnas där för er och stödja er med alla tillbuds medel som finns. Det är jag skyldig er alla fyra.

Tanken på att ni läser detta år 2063 när jag sedan länge “gått vidare” nu när jag 2016 skriver detta är för mig en helt relevant och häftig tanke. Här och nu, jag vet… men med denna post gör jag ett kraftigt undantag.

Tänker inte ens försöka mig på att gissa hur livet ser ut på jorden 2063. Min förhoppning är dock att toleransen och humanismen ligger i framkant och att religion och fanatism är tillbakatryckt. Att miljövänliga lösningar dominerar och att fossila lösningar har minskat kraftigt.

Att jorden helt enkelt är en vänligare och tolerantare plats att leva på.

År 2063 skulle jag ha fyllt 98 år. Så gammal kommer jag inte att bli i det här livet. Men jag kommer att sträva högt och be om att få vara med om datumet 31 juli 2052. Då skulle jag bli väldigt tacksam och glad. Dock vet jag att detta inte går att styra, för stolparna är redan utlagda och kanske är det till och med så att mitt dödsår redan står i stjärnorna?

Ni vet, jag tror att medvetandet är en stor sak som vi bara har en liten kunskap om idag. Jag tror att medvetandet och tankarna är någonting helt fantastiskt och som hänger ihop med varandra, med allt levande. Kan bara säga vad jag förnimmer och tror om varat och evigheten. Detta är inte slutet, utan en fortsättning som aldrig kan ta slut. Evigheten är ett ord som skapar alla känslor i mig. Evigheten känns tryggt men samtidigt skrämmande.

Kanske syns vi trots allt 2063? Då är jag någon annan än den här gubben som år 2016 sitter bakom tangenterna och skriver dessa rader, i vissa ögon säkert prilligt och galet, om saker som vi bara kan spekulera i. Livet är hela tiden oavsett vad jag tror eller önskar.

Vi är så mycket mer än den jordiska kropp som vi bär på. Ju mer jag tänker på detta och tankarna kring här och nu och datumet 4 maj 2063 så får jag känslan av att facit redan finns och att allt bara handlar om repetition och upprepningar. För att vi kan och vill.

Den 4 maj 2063 hoppas jag är en solig och varm dag, precis som idag 47 år tidigare… när mina älskade barn läser denna bloggpost.

Andra sidan & Majsisen

De på "Andra sidan".

Mer tilltro till de på “Andra sidan”. Tänk hur det kan bli. Tänk också hur misstänksamma folk blir så fort jag börjar prata om sådana här saker… ser ju direkt att de tror att nu har det slagit runt rejält… må så vara.. vi blir ju alla saliga på vår egen tro, eller hur?

Morsan, mormor och morfar flankerat av farfar och även farmor är de som ibland “tittar in” och det är så roligt så… de styr och ställer och ibland så kivas de sinsemellan… tror de har det mycket trevligare där de nu befinner sig än där de var tidigare. De är bara en tanke bort. Tack Gode Gud för det!

Den här söndagen var inte mycket att yvas över. Tog mig i alla fall ut på den livsviktiga löprundan. Tyvärr så kan jag ju sen inte stanna vid det och vara nöjd. Fredag och lördagsnöjena är ju förbrukade, men se det begrep inte jag.

Nötter även på söndagen och dessutom måste några av dem har varit dåliga. För nu sitter jag här med ett illamående som inte vill gå över. Lärdom av det, tro? Mår så pass illa att grabben själv fick hugga in på middagslaxen.

2016-03-20 Maja

Hon börjar bli stor nu, Majsan! Ja, det är nog Majsan som är namnet vi använder överlag. Maja som hon egentligen heter säger man ju inte så ofta när man ropar på henne. Majsis, Majsisen och Sisen är också namn som tas till och vill vi vara riktigt skojsliga så åker Majvor fram. Kär katt ni vet… hon är över 10 månader nu och har verkligen blivit en vitamininjektion i kåken.

En ovana hon lagt till sig med är att komma och busa med mina fötter på morgonen. Tidigt dessutom och jag som normalt sätt har problem att sova, blir då klarvaken när hon vill busa. Men samtidigt så är det lite roligt eftersom hon är så söt när hon smyger efter mina feta tår.

Så här med facit i hand så var det rätt beslut att ta, att ta henne till familjen. Jag gick ju i valet och kvalet ett tag, men kände att för sjuttsingen, både jag och katterna behövde ha lite ungdomliga energier i huset, så då blev inte valet så svårt.

Hon verkar trivas fint och har en härlig personlighet, Majsan!